Avrundar med en liten virre efter att gästerna gått hem.
Visar inlägg med etikett Gäster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gäster. Visa alla inlägg
måndag 30 april 2018
Glada vappen 2018!
TRADITIONSENLIG KORVGRILLNING I grytan på gården. Inget regn. Ingen blåst. Bara trevligt :)
Avrundar med en liten virre efter att gästerna gått hem.
Avrundar med en liten virre efter att gästerna gått hem.
lördag 24 juni 2017
Sommardricka
RABARBERMOJITO ... SÅÅ GOTT! Jag har hittat en ny favorit. Skål, tammefan!
Igår, på midsommaraftonen, var det väl lite onödigt kylslaget men fint ändå och inte gör det så mycket att det regnar idag. Ha en fortsatt glad midsommarhelg, alla mänskor!
Igår, på midsommaraftonen, var det väl lite onödigt kylslaget men fint ändå och inte gör det så mycket att det regnar idag. Ha en fortsatt glad midsommarhelg, alla mänskor!
torsdag 24 juli 2014
Ruckelhäxan reflekterar över hur världen är full av trevligt folk man ännu inte har träffat
EFTERSOM JAG I rask takt håller på att utvecklas till en tvättäkta grumpy old woman, med en minst sagt kantstött tro på mänskligheten, är kvällar som gårdagens sådant som jag verkligen behöver: en enkel sommarmiddag med helt nya människor, som visade sig vara en precis så angenäm bekantskap som jag föreställt mig.
L – för mig dittills endast känd som läsare här på bloggen – och hennes J har minisemester här i ”utlandet”, i akt och mening att upptäcka landskapet per cykel. Eftersom det alltid är kul att få ett fejs till bloggkommentarerna föll det sig helt naturligt att invitera herrskapet på en bit mat å ”Rucklet”.
Men gud i London, så varmt det har blivit! Tack och lov blåste det nästan ingenting, så det gick att vinkla parasollet utan risk för flygkatastrof. Lilla A, som jobbat hårt hela dagen i smällhettan, däckade i skuggan medan jag dukade och förberedde.
Min första tanke, att grilla finländsk korv i grytan på gården, fick stryka på foten till förmån för hemrökt sik med franskinspirerad potatissallad, eftersom gode vännen W så lämpligt fått gott om fisk och frikostigt delat med sig. Herrskapet fick även smaka på åländska ölet ”Delikat” från lillbryggeriet Stallhagen och jag tror det föll dem på läppen.
Det hela avrundade vi med kaffe, en skvätt av krusbärslikören jag gjorde ifjol och kvällens pièce de résistance: blåbärsmoussebakelser med nyplockade smultron från gården. Och som vanligt pratade jag för mycket ... *suck*
Förutom det trevliga sällskapet innebar besöket även en välbehövlig påfyllning av brännvinsförrådet inför årets likörproduktion. Det gäller ju att passa på när det går att få taxfreeleverans ;o)
I år ska jag inte göra om fjolårets misstag och försöka mig på att använda finländsk Koskenkorva, utan återgår till gammal, hederlig Absolut. Koskenkorvan ger likören en inte särskilt angenäm bismak, medan Absolut inte smakar någonting annat än ... hm... starkt?
Få se hur det ska gå för L & J med deras cyklande idag. Prognosen säger 31° kl. 15:00, så jag skulle då inte vilja vara ute på hoj i gassande sol. För egen del nöjer jag mig med att jag hann klara av disken tidigt i morse, för temperaturen är redan nu, runt tiosnåret på förmiddagen, uppe och nosar på 26°.
För mitt vidkommande blir det skuggläge och inte många knop den här dagen, det är då ett som är säkert. Värmeböljor av den här digniteten är, för skruttiga tanter som mig, inget att leka med ;o)
L – för mig dittills endast känd som läsare här på bloggen – och hennes J har minisemester här i ”utlandet”, i akt och mening att upptäcka landskapet per cykel. Eftersom det alltid är kul att få ett fejs till bloggkommentarerna föll det sig helt naturligt att invitera herrskapet på en bit mat å ”Rucklet”.
Men gud i London, så varmt det har blivit! Tack och lov blåste det nästan ingenting, så det gick att vinkla parasollet utan risk för flygkatastrof. Lilla A, som jobbat hårt hela dagen i smällhettan, däckade i skuggan medan jag dukade och förberedde.
Min första tanke, att grilla finländsk korv i grytan på gården, fick stryka på foten till förmån för hemrökt sik med franskinspirerad potatissallad, eftersom gode vännen W så lämpligt fått gott om fisk och frikostigt delat med sig. Herrskapet fick även smaka på åländska ölet ”Delikat” från lillbryggeriet Stallhagen och jag tror det föll dem på läppen.
Det hela avrundade vi med kaffe, en skvätt av krusbärslikören jag gjorde ifjol och kvällens pièce de résistance: blåbärsmoussebakelser med nyplockade smultron från gården. Och som vanligt pratade jag för mycket ... *suck*
Förutom det trevliga sällskapet innebar besöket även en välbehövlig påfyllning av brännvinsförrådet inför årets likörproduktion. Det gäller ju att passa på när det går att få taxfreeleverans ;o)
I år ska jag inte göra om fjolårets misstag och försöka mig på att använda finländsk Koskenkorva, utan återgår till gammal, hederlig Absolut. Koskenkorvan ger likören en inte särskilt angenäm bismak, medan Absolut inte smakar någonting annat än ... hm... starkt?
Få se hur det ska gå för L & J med deras cyklande idag. Prognosen säger 31° kl. 15:00, så jag skulle då inte vilja vara ute på hoj i gassande sol. För egen del nöjer jag mig med att jag hann klara av disken tidigt i morse, för temperaturen är redan nu, runt tiosnåret på förmiddagen, uppe och nosar på 26°.
För mitt vidkommande blir det skuggläge och inte många knop den här dagen, det är då ett som är säkert. Värmeböljor av den här digniteten är, för skruttiga tanter som mig, inget att leka med ;o)
måndag 21 juli 2014
Nu ska man inte klaga
SOLEN GASSAR FRÅN en illblå himmel. De enda molnen är i princip kondensstrecken efter förbipasserande passagerarplan på väg mot ... Moskva, kanske? Nu jädrar i min lilla låda är sommaren över oss på allvar! Termometern skvalpar runt 25-26° i skuggan och det är solbrillor och parasoll som gäller.
Men min blommande hoya – porslinsblomman – gråter. Det är tårar av sötaste nektar som likt kristalldroppar rinner ur varje enskild blomma. Jag smakade, vet ni vad! Det är gott.
