Lilla jul 2012

VINTERN KOM ONÖDIGT plötsligt i år. Grönt gräs till julafton var det sagt, och vad hände med det? Fortsätter det så här finns det risk för att jag inte lyckas ta mig in i ”Rucklet” när jag återvänder från re­ha­bi­literingsutredningen, för infarten och gårdsplanen lär knappast skotta sig själva i min frånvaro :o/

Men den dagen, den sorgen. Idag är det Lilla jul här i Finland och jag har haft prominent besök av Lilla A:s storasysters vovve, en åländsk­född chihuahua. Voilà, mina vänner, mademoiselle Blanca:

Eftersom det varnas för riktigt kalla nätter framöver har jag idag tagit det säkra för det osäkra och burit in både oliv och rosmarin från Glas­palatset. Båda var i och för sig noggrant vinterombonade, men blir det alltför många minusgrader är risken ändå stor att det går åt pipan.

Själv fryser jag som en hund av modellen här ovan, så nu blir det fyr i braskaminen och en mikrotinad middag intagen in splendid solitude un­der filten i soffan framför spisen.

Glad Lilla jul på er, alla och envar!

Jaha, nu är det kört

DÅ VAR DET slut på det roliga för i år. Det är dags att bubbelplasta oliv och rosmarin, tömma vattenslangen och ta in munstycket, bära in fuchsior och pelargoner och mentalt förbereda sig på det förbannade bytet av däck på Röda Faran. Kung Bore håller tidtabellen bra. Ifjol slog det till den 12 oktober.

Jag skulle inte vara sanningsenlig om jag sa att jag den här gången ser fram mot en lång, mörk vinter. I år blir det jobbigare än någonsin, det råder det ingen tvekan om.

Men en stor glädje mitt i det övriga eländet skänkte mig bästa P, som mycket oväntat överräckte en bukett med de ljuvligaste av ljuva, gula rosor. Tänk ändå, vad en så liten gest av vänlighet och omtanke kan betyda mycket i de stunder då Livet verkligen inte är en dans på så­da­na. Ja, rosor alltså. Tack, vännen min!

Sen vill jag också passa på att berätta hur oerhört besviken jag är på alla er* som dagligen kommer hit för att läsa om mig och mitt liv, men alltid utan att lämna ens en kommentar efter er. Ni som är mer än väl införstådda med vilket oerhört maktmissbruk som brer ut sig mer och mer inom socialskyddet, försäkringsbranschen och vården, men som inte ens kan ta så mycket del i kampen att ni kan sätta era namn på en petition.

Fattar ni inte att det här inte handlar om mig?? Det handlar om oss alla, och framför allt om våra barn! Om inte vi, som är vuxna just nu, gör vårt yttersta för att åstadkomma en förändring i ett system som alla är rörande eniga om att är fel, hur tror ni då att situationen kom­mer att vara den dag våra barn och tonåringar är i medelåldern?! Bättre än idag? Bah, dream on!

Ni borde skämmas, allihopa. Det borde ni verkligen. I mina ögon är ni inte mer värda än maktmissbrukarna själva, för att sitta med armarna i kors och tiga still är detsamma som att sanktionera.

Sanningar är inte alltid roliga, och jag förlorar säkert följare på kuppen. Det har redan hänt och blir säkert fler. Men nu råkar det vara så att jag inte bloggar för följarantalets skull. Jag bloggar för att jag har sa­ker att säga. Tål det eller dra, valet är ert.

* härmed avses ålänningar och övriga finländare

Going Bananas

FRUKT OCH GRÖNT är sällan billigt på Åland. Därför gäller det att slå till när man kommer över bananer för 0,99 euro/kg. Torkade banan­ski­vor är mumsiga som godis och utmärkta att blanda i müsli. Torkning­en är klar på 10-12 timmar i 45-50° varm ugn med luckan på glänt och ba­nanerna kan sedan förvaras i en tätslutande burk i princip huur länge som helst.

