lördag 11 maj 2013

Om när territorialgränsen är nådd
eller
”War of The Ants”

I ÅR TROR jag faktiskt att Myrr funkar! Ja, i alla fall på de tre ställen där jag t.v. hittat metropolisliknande bosättningar. Jag studerade igår hur det gick till efter att jag strött ut Myrr vid ingångshålen, och banne­mej, det ser ut som de små liven verkligen kånkar iväg med giftet in till stacken den här gången! Samtidigt känns det hemskt, för myror har förstås ett existensberättigande de också.


Under gårdagen kunde jag även notera att rädisor, rucola, sallat och majrova redan börjat gro i odlingslådorna, så här går det undan i vår­värmen! Men hur det ska gå med frilandsgurkplantorna jag frejdigt planterade ut igår, det återstår att se. Måhända borde jag täcka dem med fiberduk för att de ska ha en chans?

Sen får jag bara erkänna en sak: I’m a sucker for daggkåpa. Som jag kan gilla den växten! Massor av såna vill jag ha i min trädgård! Det vill jag när det gäller liljekonvalj också. Men t.v. får jag nöja mig med att de fåtaliga jag flyttat in har överlevt och står i givakt som rakryggade tennsoldater med sina hårt hoprullade blad.


I en rabatt har det dykt upp en näpen liten primula, som jag ärligt talat glömt bort att jag bar med mig hem från P ifjol. Vad den heter har jag ingen aning om, men vad spelar det för roll? Bilden här under, som är tagen i mot­ljus, ljuger förresten lite, för i verkligheten är den mera åt det djupt rödlila hållet.


Och här har vi det verkliga undret: min magnolia, som mot alla odds överlevde att bli inskottad i vad som kändes som tonvis med snö, har mängder av knoppar! Några grenar fick sig rejält med stryk under vin­tern, men med ”sårsalva” och bandage av gammalt lakan tycks det ha gått vägen :o)


Förresten så klippte jag mina rosor redan i förrgår. Inte för att jag kol­lat om björkarna har musöron ännu, men det kan väl inte vara såå himla noga..? Och igår sprättade jag runt mig Kanankakka, höns­göd­sel, lite random så där. Bättre gödsla utan plan än inte gödsla alls, det är min nya melodi :o)

fredag 10 maj 2013

Om att komma upp i smöret

MAN FÅR SINA idéer ... Jag råkade se en stund på det fin­lands­svens­ka livsstilsprogrammet Strömsö för någon dag sedan. Där, i ett gam­malt avsnitt från 2012, lagade tv-kocken Paul Svensson eget smör och jag blev jättesugen på att göra samma sak. Det är ju så enkelt och blir ju så gott!


För att göra sig c. ett halvkilo tar man helt enkelt en liter vispgrädde, gärna ekologisk och gärna någon dag äldre än sitt bäst före-datum. Smöret får en eftersträvansvärd syra om grädden inte är för färsk. Lä­ge här för fynd bland rödmärkta varor! Annars kan man tillsätta en skvätt t.ex. gräddfil, för att på konstgjord väg tillföra syran som lyfter fram smörsmaken. Köpesmör är såvitt jag vet alltid syrat.

Smöret blir fortast kärnat om grädden är rumstempererad. Sedan är det bara att vispa. Och vispa och vispa, tills fettet och vätskan (det som heter kärnmjölk) går skilda vägar. Ta-ta-raa, du har lagat smör!

Men var beredd på att det skvätter en del mot slutet av vispningen, när smöret börjar klumpa sig. Häll därför bort vätskan ett par gånger under arbetets gång, så undviker du onödig sanering av köket. När smöret har skilts från kärnmjölken är det bara att salta sitt pinfärska smör enligt smak. Drygt en halv tesked gott havssalt räcker i mitt tycke för ett halvkilo.

Grädde + el-visp (+ salt) = smör
Kan det bli enklare?

Det färska smöret håller bra i kylen i ungefär en vecka, men går na­tur­ligtvis att frysa ner också. Vill du förlänga hållbarheten ska du syra det och dessutom tvätta det före du saltar, för att få bort ännu mer av mjölkproteinet. Att tvätta smör är enkelt! Du kramar helt enkelt smör­klumpen i kallt vatten. Byt vatten och krama på tills vattnet är helt klart. Räkna med att du får byta vatten några gånger.