I Glaspalatset är det hett. Vädringsluckor och dörr står på vid gavel, men det räcker inte. Mellan varven är jag tvungen att gå in och spola golvet med vatten för att försöka få ner temperaturen, för läget "ugnsbakade gröna tomater på rot" är hotande nära.
Och den lilla krukodlade busktomaten, under tidig vår räddad undan ett slut i en sopcontainer, ger frukt först av alla! Jag får inte glömma att spara frön från den här lilla kämpen.
De stora tomatplantorna, både av körsbärs- och biffmodell, är trots väderleken inte mer än i kartstadiet. Igår tog jag fram sekatören och glesade ur dem rejält. Alla onödiga blad upp till första blomställningen, förutom sidoskotten i bladvecken på körsbärstomaterna, fick stryka på foten.
Någonstans har jag läst att det här är ett bra sätt att gynna fruktsättningen och -tillväxten, men det kan lika väl gå åt fanders. Remains to be seen.
På onsdag stundar bloggbekantbesök här i ”Rucklet”. Det är L med vidhängande ”cykelslang” som tar färjan över från konungariket för ett par dagars semestrande på fagra sommaråland. Kul!
Av en händelse svängde herr W förbi sent igår kväll och slängde på mig några pinfärska sikar. Så på onsdag plockar jag fram röklådan, för sverigebesöket måste ju få smaka på riktig skärgårdsmat ;o)
måndag 14 juli 2014
Somrig släkttradition
MIN KUSIN P och hennes man kommer sedan många år seglande till Åland varje sommar, så även detta. Mer än så träffas vi inte under ett helt kalenderår, eftersom jag, å min sida, aldrig rör mig åt deras håll av världen. Ja, egentligen inte åt något håll om jag ska vara ärlig.
Släktträdet har för övrigt vuxit med en ny liten kvist: P:s dotterdotter R, nu ett år och nio månader, som redan förra sommaren, liksom nu, fanns med ombord med sin mamma.
Egentligen var det min tur att bjuda hem dem till oss i ”Rucklet”, men när det finns smått med i bilden får man rätta sig efter sådant som sov- och mattider. Därför blev det middag ombord efterföljd av mina medhavda chokladmuffins med Philadelphiatopping och smultron från trädgården.
Topping till 6-8 muffins gör man så här:
Vispa ihop 30 g rumstempererat smör med 150 g florsocker, 1 tsk vaniljsocker och saften från en 1/4 citron. Vispa till sist i 50-60 g Philadelphiaost och färga smeten med 1 krm av valfri karamellfärg
om du känner för det.
Rosa som min topping hade jag föreställt mig att den för året nya trädgårdsriddarsporren ’Astolat’ skulle bli, för på lappen står det ”Rosa i olika nyanser”. Mjaa... jag tycker nog att den mera är lila när den nu slagit ut:
Igår kom ett mycket efterlängtat regn, fast inte i någon större mängd. Jovars, när det regnade, då regnade det, men det varade inte alls tillräckligt länge. Fast kanhända blev min lilla vattentunna ändå fylld ..? Det måste jag genast ge mig ut på gården för att kolla!
Släktträdet har för övrigt vuxit med en ny liten kvist: P:s dotterdotter R, nu ett år och nio månader, som redan förra sommaren, liksom nu, fanns med ombord med sin mamma.
Egentligen var det min tur att bjuda hem dem till oss i ”Rucklet”, men när det finns smått med i bilden får man rätta sig efter sådant som sov- och mattider. Därför blev det middag ombord efterföljd av mina medhavda chokladmuffins med Philadelphiatopping och smultron från trädgården.
Topping till 6-8 muffins gör man så här:
Vispa ihop 30 g rumstempererat smör med 150 g florsocker, 1 tsk vaniljsocker och saften från en 1/4 citron. Vispa till sist i 50-60 g Philadelphiaost och färga smeten med 1 krm av valfri karamellfärg
om du känner för det.
Rosa som min topping hade jag föreställt mig att den för året nya trädgårdsriddarsporren ’Astolat’ skulle bli, för på lappen står det ”Rosa i olika nyanser”. Mjaa... jag tycker nog att den mera är lila när den nu slagit ut:
Igår kom ett mycket efterlängtat regn, fast inte i någon större mängd. Jovars, när det regnade, då regnade det, men det varade inte alls tillräckligt länge. Fast kanhända blev min lilla vattentunna ändå fylld ..? Det måste jag genast ge mig ut på gården för att kolla!
lördag 5 juli 2014
Men hallå, nu får det väl allt vara sommar ändå!
SOMMAREN, SOM HITTILLS varit mera höstlik, låter vänta på sig, men gårdens vid det här laget ansenliga fläderbuske har ändå börjat gå i blom. Ifjol bommade jag att laga flädersaft, men i år ska det bli! Anledningen är att jag fyndat en Sodastreammanick på loppis för en femma :o)
Här i huset köps det aldrig – och då menar jag verkligen aldrig – översötat, färgat och kolsyrat vatten från någon butik. Ja, utom de sällsynta gånger då det ska vara lite festligare och det kanske ska bjudas på någon bubblig välkomstdrink eller så där. Men inte till vardags. Aldrig någonsin.
Men med en Sodastream kan man kolsyra sitt eget vatten! Vilken saft som helst funkar som smaksättning och man behöver sannerligen inte investera i de dyra tillsatserna som är avsedda för ändamålet. Så nu ligger citronerna och väntar på att det ska gå att skörda tillräckligt många fläderblommor för en sats med saft :o)
Under tiden kokar jag sylt av olika slag. Häromdagen blev det, på rekommendation av Cici, en sats rabarber & jordgubb och jadå, den blev supergod! Men nu är rabarbern i tillväxtfas, så nästa laddning fick bli uteslutande jordgubbar.
Jordgubbssylt har en tendens att bli lite på lösaste sidan, så jag tillsätter alltid en gnutta pektin när sylten är färdigkokad. Bästa resultatet tycker jag dessutom att man får om man skär ner jordgubbarna, blandar dem med sockermängden och låter kastrullen stå i kylen över natten. Då vätskar de till sig färdigt.
Igår hade vi förresten, efter en riktigt varm och solig dag, den första riktiga sommarkvällen i år, så jag trummade ihop ett knytkalas runt ”Rucklets” gjutjärnsgrytor på gården. Efter några timmars eldande var glöden perfekt och det grillades både korv, majs och marshmallows.
(Att det råkade vara 4th of July, USA:s nationaldag, var ett rent tekniskt missöde och alls inte avsett att firas.)
