EFTER GÅRDAGENS INLÄGG om mina sopiga matvanor började en diffus tanke knattra runt i skallen. Ja, egentligen bottnar den i att A och jag var på sta’n under eftermiddagen och passade på att försöka hitta jeans åt henne på rea. ”Halva reapriset!” på märkesjeans är nämligen ett tillfälle man inte får missa om man är mor till en tonåring. Det är dödsstraff på det. Nästan.
Utbudet av brallor i rätt storlek var som väntat väldigt begränsat.
(Vi pratar Åland nu, inte Stockholms innerstad, så man får vara glad om det dyker upp två, tre plagg på rea.)
Och av de som fanns gallrades snabbt alla par utom två bort.
(Bootcut är tydligen helt out om man är tretton.)
Det mest eftertraktade paret var storleksangivet 29/32", vilket betyder min storlek. Utom benlängden då. Jag får nämligen stickor i rumpan när jag går över en tröskel. Så långa ben har jag ;o)
”Dom här är nog alltför stora” sa jag åt dottern, ”men du kan ju alltid prova.”
(Passar de för övrigt går det ju att kapa benen och fålla, tänkte jag, såväl sömnadskunnig som ekonomisk.)
A in i provrummet, av med vintermunderingen och, hi å hej, på med jeansen ...
... på med jeansen
... PÅ – MED – JEAN – SEN.
Jo, de gick faktiskt på – och jag fick en flashback till det glada 1970-talet. Då låg man på golvet i provhytten på Gul & Blå, med magen indragen, ett stadigt tag om linningen och en assisterande kompis, som kämpade sig svettig för att tvinga fast blixlåset. Marilynjeansens och Pippi-ollarnas förlovade tidevarv ...
Men nu, i nådens år 2010, tänkte jag: Vafalls?! 29/32" men för små?!
Inte undra på att våra barn och tonåringar drabbas av matfixering och bantningshysteri, om de för ett halvår sedan drog barnstorlek 164 cl och plötsligt måste ta steget till 30"! Det är självklart att de tycker att de blivit tjocka! Det skulle till och med jag göra.
Såvitt jag vet är en tum alltid en tum, utom när man räknar om den i centimeter. (Då är den 2,54.) Detta ovedersägliga faktum får mig nu att undra: vad är det som den ifrågavarande jeanstillverkaren uppmätt till 29"..? Inte är det då midjemåttet i alla fall.
*fattar noll*
Vi bestämde oss raskt för att gå hem och laga chokladmousse istället. Man får mycket chokladmousse för priset av ett par jeans. Även om de är på rea.
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Ett brinnande intresse
MEN, SÅ MÄRKLIGT ... är det bannemej inte fredag igen? Det var ju måndag igår, känns det som. *skakar förundrad på huvudet*
Idag är det kallt här på ön, –16°. Men att tro att A godvilligt ska ta på sig en mössa till skolan är liktydigt med att tro på påskharen. Det var med milt våld och min bästa bestämda mamma-blick jag fick henne att ens stoppa den i skolväskan.
Det är såna här dagar, när kölden kniper i kindar och knutar, som jag är extra nöjd med att jag låtit installera en braskamin i ”Rucklet”. Så otät som kåken är skulle jag annars bränna iväg lika mycket olja på en månad som under varmare förhållanden räcker i tre.
Åsså var det då bonuset förstås: mysfaktorstegringen och fröjden i att få peta in en pinne i den egna brasan. Vem tusiken behöver tv när man kan njuta av lekande lågor..? Det bor nog en liten pyroman i mig, misstänker jag. Eller så är det helt enkelt den nedärvda mänskliga fascinationen av elden. Vad vet jag.
Men braskamin betyder ved. Och ved betyder hämtning ... och hämtning betyder huggning, så nu vet ni vad jag ska göra idag. Kanske, men bara kanske, tar jag mig också för att skotta bort lite av snömassorna som förmodligen fyllt igen råttgångarna jag åstadkom till infarten och varmkomposten igår.
Brrr på er, allesammans!
Idag är det kallt här på ön, –16°. Men att tro att A godvilligt ska ta på sig en mössa till skolan är liktydigt med att tro på påskharen. Det var med milt våld och min bästa bestämda mamma-blick jag fick henne att ens stoppa den i skolväskan.