Om du vill förbättra bredbarheten blandar du ditt smör med god raps- eller olivolja. Max 1/4 av mängden ska i så fall vara olja.

***

Och på Ramsholmens naturreservat strax utanför Mariehamn, där vä­ninnan S och jag tog en eftermiddagsrunda igår, blommar (?) vät­te­rosen vid hasselrunnornas fötter. Det är en av de märkligaste växter jag vet, men ett äkta vårtecken här på Åland.

torsdag 9 maj 2013

Trädgårdstankar

DET ÄR DEN tiden nu när trädgårdsdokumentationen accelererar, så vi börjar med ett collage från den makalösa gårdagen, med gassande sol och en temperatur nånstans runt 18°:


Visst är det ett makalöst under, att livet funnits där hela tiden och att allt som behövs för att det ska bli nåt är sol, värme, lite pyssel och lite plock? Naturens otroliga förmåga att motstå köld, mörker och torka är lika fascinerande att uppleva varje vår, inte sant?

Den efterlängtade vårens ankomst är förstås också ett handfast bevis för att Livets hjul rullat ett helt varv till. Men stadigt fastkört i en gytt­jepöl sitter det, resultatlöst snurrande utan att få fäste. Motorn vrålar av överansträngning, men till vad nytta? Utan någon som knuffar på där bak gräver sig hjulet bara allt längre ner i dyn.

Runtom mig på ruckelgården återvänder livet i raketfart nu, men vad gör jag då? Jo, jag vissnar. I kroppen förstås – det är ju ett sunt vår­tecken – men framför allt i själen. Hur skönt skulle det inte vara att lägga sig ner, vila huvudet mot en bullig kudde av hjärtstilla och rakt av skita i alltihop?


Men så går jag en lov på min gård när kvällen kommit. Den sjunkande solens sneda strålar ger en annan dimension åt trädgårdsrummet. Skuggorna djupnar, paletten blir mer mättad och en skön stillhet tar vid, när trafikbruset sakta avtar för natten.

Jaja, nog ska jag väl orka ta mig igenom en dag till. Tack, älskade träd­gård!


Och lite spänning i en annars enahanda tillvaro skadar väl aldrig?

Därför planterade jag igår frejdigt ut tre växthusgurkor i Glaspalatset, tre squash i en pallkrage ute på gården (med fiberduk på) och sådde sockerärtor i en annan. Samtidigt fick alla pelargoner flytta ut från ”Rucklet” och göra gurkplantorna sällskap.

Från R&D-avdelningen meddelas att det tagits skott av oliv och dess­utom planterats ett antal kärnor från ekologiska aprikoser, som ätits under vintern. Någon framgångssaga går det knappast att vänta sig, men man ska heller aldrig misströsta förrän man provat!

onsdag 8 maj 2013

Mariehamn-Åbo-Mariehamn
– på fem och en halv timme

FYRA OCH EN halv av gårdagens timmar tillbringade jag i Åbo, varav en del vid Åbolands sjukhus och den s.k. avbildningscentralen. Inför återbesöket på endokrinologiska vid Åbo universitets centralsjukhus den 30:e skulle det göras en ny DEXA-mätning, dvs en röntgenologisk kontroll av hur pass sköra mina ben är idag efter c. ett års me­di­ci­ne­ring av min osteoporos.

Åbo bjöd på ett strålande väder, så timmarna fram till hemresan lo­da­de jag omkring på stan. Bl.a. hittade jag en ny loppis i Kaskisbacken, som jag passerade på min väg från sjukhuset ner till centrum. Aha! tänkte jag optimistiskt. En chans att fynda ett par nya begagnade jeans! Men tyvärr, det blev inga byxor. Inget annat heller, för den de­len.

Och en sväng genom ”finvaruhuset” Stockmann bekräftade bara mina farhågor: jag är inte en konsument att räkna med. Mängden varor som ”ramlade” över mig från höger, vänster, uppifrån och ner gjorde mig bara trött. Och inte minsta tillstymmelse till habegär infann sig, snarare motsatsen; ett visst illamående över hur vansinnigt mycket saker det finns som ska göra oss till lyckligare människor.


