Jag tänker så bra när jag sover

INTE VET JAG vad jag drömde inatt, men när jag vaknade hade jag fått en idé. En riktigt excellent sådan, om jag tillåts lyfta på min egen svans.

Upprinnelsen är det fönsterkuvert som jag hittade i postlådan igår: debetsedeln för den årliga fordonsskatten, den som tillfälligt infördes 1995 (tror jag det var) här i Fin­land, men som va­rit per­ma­nent se­dan dess.


Varje år har jag morrat lika mycket över denna utgift, eftersom Röda Faran står stilla så pass långa tider att däcken i princip hinner bli plat­ta på undersidan. Jag kör med andra ord extremt lite, någonstans mellan 250 och 300 mil per år. Ändå ska jag betala lika mycket for­dons­skatt som någon som hjular till sig det tiodubbla på mä­tar­ställ­ning­en.

Den som kör lite har oftast inte råd att byta till sig en ny, fin bil vart­annat eller vart tredje år och har inte heller, med dagens skenande drivmedelspriser, råd att tanka särskilt ofta. Det innebär också att denna någon gissningsvis har en sämre betalningsförmåga än så­da­na med nya bilar, som tankar fullt varje gång och kör vartän de ska, även de gånger när det vore motiverat att gå, cykla eller ta bussen.

Fordonsskatten, som slår lika för alla oavsett inkomst, är alltså i mitt tycke en jäkligt orättvis skatt. Och det för oss till tillbaka till min idé, den strålande.

Så här tänker jag:
Allt är numera datoriserat, eller hur? Så även fordonsregistret, och varje gång jag årsbesiktar min bil knackas min mätarställning in i en dator. Det torde därför icke vara att jämställa med raketforskning att samtidigt låta dataprogrammet göra en enkel matematisk operation: årets mätarställning subtraherat med fjolårets – och tadaaa, så får vi veta hur mycket fordonet har använts under det gångna året.

Utgående från kilometerantalet är det ju sen hur enkelt som helst att beskatta enligt användning, inte sant? Kör du mycket – och belastar miljön mer – beskattas du hårdare, kör du lite – och belastar miljön mindre – blir din ”bestraffning” lindrigare. Vill man dra miljötänket ett steg längre bör det också finnas skilda tariffer för hur pass mil­jö­vän­ligt själva fordonet är; gamla bilar (som Röda Faran) får pynta lite ext­ra, medan sprillans nya hybrider av årets modell har en lägre tariff.

Fast det här resonemanget låter väl lite för enkelt för att det ska kun­na fungera ..? Och det är väl lite mycket begärt av ett samhälle där barnbidraget fortfarande inte kan divideras med två och gireras till två skilda betalningsmottagare?

Istället har staten fr.o.m. i år infört en förändring som innebär att alla fordon beskattas enligt koldioxidutsläpp. Och om inga siffror finns för detta för din gamla bil, då beskattas den enligt totalmassa istället. Men fortfarande ska jag som kör bara lite betala lika mycket som den som kör jättemycket.

Äh, fanken också! Nu blev jag så sur så jag bannemej drar till skogs för att jaga kantareller istället. Och jag tänker inte köra den kortaste vägen, för lite valuta för pengarna vill jag allt ha ;o)

(Det sista var ett skämt, om inte alla förstod det. Naturligtvis tar jag den genaste vägen dit jag ska!)

Napp & nytt

IGÅR VAR DET skolstart här i Mariehamn. Sommarlovet, det oändliga, är över och allvaret och vardagsrutinerna har kommit ut ur gar­de­ro­ben. Men före det oundvikliga slutet på en lång och varm sommar hann vi med en sista kvälls mete på vår vanliga brygga i Mariehamns östra hamn.


Den riktiga sommarvärmen hade redan dragit sig tillbaka lite grann, och jag, som alltid är frusen, var tvungen att kränga på mig en flee­ce­jacka när solen dalade mot masttopparna. Hattskrållan, den gräsliga, är ett måste sedan några år. Det räcker med ett ena örat är naggat i kanten, det andra vill jag gärna behålla i originalutförande, tack så mycket.