Det är såna här dagar, när kölden kniper i kindar och knutar, som jag är extra nöjd med att jag låtit installera en braskamin i ”Rucklet”. Så otät som kåken är skulle jag annars bränna iväg lika mycket olja på en månad som under varmare förhållanden räcker i tre.
Åsså var det då bonuset förstås: mysfaktorstegringen och fröjden i att få peta in en pinne i den egna brasan. Vem tusiken behöver tv när man kan njuta av lekande lågor..? Det bor nog en liten pyroman i mig, misstänker jag. Eller så är det helt enkelt den nedärvda mänskliga fascinationen av elden. Vad vet jag.
Men braskamin betyder ved. Och ved betyder hämtning ... och hämtning betyder huggning, så nu vet ni vad jag ska göra idag. Kanske, men bara kanske, tar jag mig också för att skotta bort lite av snömassorna som förmodligen fyllt igen råttgångarna jag åstadkom till infarten och varmkomposten igår.
Brrr på er, allesammans!
Sajtinformation
Jag hoppas att ni gillar min nya bloggdesign. Dessvärre verkar det omöjligt att få den att se exakt likadan ut i Firefox som i Internet Explorer. Men på det stora hela fungerar det, så jag hoppas att ni FF-användare kan ha lite överseende med en glad HTML-amatör :o)
torsdag 28 januari 2010
Sju saker om Stjärnkraft
SER MAN PÅ, jag har fått en ”Kreativ Blogger”-award av Fru Venus, och det är jag ju glad för. Men – fy på mig – jag kommer inte att hålla mig till reglerna, som säger att jag, i min tur, ska skicka den vidare till sju andra bloggare.Voffö gör ho’ på dette vise’? undrar säkert vän av ordning, och tycker antagligen – förmodligen med all rätt – att jag är en otacksam gammal surkart. Men si, nu är det så att detta påminner alldeles för mycket om kedjebrev, och kedjebrev är jag superduperhyperallergisk mot.
En annan regel säger att jag ska berätta sju intressanta fakta om mig själv, och very well, den biten kan jag väl ändå gå med på. Problemet blir att komma på sju saker ... eller sex ... eller någon. Hm. Nåväl, här följer en radda mer eller mindre okända personliga fakta:
Jag äger minst lika många elverktyg som vilken normalhändig karl som helst ... odlar egen vitlök ... har varit Ålands snabbaste maskinskrivare (>12.500 nedslag/30 min) ... har Cambridge Certificate of Proficiency i engelska ... gillar både whisky och cognac ... älskar att spela scrabble och skulle vilja lära mig järnsmide.
Snipp, snapp, snut, så var detta inlägg slut :o)
Ve oss för virus!
JAG HAR EN teori. Japp, en till. Med den här farten är jag snart en fullfjädrad konspirationsteoretiker och någon kommer att göra en film om mig, som kommer att bli en kassasuccé och belönas med minst tolv Oscar. Eller också inte, nä.
Nåja, min teori denna morgon handlar om datavirus. Eller kort och gott virus. Såna där som man tar vaccin för också.
Jag anar nämligen ett multinationellt vinstintresse bakom alla typer av virus, data eller andra. Så här tänker jag: Vem – verkligen vem – kan finna något nöje i att sitta och konstruera trojaner och maskar och allt vad det nu kallas i den takt som nya otyg visar sina fula trynen bland mina ettor och nollor? Knappast några privatpersoner. Det har i alla fall jag mycket svårt att tro.
Nä, jag är helt övertygad att om virus skrivs och sprids av tillverkarna av antivirusprogrammen. Det är ju för bövelen enkel matematik, som man inte behöver vara någon Bill Gates för att klura ut! Om inga virus fanns, fanns det ju inte heller några grova pengar att tjäna på att kränga skydd för dessa, så det är ju egentligen en alldeles strålande affärsidé! Stör mig lite att jag inte själv kom på den ...
*gnisslar tänder*
Lika illa är det troligtvis med vanliga, biologiska virus. Tänk hur synd det vore om multimiljardindustrin som lever (gott) på att tillverka vaccin och läkemedel om inga oknytt och åkommor fanns! Inte ett rött öre skulle de kunna håva in. Nada.
