Att vara tvåa är inte så illa

SÄRSKILT INTE OM man är en glad debutant medan ettan är etab­le­rad som bara den och dessutom litteraturpristagare extraordinaire ovan­på det :o)

Det här var verkligen högst oväntat, så här ett år efter utgivningen. Men skitkul förstås!

Grattis, Solveig! Folk tycks finna nöje i dina eskapader, vilket gläder mig storligen.

[Mer om boken hittar du i spalten här till höger.]

Fläskiga högsommarbuketter i all ära ...

... MEN VISST ÄR det himlars så vackert med det riktigt, riktigt enkla också? En bukett med frökapslar i olika storlekar från utblommad vall­mo är sannerligen ögonfröjd:

Fläskig kan man däremot säga att besöksloggen från igår är! Så här går det när någon fejsbookar ett inlägg man gjort, som har ett visst internationellt intresse.

Vem som gillade mitt inlägg och föranledde denna anstormning av be­sökare från när och fjärran har jag inte en aning om, men kul är det ändå och samtidigt första gången något jag bloggat fått +1 på Google ock­så.

Ne quid nimis, men jag erkänner villigt att det är kul att få lite upp­märk­sam­het ibland. Men rusningen är över lika fort som den började. Allt återgår till det normala.

Röda Faran rullar vidare

VI ÄR I ungefär lika risigt skick, min bil och jag. I mig är det som be­kant inte mycket driv numera och Röda Faran har varit tvungen att häl­sa på hos doktorn för att få en helt ny drivknut*. Samtidigt fick hon en allmän hälsokontroll och blev godkänd t.o.m. för långkörning, om ock icke med beröm. Den gamla damen har med åren blivit en smula in­kontinent.

Inte för att jag har en aning om var ventilkåpan (eller så mycket annat heller) sitter, men där lär det i alla fall inte hålla helt tätt. Lite urblekt i lacken är hon också och glänser inte som i fornstora dagar, men det gör ju inte en annan heller, så vi passar varandra som hand i handske. Och än är det låångt kvar tills vi når läget som min mammas gamla fol­kabubbla hade uppnått: man tankade olja och fyllde på bensin.

* Lustigt (?) nog samma drivknut på vilken det byttes dammskydd för inte så länge sedan. Diagnosen idag är att den [klåpare] som utförde den repa­ra­tio­nen inte gjorde tillräckligt rent från grus och sand innan det nya skyddet mon­te­ra­des. Tack som fan för den saken! Vad glad jag blir.

Föglö för en dag

IDAG ÄR DET mulet och regnsjukt, men igår var det sommar så det bara small om det. Och igår gjorde jag och väninnan S en dagsutflykt till i Föglö i den åländska skärgården, för att hälsa på hos bekanta.

Till Föglö tar man sig med s.k. landsvägsfärja, som avgår från Svinö färjfäste i Lumparland. Överresan tar en knapp halvtimme. Närmare information finns hos Ålandstrafiken.

Det var en helt perfekt dag på alla vis och ombord på m/s Skarven fick jag mig dagens goda skratt, när jag upptäckte skylten på bogportens insida med texten Hålls stängd till sjöss. Men visst, det påstås ju att det inte går att informera för mycket ;o)

Tack till H & H för ett antal härliga timmar i riktiga skärgården och den oväntade förplägnaden! Jag fick en välbehövlig laddning av batteriet, för idag hade jag ett idiotbrev från Alandia Försäkringar i postlådan igen ... *suck!*

JAA!!

 

Som jag har väntat!

Ännu en dag till handlingarna

DET FINNS SÄKERT en hel del att anföra angående mina odlingar, men att försöka hävda att de håller sig inom EU:s standardisering är knappast lönt, hehe!

Men som i så många andra sammanhang ska man inte låta skenet be­dra. Gurkorna jag får är vansinnigt goda, så igår slog jag till på som­ma­rens första sats med tsatsiki eftersom jag råkade hitta en burk bul­garisk yoghurt i kylskåpet. Bäst före var 26 april, så jag hade väl mina dubier. Innehållet var det dock inga som helst fel på.

Med en riven klyfta hemodlad, sibirisk vitlök, några varv på svart­pep­par­kvarnen, en nypa salt och en skvätt olivolja blir det mumsmums t.ex. till fisk, som den foliekokta sik jag lagade till min solitärmiddag igår.

Den hårda, nordliga vinden höll i sig hela dagen, men det heter att nor­dan går hem till natten. Så ock igår. Och något regn ser vi inte rö­ken av här på ön. För en ivrig amatörodlare – liksom för proffsen – betyder det konstbevattning istället. Det smakar skit, men är ett nöd­vändigt ont.