Som vanligt var det lilla A som lyckades dra upp något som var värt att ta hem till frysen. Mitt eget bidrag (se ovan) skulle ha fått återgå till sitt rät­ta element efter en kort karriär som flygfisk, men hade med en mat­lust vär­dig en vithaj svalt hela kroken och gick därför inte att rädda till livet. ”Den som gapar över mycket ...”, ni vet.

På väg hem passerade vi ett av stans nyaste skrytbyggen, Mi­ra­mar­ga­ra­get, en påkostad, underjordiska parkering i anslutning till stads­biblioteket. Som vanligt lyste ordet ”ledigt” från skylten vid infarten, och mig veterligen har ordet ”fullt” ännu inte använts en endaste gång.


Tydligen är detta mitt antagande helt korrekt – och jag blev full i skratt när jag öppnade tidningen härom morgonen. Där fanns näm­li­gen en notis som berör just detta faktum, att det svindyra, nya gara­get ekar tomt, vecka ut och vecka in. Och, vad värre är, tydligen även under vår turistiska högsäsong, då Ålands befolkning ändå ökar av­sevärt i omfång jämfört med vinterhalvåret.

Här öööser man alltså ut skattemedel för att fylla behovet (faktiskt eller påhittat?) av parkeringsplatser i vår pluttiga lilla stad, men hor­derna av parkeringsnödiga lyser med sin frånvaro. Därför erbjuder man nu inom Mariehamns stadsförvaltning ut platser att hyra åt pri­vatpersoner och företag för att garaget ska komma till användning. Har ni någonsin hört på maken?!


Själv har jag parkerat där summa en gång sedan det stod klart. Jag kan väl säga som så, att det var inte direkt svårt att hitta en ledig parkeringsruta. Jag skulle utan problem ha kunnat lagt mig i hård­trä­ning för Monte Carlo-rallyt mellan de bärande pelarna, så tomt var det.

En specifik sak slog mig för övrigt den gången: varför har man inte samtidigt byggt en direktingång från underjorden till biblioteket ovan­för? Varför måste man ta sig upp och ut för att komma till bibblan? Och varför är texten på ”ledigt”-skylten enbart på svenska??? Kanske fler turister skulle hitta dit om man informerade även på engelska..?

Det här gäller för övrigt skyltningen i gemen här på ön. I alltför många fall finns informationen endast på svenska, trots att vi utger oss för att vara en turistort. Tidigare under kvällen, på bryggan, no­terade jag bl.a. att det fanns en stor skylt som upplyser gäster som kommer till Mariehamn sjövägen om att det just vid den bryggan är ”Angöring förbjuden”. Jaha? Och hur f-n ska någon som inte talar svenska förstå det, det undrar jag?

RECEPT > ”Äppelmojs”

SENSOMMAR ÄR SKÖRDETID – och äppeltid! I min trädgård rasar fallfrukten från träden med tidig frukt som 'Transparent blanche', som är en mjölig sort lämplig för goda efterrätter.

Det här superenkla receptet har jag fått av väninnan P.


Du behöver:
5-6 äpplen av en sort som lätt mosar sig i ugnen
0,5 dl socker
kanel enligt smak

100 gram smör eller margarin
0,5-1,0 dl socker beroende på hur sött du vill ha det
3 dl havregryn

Gör så här:

Sätt ugnen på 200°.

Sätt smöret i en kastrull och låt det smälta medan du skalar, kärnar ur och delar äpplena i mindre bitar. Fallfrukt passar utmärkt att ta till­vara!

Lägg bitarna i en ugnsfast form, strö på sockret och kanelen.

Rör ihop socker och havregryn med det smälta smöret. Fördela bland­ningen över äpplena och ställ formen mitt i ugnen. Grädda i c. 30 mi­nuter tills äpplena är mjuka och havregrynstäcket har blivit lite knäck­igt och fått fin färg.

”Mojset” serveras ljummet med vispad grädde eller kylskåpskall vaniljsås. För ett lite magrare alternativ kan du blanda den vispade grädden med turkisk yoghurt enligt smak och smaksätta med en gnutta vaniljsocker.