*snyftar lite av ren rörelse*
Sådana är mina teorier denna snöiga januarimorgon ute i skären. Men det är väl inte så mycket att grunna på eller gråta över, så nu går jag ut och skottar snö istället. Kommer det inga fler inlägg har jag blåst bort ... eller förts bort av självlysande, gröna, små varelser med blippande antenner.
*klär mig för en resa till polcirkeln ... eller yttre rymden*
Nåja, min teori denna morgon handlar om datavirus. Eller kort och gott virus. Såna där som man tar vaccin för också.
Jag anar nämligen ett multinationellt vinstintresse bakom alla typer av virus, data eller andra. Så här tänker jag: Vem – verkligen vem – kan finna något nöje i att sitta och konstruera trojaner och maskar och allt vad det nu kallas i den takt som nya otyg visar sina fula trynen bland mina ettor och nollor? Knappast några privatpersoner. Det har i alla fall jag mycket svårt att tro.
Nä, jag är helt övertygad att om virus skrivs och sprids av tillverkarna av antivirusprogrammen. Det är ju för bövelen enkel matematik, som man inte behöver vara någon Bill Gates för att klura ut! Om inga virus fanns, fanns det ju inte heller några grova pengar att tjäna på att kränga skydd för dessa, så det är ju egentligen en alldeles strålande affärsidé! Stör mig lite att jag inte själv kom på den ...
*gnisslar tänder*
Lika illa är det troligtvis med vanliga, biologiska virus. Tänk hur synd det vore om multimiljardindustrin som lever (gott) på att tillverka vaccin och läkemedel om inga oknytt och åkommor fanns! Inte ett rött öre skulle de kunna håva in. Nada.
*snyftar lite av ren rörelse*
Sådana är mina teorier denna snöiga januarimorgon ute i skären. Men det är väl inte så mycket att grunna på eller gråta över, så nu går jag ut och skottar snö istället. Kommer det inga fler inlägg har jag blåst bort ... eller förts bort av självlysande, gröna, små varelser med blippande antenner.
*klär mig för en resa till polcirkeln ... eller yttre rymden*
Sajtinformation
Torsdag 28 januari
Google AdSense har blivit virusinfekterat! Har du, i likhet med mig, lagt till en gadget som automatiskt lägger till annonser från Google? Då varnas besökare till din sajt för ett virus:
Trojan.JS.Redirector.ar.
För att åtgärda detta måste du ta bort din AdSense-gadget medan Google rättar till felet.
Visst är det kul med internet :( Men nu får ni väl ingen virusvarning här hos mig i alla fall..?
Google AdSense har blivit virusinfekterat! Har du, i likhet med mig, lagt till en gadget som automatiskt lägger till annonser från Google? Då varnas besökare till din sajt för ett virus:
För att åtgärda detta måste du ta bort din AdSense-gadget medan Google rättar till felet.
Visst är det kul med internet :( Men nu får ni väl ingen virusvarning här hos mig i alla fall..?
onsdag 27 januari 2010
Det krånglar med koden
Beklagar att bloggen är lite rörig just nu, jag layoutar om. Tack för ert tålamod!
Det är inte så lätt för en gammal och trött att hitta alla ställen i koden där man ska ändra och pillerilla för att grunkor och grejer ska hamna där man vill ... Det ska f-n försöka få rätsida på denna eländiga html-kod :o(
Nu börjar det dock arta sig – tror jag i alla fall. Jag ville få till en lite ljusare och lättsammare stil så här inför den kommande våren. Fast idag är det som att befinna sig på Arktis. Snö som vräker ner och vindbyar uppåt 20 m/s, som får lilla ”Rucklet” att skaka i sina grundvalar.
Nä, nu tänder jag nog en brasa och cocoonar i en filt framför tv:n resten av kvällen. Och bara för att jag får – inte för att jag är hungrig – ska jag vrida i mig en macka eller två :o)
Go’natt, mina vänner!
Det är inte så lätt för en gammal och trött att hitta alla ställen i koden där man ska ändra och pillerilla för att grunkor och grejer ska hamna där man vill ... Det ska f-n försöka få rätsida på denna eländiga html-kod :o(
Nu börjar det dock arta sig – tror jag i alla fall. Jag ville få till en lite ljusare och lättsammare stil så här inför den kommande våren. Fast idag är det som att befinna sig på Arktis. Snö som vräker ner och vindbyar uppåt 20 m/s, som får lilla ”Rucklet” att skaka i sina grundvalar.
