Och så ett bevis för naturens enastående förmåga att tåla vad som helst: min gamla och i år hårt beskurna lavendelhäck, som länge sett ut som den döden dött. Men man bedrar sig! Den tar sig!
I trädgården är det den kanske bästa tiden just nu. Fast så känns det i och för sig under hela sommaren, så länge som något blommar. Men vitt är vackert, inte sant? Och jag är så glad över att både liljekonvalj och ramslök, som jag flyttat från rena, rama skogen, verkar ha etablerat sig fint på ruckelgården!
För tillfället blommar också min namnlösa, starkdoftande och jättesöta narciss. Den doftar så gott att jag varje kväll måste göra ett besök för att sticka ner näsan i ljuvligheten. Samtidigt låter jag mig bedåras av äppelträdens blom, som sorgligt nog redan sjunger på sista versen.
Sen har jag en nykomling att presentera: myskmadra. Min illgröna väninna S är en klippa på allt som växer och den här pekade hon ut åt mig vid ett nyligt skogsbesök. Nu finns den nerpetade lite här och lite där, för att se var den trivs bäst. Flytten har den överlevt i alla fall, för den står saftspänd och fin och har satt igång med att blomma.
Slutligen en hälsning från Åbo, där jag i torsdags var för att träffa en endokrinolog vid Åbo universitets centralsjukhus. På vägen från flygbussens hållplats vid salutorget promenerar man över Aura å och kan passa på att beundra stadens ståtliga domkyrka, där jag för övrigt faktiskt är döpt.
Sen passade jag på att informera mig om var hovrätten huserar, eftersom det väl sannolikt är där som en del av mina försäkringsärenden (med i första hand Aktia) kommer att sluta innan det blir gjort som det är skrivet i avtal och lag. Även det här pampiga huset ligger på bekvämt avstånd längs promenaden till ÅUCS, bara ett stenkast från domkyrkan.