Det är inte bara i fruktdisken jag gått bananas. Igår var det ett oväntat uppehåll i det evinnerliga regnandet, så jag drog ut Konrad på gården och hade på ett par timmar gjort processen kort både med min häck av Spiraea salicifolia och med raden med hallon, som av någon anledning helt hade tappat tillväxtstinget i år. Båda är nu mer eller mindre jäm­nade med marken för att få en nystart nästa vår.

f.d. hallonbuskar

f.d. häck

Bananas gör mig också det brev som anlände från justitie­om­buds­man­nens kansli idag, men att orera om den saken sparar jag – för min egen själsfrids skull – till imorgon eller en annan dag. Men så mycket kan jag ju undslippa mig redan idag, att det nu föreligger ett skol­boks­exempel på varför de byråkratiska kvarnarnas malningstakt är ex­treemt låångsaam.

Tack i himlen för min trädgård, säger jag bara! Hade inte den funnits hade jag nog för länge sedan faktiskt gone bananas, så där riktigt på riktigt.

Nya rön och risiga rosor

”VETENSKAPENS VÄRLD” IGÅR på SVT2: häpnadsväckande effekt på vår insulinresistens med bara 12 minuters HIT-träning per månad. HIT står för ”High Intensity Training” och innebar i programmet att en gång om dagen på en motionscykel ta i allt man orkar i 20 sekunder, vila några minuter, köra 20 sekunder igen, vila ännu en gång och avsluta med 20 sekunder till.

Glöm således allt vad timslånga gympass heter. Glöm evighetslånga joggningsrundor flera gånger i veckan. Skottarna i Glasgow, som fors­kar på det här, har gjort häpnadsväckande upptäckter och håller på att spräcka en myt. Vad fitnessindustrin tycker om saken kan jag tänka mig, för den här sortens högintensiv träning kräver inga dyra löpar­skor, upp­sätt­ningar träningskläder, avancerade träningsmaskiner eller ens TID.

Missade du programmet? Ta då en titt på BBC:s webb genom att klicka HÄR.
***
Det om det. Efter gårdagens inlägg mindes jag plötsligt att det faktiskt finns en rosa raring till här på gården: sköldpaddsörten, även den en senblommare.

Och den nu hårt nedklippta, vid köpet i somras rosrostdrabbade rosen 'Zephirine Drouhin' är också rosa, djupt ceriserosa, när hon blommar.

Om det blir någon mer blomning på den här plantan är högst tvek­samt, men jag gör i alla fall ett försök. Alla blad, både fastsittande och fällda, med minsta antydan till rostprickar är bortplockade. Sen blan­da­de jag 1 del mögeltvätt för husfasader (!) med 9 delar vatten och spru­tade frikostigt.

Det här är ingen vedertagen typ av bekämpning, utan min helt egna idé. T.v. har rosen åtminstone inte dött av behandlingen, men om det biter på svampangreppet återstår att se.

Ett gammalt recept på medel mot rosrost, också kallat svart­fläck­sjuka, är följande: 1 del Atamon + 5 delar vatten + 1 del såpa. Men Atamon är inte gratis och en flaska räcker inte långt om man har många rosor. Det gör däremot en litersflaska med mögeltvätt. Och om rosen ändå håller på att kola vippen kan det ju vara värt att prova ;o)

Hösten är rosa ... och lite grön

NÅGRA ENSTAKA FÄRGKLICKAR dröjer sig kvar i trädgården. Bland dem är konvaljbusken utan tvekan en av mina – och nektarsamlarnas – favoriter. Dels för att den blommar så sent och dels för att den fak­tiskt doftar liljekonvalj. Några eftersläntrare bland ettåringarna finns också, som ett par sena stänglar med rosenskära. Och lilla jordnävan 'Ballerina' blommar envist fast hösten är här.

Men det är ändå kärleksörten som spelar huvudrollen så här sent på året. Inför nästa år måste jag försöka hålla i minnet att skaffa mig fler, av olika färger.

Bland allt det rosa, som av någon anledning kommit att dominera min höstträdgård, finns det faktiskt lite grönt kvar. Igår plockade jag in den sista av sommarens squashfrukter, en riktigt biffig sak. Men än är det inte slut på skördefröjden! Morötter, fänkål och några minimala röd­be­tor finns fortfarande att hämta i grönsakslandet.