Nä, nu tänder jag nog en brasa och cocoonar i en filt framför tv:n resten av kvällen. Och bara för att jag får – inte för att jag är hungrig – ska jag vrida i mig en macka eller två :o)
Go’natt, mina vänner!
tisdag 26 januari 2010
En helt vanlig morgon
”GODMOOORGON!” kvittrar Mitt Bättre Jag i mitt öra. ”Rise and shine, upp och hoppa! En ny dag har grytt!”
Jag viker undan en pyttenytte bit av duntäcket, gläntar på ett öga och konstaterar att uschja, det har den. Öppnar lydigt även det andra titthålet och informerar därefter fötterna om att det är dags att tackla det iskalla laminatgolvet. Brrr ...
Någonting landar plötsligt med en duns i sängen. Det är Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, som dinglande med benen över sängkanten sätter sig och filar naglarna. För dagen riggad i ett åtsmitande, svart fodral från Christian Lacroix och knallröda, högklackade lackskor design Jimmy Choo. Men en liten fånig rosett mitt på, konstaterar jag. Mitt i smällkalla vintern!
*ruskar på huvudet och undrar hur jag tänkte när jag klädde mig så opraktiskt*
”Finns väl ingen anledning att stiga upp, va? A har ju redan gått till skolan och du har ingen tid att passa. Ligg kvar, vetja!” ler hon, med ett retsamt ögonkast mot Mitt Bättre Jag.
”Lägg dig inte i det här!” hojtar Mitt Bättre Jag, kavlar upp tröjärmarna och viftar lite irriterat med vingarna. ”Det är klart hon ska stiga upp, klockan är ju över åtta!”
”Och..?” svarar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och rycker lite lojt på axlarna. ”Vad har det med världsfreden att göra?” Hon skruvar korken av en flaska blodrött nagellack och börjar med utstuderat lugn måla.
”Världsfreden och världsfreden”, säger Mitt Bättre Jag snörpigt, ”vad har den med det här att göra..? Det som avgör saken är att det är t-i-s-d-a-g. Inte söndag eller julafton, utan tisdag.”
”Ja, ja, och igår var det måndag och imorgon är det onsdag. So what?” Mitt Inte Fullt Så Förtklassiga Jag lyfter händerna och viftar lite med dem för att lacket ska torka snabbare.
”Gör dig inte dum!” fräser Mitt Bättre Jag, och jag ser att hon börjar bli riktigt härsken (vilket märks bäst på att vingfladdret övergår till fullt flaxande). ”Tisdag betyder vanlig vardag, vanlig vardag betyder stiga upp. Fattaru?” Med lyfta vingar tar hon ett hotfullt steg närmare Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag och spänner ögonen i henne.
Då reser sig även Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, vecklar ut sina imponerande, kolsvarta flygorgan och sätter händerna i sidorna.”Vardag eller helgdag, vad spelar det för roll? Vill mänskan sova ska hon väl få göra det!”
”Ska hon inte!” replikerar Mitt Bättre Jag.
”Får hon visst det!” vrålar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och hennes svavelosande andedräkt viner över mig som en tryckvåg.
Det är i det skedet jag ger upp. Medan mina båda jag käbblar vidare glider jag tyst ur sängen, fiskar åt mig morgonrocken och flyr till köket och kaffebryggaren. Strax porlar den glatt, men jag kan i bakgrunden höra hur de fortsätter munhuggas. Flaxet av vildsinta vingar åstadkommer ett kallt golvdrag och jag hämtar ett par yllesockor från lådan i hallen. Jahaja, det är alltså en så’n dag idag ...
*suckar*
Jag viker undan en pyttenytte bit av duntäcket, gläntar på ett öga och konstaterar att uschja, det har den. Öppnar lydigt även det andra titthålet och informerar därefter fötterna om att det är dags att tackla det iskalla laminatgolvet. Brrr ...
Någonting landar plötsligt med en duns i sängen. Det är Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, som dinglande med benen över sängkanten sätter sig och filar naglarna. För dagen riggad i ett åtsmitande, svart fodral från Christian Lacroix och knallröda, högklackade lackskor design Jimmy Choo. Men en liten fånig rosett mitt på, konstaterar jag. Mitt i smällkalla vintern!
