Om det där med att uppgradera sig

IDAG ÅKTE MIN mer än tjugo år gamla Gillettehyvel i soporna. Så ål­derstigen var den, att det inte mer går att få tag på utbytesblad till den. Ingen kan m.a.o. anklaga mig för något överdrivet slit och släng. Särskilt inte som jag det senaste året snarast kratsat av behåringen i armhålorna*, inte hyvlat.

Blicken jag fick av kassörskan när jag ändå, för säkerhets skull, hörde mig för lite försynt om det möjligen skulle finnas blad att köpa, ja, den var obetalbar. Och kom sig förmodligen mest av hennes ringa ålder. Och min numera före detta hyvels imponerande dito. Den såg nämligen inte alls ut som damhyvlar av idag. Mera årsmodell ä, om jag så säger. Precis som jag.

Men idag har jag investerat i en ny. Gillette Venus Divine + en extra förpackning blad, gubevars. På väg hem från affären slog det mig, att om jag håller mig till samma omfattning av slitage som med den förr­iga, då kommer jag att ha avhyvligen ordnad för resten av min levnad och lite till. Med den gamla hann jag nämligen bara göra av med fem blad och nu har jag hela sex stycken till mitt förfogande.

Undrar just om Lilla A kommer att uppskatta den här delen av sitt morsarv..?

*) Japp, armhålorna. Bara. Pälsen på Ruckelhäxans ben är nämligen såväl tunnsådd som bleksiktig och kräver därmed ingen som helst form av åtgärd. Och det som benämns bikinilinjen är numera föremål för s.k. naturlig avgång. Så om jag mot förmodan skulle få för mig att ikläda mig baddräkt är ge­ne­ran­de behåring där söderöver det minsta av mina bekymmer.

*suck!*

DET HÄR BÖRJAR bli löjligt. Har inte Aktia bättre saker att göra än att hålla sig informerade om vad en höggradigt irriterad försäkringstagare på Åland skriver på sin blogg??

En påläsning av lagstiftningen skulle i mitt tycke vara ett bättre sätt att fördriva tiden, när det nu dessutom tycks föreligga ett seriöst be­hov av det.

Ja, herregud, vad kan man annat säga än: ”Suck!”

Eller jo, vid närmare eftertanke skulle jag kunna tänka mig att också klämma i med: ”Gör om, gör rätt, så slipper ni skämmas.” Men det vore ett slöseri med min tid och energi, för i försäkringsbranschen sätter man hellre sprätt på mängder av premieintäkter genom att tjafsa om ett ersättningsanspråk in absurdum. Och särskilt de gånger man vet att man har fel. Att godvilligt erkänna fel eller misstag är nämligen inte smart, för då prejudicerar man sig och kan bli tvungen att hosta upp ersätt­ning en annan gång också.

Utgångsläget för försäkringstagaren förbättras inte av att det alltid är försäkringsbolagen som har tolk­nings­före­trä­de, även när tolkningen är så långsökt och ologisk som det bara är möjligt. Den arme försäkrings­tagaren, som redan befinner sig i underläge i och med sitt behov av den ersättning han försäkrat sig för, har det inte lätt. Och det är mer regel än undantag att denne stackars sate blir tvungen att gå hela vägen till högsta instans för att långt om länge, kanske först efter fyra-fem år, få rätt.

Dessvärre är det inte många som orkar all the way. Dessvärre får det som konsekvens att prejudikaten är alltför få, vilket leder till att för­säk­ringskolosserna kan fortsätta rulla på i samma hjulspår. Och visst, det kan tyckas lite tungt att med en grunddagpenning på dryga 700 eu­ro börja fajtas med någon som höstar in premieintäkter i stor­leks­ord­ningen 100.000.000 per år.

Men eftersom försäkringsbranschen inte har läst på sin Pippi Lång­strump och lärt sig att den som är väldigt stark också måste vara väl­digt snäll, tja, då är det bara att satsa hårt på en biblisk repris. Lille David fick ju jättelike Goliat på fall, så rent principiellt ska det inte vara omöj­ligt. Det behövs inte alltid att man är stor för att man ska bli be­svärlig. Titta bara på ett förkylningsvirus.

Bless you, Aktia! *räcker välvilligt över en näsduk* ;o)

PS. Har hittat en ny, bra-att-ha webbplats: Försäkrings- och finans­råd­giv­ningen. Och sen har jag, till min glädje, upptäckt att jag, när jag får en stund över, faktiskt har min fulla rätt att plita ihop ett klagomål till JO över Pensions-Alandias undermåliga hantering av mitt lagstadgade pensionsärende. Jomen, så ligger det till!