Och igår klarnade det upp utåt dagen. Det blev till och med soligt och rätt varmt, så jag satte nye Konrad på prov genom att klippa ner häck­en av kopparhäggmispel och låta honom tugga. Herregud, hur har jag klarat mig utan en kompostkvarn förut?! På bara 2,5 timme var häcken ned­tagen och förvandlad till småsmulor.

Detta begagnatköp är det bästa som hänt mig på länge. Äntligen är det slut på att överbelasta klipphanden! Äntligen slipper jag tigga vän­ner och bekanta om lån av släpvagn och hjälp med bortforsling av berg med ris. Me like!

Stig har fått en bror!

STACKARS STIG, MIN vid det här laget både ålderstigna och slitna gräsklippare, fick igår en lillebror. Konrad heter han, och är en träd­gårds­kom­postkvarn. ”Mamma” till honom är bloggkompisen M, som fick ögonen på honom på Blocket och högg direkt, eftersom hon visste hur mycket jag suktat efter en sån här manick.

Och hej, så han jobbar! Prima kompostmaterial blir det eller mark­täck­ning om man föredrar det, viket jag valde att använda resultatet från provkörningen till. Miljoners tack, M! Min artrotiska högertumme gråter av lycka över att i framtiden slippa sekatörklippa ner allt trädgårdsris till flis :o)

Idag hade jag tänkt mig ge mig på min kopparhäggmispelhäck, som nödvändigt borde tas ner för att stimulera en tätare tillväxt. Men väd­ret ser inte lovande ut, så medan jag avvaktar har jag börjat på en ny stickning. En triangulär sjal till ska det bli. Den här gången enfärgat röd och på grövre stickor än den förra.

På tal om stickor, så nog är det sen märkligt ändå! Trots att jag stickat i mer än 40 år är det ändå alltid någon modell av stickor som saknas i samlingen. Den här gången är det en 80 cm lång rundsticka nr 4 som lyser med sin frånvaro, trots att jag kan svära på att jag ägt både en och två av den sorten.

Alla möjliga andra rundstickor av alla tänkbara dimensioner finns i lå­dan, men inte denna, så det är bara att inse faktum: till och med hand­arbete lyder under Murphys lag :o/

Om att vara lyckligt lottad

 

Lång slang, jäkla tryck och finfint sprut

LÅT MIG PRESENTERA min nya bästis: Gardena Classic tryckspruta med en volym på 5 liter och ett tryck på 3 bar. Förintelsen av de vita flygarna har börjat.

Det kan tyckas märkligt att sätta igång med skadedjursbekämpning vid den här tiden på året, men eftersom jag har mängder med pelargoner och citrusplantor som ska inomhus till vintern vill jag vara säker på att jag inte bär in en massa ohyra.

Brev till Pensions-Alandia, Besvärsnämnden för social trygghet och den här gången även Aktia, plus en mängd kopior av det ena och det and­ra till respektive mottagare, har annars tagit hela min dag i anspråk. Och efter väl förrättat värv har jag nu bestämt mig. Tar inte Pensions-Alandia reson i och med det idag tillhandahållna, nya läkarintyget, ja, då får det bli polisanmälan.

Efter snart fyra års tjafsande med besvärsnämnder hit och be­svärs­nämn­der dit får det räcka nu. Dessutom har jag vid det här laget sam­lat ihop sådana mängder med dokumentation som verifierar deras inkompetens och lagstridiga handläggning att det inte längre är något att hymla om. Nej, min själ! Ont ska med ont fördrivas.

Dessbättre verkar det som Social- och hälsovårdsministeriet är inne på samma linje, hur osannolikt det än kan te sig. Klicka HÄR och låt er förundras. Passa samtidigt på att underteckna namninsamlingen, tack.

Det rör på sig, åt lite olika håll

DET ÄR MÖRKT nu. Ovanför stan ligger ett tätslutande lock av jämn­grå moln. Regnet skvalar och omintetgör alla eventuella planer på höst­sysslor i trädgården, så det var ju en salig tur att jag kom mig för att plocka de sista amerikanska blåbären för säsongen redan igår. Det här har varit första året som mina två buskar, nu med fyra år här på gården, givit en skörd att tala om. Flera liter.

