Aah, äntligen ...

 
På papperet må jag vara femtio, men mina fötter känns som sjuttio­fem. Dagen har varit lång, varm och arbetsam. Men nu är den slut. Tack i himlen för det!

Ett halvt glas rött, sen blir det bingen. Vem bryr sig att det är juli och lördag?

Same procedure as last year

... FAST ÄNDÅ INTE. Vi saknade nämligen P, som var med ifjol, men som i år semestrar utav bara den på annan ort. Nåväl, kanhända blir det en repris när hon behagar återvända till ön? Inte mig emot i alla fall :o)

En gladröd kines.

”Citron, liksom dill, hör kräftorna till.”

Herr N:s goda snapsar smaksatta med Hypericum och Juglans regia lyfter upplevelsen ytterligare ett snäpp!

Kvällens bästa!

Det såg illa ut till en början, för exakt samtidigt som vi pluggade i skarvkabeln till brödrosten började det skvätta uppifrån. Men, hör och häpna, det blev inget mer, så vi kunde som planerat sitta ute hela kvällen.

Varmt, skönt och myggfritt. Tre glada och goda vänner, ett rågat fat med kräftor, måttliga mängder alkohol, hembakat rostbröd och ma­jon­näs smaksatt med den ypperliga persilladen jag köpte på Vikinga­mark­na­den dagen före – mer rekvisita än så behövs inte för en lyckad kväll. Vi avrundade med kaffe och bärpaj, men vid det laget var det redan så mörkt att det inte var tal om någon fotografering längre.

Tack, käraste vännerna mina, för en rolig afton! Det här gör vi väl om nästa sensommar igen..?

Vikingamarknad på Åland 28-30 juli 2011 (bildbesudlat inlägg)

NU ÄR DET dags igen för den traditionella Vikingamarknaden i Kvarn­bo, Saltvik. Den arrangeras för tolfte året, öppnade igår och pågår i dagarna tre, livligt frekventerad av ett stadigt stigande antal besöka­re. Mitt inlägg från besöket där ifjol kan du ta del av om du klickar HÄR.

Entrén kostade liksom förra året 10 euro för vuxna, barn upp till 12 år betingar 5 euro. Det här är väl det enda jag inte riktigt gillar, att man ska betala (dyrt) för att slippa in på en marknad, där allting kostar. Är man en familj med två vuxna och två barn känns det nog rätt mycket i plånboken att hosta upp 30 euro redan i grindhålet.

Dessutom har den höga entrén garanterat en menlig inverkan på köp­lusten, vilket betyder att marknadsförsäljningen påverkas nega­tivt. Förstås! Mitt tips är således: sänk inträdet och ta hellre ut en något högre av­gift från dem som deltar aktivt i jippot, så blir alla glada.


Arrangören, Fornföreningen Fibula, har oftast tur med vädret. Så även i år. Öppningsdagen började med ihållande åskregn, men när herr K och jag anlände utåt eftermiddagen sken solen från en klarblå himmel och det var varmt. Så pass att jag blev riktigt avis på den unge man­nen som hade tillgång till en härlig badbalja:


Att marknaden är ett omtyckt mål för både bofasta och turister för­vå­nar mig inte det ringaste. Stämningen är alltid vänlig och gemytlig och det finns massor att se och göra för både stora och små. Ett trevligt inslag är den så gott som ständigt närvarande musiken med medel­tida tongångar.



Man kan skjuta pilbåge
(jag fick med den flygande pilen på bild!) ...


... eller prova på att tillverka en egen, tvinnad snodd.
Det är jättekul, jag har provat!


Och så finns det t.ex. möjlighet att slå ett alldeles eget mynt:


Gycklare finns naturligtvis på plats, och är du hugad – och har bättre balans än jag – går det fint att själv testa styltgång eller att snurra en tallrik på en lång och smal pinne.