Men hörni, inte tusan var det varmt längre när solen började gå ner :o( Var i helskotta håller sommaren hus egentligen?!
Annars inte mycket nytt att rapportera. Med hälsan är det som vanligt, med vad som känns som övertryck under skallbenet, sjögång mellan öronen, smärtande ledband både här och där och – mest oroande av allt – en nyligen noterad viktnedgång på drygt 4 kg under det gångna året. Det är rätt mycket att ta av en som redan före det av somliga läkare varit etiketterad som ”magerlagd kvinna” :o/
Här i huset köps det aldrig – och då menar jag verkligen aldrig – översötat, färgat och kolsyrat vatten från någon butik. Ja, utom de sällsynta gånger då det ska vara lite festligare och det kanske ska bjudas på någon bubblig välkomstdrink eller så där. Men inte till vardags. Aldrig någonsin.
Men med en Sodastream kan man kolsyra sitt eget vatten! Vilken saft som helst funkar som smaksättning och man behöver sannerligen inte investera i de dyra tillsatserna som är avsedda för ändamålet. Så nu ligger citronerna och väntar på att det ska gå att skörda tillräckligt många fläderblommor för en sats med saft :o)
Under tiden kokar jag sylt av olika slag. Häromdagen blev det, på rekommendation av Cici, en sats rabarber & jordgubb och jadå, den blev supergod! Men nu är rabarbern i tillväxtfas, så nästa laddning fick bli uteslutande jordgubbar.
Jordgubbssylt har en tendens att bli lite på lösaste sidan, så jag tillsätter alltid en gnutta pektin när sylten är färdigkokad. Bästa resultatet tycker jag dessutom att man får om man skär ner jordgubbarna, blandar dem med sockermängden och låter kastrullen stå i kylen över natten. Då vätskar de till sig färdigt.
Igår hade vi förresten, efter en riktigt varm och solig dag, den första riktiga sommarkvällen i år, så jag trummade ihop ett knytkalas runt ”Rucklets” gjutjärnsgrytor på gården. Efter några timmars eldande var glöden perfekt och det grillades både korv, majs och marshmallows.
(Att det råkade vara 4th of July, USA:s nationaldag, var ett rent tekniskt missöde och alls inte avsett att firas.)
Men hörni, inte tusan var det varmt längre när solen började gå ner :o( Var i helskotta håller sommaren hus egentligen?!
Annars inte mycket nytt att rapportera. Med hälsan är det som vanligt, med vad som känns som övertryck under skallbenet, sjögång mellan öronen, smärtande ledband både här och där och – mest oroande av allt – en nyligen noterad viktnedgång på drygt 4 kg under det gångna året. Det är rätt mycket att ta av en som redan före det av somliga läkare varit etiketterad som ”magerlagd kvinna” :o/
onsdag 7 augusti 2013
”Varde för ljust”
– och blåsigt
MITT I RYGGSKOTTET har jag haft kärt besök av delar av min finska släkt. Igår, på Hiroshimadagen, besökte vi Sjökvarteret i Mariehamns östra hamn, för att de på Pub Niska skulle få smaka på den Michael Björklundska varianten av pizza: plåtbröd. (Niska fanns tidigare i västra hamnen, i anslutning till Segelpaviljongen.)
Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Emmaus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men eftersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fortfarande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland sprängstensblocken vid stranden.
Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:
Idag är det redan sjätte dagen efter ”skottet” i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som vanligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillåter den en hel del, har jag märkt :o)
Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.
Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Emmaus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men eftersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fortfarande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland sprängstensblocken vid stranden.
Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:
Idag är det redan sjätte dagen efter ”skottet” i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som vanligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillåter den en hel del, har jag märkt :o)
Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.
söndag 23 juni 2013
Mm...idsommarmums
I ÅR ROAR jag mig med att ha några krukor med jordgubbsplantor inne i Glaspalatset, bara för att. Igår infann sig ögonblicket när jag kunde plocka den första, bita i den och känna den där alldeles särskilda smaken av sommar. Om ni frågar mig, så är det inte mycket som kan vara mer somrigt än nyskördade jordgubbar.
Sommar är också doften – och smaken, förstås – av färsk basilika. I år har jag behållit odlingen inomhus, i köket, och inte flyttat plantorna till Glaspalatset som jag brukar. Jag har redan flera gånger knipsat toppar till matlagningen, så de ser lite slagsidiga ut just nu, mina egendrivna bebisar.
Minns ni hur det började? Inte..? Klicka då på bilden för att ”backa filmen”!
Frikostigt med färsk basilika är förresten riktigt smaskigt på en ostmacka. Testa om ni inte gjort det förr!
Och verkligt smaskigt är det väl med tårta? När jag igår fick fikabesök av gamla, goda kompisen A och hennes mamma plockade jag ur frysen fram den prinsesstårta som egentligen varit avsedd för Lilla A:s examensdag. Men som det nu inte blev något med det firandet tyckte jag att gårdagen var ett excellent tillfälle att grotta ner sig i gottgottigottgott. Rätt tänkt tycker jag själv :o)
Gröna som marsipanen på tårtan är också de små larvuslingar som systematiskt håller på att käka upp hela den krasseplanta jag har på terrassen. Först trodde jag att de är av samma sort som de som åt upp mina pilar för två år sedan, men det är de inte.
Hur som helst, tiden är mogen för en flödig duschning med såpsprit av grövsta kaliber! ½ liter vatten + 10 ml såpa + 5 ml rödsprit tar knäcken på det mesta i löss- och larvväg. Upp till kamp!
Sommar är också doften – och smaken, förstås – av färsk basilika. I år har jag behållit odlingen inomhus, i köket, och inte flyttat plantorna till Glaspalatset som jag brukar. Jag har redan flera gånger knipsat toppar till matlagningen, så de ser lite slagsidiga ut just nu, mina egendrivna bebisar.
Minns ni hur det började? Inte..? Klicka då på bilden för att ”backa filmen”!
Frikostigt med färsk basilika är förresten riktigt smaskigt på en ostmacka. Testa om ni inte gjort det förr!
Och verkligt smaskigt är det väl med tårta? När jag igår fick fikabesök av gamla, goda kompisen A och hennes mamma plockade jag ur frysen fram den prinsesstårta som egentligen varit avsedd för Lilla A:s examensdag. Men som det nu inte blev något med det firandet tyckte jag att gårdagen var ett excellent tillfälle att grotta ner sig i gottgottigottgott. Rätt tänkt tycker jag själv :o)
Gröna som marsipanen på tårtan är också de små larvuslingar som systematiskt håller på att käka upp hela den krasseplanta jag har på terrassen. Först trodde jag att de är av samma sort som de som åt upp mina pilar för två år sedan, men det är de inte.