Det är inte mycket kvar av blomsterfägring nu, så här i slutet av sep­tem­ber, men mina egendrivna fuchsior fortsätter envist att blomma och blomma. Tänk, att jag lyckats få tre så här fina plantor av de pyttesmå sticklingar jag fick ifjol sensomras! Ännu i december 2011 var de så an­språkslösa till formatet att jag inte hyste mycket hopp om deras över­levnad.

Och på tal om mörker: jag börjar alltmer misstänka en regelrätt mörk­läggning av det faktum att FPA inte beräknar de allmänna bo­stads­bi­dragen i enlighet med lagen.

Jag har nu vid tre tillfällen – 1 augusti, 30 augusti och 21 september – ställt JO frågan hur det går med mitt klagomål från den 10 januari. Ing­en av gångerna har jag fått något svar.

Efter beskedet jag fick strax före midsommar, att de inte var nöjda med den s.k. förklaring FPA inkommit med och att en grundligare ut­red­ning skulle göras, är det som hela ämbetet försvunnit ut i om­lopps­bana runt en avlägsen pla­net. Icke-kommunikationen är total. Fast de befinner sig kanske i ra­dio­skugga..? Eller så snackar vi tidernas värsta cover up. Ho vet.

Det jag däremot vet är att bloggen haft celebert besök idag. Från Fin­lands finansministerium, gubevars!

Och det de kommit för att titta på är intressant: det som står att läsa under etiketten "Hälsa - papperskrig". Plus att de surfat vidare till namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland.

Det ni! Det är ju inte utan att jag börjar undra om det eventuellt börjar gunga lite bland lianerna :o)

Den som väntar på nå’t blått ...

 

KLANG OCH JUBEL, för nu har de kommit, både floribundarosen 'Rhapsody in Blue' och tornedalsrosen, som jag beställde i juli! Mange takk, Cici och Susie, för era tips om nya sorter att införliva till den väx­ande sam­lingen rosor vid ”Rucklet”! Det regnade inatt och nu skiner solen; perfekt väder för plantering :o)

Nån har tyckt att mina nävor smakar smaskens.

Och så vill jag passa på att hälsa till dig Aina, att jag alls inte glömt att du bett om frön från mina pionvallmor om du tror det! Nu står det inte länge på förrän det är dags att plocka frökapslar. Däremot blir det ”blandat bandat” du kom­mer att få, eftersom pionvallmon vuxit upp­blandad med opievallmo. Hoppas det är okej..?

Livet på en pinne

MAN SKULLE TRO att jag vid det här laget har fått mer än nog av allt vad äpplen heter. Men nu bär det sig inte bättre än att Sävstaholm mognar och liite av den skörden bara måste jag ju ta vara på ock­så. Med betoning på ”lite”.

Jag tog mig några grillstickor av grövre sort och surrade dem två-och-två vid va­randra för att få till 48 cm långa pinnar. 48 cm är exakt den längd som går in mellan väggarna i min ugn.

På pinnarna trädde jag igår kväll upp äppelringar, satte ugnen på 50° och lämnade luckan lite på glänt över natten.

Nu på morgonen är torkningen nästan färdig. Om andan faller på gör jag kanske en sats till under dagen.

På bara några dagar har en definitiv känsla av höst infunnit sig. Löv­mas­sorna börjar gulna och det är småruggigt att tassa iväg och hämta tidningen på morgonen. På kvällspromenaden börjar det kännas som det snart är dags att rota fram yllevantarna igen och på gården står kärleksörten i blom.

Idag är det förresten en trevlig sak i görningen. Men om det bloggar jag inte förrän imorgon ;o)

Även solen har sina fläckar :-)

DET HÖR FAKTISKT inte till vanligheterna att jag klantar mig i köket. Livsmedel är helt enkelt för dyra i inköp för att det ska finnas utrymme för misslyckanden. Men dock, det händer ändå att det går åt skogen ibland, även om det som sagt är sällsynt.