Om att svälja det lilla som återstår av ens stolthet

DET HÄNDE SIG för ett tag sedan, när jag fått min osteoporos­diag­nos, att jag med den vanliga kallduschen insåg att jag inte skulle för­vänta mig någon hjälp någonstans ifrån. Några dietråd, all­män­na för­hållningsdirektiv eller ens ett litet träningstips om hur man förebygger en försämring fick jag inte. Ett recept på ett rävgift jag inte tålde – och en gastro­sko­pi i juli, som jag ännu inte av remit­te­ran­de läkare fått svar på – är vad hälso- och sjukvården bestått mig med.

Allt var med andra ord precis som det brukar: vill du få något fixat får du fixa det själv.

Så i denna goda anda svalde jag det sista av min stolthet och författade en ansökan om luciamedel till Folkhälsan på Åland, för att få ett bidrag till inköpet av ett s.k. promenadband. Promenad eller löpning är nämligen det vedertaget bäs­ta sättet att motverka benskörhet. Men om man, som jag, redan är gravt ben­skör, är raska långpromenader eller löp­rundor på den nordiska vinterns ofta glashala underlag inte riktigt att re­kom­men­dera. Därav önskemålet om ett promenadband.

Svaret lät vänta på sig, men var positivt när det väl kom. Fast hela beloppet skul­le Folkhälsan inte kunna stå för. Istället rekom­men­de­ra­des jag att höra mig för även hos Lions Club Mariehamn. Sagt och gjort, för har man redan sänkt sig så lågt som det går är det bara att trampa på i ullstrumporna. Stolthet är en lyx som folket på gräddhyllan kan hålla sig med.

Idag kom beskedet. Nu, mina vänner, ska det oavsett väder­leks­för­hål­lan­den bli promenera av! :o)

Tack, Folkhälsan på Åland! ♥
Tack, Lions Club Mariehamn! ♥

Men nu står jag inför ett nytt problem istället: var i hela glödheta ska jag i lilla ”Rucklet” göra plats för mackapären??

”Morgonmål för mästare”

HÄR SNACKAR VI inte något kaffe på sängen med blomster, flaggor och skönsång, denna mulna, fuktiga och trista onsdag i november, må­naden som gud glömde. En näve piller och en slät mugg fika är en lämp­ligare inledning på denna min 52:a födelsedag. För vad finns väl att fira?

Jag har således blivit ett år äldre. Ännu ett år har jag offrat på att faj­tas för min rätt och framtiden ser fortsättningsvis lika mörk ut som de ljusförhållanden som råder inuti rumpan på en ko.

Men fint besök har jag allaredan haft idag. Tidigt i morse gled Aktia Liv­försäkring Ab in här på bloggen. Badaboom, rätt ner på inlägget ”Oj, oj ...” damp de.

Konstigt. Så sent som den 8.11 har de skrivit ett brev till mig, i vilket de med eftertryck talar om att mitt premiebefrielseärende handlagts helt korrekt (jo, jo ...) och för deras vidkommande nu är slutbehandlat.

Så vad är det då som föranleder detta celebra besök..? Inte fan var det för att gratulera mig på födelsedagen som de tittade in. Månntro hade de hoppats på att få reda på vad jag kommer att hitta på här­näst? Men si, så korkad är jag inte, att jag i detta forum basunerar ut vad som komma skall. Och huruvida ärendet är slutbehandlat eller ej ska de tids nog bli varse.

Men, men, nu är det snart dags för dagens antibiotikapiller nummer två. Bäst att jag får i mig en macka före det, för att skona magen. För nog skulle det ju vara mäkta surt om jag i onödan drar på mig problem med den delen av systemet också, som snart är det enda som det inte är något fel på ;o)

RECEPT > Saftig filmjölkskaka med rårivet äpple (långpannebak)

 
HÄROM DAGEN STOD jag plötsligt med en nästan full liter filmjölk som närmade sig sin levnads slut. Eftersom jag inte kände för att klunka i mig allt­ihop bara för att så fick det bli en långpannekaka istället.

