Kylslaget

SOM VÄNTAT, EN köldknäpp som heter duga. Inatt har det varit ner mot -25° och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag har min Jøtul och vedpinnar att stoppa i den.

Morgonen är klar, kall och vacker, men ute tänker jag inte vara.

Igår rörde jag ihop mera fågelföda av ytterligare ett halvkilo kokosfett och diverse kross och gryn. Den här gången göt jag klumpar i tomma joggisburkar.

De färdiga matbitarna passar precis in i den ”nätkasse” jag knutit för ändamålet. Vid fotograferingstillfället hängde den utanför ytterdörren, men nu ska jag klä på mig och flytta den ner till gården, i närheten av mesklockan. Det verkar nämligen inte som mina små, bevingade vän­ner har hittat till den, så ett ”lockbete” kanske kan leda dem rätt.

Idag är det dags att börja komponera blomsterängen, som ska virkas ihop till en filt. Eventuellt utökar jag antalet blommor med nio till, för liite restgarn blev över efter de planerade 99 blommorna.

Dagsformen

 

Edit kl. 17:10
Förutom att jag fick en parkeringsbot på 35 € för tre timmar sedan. För att jag sett fel på tidkortet man ska lägga i fönstret. Trodde det stod på 14, men det visade sig stå på 16. Trots att jag kom tillbaka sam­tidigt som lapplisan satte boten på vindrutan vägrade hon riva den.

Osmidigt så det bara skriker om det, för hade bilen de facto stått fel­parkerad sedan kl. 16:00 föregående dag (eller 04:00 på natten) hade den ju för fan blivit lappad för länge sedan!

Så kan det gå när man har koncentrationsproblemdiagnos och brått­om :o/

Klart retro

 

Knopeliknep, och här ska ni höra,
vad man med snöre och glasvas kan göra!
Klipp några snören och knyt till ett nät
– och vips finns en ampel, klart retro och het!
MAN TAGER SIG således några meter jutesnöre och ett stycke vasen VAS från IKEA. 24 knutar senare har man ordnat sig en prima ampel à la 1970-tal, perfekt t.ex. för hängande odling av orkidéer, vars stäng­lar egentligen ska få svinga sig över krukkanten som de behagar och inte tvingas att växa uppåt.

När jag var färdig och hängde upp orkidén i köksfönstret kom jag på, att det här måste jag använda mig av i Glaspalatset i sommar. Fri­hängande krukor med tomater och jordgubbar kanske..? Och indian­krasse vällande ut ur krukor upphängda i träden på gården!

Så häng inte läpp, go’ vänner!
Häng upp en ampel istället ;o)

Om alltings förmåga att fortsätta

VINTERN FORTSÄTTER MED mer snö och nymornad kyla, precis som den brukar här på Åland, även om man har en förvånansvärd förmåga att glömma det från ett år till ett annat.

En av vinterns (få?) fördelar är att jag med gott samvete kan hållas inomhus och vältra mig bland restgarner och idéer. Vintern är tiden för större handarbetsprojekt, eftersom antalet veckor då trädgården lig­ger i dvala är förskräckande många.

Mitt senaste storprojekt, ännu en virkad filt, växer stadigt. 72 blommor var klara då bilden togs igår eftermiddag. Idag är de några fler och jag när­mar mig snabbt de 99 stycken jag behöver. Bara nu garnresterna räcker ...

Vintern fortsätter också att vara tiden då man kan frossa i tulpaner. I år tillåter inte inkomstläget några egenköpta buketter, men just nu un­nar jag mig att njuta av det knippe Lilla A fick av min kompis S till sin födelsedag.

Annat som har en förmåga att fortsätta är mina mellanhavanden med mitt arbetspensionsbolag. Försäkringsfarsen är således långt ifrån slut. Tvärtom har ridån just gått upp för Akt III och det blir bara mer och mer underhållande hela tiden. Uttrycket ”att måla in sig i ett hörn” är det som kommer för mig när jag tänker på sakernas tillstånd – och att det inte är jag som håller i penseln.

Om hur gammal skåpmat blir som ny

JAG RÅKADE KOMMA över några paket kokosfett, helt gratis. Bra att ha när det till valborgsmässoaftonen är dags för årets munkbak, tänk­te jag. Fast två hela kilon kändes ärligt talat som överkurs. Aha! slog det mig då. Jag ska naturligtvis göra mig en mesklocka!

Efter en snabb genomgång av skafferiet hade jag skrapat ihop några för­pack­ning­ar av vete- och rågkross med ett bäst före-datum strax ef­ter fin­ska vinterkriget, någon deciliter ekologiska havregryn, en näve russin (bortsorterade från müslin, eftersom jag inte gillar russin i det sam­man­hanget), lite torkade nypon från 2011 och dito äppelringar från höstens skörd.

Sen tager man sig några meter snöre, slår en knut ett lämpligt antal decimeter från ändan och trär snöret genom krukans hål från insidan. Fettet smälts och torrskaffningen rörs i. Efter att man med fördel låtit anrättningen svalna en stund och bli mer trögflytande är det bara att fylla krukan, ställa den åt sidan och låta hela härligheten stelna igen.

Eftersom jag fick ut mesklockan på gården först sent igår kväll vet jag ännu inte hur pass populär den blir, men nog skulle jag väl tro att den kommer att uppskattas :o)

Leve tanterna!

JAG ÄR INGEN större kulturkonsument, men igår blev jag trots allt ”medsläpad” till Ålands museum. Det ångrar jag inte! Där hänger just nu, i samband med Marthaförbundets jubileumsutställning, en lång rad av gudabenådade konstnärinnan Inge Lööks oemotståndliga tanter.

Och bland alla dessa humoristiska och ytterst välgjorda akvareller är den här är –självfallet! – min personliga favorit:

Jag lyckas inte hitta några uppgifter om hur länge Inges bilder finns i museets entrégalleri. Det finns ingen info på museets egen webbplats, där uppdateringen inte heller verkar vara så värst frekvent. Men på ett annat ställe hittade jag datumet 2 februari. Än finns det alltså tid! Och missar man utställningen finns akvarellerna i vykortsformat att köpa t.ex. på Posten i Mariehamn.

I love Löök!

Bättre sent än aldrig!

... FÖR ATT POSTGÅNGEN mellan Sverige och Åland faktiskt fungerar, även om leveranstiden är bara snäppet kortare än för ett brev till USA.

I det här fallet tog sträckan Småland-Åland åtta dagar. Det är ungefär lika snabbt som på den gamla goda tiden, medan transporten fort­fa­ran­de sköttes av kurir till häst och sedan fördes över Ålands hav av en postroddare i skötbåt.

Men fram kom det i alla fall, paketet, och Lilla A niger väluppfostrat och tackar för den ytterst smakfulla uppvaktningen ;o)

Och kolakakan däri var äckligt god. Den måste jag försöka planka.