Kvällen avslutade jag, inspirerad av Kerstin på Öland, med att svänga ihop en plåt maffiga jordgubbsmuffins. Med detta sätter vi punkt för ”Rucklets” jordgubbssäsong den här gången.

Idag sticker jag till skärgården tillsammans med S, med vackert väder i bagaget och där­med hopp om åtminstone några fina bilder. Ha en fin sommardag alli­hopa!

Ruckelhäxan goes huslig

DET SUSAR I säven idag kan man säga, med rak nordlig vind, som tar i med 13 m/s i vindbyarna. Inte optimalt sommarväder alls, men desto mer syltkokningsdito! Vilken tur att jag inte hann med jordgubbskoket igår ;o)

Vad jag däremot fick uträttat igår, var uppskrubbning av det vitmålade utemöblemanget på terrassen. Efter ett möte med rotborste och disk­medelsvatten ser det nästan ut som jag har köpt nya möbler för året. Men tänk, att det skulle hinna gå en hel vecka in i juli innan jag fick det­ta gjort!

Knäna knorrar dock och säger sig inte förstå varför det skulle vara nödvändigt. Det är ju ändå på dynorna man sitter, påstår de. Korkade knän!

När jag nu en gång hade halat upp vattenslangen på terrassen pas­sa­de jag på att skämma bort några av mina större krukväxter med en dusch. Däribland cliviorna, vars långa, av damm gråsilvriga blad plötsligt antog en helt annan nyans, en grön. Jag gillar insatser som ger väldigt synliga resultat! Därmed underförstått att regelbunden veckostädning inte är min grej, so to speak ;o)

Sent, sent på kvällen hörde jag det knastrande ljudet av bildäck på gårdsgrus. Det var gode vännen W, som rullade in på gården med trunken full av pinfärsk sik. I skymningen genomfördes sedan en ”ekorr­skinnsaffär”: ett stycke vacker fisk – rensad, fjällad och klar för köket – mot en liten påse färska rot- och grönsaker. Inte så dumt, huh?

Så idag blir det matlagning på riktigt, som omväxling till mackorna, som allt mer frekvent förekommer till såväl lunch som mellanmål och mid­dag. Gud, så gott det ska bli med foliekokt sik!

Sen måste jag bara få visa den helt P.E.R.F.E.K.T.A naturskiva av röd granit, som väninnan S snubblade på i skogen och vänligen överlåtit på mig.

En ny baksten! Härligt, för den nuvarande – även denna i gra­nit – är onödigt tjock och tung. Den nya är bara mindre än två centi­me­ter tjock och väger hanterliga 4,6 kg. TACK ♥!

Lite trädgårdsskryt igen då

JOTACK, ODLINGEN AV gurkor i Glaspalatset går lite för bra. Trots att jag i år försökte lägga band på mig har jag fem plantor. Fem plantor är precis tre för många, med tanke på den mängd gurkor det blir.

Som synes är det mycket på gång nu. Och det här är bara ”bot­ten­vå­ning­en” på en planta:

I Glaspalatset växer också mandelpotatis i hinkar. Eftersom jag inte hade en aning om hur snabbt den blir skördeklar förlorade jag en hink för en dryg vecka sedan, när jag trodde det fanns nypotatis att hämta. Nix, icke en knöl. Bara massor med rottrådar med miniknölar. Så nu får resten stå där och blomma bäst de vill.

Visst är de bländvita blommorna helt bedårande?

På bärfronten ser det ut att bli gott om vita vinbär och hyfsat av de rö­da, medan min enda buske med svarta vinbär däremot är så gott som avliden. Långa, kala grenar med bara en grön tofs i toppen, det är allt i år. Låt mig säga så här: den kan lugnt räkna med att den har en dejt med spade och grepe inom en inte alltför avlägsen framtid.

Och pallkragsodligen går makalöst bra! När jag gjorde min för­mid­dags­runda för att rycka åkerfräken passade jag på att plocka med mig lite grann till dagens middag: vanlig rödbeta, polkabeta, en lätt övervuxen majrova (det växer för bra), säsongens första morot och dito squash.

I andra lådor finns det hur mycket sallad som helst att hämta och möj­lighet att plocka åt sig en näve eller två av sockerärtskidor.

Nog är det fantastiskt detta, att kunna så, odla och skörda så mycket nyttigt och gott! Jag önskar bara att odlingssäsongen inte vore så förbannat kort här uppe i vår kyliga nord. Men klimatologiskt kan man bara gilla läget eller flytta söderut. Just nu lockar inte det sistnämnda något nämnvärt, för aldrig är Åland så underbart som på sommaren.

Men vänta bara, snart är det november igen.