*ruskar på huvudet och undrar hur jag tänkte när jag klädde mig så opraktiskt*
”Finns väl ingen anledning att stiga upp, va? A har ju redan gått till skolan och du har ingen tid att passa. Ligg kvar, vetja!” ler hon, med ett retsamt ögonkast mot Mitt Bättre Jag.
”Lägg dig inte i det här!” hojtar Mitt Bättre Jag, kavlar upp tröjärmarna och viftar lite irriterat med vingarna. ”Det är klart hon ska stiga upp, klockan är ju över åtta!”
”Och..?” svarar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och rycker lite lojt på axlarna. ”Vad har det med världsfreden att göra?” Hon skruvar korken av en flaska blodrött nagellack och börjar med utstuderat lugn måla.
”Världsfreden och världsfreden”, säger Mitt Bättre Jag snörpigt, ”vad har den med det här att göra..? Det som avgör saken är att det är t-i-s-d-a-g. Inte söndag eller julafton, utan tisdag.”
”Ja, ja, och igår var det måndag och imorgon är det onsdag. So what?” Mitt Inte Fullt Så Förtklassiga Jag lyfter händerna och viftar lite med dem för att lacket ska torka snabbare.
”Gör dig inte dum!” fräser Mitt Bättre Jag, och jag ser att hon börjar bli riktigt härsken (vilket märks bäst på att vingfladdret övergår till fullt flaxande). ”Tisdag betyder vanlig vardag, vanlig vardag betyder stiga upp. Fattaru?” Med lyfta vingar tar hon ett hotfullt steg närmare Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag och spänner ögonen i henne.
Då reser sig även Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, vecklar ut sina imponerande, kolsvarta flygorgan och sätter händerna i sidorna.
”Ska hon inte!” replikerar Mitt Bättre Jag.
”Får hon visst det!” vrålar Mitt Inte Fullt Så Förstklassiga Jag, och hennes svavelosande andedräkt viner över mig som en tryckvåg.
Det är i det skedet jag ger upp. Medan mina båda jag käbblar vidare glider jag tyst ur sängen, fiskar åt mig morgonrocken och flyr till köket och kaffebryggaren. Strax porlar den glatt, men jag kan i bakgrunden höra hur de fortsätter munhuggas. Flaxet av vildsinta vingar åstadkommer ett kallt golvdrag och jag hämtar ett par yllesockor från lådan i hallen. Jahaja, det är alltså en så’n dag idag ...
*suckar*
måndag 25 januari 2010
Baksidan med blodprov
ALDRIG, OCH DÅ menar jag aldrig, är jag så vrålhungrig och överjordiskt törstig som en morgon när ett laboratoriebesök står på dagordningen. Men allra, allra värst är ändå kaffesuget ..
Känns det månne igen..?
En annan är nämligen inte människa förrän verkmästar’n i magen får ta emot den första muggen nybryggt kaffe, och hans kolleger nere vid nödutgången kommer inte ens på jobb före det. Det är tvärstopp, om man så säger. Dom står med armarna i kors där vid utfarten, tar ett bloss, snackar skit (vad annars?) och gör inte ett handtag.
Idag var det en sådan morgon. Duktiga Doktorn (som nyligen nosade upp min brist på D-vitamin) hade skickat mig på en hel radda nya prover, däribland ett antal s.k. fasteprover. Och fastande det ska man sannerligen vara, för så här, och ingenting annat, lyder reglerna för begreppet ”fastande”:
Det är ...
Speciellt det sistnämnda är något som remitterande läkare sällan eller aldrig kommer ihåg att påpeka. Nåväl, jag var uppe med tuppen i morse och hängde på låset till sjukhuslabbet (man vill ju inte förlänga pinan). Till föga nytta. Väntrummet var redan fullsatt av i runda slängar tjugo pers i åldersklassen 70+ (samt ett par ynglingar, förmodligen ditplacerade bara för jämviktens skull).
Vad i hela h..! tänkte jag. Jag är ju för sjutton här en kvart före de öppnar! Med anledning härav misstänker jag starkt att det finns dom som reder sitt nattläger i väntsalen, för att kunna vara först på plan! Lite som när det köas till rockkonserter eller nästa bok av J.K.Rowling, sort of. Fast inte lika roligt.