Hur som helst, tiden är mogen för en flödig duschning med såpsprit av grövsta kaliber! ½ liter vatten + 10 ml såpa + 5 ml rödsprit tar knäcken på det mesta i löss- och larvväg. Upp till kamp!
tisdag 1 januari 2013
Det var det.
Nu kryssar vi vidare på Livets
stormpiskade ocean!
Det finns bildtexter om man pekar – inte klickar – på bilderna.
En årssummering av bloggandet hör som vanligt till innan jag arkiverar 2012 och här är siffrorna för det gångna året:
83.487 sidor har blivit lästa av
... 15.915 helt unika läsare (varav c. 38 % är helt nya) och
... varje läsare stannar i genomsnitt 3 minuter och 37 sekunder hos mig.
Besöksfrekvensen har under året ökat med 16,4 % jämfört med 2011, så det är ju en trevlig trend :o) Däremot har mitt hopp grusats om att fler åländska bloggläsare skulle kunna tänka sig att nån gång då och då kommentera det jag skriver, trots att de åländska besöken står för drygt 25 % av totalen :o/
Vad är det med ålänningar egentligen..?
måndag 13 augusti 2012
Ett par äkta kärringråd
MINNS NI MÖJLIGEN min fantastiska rädisskörd? Om inte, titta HÄR och garva häcken av er. Resultatet under jord lämnar en del att önska, för att uttrycka sig snällt.
Istället har jag låtit rädisorna gå i frö och här kommer första kärringrådet: rädisfrökapslar är supergoda! Klart godare än själva rädisan. De har den typiska smaken av rädisa, men i en mycket mildare form. Väldans gott i salladen eller på ostmackan.
Och så raskt över till kärringråd nummer två i god Birkabladetanda, vilket, om det ska leva upp till standarden, bör involvera en damstrumpa av nylon. Har du köpt en tvålbit som inte vill ”hålla ihop” i tvålkoppen och bara blir en enda geggig sörja? Klippa då av ett ben från ett par gamla strumpbyxor, vik det dubbelt, stoppa in tvålen och knyt åt i båda ändorna.
Tadaa! Tvålen kan mer eller mindre upplösas i flytande form, men hålls inuti fodralet och kan användas till sista droppen. Självfallet funkar det lika fint att fylla ett strumpfodral med alla små tvålbitar som du annars skulle ha låtit åka i soporna.
Sen måste jag bara få berätta att jag idag haft den roligaste eftermiddagen på gud vet när. Ett halvoväntat besök av bloggbekantskapen Marilla resulterade i ett antal timmar med mycket tjatter (jaja, jag vet att jag som vanligt babblade för mycket) och många goda garv.
Det var skönt – och Marilla är ett väldans hyvens kvinnfolk. Det var befriande. Det var en tacksam energikick och ett välkommet avbrott i författandet av besvärsskrift nummer X i ordningen. Och tänk, jag glömde nästan bort sjögången mellan öronen och värken i ryggen!
Istället har jag låtit rädisorna gå i frö och här kommer första kärringrådet: rädisfrökapslar är supergoda! Klart godare än själva rädisan. De har den typiska smaken av rädisa, men i en mycket mildare form. Väldans gott i salladen eller på ostmackan.
Och så raskt över till kärringråd nummer två i god Birkabladetanda, vilket, om det ska leva upp till standarden, bör involvera en damstrumpa av nylon. Har du köpt en tvålbit som inte vill ”hålla ihop” i tvålkoppen och bara blir en enda geggig sörja? Klippa då av ett ben från ett par gamla strumpbyxor, vik det dubbelt, stoppa in tvålen och knyt åt i båda ändorna.
Tadaa! Tvålen kan mer eller mindre upplösas i flytande form, men hålls inuti fodralet och kan användas till sista droppen. Självfallet funkar det lika fint att fylla ett strumpfodral med alla små tvålbitar som du annars skulle ha låtit åka i soporna.
Sen måste jag bara få berätta att jag idag haft den roligaste eftermiddagen på gud vet när. Ett halvoväntat besök av bloggbekantskapen Marilla resulterade i ett antal timmar med mycket tjatter (jaja, jag vet att jag som vanligt babblade för mycket) och många goda garv.
Det var skönt – och Marilla är ett väldans hyvens kvinnfolk. Det var befriande. Det var en tacksam energikick och ett välkommet avbrott i författandet av besvärsskrift nummer X i ordningen. Och tänk, jag glömde nästan bort sjögången mellan öronen och värken i ryggen!
torsdag 19 juli 2012
Det tar sig
– åtminstone i trädgården
DENNA KONSTIGA SOMMAR till trots är det första året jag kommer att kunna få en skörd att räkna med från mina två buskar med amerikanska blåbär. Riktigt mycket kart är det och det lovar ju gott i dubbel bemärkelse. (Buskarna planterades våren 2008.)
Tittar man närmare på det ogräs man normalt river tag i och rensar bort utan pardon är det hur vackert som helst. Kolla in den ljuvliga, lilla, vita blomman! Och vänder man på ett blad kan man hitta överraskningar. Som de konstiga typer som är stadda på kläckning under ett blåbärsblad.
Sen är det inte utan att man drabbas av en viss medelhavsfeeling av allt som växer i krukor på terrassen vid den här tiden på året.
Och bland terrassodlingarna fröjdar jag mig storligen åt fuchsiorna jag mot alla odds lyckats driva upp till blommande plantor från pyttesmå toppskott fådda under föregående sommar:
Med medlet av juli följer ett traditionsenligt besök av seglande kusinen från fasta Finland och hennes man. Ifjol bjöds Lilla A och jag på middag ombord på båten, i år var det vår tur att bjuda på fika å ”Rucklet”.
Lilla A hade bakat maffiga chokladmuffins med blåbär i och jag, den väna modern, bestod med hemlagad jordgubbsglass med hemkokt chokladsås. Namsi, namsi!
Tittar man närmare på det ogräs man normalt river tag i och rensar bort utan pardon är det hur vackert som helst. Kolla in den ljuvliga, lilla, vita blomman! Och vänder man på ett blad kan man hitta överraskningar. Som de konstiga typer som är stadda på kläckning under ett blåbärsblad.
Sen är det inte utan att man drabbas av en viss medelhavsfeeling av allt som växer i krukor på terrassen vid den här tiden på året.
