Hoppsan!

JAG HAR TILLSTÅTT det förut och jag upprepar det gärna igen: ja, jag är en köksfetischist. En sån fyndar gärna snygga, roliga och prak­tiska saker på loppis. Under veckan råkade jag snubbla på dessa ele­ganta salladsbestick i svart plast:

Hela 50 cent stod det på prislappen, men loppisbordet var skyltat med ”50 % på allt”. Då var det inget snack om saken. 25 cent fattigare gick jag därifrån, mycket nöjd med mitt klipp från tidigt 1960-tal, eftersom besticken är i nyskick och ser ut som de aldrig använts.

Min vana trogen gjorde jag idag en googling för att hitta mer in­for­ma­tion än att de formgavs av finske designer Tapio Wirkkala, vilket fram­kommer av präglingen i plasten. Efter det är det bara att säga: ”Hopp­san!”, och konstatera att det var väl in­ves­te­rade 25 cent :o)

”Även en blind höna ...” osv.

Mitt inrutade liv

JAHA, NU VAR det dags igen ... Jag råkade häromdagen bläddra i ett ett par år gam­malt nummer av den finska handarbetstidningen Suuri käsityö. Sen var det kört och dags för en djupdykning bland rest­gar­nerna.

Blommiga rutor är vad som står på tapeten och därmed förmodligen ännu en virkad filt till samlingen.

Beskrivningen är förstås på finska, men när jag väl lyckats bemästra förkortningarna var problemen ringa. Är man en hyfsat van virkare är det mesta rätt logiskt och god hjälp har man ju av att se på de till­hö­rande bilderna.

Utomhus är det januarimulet och duggregn. Glasmästaren har just va­rit här och häktat min omglasade vardagsrumsfönsterluft på plats, så nu får det regna bäst det vill. Det goda hade snökatastrofen med sig, att jag fick fönstret i vardagsrummet putsat. Bara på insidan, men dock ;o)

Färdigt tillskurna skivor av 6 mm kanalplast hade han också med sig, som ska ersätta de glasrutor som decembersnön tyngde sönder på Glaspalatsets tak. Helst hade jag velat ha polykarbonat, men när skill­naden i pris är 60 €/skiva blev valet enkelt. Särskilt som jag ändå inte vet varifrån jag ska ta slantarna till de här kostnaderna. Jag får väl sälja en njure eller nåt.

Och så kan jag berätta att försäkringsbolaget OP-Pohjola nu ställt sig i kön för att få krångla med mig. Men den sorgeliga historien spar jag till ett annat tillfälle. Idag vill jag få vara glad.

Lättnad!

 

VILKEN TUR ATT jag har en blogg! Gårdagens oroliga inlägg (nu ar­kiverat) om min ”försvunna” bekanting har lett till resultat och jag kan ... puh! ... andas ut. Tack, alla som redan hann engagera er i hur jag skulle gå tillväga för att få reda på om något hänt!

Nu, i efterskott, känner jag mig hur fjollig som helst. Men, som jag skrev till ”försvinnlingen” i morse, då måste det väl ändå vara bättre att reagera än att ge blanka fan i? Vår värld far knappast illa av en lite mer utspridd bry sig om sin nästa-mentalitet eller vad säger ni andra?

Gud, så glad jag är över att allt är som det ska, det säger jag bara.

Det var det. Nu kryssar vi vidare på Livets stormpiskade ocean!

 
Det finns bildtexter om man pekar – inte klickar – på bilderna.

***
En årssummering av bloggandet hör som vanligt till innan jag arkiverar 2012 och här är siffrorna för det gångna året:

83.487 sidor har blivit lästa av
... 15.915 helt unika läsare (varav c. 38 % är helt nya) och
... varje läsare stannar i genomsnitt 3 minuter och 37 sekunder hos mig.

Besöksfrekvensen har under året ökat med 16,4 % jämfört med 2011, så det är ju en trevlig trend :o) Däremot har mitt hopp grusats om att fler åländska bloggläsare skulle kunna tänka sig att nån gång då och då kommentera det jag skriver, trots att de åländska besöken står för drygt 25 % av totalen :o/

Vad är det med ålänningar egentligen..?

Gott slut!

Halv åtta hos mig:

Ett riktigt, riktigt gott nytt år
önskar vi i ”Rucklet” alla vänner och bekanta,
såväl nära som fjärran!

Och nu vidtar kökskommenderingen.

Sweet Sixteen

MED EN VECKA till godo till födelsedagskalasandet för Lilla A ansåg jag idag att det var hög tid att ta itu med tårtdekorationerna, efter­som jag aldrig i hela mitt lilla liv har gjort några såna förut. Inte heller marsipan har jag tillverkat förr, så det blev två köksnyheter på en och samma gång. Puh, liksom.

Men hallå, marsipan var ju busenkelt! Hädanefter ska aldrig mera köpa färdig för dyra pengar. Rosorna däremot ... hm, tja, de blev vad de blev. Som förstlingsverk får de väl duga, men en riktig konditor skulle nog garva mer än bara häcken av sig :o)

Och imorgon är det nyårsafton igen. Då blir det mer köks­tjänst­göring, även om jag också i det fallet varit förutseende och förberett en del redan idag. Stress är ju liksom inte min grej numera, så det får jag för­söka kompensera med nån form av organisatorisk finess istället.

Hur uppvarvade är ni övriga inför morgondagen..?