Väntan blev med andra ord lååång, och istället för att räkna nytillkomna gråa hår (på mig själv, alltså) hann jag därför fundera en del på hur många dyra labbprover per år som egentligen ger missvisande resultat för att folk inte vetat vad ”fastande” innebär. Förmodligen en hel del, vilket i slutändan innebär ett seriöst missbruk av både tid och resurser. Inte undra på att sjukvården blir dyr i drift! Så tänkte jag. Och jag har förmodligen fel.
Men nu – äntligen – bubblar Moccamastern på bänken ... och garnityret formligen klapprar av lycka över den väntande mackan av nybakt bröd (någonsorts experimentell frukt-och-nötter-och-frön-och-kli-och-lingonsylt-och-turkyoghurt-variant, bakat enligt principen hm, låt oss se vad som finns i skåpen). Smaklökarna påstår dessutom att det blir ännu godare om det rostas, och dom tjejerna vet i allmänhet vad dom snackar om. ;o)
*ansluter brödrostens kontakt och torkar bort snålvattnet från diskbänken*
Nu jäklar ska här ätas! Att jag är tvungen att gå igenom samma elände igen om några dagar försöker jag aktivt förtränga ...
Känns det månne igen..?
En annan är nämligen inte människa förrän verkmästar’n i magen får ta emot den första muggen nybryggt kaffe, och hans kolleger nere vid nödutgången kommer inte ens på jobb före det. Det är tvärstopp, om man så säger. Dom står med armarna i kors där vid utfarten, tar ett bloss, snackar skit (vad annars?) och gör inte ett handtag.
Idag var det en sådan morgon. Duktiga Doktorn (som nyligen nosade upp min brist på D-vitamin) hade skickat mig på en hel radda nya prover, däribland ett antal s.k. fasteprover. Och fastande det ska man sannerligen vara, för så här, och ingenting annat, lyder reglerna för begreppet ”fastande”:
Det är ...- förbjudet att äta eller dricka tolv timmar före provet tas; inte ”efter kl. 22” eller ”efter midnatt”
- okej att borsta tänderna på morgonen, men inte att svälja vattnet
- förbjudet att röka (extra viktigt om provet som ska tas har med ämnesomsättningen att göra, som t.ex. blodsocker)
Speciellt det sistnämnda är något som remitterande läkare sällan eller aldrig kommer ihåg att påpeka. Nåväl, jag var uppe med tuppen i morse och hängde på låset till sjukhuslabbet (man vill ju inte förlänga pinan). Till föga nytta. Väntrummet var redan fullsatt av i runda slängar tjugo pers i åldersklassen 70+ (samt ett par ynglingar, förmodligen ditplacerade bara för jämviktens skull).
Vad i hela h..! tänkte jag. Jag är ju för sjutton här en kvart före de öppnar! Med anledning härav misstänker jag starkt att det finns dom som reder sitt nattläger i väntsalen, för att kunna vara först på plan! Lite som när det köas till rockkonserter eller nästa bok av J.K.Rowling, sort of. Fast inte lika roligt.
Väntan blev med andra ord lååång, och istället för att räkna nytillkomna gråa hår (på mig själv, alltså) hann jag därför fundera en del på hur många dyra labbprover per år som egentligen ger missvisande resultat för att folk inte vetat vad ”fastande” innebär. Förmodligen en hel del, vilket i slutändan innebär ett seriöst missbruk av både tid och resurser. Inte undra på att sjukvården blir dyr i drift! Så tänkte jag. Och jag har förmodligen fel.
Men nu – äntligen – bubblar Moccamastern på bänken ... och garnityret formligen klapprar av lycka över den väntande mackan av nybakt bröd (någonsorts experimentell frukt-och-nötter-och-frön-och-kli-och-lingonsylt-och-turkyoghurt-variant, bakat enligt principen hm, låt oss se vad som finns i skåpen). Smaklökarna påstår dessutom att det blir ännu godare om det rostas, och dom tjejerna vet i allmänhet vad dom snackar om. ;o)
*ansluter brödrostens kontakt och torkar bort snålvattnet från diskbänken*
Nu jäklar ska här ätas! Att jag är tvungen att gå igenom samma elände igen om några dagar försöker jag aktivt förtränga ...
söndag 24 januari 2010
Jag leker datorexpert
JAG HAR UNDER natten (ja, *gäsp* natten) och morgonen haft det högst tvivelaktiga nöjet att få sätta igång en dator åt A. Den har redan i ett antal månader stått i hennes rum, men helt tom på innehåll och utan bildskärm. En riktig nagel i ögat på den unga damen.