Många har hund med sig och vid ett tält fanns det några illrar, som låg och snarkade i en korg i en inhägnad. Strax intill fick vi beskåda hur en råbarkad viking bankade kristendomen ur en döpt stackare tills han kunde räkna upp de mäktigaste asagudarna. Bara som ren under­håll­ning, förstås!


Då och då utbryter våldsamma, men självfallet fejkade, sammandrabb­ning­ar på slagfältet. Vikingarna faller som furor både till höger och vänster tills en ensam segrare är den enda som står upprätt.


Efter ett par timmar är det inte så konstigt om man blir lite sugen. Då kan man sätta sig vid stockborden i skuggan under taket på Hlödvers ölknarr och få sig något till livs. Den varma maten, självfallet vikinga­betonad, serveras på tallrikar av pärtor och du får äta med träbestick.


Annars går plättgungorna varma i värmen, om du bara vill ha något lite och något sött. Herr K köpte och jag fick smaka en tugga. Mitt om­döme? Jodå, jättegott!


Även andra typer av förtäring står till buds hos en rad olika försäljare, men själv var jag varken hungrig eller köpsugen i värmen. Det fick räcka med en kopp kaffe på ölknarren och ett hekto supergod per­sil­lade hos Myrna från Knektgården Thé & Kryddor i Hässelby i Stock­holm, som beredvilligt ställde upp för fotografering tillsammans med maken.

Genomtrevliga människor i vars stånd fanns många lockande krydd­blandningar! Hade jag bara haft en något fetare plånbok skulle jag garanterat ha försett mig med några hekto till. Och en burk med nyslungad, svensk honung hade förmodligen slunkit med av bara farten ...



Sen började det bli för varmt och jag hade (igen ...) glömt ta med mig reservbatterier till kameran. Vi valde därför att vända hemåt. Förutom kryddblandningen fick jag i alla fall med mig två idéer att omsätta själv i praktiken! Först och främst en stol gjord enligt samma princip, men in­te så tillkrånglad, som Ernst Kirchsteiger tillverkade i årets upplaga av ”Sommar med Ernst”:


Och ett kul alternativ till träställningar för bag-in-boxviner; avlägsna själva lådan och placera påsen i en ampel istället:


Men det var gårdagen det. Idag är en annan dag, dessutom en fre­dag. Ikväll blir det kräftskiva! Här ska bakas rostbröd, lagas majonnäs och hittas på någon form av efterrätt. Men först av allt ska jag städa upp på gården efter kapningen av doftschersminen. Det, mina vänner, det ska jag göra nu!

Och så håller jag förstås tummarna för att himlen håller tätt, så att dessa vikingar som helt klart varit med förut och grävt ett utfallsdike för säkerhets skull, liksom vi som ska sitta ute och äta på terrassen ikväll, klarar oss torrskodda.


PS. Om styrelsen i Fibula skulle få för sig att bjuda mig på inträdet nästa år, som tack för att jag marknadsfört marknaden så bra – och alldeles gratis – tja, då tackar jag faktiskt inte nej ;o)

Till Annacarin, av hela mitt hjärta

 

Min enda solros vill jag ge just till dig,
som en liten blomstersol i mörkret.

Livet går vidare, fast det är tungt ibland.

Alla har vi våra droger

SOMLIGA VÄLTRAR SIG i mängder av choklad, andra badar i goda viner. Vissa kombinerar till och med dessa två medan en del går igång på shopping, träningshysteri, samlarmani, spel & dobbel eller något annat. Min drog är färg och form, och att skapa något med hjälp av dem. Inomhus eller ute spelar ingen roll.

Det är inte länge sedan jag påbörjade en ny mormorsrutevirkning, helt utan mening och mål. Bara för att leka med färger. Men sen bar det sig inte bättre än att jag kikade in hos Lucy på Attic 24 ... och så gick det som det gick. Jag kunde helt enkelt inte motstå att inspireras av henne och har därför börjat virka en blommig kudde! Klicka HÄR så flyttas du till hennes inlägg.