Tjugotusen

OJ, GICK DET så fort..? Jag tyckte det var alldeles nyss jag kunde fira 19.000 besök, men det har visst gått nästan en månad.


Vad roligt att ni är så många som orkar följa mina bravader och lång­randiga utläggningar! Tack och kram till er allesammans!!! :oD

Saker man kan göra när det regnar

ÄNDA SEDAN TIDIGT imorse har det öst ner – mer eller mindre oav­brutet – hela långa dagen. Cirka 45 millimeter hade det kommit till framåt åttatiden ikväll, så ni förstår säkert att några utom­hus­akti­vi­te­ter har det inte varit tal om denna onsdag.


Istället har jag hjälpt lilla A att virka den avslutande kanten runt mor­morsrutefilten hon gjort som present åt sitt väntade syskonbarn. Nu ska det bara fästas lite garntåtar, sen är den klar och bebisen får komma precis när den vill även om den inte väntas förrän i sep­tem­ber ;o)

Mycket lämpligt hade det inatt också kommit en förfrågan på Etsy om jag kunde tänka mig att göra en pappersstjärnemobil på beställning till en kund i Storbritannien. Visst kan jag det! Så efter middagen blev det att vika remsor, ytbehandla och glittra lite.

Som vanligt var jag lite ringrostig, för så blir det när det hinner gå någ­ra månader mellan mobilerna. Men efter den första stjärnan kun­de jag koppla ur hjärnan igen och bara låta fingrarna gå på auto­pilot :o)


Och nu är det ”äppelmojs” på gång, så här sista kvällen före skolan, allvaret och de tidigare kvällsvanorna tar vid. ”Äppelmojs” görs i ugn­en och är helt enkelt äppelklyftor med socker och kanel under ett täcke av smält smör blandat med havregryn och socker. Mums­fili­bab­ba med vispgrädde eller iskall vaniljsås när det svalnat lite!
(Och jättebra för volangtillväxten ...)

Hojta till om ni vill ha receptet :oD

RECEPT > Vanilj- & yoghurtpannacotta

PÅ BEGÄRAN KOMMER här receptet på den vanilj- & yog­hurt­pan­na­cot­ta jag lagade till 2010 års kräftskiva. Receptet, som är för åtta personer, går utmärkt att halvera.



Du behöver:
5 blad gelatin
5 dl vispgrädde
0,8 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
3,5 dl turkisk yoghurt

Gör så här:
Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten tills de mjuknar.

Koka upp vispgrädden och sockret under omrörning. Ta kastrullen av värmen och rör ner vaniljsockret. Krama vattnet ur gelatinbladen och rör ner dem också. Låt svalna.

Rör i yoghurten och häll blandningen i glas eller dessertskålar. Låt stelna i kylen minst tre timmar.

Serveras med vad du känner för, till exempel hallon, blåbär och björn­bär är smas­kens.

För packad

VID TVÅ TILLFÄLLEN under de allra senaste veckorna har jag blivit infernaliskt irriterad på att trenden tycks gå åt rakt motsatt håll mot det förväntade. Den ena gången hos min hittillsvarande hu­vud­le­ve­ran­tör i byggvarubranschen och den andra i en livsmedelshall i min närhet.

Jag har i min outsägliga enfald inbillat mig att dagens miljösträvanden går mot att minska förpackningshysterin, men så tycks det inte alls va­ra. Tydligen raka motsatsen.


Till mitt nyligen avklarade terrassprojekt behövde jag summa tre (3) längre och grövre skruvar för att fästa en skruvregel mot min hus­vägg. För samma än­da­mål tarvades även summa tre (3) för upp­gif­ten lämpliga pluggar till borrhålen.

Piece of cake – förr. Förut (läs: inom det senaste året) har såväl skruv som plugg kunnat inhandlas styckevis, skruv på lösvikt och plugg pris­satta per enhet. Enkelt, miljövänligt och framför allt praktiskt, när man inte är i behov av mer än ett litet antal, eller rentav bara en, av någonting.