Och bland terrassodlingarna fröjdar jag mig storligen åt fuchsiorna jag mot alla odds lyckats driva upp till blommande plantor från pyttesmå toppskott fådda under föregående sommar:
Med medlet av juli följer ett traditionsenligt besök av seglande kusinen från fasta Finland och hennes man. Ifjol bjöds Lilla A och jag på middag ombord på båten, i år var det vår tur att bjuda på fika å ”Rucklet”.
Lilla A hade bakat maffiga chokladmuffins med blåbär i och jag, den väna modern, bestod med hemlagad jordgubbsglass med hemkokt chokladsås. Namsi, namsi!
torsdag 21 juni 2012
Tid, ett tänjbart begrepp
SÅDÄRJA, NU KAN vi konstatera att uttrycket ”om ett par veckor” är likvärdigt med 19 dagar. Och när det senkomna samtalet väl kommer råkar man naturligtvis stå med ändan i vädret bland tomaterna i Glaspalatset.
Minnesanteckningarna ligger inomhus, bland andra papper ... någonstans. Det man noterat att man måste komma ihåg att diskutera är som bortblåst och när det avslutande klicket av att linjen bryts ekar i det tomrum som man tillfälligtvis upplever att man har mellan skallbenen, då, men först då, drar man sig till minnes vad man skulle ha sagt.
Känns det bekant..? Visst har ni varit med om liknande?
Det är av precis den här anledningen jag inte tål oförberedda telefonkontakter med medicinmän. De är minsann förberedda, eftersom det är de som ringer upp. Själv befinner man sig kanske i kassakön i mataffären och ska precis betala – eller sitter, om det vill sig riktigt illa, med käftamentet på vid gavel hos tandläkaren.
Men okej, jag lyckades framföra att jag inte tål den medicin jag ordinerats för min osteoporos, att jag avbrutit behandlingen och vad jag vill prova med som ett alternativ. Jag kom också ihåg att fråga om hur pass väsentligt det är att genomgå en gastroskopi, när inga som helst laboratorieprover på minsta sätt antyder att jag lider av en försämrad näringsupptagning som skulle förklara mina vitaminbrister (och i förlängningen min nydiagnosticerade, grava benskörhet).
Men ... det blev inte av att berätta om hur den fläckvisa hudreaktionen jag fått successivt ökar i omfång. Därmed inte heller att diskutera om jag verkligen ska använda den superdupersalva som Snälle Doktorn inom primärvården skrivit, när det i bipacksedeln står att den inte får användas i böjveck. Knäveck är böjveck, och det är där reaktionen är som värst. Snälle Doktorn skulle kunna svara, men han försvann på en månads semester i fredags.
Någon ny planerad tid för nästa telefonkontakt fick jag naturligtvis inte heller, bara beskedet: ”Jag hör av mig igen när du varit på gastroskopin.” Den ska göras 25 juli, så tills motsatsen är bevisad får jag leva i tron att herr doktorn faktiskt ringer före han själv går på semester i augusti. När det är tänkt att jag ska på ett riktigt återbesök, för att möjliggöra okulär besiktning av kärringen, är ännu höljt i ovisshetens dunkel. För det glömde jag förstås också bort att efterhöra.
*suck!*
***
Men dagen slutade som tur var bättre än den började! Utåt kvällen fick jag trevligt besök av Anki (+ medföljande äkta hälft); en både skärpt och rar brutta, som jag inte haft den äran att träffa förut annat än blogg- och mejlledes.
På programmet stod kaffe och ”vilig” kladdkaka med rabarberkompott smaksatt med färsk körvel och kanel, lättvispad grädde och rostade solroskärnor, efterföljt av ett par glas sydafrikanskt Two Oceans och prat. Från min sida förmodligen alldeles onödigt mycket av det senare. Jag bör nog se över min brist på regelbundna sociala kontakter, för jag märker hur jag tenderar att babbla ihjäl folk när jag väl får chansen :o/ Lessen för det, Anki och A!
Av Gulle-Anki fick jag förresten en hel kasse med alla möjliga sorters härliga garner, som hon påstod att hon aldrig på tiden skulle hinna med att göra slut på själv. Det var en gest som verkligen värmde mitt hjärta och innehållet i det paket jag förberett åt henne kändes med ens väldigt futtigt. Men visst är det ju tanken som räknas?
Minnesanteckningarna ligger inomhus, bland andra papper ... någonstans. Det man noterat att man måste komma ihåg att diskutera är som bortblåst och när det avslutande klicket av att linjen bryts ekar i det tomrum som man tillfälligtvis upplever att man har mellan skallbenen, då, men först då, drar man sig till minnes vad man skulle ha sagt.
Känns det bekant..? Visst har ni varit med om liknande?
Det är av precis den här anledningen jag inte tål oförberedda telefonkontakter med medicinmän. De är minsann förberedda, eftersom det är de som ringer upp. Själv befinner man sig kanske i kassakön i mataffären och ska precis betala – eller sitter, om det vill sig riktigt illa, med käftamentet på vid gavel hos tandläkaren.
Men okej, jag lyckades framföra att jag inte tål den medicin jag ordinerats för min osteoporos, att jag avbrutit behandlingen och vad jag vill prova med som ett alternativ. Jag kom också ihåg att fråga om hur pass väsentligt det är att genomgå en gastroskopi, när inga som helst laboratorieprover på minsta sätt antyder att jag lider av en försämrad näringsupptagning som skulle förklara mina vitaminbrister (och i förlängningen min nydiagnosticerade, grava benskörhet).
Men ... det blev inte av att berätta om hur den fläckvisa hudreaktionen jag fått successivt ökar i omfång. Därmed inte heller att diskutera om jag verkligen ska använda den superdupersalva som Snälle Doktorn inom primärvården skrivit, när det i bipacksedeln står att den inte får användas i böjveck. Knäveck är böjveck, och det är där reaktionen är som värst. Snälle Doktorn skulle kunna svara, men han försvann på en månads semester i fredags.
Någon ny planerad tid för nästa telefonkontakt fick jag naturligtvis inte heller, bara beskedet: ”Jag hör av mig igen när du varit på gastroskopin.” Den ska göras 25 juli, så tills motsatsen är bevisad får jag leva i tron att herr doktorn faktiskt ringer före han själv går på semester i augusti. När det är tänkt att jag ska på ett riktigt återbesök, för att möjliggöra okulär besiktning av kärringen, är ännu höljt i ovisshetens dunkel. För det glömde jag förstås också bort att efterhöra.