Själva burken fick vi gratis av en kompis som via sitt jobb har möjlighet att skaffa fram utrangerade datorer. Det är alltså inte fel på dem, de byts bara ut med jämna (i mitt tycke korta) mellanrum. Tack för det, M!
Sen bara stod den där. Länge. Svart, fin och lockande ... men utan skärm. Eftersom A är väluppfostrad har hon väl inte direkt tjatat, men nog någon gång per vecka frågat: ”När ska du sätta igång datorn åt mig, mamma?” Och svaret har varje gång varit detsamma: ”Sen, när jag får tag på en bra monitor till ett acceptabelt pris.” Men det rätta priset infann sig liksom inte. (Och ska jag vara super-duper ärlig, så har min ambitions- & aktivitetsnivå, liksom prioriteringsgraden, varit rätt låg.)
Men, se där! Plötsligt ska väninnan C dra ner på verksamheten i sitt företag, och lika plötsligt har hon inte längre behov för mer än en arbetsplats.ïPLINGðsa det, och plötsligt damp här ner en bildskärm. Dessutom till det facila priset av lite arbetsbyte. I like :)
Därför har jag nu ägnat halva natten och en hel morgon åt att installera virusprogram, service pack hejsan, service pack hoppsan, Internet Explorer, Windows Live Messenger, Microsoft Office, PhotoShop och gud vet vad. Icke helt utan besvär, bör tilläggas. Fast jag har svurit rejält och icke-rumsrent bara en gång.
Hur som haver, så står den i alla fall där och lyser som en julgran på julaftonen nu, up and running när A flyttar ”hem” från fadershuset till kvällen. Ja, jeezez, nog är jag ju duktig. För att inte tala om snäll.
Familjeföretagets fackliga representant (ja, det är ju jag det) gnuggar för övrigt händerna av förtjusning. Förhandlingsläget beträffande middagsdisk och komposthinkar har från och med idag förbättrats avsevärt. Skulle förhandlingarna stranda kan vi (ja, jag alltså) alltid ta till hårdhandskarna och hota med lockout från msn. Det borde ta skruv!
Själva burken fick vi gratis av en kompis som via sitt jobb har möjlighet att skaffa fram utrangerade datorer. Det är alltså inte fel på dem, de byts bara ut med jämna (i mitt tycke korta) mellanrum. Tack för det, M!
Sen bara stod den där. Länge. Svart, fin och lockande ... men utan skärm. Eftersom A är väluppfostrad har hon väl inte direkt tjatat, men nog någon gång per vecka frågat: ”När ska du sätta igång datorn åt mig, mamma?” Och svaret har varje gång varit detsamma: ”Sen, när jag får tag på en bra monitor till ett acceptabelt pris.” Men det rätta priset infann sig liksom inte. (Och ska jag vara super-duper ärlig, så har min ambitions- & aktivitetsnivå, liksom prioriteringsgraden, varit rätt låg.)
Men, se där! Plötsligt ska väninnan C dra ner på verksamheten i sitt företag, och lika plötsligt har hon inte längre behov för mer än en arbetsplats.ïPLINGðsa det, och plötsligt damp här ner en bildskärm. Dessutom till det facila priset av lite arbetsbyte. I like :)
Därför har jag nu ägnat halva natten och en hel morgon åt att installera virusprogram, service pack hejsan, service pack hoppsan, Internet Explorer, Windows Live Messenger, Microsoft Office, PhotoShop och gud vet vad. Icke helt utan besvär, bör tilläggas. Fast jag har svurit rejält och icke-rumsrent bara en gång.
Hur som haver, så står den i alla fall där och lyser som en julgran på julaftonen nu, up and running när A flyttar ”hem” från fadershuset till kvällen. Ja, jeezez, nog är jag ju duktig. För att inte tala om snäll.
Familjeföretagets fackliga representant (ja, det är ju jag det) gnuggar för övrigt händerna av förtjusning. Förhandlingsläget beträffande middagsdisk och komposthinkar har från och med idag förbättrats avsevärt. Skulle förhandlingarna stranda kan vi (ja, jag alltså) alltid ta till hårdhandskarna och hota med lockout från msn. Det borde ta skruv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