Döm om min förvåning när jag glad i hågen travar fram till rätt hyll­sek­tion och upptäcker att någon vettvilling fått för sig att förpacka allt, precis allt, antingen i jätteförpackningar på flera hundra alternativt i små plastpåsar med bara några stycken.

Den minsta tillgängliga förpackningen med de grova och inte helt bil­liga skruvar jag behövde innehöll inte tre utan fem skruvar. Jag be­höv­de tre. Summa överkonsumtion: två. Jag morrade för mig själv, tog den lilla påsjäveln och började leta efter plugg av rätt storlek.

Plastpluggarna jag behövde fanns bara att köpa i förpackningar om fyra. Jag behövde tre. Summa överkonsumtion: en. I det skedet mor­rade jag inte bara inombords utan så högt att bygglada herrar i min närhet nervöst sneglade åt mitt håll och fick något hetsat i blicken.

Där stod jag alltså med två skruvar för mycket, men bara en över­lopps plugg. Detta betyder, som var och en med den mest ru­di­men­tä­ra matematiska insikt förstår, att nästa gång jag eventuellt behöver skruva och plugga någonting har jag inte plugg så det räcker till mina två återstående skruvar. Och detta innebär att jag än en gång måste köpa en lite påsjävel med fyra pluggar, för att därefter plötsligt inte bara ha en för mycket utan tre!

För att inte få blodstörtning var jag tvungen att snabbt ta mig till kas­san, förstöra dagen för en stackars sommarextra kassör med mina utläggningar om förpackningsvansinnet och lämna lokalen med mina fem skruvar och fyra pluggar.

***

Det gick en tid och det blev dags för årets kräftskiva och lite mat­lag­ning. Matlagning som bland annat tarvade 150 gram av en särskild sorts lokalproducerad ost. Lika optimistiskt glad i hågen som vid mitt tidigare inträde hos bygghandlar’n uppsökte jag Ålands största mat­mark­nad och styrde kosan mot ostdiskarna.

Piece of cake – förr. Förut har ost kunnat köpas i en manuell ostdisk. Man har kunnat få smakprov och förse sig med en li­ten bit av den här och en liten bit av den där, till exempel till en festlig ostbricka. Enkelt, mil­jö­vän­ligt och framför allt praktiskt, när man inte är i behov av mer än måttliga bitar av någonting.

Jag var naturligtvis inte förvånad när jag stod vid ostdisken och kons­taterade att minsta vacuumpackade bitar av den sort jag ville ha vägde över 400 gram. Det som förvånade mig – och än en gång fick mig att morra – var det motstånd jag mötte när jag bad om att få 150 gram av en sådan bit. ”Bryter vi förpackningen förkortas produktens hållbarhet med flera veckor.”

Och?! Inte mitt problem! Det var jag som skulle betala och mitt behov var 150 gram, inte mer, inte mindre. Dessutom skulle det säkert dyka upp någon annan kund som gärna tog den kvarvarande biten. Någon ensamstående pensionär till exempel, som aldrig på tiden skulle kom­ma på tanken att köpa en närapå halvkilotung bit av denna svindyra ost, men som gärna unnade sig ett par hundra gram. Någon som jag.

Det som får mig att fatta absolut ingenting är att man i samma affär säljer charkuterier över disk. Charkvaror har ju mycket kortare håll­bar­het än ost, så svinnet i den disken måste enligt all logik vara mång­dub­belt jämfört med det i en manuell ostdisk. Att köpa en skiva av en sorts skinka och en av en annan går alltså fint, men icke en ostbit tillskuren för mitt behov.

Fem minuters argumentation senare gick jag dock därifrån med­fö­ran­de en stympad ost. Må vara att biten vägde 220 gram istället för 150, men jag hade fått min vilja igenom! Faktum var, att jag kände mig lika stolt över denna bedrift som om jag nedlagt mitt livs första tio­tag­ga­re. Jag, den lilla människan, hade övervunnit förpackningsmaffian! Åtminstone den här gången.