*suck!*
Men dagen slutade som tur var bättre än den började! Utåt kvällen fick jag trevligt besök av Anki (+ medföljande äkta hälft); en både skärpt och rar brutta, som jag inte haft den äran att träffa förut annat än blogg- och mejlledes.
På programmet stod kaffe och ”vilig” kladdkaka med rabarberkompott smaksatt med färsk körvel och kanel, lättvispad grädde och rostade solroskärnor, efterföljt av ett par glas sydafrikanskt Two Oceans och prat. Från min sida förmodligen alldeles onödigt mycket av det senare. Jag bör nog se över min brist på regelbundna sociala kontakter, för jag märker hur jag tenderar att babbla ihjäl folk när jag väl får chansen :o/ Lessen för det, Anki och A!
Av Gulle-Anki fick jag förresten en hel kasse med alla möjliga sorters härliga garner, som hon påstod att hon aldrig på tiden skulle hinna med att göra slut på själv. Det var en gest som verkligen värmde mitt hjärta och innehållet i det paket jag förberett åt henne kändes med ens väldigt futtigt. Men visst är det ju tanken som räknas?
tisdag 1 maj 2012
Valborg och Sköna Maj
DET BÖRJAR BLI något av en tradition detta att grilla korv på ”Rucklets” gård på valborgskvällen. En väldigt okej sådan, om ni frågar mig; opretantiös, utan klädkod och annat jobbigt. Att grädda munkar på terrassen håller också på att utvecklas till en årligen återkommande företeelse:
Det var så gott som vindstilla igår kväll och för ovanlighetens skull var det mesta torrt som skulle eldas i grytan. Eller om jag säger så här: i år avhöll jag mig från att försöka göra mig kvitt fuktiga tallbarr medelst eldbegängelse. Empiriska studier från tidigare år har visat att det är taktiskt om man inte vill väcka alltför mycket uppseende.
Även idag är det en vårlig mönsterdag. Mitt stympade lärkträd börjar så sakteliga skifta i grönt och det står inte länge på förrän det kommer att se ut som en grön flaskborste.
Och denna 1:a maj ska vi, lilla A och jag, göra något vi aldrig gjort förut. Vi ska ta oss ut på landet och kolla in årets kosläpp vid Bolstaholms gård! Kl. 14:00 blir det frigång för besättningen. Det ska bli en upplevelse!
Det var så gott som vindstilla igår kväll och för ovanlighetens skull var det mesta torrt som skulle eldas i grytan. Eller om jag säger så här: i år avhöll jag mig från att försöka göra mig kvitt fuktiga tallbarr medelst eldbegängelse. Empiriska studier från tidigare år har visat att det är taktiskt om man inte vill väcka alltför mycket uppseende.
Även idag är det en vårlig mönsterdag. Mitt stympade lärkträd börjar så sakteliga skifta i grönt och det står inte länge på förrän det kommer att se ut som en grön flaskborste.
Och denna 1:a maj ska vi, lilla A och jag, göra något vi aldrig gjort förut. Vi ska ta oss ut på landet och kolla in årets kosläpp vid Bolstaholms gård! Kl. 14:00 blir det frigång för besättningen. Det ska bli en upplevelse!
söndag 1 januari 2012
Åh, en så trevlig nyårsafton!
VILKEN ALLTIGENOM LYCKAD kväll det blev igår! ”Rucklets” kök utstrålar i vanliga fall ingen guldkrogsatmosfär, men i skenet av stearinljus och med blänket från gnistrande glas och nyputsat silver (jajamensan, äkta vara!) kan även ett råttbo te sig riktigt mysigt :o)
Och minsann, blev inte maten lyckad också! Vi började med en röra gjord på Annacarins oefterlikneliga rökta fårfiol, finhackad och blandad med lika delar ädelost och turkisk yoghurt. Serverad med mitt nybakade knaperknäcke och nedsköljd med ett glas av en utmärkt English Strong Bitter från Ängö kvartersbryggeri, som även den landat hos mig med hjälp av Annacarin. Mums!
Varmrätten gick inte heller den av för hackor: ugnsstekt rådjur med hasselbackspotatis, en helt un-der-bar rödvinssås (fast jag själv var kocken tillåter jag mig att säga det) och morotsjulienne. Och till detta en av herr K medförd flaska Amarone della Valpolicella Classico årgång 2007. Herreduminskapare, vilket vin ... *suckar lyckligt* Magnifico!
Efter det här var vi nästan för mätta, så min ”viliga” kladdkaka med vaniljglass fick anstå ända fram till tiotiden. Men då slank den ner utan besvär, med lite hjälp på traven av ett glas guatemalarom. Äckligt god även den ;o)
Sammanfattningsvis blev det en kväll utan egna raketer, innertaksförstörande champagnekorkar eller övriga traditionella åthävor, men verkligt, verkligt avkopplande och trevlig på alla sätt och vis – och klart gemytligare än ifjol, när jag var helt solo i ”Rucklet”. Så, tja, vem vet vad 2012 bär med sig ...
***
En årssummering av bloggandet hör också till innan vi lägger 2011 till handlingarna, och så här ser resultatet ut den här gången:
71.022 sidor har blivit lästa av
... 10.878 helt unika läsare (varav c. 30 % är helt nya) och
... varje läsare stannar i medeltal 4 minuter och 6 sekunder hos mig.
Jag är minst lika glatt överraskad som ifjol :o) Fast min då uttalade önskning om att något fler åländska bloggläsare skulle tycka till om vad de får sig till livs har inte gått i uppfyllelse. Det är ju lite trist, men det blir kanske bättre i år?
Nu är det dags att ta itu med disken. Och sen behöver jag nog en promenad för att skaka ner all mat från igår. För tillfället känner jag mig som en anaconda som tryckt i sig en hel hjort. Uäk!
God fortsättning, allesammans!
Och minsann, blev inte maten lyckad också! Vi började med en röra gjord på Annacarins oefterlikneliga rökta fårfiol, finhackad och blandad med lika delar ädelost och turkisk yoghurt. Serverad med mitt nybakade knaperknäcke och nedsköljd med ett glas av en utmärkt English Strong Bitter från Ängö kvartersbryggeri, som även den landat hos mig med hjälp av Annacarin. Mums!
Varmrätten gick inte heller den av för hackor: ugnsstekt rådjur med hasselbackspotatis, en helt un-der-bar rödvinssås (fast jag själv var kocken tillåter jag mig att säga det) och morotsjulienne. Och till detta en av herr K medförd flaska Amarone della Valpolicella Classico årgång 2007. Herreduminskapare, vilket vin ... *suckar lyckligt* Magnifico!