Det här är ett egenuppfunnet recept, med en smak som är aningen ”julig” utan att fullt ut bli ”pepparkaka”. Kakan är saftig, har bra håll­barhet och räcker till många. Beroende på vilket omfång du anser att en portionsbit har får du ut 20-35 bitar från en långpanna ;o)

DU BEHÖVER:
9 dl vetemjöl
5 dl socker
3 tsk mald kryddnejlika
2 tsk mald kanel
1 msk bikarbonat
7,5 dl filmjölk (surmjölk/piimä i Finland)
1 st (c. 185 g) mjöligt äpple, skalat och rårivet
150 g smält smör eller margarin

GÖR SÅ HÄR:
Sätt ugnen på 200°. Klä en långpanna, c. 30x40 cm stor, med bak­plåts­papper.

Blanda alla torra ingredienser i en stor bunke.

Tillsätt filmjölken c. en tredjedel i taget och rör till en slät smet. Använd slev eller slickepott. Med en visp blir det bara bökigt.

Skala och råriv äpplet och blanda ner det samtidigt som det smälta smöret.

Bred ut smeten i långpannan och grädda mitt i ugnen 25-30 minuter.

Låt kakan svalna före du skär upp den i portionsbitar. Den kan f.ö. all­deles utmärkt glaseras med samma typ av färskostglasyr man an­vän­der på en morotskaka.

Vill du variera dig kan du alldeles bra byta ut äppelrivet mot t.ex. 1 dl lingonsylt. Hackad mandel eller hasselnötter är gott att ha i. Och du, varför inte prova att ersätta en del av filmjölken med saften från en färskpressad apelsin? Det har jag inte provat själv, men det kan bli riktigt gottgott!

Om svårigheterna med att lyckas i sina försök att avstå från att bli bitter

SAMMA DATUM FÖR exakt två år sedan vaknade jag till en magnifik soluppgång över Atlanten, och kunde efter en första kopp kaffe på balkongen masa mig ner till en överdådig frukostbuffé för att äta den utomhus. Solen sken, dagen var ett oskrivet blad och om bara några dagar skulle jag fylla 50.

Det var då det.

Hade jag hösten 2010 kunnat skåda in i kristallkulan och för­utsett att försäkringsbranschen och hälsovården ytterligare två år sena­re fort­farande skulle ägna sig åt en hetsig pingpongmatch med mitt lilla liv som boll, ja, då hade jag aldrig gjort den resan.

Då trodde jag ännu, naiv som jag är, att den sedan 2009 förordade rehabiliterings­utred­ningen skulle bli av när som helst, trodde att Livet, som då stått på PAUS i nästan två år redan, skulle gå igång igen.

Hur fel hade jag inte? Hur bitter och inåtvänd borde jag inte vara vid det här laget? Och visst, bitter är jag, i viss mån inåtvänd också. Men allra, allra mest är jag så inihelvetesjävlars blixtförbannad

... på att det s.k. sociala skyddet inte fungerar överhuvudtaget,
... på att det företag jag med stor möda under tjugo arbetat in tillåtits försvinna ner i avloppet medan en hoper ”sakkunniga” stått bredvid och klappat takten,
... på att ingen i något led tar något som helst övergripande ansvar,
... på att det är den som är sjuk och lekman som synbarligen är den som ska både veta, kunna och göra,
... på att i alla led utsättas för en nedlåtande, nonchalant och viss mån försumlig behandling,
... på att ännu idag, 2012, ifrågasättas och stämplas som mindre till­räknelig, för att jag, i likhet med många andra av idag, för över tio år sedan sökte hjälp för att själsligen överleva separationen från Lilla A:s pappa.

I en vanlig domstol är man oskyldig tills motsatsen är ställd utom alla tvivel. I en ”vårddomstol” är det precis tvärtom. I det fallet får du, oav­sett hur många expertutlåtanden du överlämnar, finna dig i att bli be­handlad som en förslagen försäkringsbedragare och full­blods­hypo­kond­riker. Och det är alltid du, som är sjuk/invalidiserad, som bär den tunga bevisbördan*, inte dina ”åklaga­re”.

Och värst av allt: ”nämndemännen” är en skock icke-sakkunniga med ett vinstintresse i bakfickan medan ”domarna” oftast är läkare med fel specialitet, som dessutom tjänar ett saftigt levebröd på att ”sakkun­na” för de penninghungrigas räkning.

Hela systemet är så helvetes genomruttet att det enligt alla medicins­ka odds borde ha självdött av galopperande kallbrand redan för länge sedan. Så, säg mig, varför är det så svårt för vissa av er där ute att inse att här tarvas en radikal förändring..?

* Bevisbörda åvilar den som beträffande viss omständighet måste få fram bevisning för att kunna vinna målet. I ett brottmål är det åklagarens uppgift, så icke i ett invalidpensionsärende eller andra försäkringsfall.