Att min kundanpassade lilla bit blivit helt fel prismärkt och vid drag­ning­en i kassan hade samma pris som den stora ori­gi­nal­för­pack­ning­en, tja, det är en heeelt annan historia. Men jag hör till den sorten som alltid kollar kvittot innan jag lämnar butiken – och speciellt i den butiken.

Veckans Vanartiga Vers #18

En latino som bor i Detroit
lever livet så där lite lojt.
Vill mest sitta å slappa
helt kanonfull på grappa
i en bar, dit han far med en vojt.

vojt = anordning med linor och block för transport av person(er) mellan fartyg

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

---

Hej Suzan! Välkommen i gänget :o)

En kväll bland kineser, turkar och annat löst folk

SÅ VAR DÅ årets kräftätning avklarad. Med den äran, måste jag sä­ga, eftersom vi drog igång klockan sex igår kväll och gästerna ma­sa­de sig hemåt först vid pass halv fem i morse.

Gårdagen som hade börjat med åska och ös­regn övergick lika fort i vack­ert väder och slutade med en nattemperatur på 19°! Den ur­sprung­li­ga planen att duka under terrassen reviderades därför och vi bän­ka­de oss istället på densamma.

Är det kräftskiva ska det vara larviga hattar och haklappar, det är fak­tiskt ett måste! ”Allt klär en skönhet och ingenting missklär en ful”, sägs det ju dessutom ;o)

Hattarna är av nyare årsmodell, men haklapparna hänger med sedan 1950-talet och har tillhört mina föräldrar. Och så en snabb de­mon­stra­tion av smilbandens förväntade placering under kvällen:


Kräftorna var många och av varierade storlekar och kulörer; turkarna orangeröda och rätt mjuka i skalet och kineserna klassiskt sig­nal­rö­da, men lika svåra att forcera som riksbankens allra heligaste. Jag blev till sist tvungen att hämta en autogrip från verktygshyllan för att knäcka klorna!


En av herrarna bidrog till bordets läckerheter med en superb fisk­sal­lad på kokt gös, som passade rysligt bra ihop med min åländska Väs­terbottenpaj, medan en annan medförde summa fyra olika sorters egenkryddad snaps, av vilka framför allt den med munkrenfana vann mitt gillande.

De övriga flaskornas innehåll var smaksatt med spansk körvel, valnöt och johannesört, och samtliga prydligt etiketterade med ”krydd­mäs­ta­rens” vackra handstil.



Är man lite illistig som värdinna håller man sig till mik­ro­skopiska snaps­glas! Mina små Knäppare rymmer inte mer än 1 cl, vilket gör att man håller sig flytande även när kvällen som sådan drabbas av vatten i knäna och övriga deltagare börjar få en lätt slagsida. Till var och en efter förmåga, inte sant? ;o)


Ovan mitt pluttiga snapsglas och nedan ett av reguljära mått.


Lika traditionsenliga som hattar och haklappar är snapsvisorna för­stås, och det sjöngs så det stod härliga till – även jag, fast jag här­stam­mar från flera led kråkfåglar utan fallenhet för skönsång. Min personliga favorit för kvällen är den här:


Vi avslutade den kulinariska delen av kvällen med min vanilj- & yog­hurtpannacotta med hallon, amerikanska blåbär och krusbär från trädgården. Helt i samma klass som den lilla A tog till efterrätt på Umbra häromsistens, men till ett heeelt annat pris ;o)


I skymningen rullade plötsligt en fuktig dimma in över Mariehamn, men med brinnande oljelampor och ljus under ett parasoll kände vi ingenting av vätan. Mörket och daggen föll, myggen lyste med sin frånvaro och över augustinatten vilade ett milt skimmer från levande ljus – vädret och sällskapet hade inte kunnat vara mer lyckat!


Och av kräftorna fanns inte kvar ens en ynklig liten klo. Men lite trött är jag idag, det erkänner jag, så det är då en salig tur att jag slipper lida av baksmälla också :o)


***

---

Hej på dej Ingabritt, och jättevälkommen bland följarna!