Efter det här var vi nästan för mätta, så min ”viliga” kladdkaka med vaniljglass fick anstå ända fram till tiotiden. Men då slank den ner utan besvär, med lite hjälp på traven av ett glas guatemalarom. Äckligt god även den ;o)
Sammanfattningsvis blev det en kväll utan egna raketer, innertaksförstörande champagnekorkar eller övriga traditionella åthävor, men verkligt, verkligt avkopplande och trevlig på alla sätt och vis – och klart gemytligare än ifjol, när jag var helt solo i ”Rucklet”. Så, tja, vem vet vad 2012 bär med sig ...
En årssummering av bloggandet hör också till innan vi lägger 2011 till handlingarna, och så här ser resultatet ut den här gången:
71.022 sidor har blivit lästa av
... 10.878 helt unika läsare (varav c. 30 % är helt nya) och
... varje läsare stannar i medeltal 4 minuter och 6 sekunder hos mig.
Jag är minst lika glatt överraskad som ifjol :o) Fast min då uttalade önskning om att något fler åländska bloggläsare skulle tycka till om vad de får sig till livs har inte gått i uppfyllelse. Det är ju lite trist, men det blir kanske bättre i år?
Nu är det dags att ta itu med disken. Och sen behöver jag nog en promenad för att skaka ner all mat från igår. För tillfället känner jag mig som en anaconda som tryckt i sig en hel hjort. Uäk!
lördag 24 september 2011
Festligt bara värre
IGÅR VAR DET en strålande septemberdag. Inte en droppe regn på hela da’n, för att citera Tomas Ledin. Ett utmärkt läge för att fortsätta beskärningen av mitt kaneläppelträd, som jag påbörjade i våras.
Nu börjar det anta en form och ett format som jag är nöjd med, men jag kan samtidigt konstatera att jag inte blivit yngre under det senaste halvåret. Ojojoj, vad allt går låångsamt – och ajajaj, vad ont jag får överallt ... :o/
Moroten var middagen med herr K, som hägrade utåt kvällen. Herr K bor ”ute i skogen”, i ett riktigt renoveringsprojekt. ”Rucklet” är rena lyxvillan i jämförelse. Mitt kök är stort som en skokartong, men hans är snarast en tändsticksask. Dessutom saknas det t.v. rinnande vatten och avlopp och kokmöjligheterna är ... begränsade, om jag så säger.
Därför händer det lite då och då att vi gör en s.k. joint venture: han står för de dyraste ingredienserna och jag för bastubad, utrymme, kökskonster och efterföljande disk. Igår blev det en enkel tomat- och rödlökssallad, helstekt oxfilé med rostade morötter av tre kulörer, klyftpotatis och en jättegod, kall sås på Kesella, råröda tranbär och riven pepparrot. Köttet hade herr K marinerat i förväg och han hade även rört ihop såsen.
Vinet, en ypperlig Rioja av en prisklass jag normalt bara kan drömma om, hade han fått av en god vän. Det passade lika bra till varmrätten som till de goda ostar och Bornholmskex vi på äkta franskt manér avrundade måltiden med.
Senare, i soffan i sällskap av herr Skavlan och hans gäster, proppade vi dessutom i oss ugnsstekta äpplen med lättvispad vaniljgrädde ... Slutsummering: jag var inte hungrig när jag gick till sängs, det kan ni skriva upp!
***
Under eftermiddagen idag är det boksläpp för författande väninnan Sonja Nordenswans senaste roman, ”Zimbardien”, men före det vankas det mer trädgårdsarbete.
Nu börjar det anta en form och ett format som jag är nöjd med, men jag kan samtidigt konstatera att jag inte blivit yngre under det senaste halvåret. Ojojoj, vad allt går låångsamt – och ajajaj, vad ont jag får överallt ... :o/
Moroten var middagen med herr K, som hägrade utåt kvällen. Herr K bor ”ute i skogen”, i ett riktigt renoveringsprojekt. ”Rucklet” är rena lyxvillan i jämförelse. Mitt kök är stort som en skokartong, men hans är snarast en tändsticksask. Dessutom saknas det t.v. rinnande vatten och avlopp och kokmöjligheterna är ... begränsade, om jag så säger.
Därför händer det lite då och då att vi gör en s.k. joint venture: han står för de dyraste ingredienserna och jag för bastubad, utrymme, kökskonster och efterföljande disk. Igår blev det en enkel tomat- och rödlökssallad, helstekt oxfilé med rostade morötter av tre kulörer, klyftpotatis och en jättegod, kall sås på Kesella, råröda tranbär och riven pepparrot. Köttet hade herr K marinerat i förväg och han hade även rört ihop såsen.
Vinet, en ypperlig Rioja av en prisklass jag normalt bara kan drömma om, hade han fått av en god vän. Det passade lika bra till varmrätten som till de goda ostar och Bornholmskex vi på äkta franskt manér avrundade måltiden med.
Senare, i soffan i sällskap av herr Skavlan och hans gäster, proppade vi dessutom i oss ugnsstekta äpplen med lättvispad vaniljgrädde ... Slutsummering: jag var inte hungrig när jag gick till sängs, det kan ni skriva upp!
Under eftermiddagen idag är det boksläpp för författande väninnan Sonja Nordenswans senaste roman, ”Zimbardien”, men före det vankas det mer trädgårdsarbete.
måndag 8 augusti 2011
Min syrra bor i Skåne
NÅGON ENSTAKA GÅNG – för vissa aldrig någonsin – händer det att man helt oväntat, mitt i livet lär känna någon som det uppstår en s.k. instant connection med. Den bara finns där, en sorts självklar samhörighet, och då är ålder och annat tjafs av ringa betydelse.
Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmodligen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”något”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.
Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägerska”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gamla dar har jag fått en syrra!!
***
”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags agerade jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.
Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karlsgårdens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.
Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.
Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.
Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på vägrenarna och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!
Monkan bullar upp:
På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi butiken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:
Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Eftersom det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.
Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med andra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.
”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sammanfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.
Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.
Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser inbjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensionsmässiga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD
Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)
Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmodligen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”något”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.
Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägerska”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gamla dar har jag fått en syrra!!
”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags agerade jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.
Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karlsgårdens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.
Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.
Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.
Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på vägrenarna och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!
På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi butiken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:
Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Eftersom det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.
Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med andra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.
”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sammanfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.
Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.
Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser inbjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensionsmässiga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD
Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)
lördag 30 juli 2011
Same procedure as last year
... FAST ÄNDÅ INTE. Vi saknade nämligen P, som var med ifjol, men som i år semestrar utav bara den på annan ort. Nåväl, kanhända blir det en repris när hon behagar återvända till ön? Inte mig emot i alla fall :o)
En gladröd kines.