Fast jag får ändå krypa till korset och bekänna mina synder: jag shop­pa­de faktiskt loss. På Clas Ohlson, lämpligt placerat i ett hus vid salu­torget, bredvid hållplatsen från vilken bussen till flygplatsen avgår.

En galltvål.
Finns inget bättre för fläckborttagning! Den jag köpte för sexton år sen, när Lilla A var bebis, är faktiskt slut nu.

Ett par förpackningar 2-liters fryspåsar.
Åtgången på såna har – av orsaker jag inte tänker gå in på – varit mångdubblad under det senaste halvåret.

En silinsats till diskhon.
Hon är från 1950-talet och har en totalt felkonstruerad bottensil, där all sk*t fastnar och är svår att få upp.

Visst är det helt makalöst som jag unnat mig?! Nu får det bli ta­gel­skjor­ta och självgissling ett antal veckor för att kompensera detta lyxlirande ;o)

tisdag 7 maj 2013

DIY überenkla miniväxthus

FÖR SNART TRE år sedan bloggade jag om ett tips om hur man gör ett miniväxthus av fodralen till några kasserade CD- eller DVD-skivor. Men tro för all del inte att jag fått till något sånt själv. Inte förrän nu, till mina sådder av persiljefrön. Tre fodral går det åt till ett hus, och lite lim. Jag gjorde två när jag nu en gång var på gång.

Bakväggen och taket sitter ihop precis som de gör när fodralet är helt. Bakväggen är fodralets framsida och undersidan blir taket, men man plockar bort den svarta delen som skivan normalt sitter fastklämd på. Taket går därmed att fälla upp om det blir för varmt i lådan.

Växthusets sidor består av två underdelar och dess framvägg av en fram­del.


Men idag får allt sköta sig bäst det kan, för själv är jag till Åbo över dagen för att vid Åbolands sjukhus avporträttera mina sköra ben.

Och om nu någon undrar, så nej, barometern har inte vänt mot vackert väder sedan igår. Och nej, den svarta pricken är inte smuts. Jag borde förmodligen visa upp det för en läkare, men eftersom svaret på det som ”isbjörnen” nyligen norpade från mitt öra inte kommit ännu, så ... ja, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det är liksom nog med elände ändå.

måndag 6 maj 2013

[in]se


IGÅR HADE JAG en sån där tänkardag. Jag tänkte på många saker, som Livet per se, Läget och Framtiden. Stora, otympliga tankar var det, som armbågade sig fram för att få bli först sedda och tänkta. Så jag såg på dem, i tur och ordning. Studerade dem ingående.

När kvällen kom var jag trött. Trött på alla tankar, trött på att tänka. Men med ett antal insikter:

Det finns egentligen ingen mening med Livet. Man föds och man dör, däremellan finns bara en linje mellan x och y, som en kurva i en graf. För en del är den jämn och låång, som en asfalterad raksträcka genom den amerikanska mellanvästern. För andra hackig som en dåligt under­hållen grusväg i glesbygden, med ett tvärt slut i ett ingenting utan vändplan, nästan innan den hunnit börja.

Läget, i sin tur, har inte nämnvärt förändrats under de senaste åren. Slutsatsen måste därför bli, att det inte går att åstadkomma en läges­förändring hur mycket man än kämpar för att få en sån till stånd. Kraf­sa, klös och klättra du bara, din korkade jävel, det hjälper ändå inte. Har du en gång hamnat på rygg förblir du stadigt i det läget. Som det bara är att gilla, eftersom nationalsporten i Finland är att sparka den som redan ligger.

Och så var det Framtiden, en i sanning överreklamerad produkt. När du ligger där på grusvägen som gud glömde, med blicken fäst mot skyn, finns det bara en enda sak du kan vara helt hundra på: förr eller senare börjar det regna. Tycker du dig höra ljudet av annalkande steg? Inbillar du dig att det är den gode samariten som skyndar till din und­sättning? Haha, det kan du fetglömma! Det du hör är ljudet av gro­va arbetsskor med hårda stålhättor. Och när regnet upphör kom­mer den eviga vintern, med en välriktad spark mot din tinning.

Jag har börjat inse.

Och jag har börjat se. Igår, till exempel, såg jag en liten kolsvart prick på kindbenet. En ny.

Vintern är inte långt borta nu.