Avancemang – eller nå’t ditåt

MINNS NI ÖVERHUVUDTAGET ”kronbladsvirkningen” jag började på i slutet av juli..? I medlet av augusti hade jag nått en punkt när jag ha­de tänkt mig vara så gott som färdig. Men man har väl rätt att änd­ra sig, va?

Istället för en kudde till soffan, som det först var tänkt, har jag nu be­stämt mig för att det ska bli ett överdrag till min beigetråkiga braspall! Sakta, sakta har det avancerat, men nu är det faktiskt inte så många centimeter kvar före jag har fulla 50 i diameter :oD


Sedan bar det sig inte bättre än att jag tittade in på Emmaus under gårdagen. Det brukar jag göra när de annonserar ”-50 % på allt!” Och si, hittade jag inte en stuvbit av prima linnetyg i en vackert fuchsialila nyans. 50 cent fattigare har jag därmed material till överdragets sidor.

På samma ställe ryckte jag även åt mig två runda innerkuddar för 1 eu­ro styck. Just nu har jag ingen konkret plan för dem, men vem vet? När jag blir klar med stora pallvirkningen känner jag kanske för att tillverka mera med samma teknik. Om inte nu, så kanske senare.

Bäst att förse sig när varorna korsar ens väg, för när jag härförleden frågade efter runda innerkuddar i stans stora tygaffär fick jag veta: ”Nej, tyvärr, såna har vi inte, och det går inte att beställa såna hel­ler.” Eh..? Runda kuddar är väl inte direkt ovanliga? :o/

Igår var det dessutom specialpris på fransyska i butiken, så det blev kalops. Mycket kalops. Kanonbra höstkäk!

Vem tror jag att jag är?

MIN ”SYSTER” I Skåne, Monkan, är duktig släktforskare och bästa kompisen S har nyligen fått blodad tand. Själv har jag aldrig varit sär­skilt intresserad av mina anor. Bakåt i leden står förmodligen häst­tjuvar, tattare och annat löst folk som spön i backen, och blått blod kan man knappast hitta ens med hjälp av ett svepelektronmikroskop.

Farfar, farmor och morfar har jag aldrig träffat, eftersom de lämnade denna jämmerdal låångt före jag såg dagens ljus. Mormor bodde långt borta och talade ett annat språk, så av henne har jag inga be­stående minnen. Farsgubben gick bort redan när jag var femton, mam­ma 2005. Släkten som idag är i livet bor i Finland eller USA.


Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att jag ju faktiskt inte har en sus­ning om vem jag är! Jag har ingen släkthistoria, om man så säger; ingenting att relatera till. Det blev väldigt påtagligt när mamma dog, eftersom hon var den sista som hade kunnat berätta något. Lilla A går samma framtid till mötes, för av sina mor- och farföräldrar har inte hel­ler hon träffat någon mer än mormor.

Hur är det med er andra? Har ni bra eller noll koll på var ni här­stam­mar ifrån?

Mörkermat

I SAMMA TAKT som både mörkret och temperaturen faller ökar mitt behov av mat. Tiden för lätta sallader är över. Nu är det rejäla mackor med finskt rågbröd och en stor tallrik havregrynsgröt som behövs för att mätta magen. Är det likadant för er?


Det är förresten jättegott med en näve mungbönsgroddar på ost­mack­an. Av bara två matskedar mungbönor blir det groddar så det räcker för massor med smörgåsar. Billigt, nyttigt och gott!

Kategori: felköp

SYMPTOMATISKT FÖR TIDER när jag känner mig låg är att mina till­hörigheter utsätts för en mycket kritisk granskning. Herregud, så myck­et grejor man samlar på sig ... Så mycket onödiga grejor – och bland dem en del som redan från början var fel-fel-fel. Som till exempel det­ta kakfat i två våningar:


Vad i herrans namn fick mig nånsin att fynda detta?! Krusiduller är inget för mig och rosor hör hemma på gården och inte i min inredning. Fatet må vara hur sött som helst, men det hör inte hemma i ”Rucklet”. Nu ska det bort! Idag blir det annonser i lokaltidningarnas pryltorg.

Dagen började lite kymigt ...


Men nu har det faktiskt klarnat upp redan och det artar sig till en vack­er dag. Jag jobbar på att humöret och livslusten ska röra sig i samma riktning.

Utförsåkning

NY MORGON, NYA motgångar. Dagens konstaterande måste därför bli:


Det kan säkerligen tyckas märkligt att jag bara för någon dag sedan var själaglad, för att lika fort dyka huvudstupa ner i realitetens grå­daskiga lervälling. Men sådant är mitt liv numera. Stunderna då något roligt förmår fylla tillvaron med ljus blir färre och kortare. Varenda gång jag tillåter mig att känna att jodå, nog ska det reda upp sig, lika fort händer det något som pressar mig ytterligare några centimeter längre ner i dyn.

Nu är det inte längre fråga om om jag kommer att ge upp, det är helt och hållet en fråga om när.

Den som ändå hade samma livskraft som en mungböna! Lite vatten och lite ljus är allt som behövs för att hålla dem igång. Idag är de fär­diga att ätas:


Med ärtorna går det trögare. Jag är nog mer som en sån; utvecklas långsamt till ett friskt skott, som omedelbart torkar bort och dör om vattnet och ljuset försvinner lite för länge.

Groddningsläget

JAPP, DE GROR som de ska, baljväxterna jag började grodda i tors­dags. Mungbönorna, som väntat, klart snabbare än ärtorna. Faktum är att jag hittat en påse med krassefrön i gömmorna också, så jag får väl sätta igång en sån odling med :o)

***
Min Intuos har sannerligen givit mitt kreativa jag en efterlängtad ny­tändning! Baksidan är att jag blir helt blind och döv för allt annat och försvinner in i en annan dimension. Lilla A börjar bli ganska frustrerad över att jämt och samt inte få andra svar än ”Mm ...” eller ”Uh-huh ...” när hon pratar med mig ;o)

Just nu lurar jag t.ex. på om jag skulle ta och rita ihop lite personliga och ovanliga julklappsetiketter till försäljning i min ena Etsybutik, Finn­Fair. Såna där som man laddar hem i form av en pdf-fil för att själv kunna printa huur många som helst på sin egen skrivare. Vad tror ni, kan det va’ nå’t..?