”Citron, liksom dill, hör kräftorna till.”
Herr N:s goda snapsar smaksatta med Hypericum och Juglans regia lyfter upplevelsen ytterligare ett snäpp!
Kvällens bästa!
Det såg illa ut till en början, för exakt samtidigt som vi pluggade i skarvkabeln till brödrosten började det skvätta uppifrån. Men, hör och häpna, det blev inget mer, så vi kunde som planerat sitta ute hela kvällen.
Varmt, skönt och myggfritt. Tre glada och goda vänner, ett rågat fat med kräftor, måttliga mängder alkohol, hembakat rostbröd och majonnäs smaksatt med den ypperliga persilladen jag köpte på Vikingamarknaden dagen före – mer rekvisita än så behövs inte för en lyckad kväll. Vi avrundade med kaffe och bärpaj, men vid det laget var det redan så mörkt att det inte var tal om någon fotografering längre.
Tack, käraste vännerna mina, för en rolig afton! Det här gör vi väl om nästa sensommar igen..?
Det såg illa ut till en början, för exakt samtidigt som vi pluggade i skarvkabeln till brödrosten började det skvätta uppifrån. Men, hör och häpna, det blev inget mer, så vi kunde som planerat sitta ute hela kvällen.
Varmt, skönt och myggfritt. Tre glada och goda vänner, ett rågat fat med kräftor, måttliga mängder alkohol, hembakat rostbröd och majonnäs smaksatt med den ypperliga persilladen jag köpte på Vikingamarknaden dagen före – mer rekvisita än så behövs inte för en lyckad kväll. Vi avrundade med kaffe och bärpaj, men vid det laget var det redan så mörkt att det inte var tal om någon fotografering längre.
Tack, käraste vännerna mina, för en rolig afton! Det här gör vi väl om nästa sensommar igen..?
torsdag 21 juli 2011
Årets segelsällskap
I MOTSATS TILL mig, som paradoxalt nog bor i skärgården, är i princip samtliga av mina finska kusiner seglare även om de är storstadsbor allesammans. Till sommaren hör att åtminstone kusin P och hennes man seglar in till Mariehamns västra hamn för ett par-tre dagars strandhugg vid ÅSS’ gästbåtsbryggor.
Ifjol träffades vi hos mig i ”Rucklet”. I år blev Lilla A och jag som omväxling inviterade på middag ombord på deras Swan nummer nånting. Kanske 45 eller 54..? Typ. Intresseklubben är visst på semester. Vädret kunde inte ha varit bättre, så Lilla A och jag valde att promenera både dit och hem, en lagom sträcka på c. 2,5 km enkel resa. På ditvägen följde vi strandpromenaden jag skrev om häromsistens.
Dryga tre gemytliga timmar senare, med magarna fulla av god förtäring och med huvudet surrande av en salig blandning av finska, svenska och engelska, vilket är det ”språk” vi kommunicerar på, var det dags för återtåg.
Hemåt valde vi att klättra uppför Badhusberget, vid vars fot gästhamnen är belägen. Precis när vi äntrat stigen var kvällens kappseglingar slut och båtarna kom i hamn. Jädrans läckert med en enfärgat rosa spinnaker, inte sant?
Sen bär det uppåt. Det här är början på den s.k. Kärleksstigen, som följer en naturlig spricka i den röda graniten; inte lång, men relativt brant:
När man forcerat trapporna befinner man sig nästan ända uppe vid stadens vattentorn och vår mest välbesökta utsiktsplats. Där uppifrån ser man ut över hela stan och hamninloppet.
4-mb Pommerns master skymtar bakom barrträden, bortom färjeterminalerna, en dryg kilometer söderut, ligger den nedlagda stenkrossen man passerar om man tar samma väg som väninnan S och jag för någon vecka sedan, och tornspiran på St. Görans kyrka är ett uppkäftigt utropstecken mitt i all grönska.
Och precis då tog naturligtvis kamerabatterierna slut och jag hade förstås glömt att plocka med mig en uppsättning till :o/
Nåväl, gårdagen bjöd alltså på en av de sällsynta, vindstilla och ljumma sommarkvällarna, så jag nattade dagen med ett halvt glas rött i hammocken. Kvällar som denna känns det nästan som min terrass finns på franska rivieran och inte på Åland! 19° ännu efter att klockan passerat 23:00.
Men idag regnar det.
Mycket.
Ifjol träffades vi hos mig i ”Rucklet”. I år blev Lilla A och jag som omväxling inviterade på middag ombord på deras Swan nummer nånting. Kanske 45 eller 54..? Typ. Intresseklubben är visst på semester. Vädret kunde inte ha varit bättre, så Lilla A och jag valde att promenera både dit och hem, en lagom sträcka på c. 2,5 km enkel resa. På ditvägen följde vi strandpromenaden jag skrev om häromsistens.
Dryga tre gemytliga timmar senare, med magarna fulla av god förtäring och med huvudet surrande av en salig blandning av finska, svenska och engelska, vilket är det ”språk” vi kommunicerar på, var det dags för återtåg.
Hemåt valde vi att klättra uppför Badhusberget, vid vars fot gästhamnen är belägen. Precis när vi äntrat stigen var kvällens kappseglingar slut och båtarna kom i hamn. Jädrans läckert med en enfärgat rosa spinnaker, inte sant?
Sen bär det uppåt. Det här är början på den s.k. Kärleksstigen, som följer en naturlig spricka i den röda graniten; inte lång, men relativt brant:
När man forcerat trapporna befinner man sig nästan ända uppe vid stadens vattentorn och vår mest välbesökta utsiktsplats. Där uppifrån ser man ut över hela stan och hamninloppet.
4-mb Pommerns master skymtar bakom barrträden, bortom färjeterminalerna, en dryg kilometer söderut, ligger den nedlagda stenkrossen man passerar om man tar samma väg som väninnan S och jag för någon vecka sedan, och tornspiran på St. Görans kyrka är ett uppkäftigt utropstecken mitt i all grönska.
Och precis då tog naturligtvis kamerabatterierna slut och jag hade förstås glömt att plocka med mig en uppsättning till :o/
Nåväl, gårdagen bjöd alltså på en av de sällsynta, vindstilla och ljumma sommarkvällarna, så jag nattade dagen med ett halvt glas rött i hammocken. Kvällar som denna känns det nästan som min terrass finns på franska rivieran och inte på Åland! 19° ännu efter att klockan passerat 23:00.
Mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