Såå läckert ... Jag blir alldeles kryllig bara av att titta på bilden :o)

Färgochformlycka kan också vara gracila pelargoner i motljus med sina melerade, mildgröna bladverk och nätta små, rosa blommor:


Och varför inte ett ensamt, blått glasklot bland allt det gröna ...

... eller skymten av en bleklila opievallmo mitt i havet av lavendel?

Ibland händer dessutom det oväntade! Som att ett enda solrosfrö på egen hand har bestämt sig för att växa tätt intill en av mina jät­te­gra­nar. Det är bara att tacka och ta emot :o)


Inne i mitt växthus, Glaspalatset, växer tomater, gurkor och paprikor så det är som en åtta kvadratmeters djungel därinne. Och djungel­gur­kan har satt frukter! Små, lustiga saker som verkligen får mig att le brett:

Som grönmelerade plommon, till formatet ungefär som såna,
och med en smak av ... gurka? Lattjo växt, ny för mig.
Att virklusten börjar göra sig påmind är annars ett tecken på att som­ma­ren lider mot sitt slut. Till denna insikt förhåller jag mig lite ambi­va­lent. Egentligen vill jag ha minst ett par månader sommar och värme ännu, men tillika är det lite skönt med de mörkare kvällarna och mil­da­re ljuset.

Idag blir det eventuellt en tur till Vikingamarknaden, som arrangeras av fornföreningen Fibula och öppnar idag. Där brukar det finnas myck­et att låta ögonen fröjdas åt! Kanske inte så mycket sprakande fär­ger, men former – och folk. Klicka HÄR om du vill kolla in mitt inlägg från förra året.

Men före det ska jag slutföra slakten av min jättelika doftschersmin, som jag påbörjade igår. Slakt och slakt, förresten. Hård beskärning är en rättare benämning. Stenhård. Mycket kvar av den fyra-fem meter höga risbusken blir det i vart fall inte.
 

Saftigt!

SAFTNINGSTIDEN HAR INFUNNIT sig och bärbuskarna dignar av mognade vinbär. Hos andra, inte hos mig. Jag har en buske röda vin­bär och en med svarta. Båda är unga och ger ingen skörd att tala om. Inte i år heller :o/

Det är då generösa vänner helt oväntat kommer till undsättning! Tu­sen tack, Gunilla, för hinken med vinbär! Med lite det ena och det and­ra från frysboxen och en liter körsbär jag räddade undan trastarna blev det hela sju liter god blandsaft. Det reder vi oss på i ett par år. Minst!


Flaskor fyllda med härligt röd saft. Är det inte vackert, så säg? Nästan som ett konstverk att hänga på väggen:


Något helt annat: Kan någon förklara för mig varför jag mitt i allt se­dan ett par dagar har en hiskelig massa besökare som kommer till bloggen via Facebook?? Jag som inte ens är registrerad där fattar ingen­ting :oS

En rikedom av väldoft och naturlig skönhet

LAVENDEL, LAVENDEL ... SÄG, vad doftar väl som lavendel? I år gör jag inte samma tabbe som ifjol och eldar upp en hel skörd. I år måste jag tukta beståndet hårt och då passar jag istället på att binda så kallade lavendelgömmor.

Bilderna är tagna i min trädgård med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Binda, binda små, små gömmor ...


Samla, samla mycket nektar ...


En nyhet i min trädgård: klotlök (Allium sphaerocephalon).


Fackelblomster från den vilda naturen.


Alunrot, så graciös i motljuset.


Plymspirean är pampig till och med när den börjar vissna.


Dagliljan 'Crimson Pirate' vänder baksidan till.

Här var’e tvättäkta loppis!

I ONSDAGS, PÅ väg till middagen ombord på min kusins segelbåt, passerade vi under promenaden dit en av Mariehamns nyare loppisar: Söderby Antik & Loppis, vars innehavare Erik Johansson flyttade till Åland för c. två år sedan.

