Smakstart på det nya året

FORTSÄTTER DET SOM det börjat blir det nog ett riktigt bra år. Långpromenad i rask takt i solsken.

Om nyhetens behag en trist och mulen dag

SALOMONS KNUTAR, KÄRLEKSKNUTAR och vad den här virk­tek­ni­ken nu har för andra namn, är min nya ”drog”. Väninnan C hade sna­vat över en beskrivning på någon blogg och tarvade lite assistans för att greppa det hela och sen var jag fast! Det går makalöst fort att pro­ducera fluffiga, fina sjalar eller halsdukar med ett slutresultat som ser himla komplicerat ut.

För att döva mitt dåliga samvete för att jag sitter stadigt på rumpan med virknålen i handen började jag dagen med en drygt 3 km lång ”runda” på motionsbandet. Rask promenad i 5 km/h varvat med kor­tare sträckor löpning i lite högre tempo får fart på tantfläsket vill jag lova! På det en kopp nybryggd espresso från min loppisfyndade ma­chinetta och sen är man på G :o)

Det är svårt att fatta att det bara är en månad kvar till julafton. Moss- och gräsmattan står så grön och grann på gården att den fläckvis rentav skulle må bra av en ansning. Men man ska inte klaga, utan klap­pa händerna av förtjusning. För tänk vilka mängder fossilt bränsle man sparar på kuppen!

Om att svälja det lilla som återstår av ens stolthet

DET HÄNDE SIG för ett tag sedan, när jag fått min osteoporos­diag­nos, att jag med den vanliga kallduschen insåg att jag inte skulle för­vänta mig någon hjälp någonstans ifrån. Några dietråd, all­män­na för­hållningsdirektiv eller ens ett litet träningstips om hur man förebygger en försämring fick jag inte. Ett recept på ett rävgift jag inte tålde – och en gastro­sko­pi i juli, som jag ännu inte av remit­te­ran­de läkare fått svar på – är vad hälso- och sjukvården bestått mig med.

Allt var med andra ord precis som det brukar: vill du få något fixat får du fixa det själv.

Så i denna goda anda svalde jag det sista av min stolthet och författade en ansökan om luciamedel till Folkhälsan på Åland, för att få ett bidrag till inköpet av ett s.k. promenadband. Promenad eller löpning är nämligen det vedertaget bäs­ta sättet att motverka benskörhet. Men om man, som jag, redan är gravt ben­skör, är raska långpromenader eller löp­rundor på den nordiska vinterns ofta glashala underlag inte riktigt att re­kom­men­dera. Därav önskemålet om ett promenadband.

Svaret lät vänta på sig, men var positivt när det väl kom. Fast hela beloppet skul­le Folkhälsan inte kunna stå för. Istället rekom­men­de­ra­des jag att höra mig för även hos Lions Club Mariehamn. Sagt och gjort, för har man redan sänkt sig så lågt som det går är det bara att trampa på i ullstrumporna. Stolthet är en lyx som folket på gräddhyllan kan hålla sig med.

Idag kom beskedet. Nu, mina vänner, ska det oavsett väder­leks­för­hål­lan­den bli promenera av! :o)

Tack, Folkhälsan på Åland! ♥
Tack, Lions Club Mariehamn! ♥

Men nu står jag inför ett nytt problem istället: var i hela glödheta ska jag i lilla ”Rucklet” göra plats för mackapären??