Som namnet antyder (för den med Ålandskännedom) är verksamheten ursprungligen lokaliserad till Söderby i Lemland, ungefär 15 km öster­ut från centrala Mariehamn. Sedan i vintras finns även butik inne i Ma­rie­hamn, nyligen omlokaliserad till större lokal på Klintvägen 9.

Företagets egen hemsida kommer du till om du klickar HÄR, och med ett klick HÄR når du deras blogg. HÄR finns dessutom en särskild mö­belblogg.


Eftersom företagets affärsidé är att köpa upp dödsbon och delar av hem är det här vad jag kallar en äkta loppis! Omsättningen är snabb, det kommer nya grejor hela tiden och du kan hitta nästan vad som helst.

Varför inte klippa till på ett par stora, riktigt kitschiga bords­lam­por fö­re någon annan hugger dem..? Eller tänk långsiktigt och fynda åt dig en prima rullator!



Den här kajan hittade jag däremot inte på loppis. Den mötte jag på stan igår i samband med manifestationen för tragedin i Norge:


Stackare! Även om jag inte är överdrivet förtjust i kajor är det här inte en behandling jag tycker att någon av dem ska behöva utstå av sina artfränder. Men världen är grym. På fler vis än det här.

(Beklagar den usla bildkvaliteten, men pippin var rask och rörlig och jag hann inte ställa in kameran före den flaxade sin kos.)
 

Mariehamn 24 juli 2011 kl. 19:00: en tyst minut för Norge

 





Min egen Lilla A frågade mig idag: ”Mamma, kan nåt sånt här hända här på Åland också?” Jag önskar jag kunde ha svarat nej.

Klockan har hunnit bli 23:00 och ungdomar flockas runt cirkeln av brinnade ljus:


Jag önskar verkligen jag kunde svara dem alla något annat än: ”Jo, det kan det nog dessvärre, för en enda galning är allt som behövs.”
 

”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?”

JADÅ, DET TYCKER i alla fall allt med vingar :o) Men några liter har jag hunnit rädda undan deras hungriga krävor, så nu ska det bli körs­bärslikör!


Jag vet inte vad mina körsbär är för sort. Vissa kallar dem för ”få­gel­bär”, med all rätt! Bären är inte större än en dryg centimeter i dia­me­ter, men blir djupt rödsvarta när de är mogna och är väldigt goda.


Det är nu många år sedan jag roade mig med att göra egna likörer, så boken där receptet finns – Sannas likörbok – har jag haft länge. Så här gör man det körsbärsgottis jag ska laga idag:

KÖRSBÄRSLIKÖR


1,5 liter körsbär, helst sura (det är ju inte mina, men jag kör ändå)
3-5 dl socker
0,5 vaniljstång (hoppar jag över, det är för dyrt)
1 bit kanelstång
2 kryddnejlikor
4 msk tvättade, torkade och stötta körsbärskärnor
1 helflaska sprit, gärna rom eller arrack (jag tar vanlig vodka)

Ta bort stjälkarna och kontrollera att alla bär är fina. Pricka varje körsbär med en nål. Stöt kärnorna i en mortel. Kärnorna ger en utsökt, lite bitter mandelsmak, så hoppa inte över dem. Varva socker och bär, ta den mindre mängden och tillför eventuellt mer socker efter en tid. Peta ner kryddor och kärnor och häll över spriten. Låt stå i soligt fönster i tre månader.

Mina befintliga träd är enormt höga, 10-12 meter eller något sånt. Ifjol flyttade jag därför ett självsått skott till ”barnkammaren” i ett av mina grönsaksland. Där har det fått växa till sig tills nu, när jag för ett par dagar sedan flyttade det till sin slutliga plats.

Det här trädet ska tuktas, för att hålla sig på en plockvänlig höjd och av en dimension som i nödfall medger att man sveper in kronan med ett bärnät. Trastarna får fri tillgång till de stora träden, men det här, det ska bli mitt!


Fotnot: Boken är skriven av Sanna Töringe och är full av helt underbara fotografier av Anette Åberg. Förlaget är Rabén Prisma och ISBN-numret 91-518-2666-6.