Igår skulle jag testa ett för mig helt nytt recept på äppelkaka, med smet lite à la muffins och låång gräddningstid. Medan kakan var i ugn­en, på slutrakan, dök exet upp för att överlämna dottern – och så gick det som det gick. Jag glömde förstås ta med mig tajmern ut på backen, fastnade med käften och kom inte ihåg kakjäveln förrän det började lukta välgräddad sockerkaka ända ut på gården ...

Fan.

Vad som lyckats aningen bättre är årets vitlöksodling. Jag skördade för c. en vecka sedan och sedan har lökarna legat och torkat tills igår, då jag putsade och flätade dem för vinterförvaring torrt och svalt. Det som finns kvar av fjolårets odling blir utsäde i år. Men det dröjer ännu några veckor tills det är dags att så. Oktober-november är det som gäller.

Och så var det måndag igen då med en vardagsvecka av sedvanlig, otålig väntan på besked från läkare/besvärsnämnd(er)/justitie­om­buds­man­nen att se fram mot. Vecka läggs till vecka och månad till må­nad utan att en enda tumme hakas ur någonstans. Föga imponerande – men jävligt frustrerande.

Tre är också ett antal

MOT ALLA ODDS finns det faktiskt saker som går åt rätt håll. Ett ex­empel är fruktsättningen på mitt unga Melonäppelträd. Ifjol kunde jag stoltsera med den omfångsrika skörden av hela två äpplen. I år kan jag rapportera en tillväxt med imponerande 50 %! Det vill säga totalt tre äpplen.

Lustigt nog sitter de på samma gren, tripp, trapp, trull efter varandra. Jag har därför döpt dem till Knatte, Fnatte och Tjatte :o)

Med två kan man också göra saker. Här på gården växer en än så länge väldans liten alm, som jag sommaren 2010 räddade undan ett liv i armod på norrsidan av min gigantiska cembratall, i skuggan av dess täta grenar. Den var rätt illa tilltygad och har inte haft någon egentlig huvudstam, så de första två åren efter flytten har blott och bart hand­lat om att hålla den vid liv.

Nåväl, den lever i allra högsta grad, så nu har jag valt ut två nya, fina och hyfsat långa grenar, klippt bort övrigt med sekatören och börjat tvinna de två runt varandra. På det sättet hoppas jag att den ska få en ”stam” som står rycken, och det kan ju, om det lyckas, bli ganska dekorativt:

Dekorativt som bara attan är astilben, som alltid är bland de sista som bjuder på blomning i min trädgård. I samma rabatt växer både den här lila och en rosa, som man kan skymta i bakgrunden på den här bilden. Ihop med allt grönt bladverk blir det en för mig oslagbar färg­kom­bi­nation:

Och på tal om färger. Är inte mitten på den här stockrosblomman bara föör läcker? Av någon anledning blir jag virksugen igen ...

Men här ska inte virkas idag! Här ska bakas kaka och inte helt för­vå­nan­de ska det bli äppelkaka. Och igår kväll höll jag grytan kokande till närmare midnatt. 3,4 kg äppelmos blev det, som är c. 100 % mer än jag hade behövt tillverka. Nu finns det mos här i ”Rucklet” så att det räcker för ett par generationer framåt.

Stormsteg

NU GÅR DET inte att blunda för det längre; hösten har klivit över oss med stormsteg. Idag plock­ade jag in de sista tomaterna från Glas­palatset. Det, om något, är för mig ett tecken på att sommaren är över för den här gången.

Och har ni sett på maken! I juni tog jag några toppsticklingar från en björnbärsbuske som skulle skatta till förgängelsen. De står än så länge på rotning i en plastkruka, men lik förbannat har de orkat med att blomma och sätta lite frukt. Det måste väl ändå sägas båda gott inför nästa år?

Sen fick jag ett ryck för någon månad sedan och krukade ett antal av den frikostiga mängden lavendelskott som självsått sig intill mina ra­batter. Men var hade jag tänkt att jag skulle plantera dem, när det i år, av hälsoskäl, inte blivit några nya odlingsytor förberedda..?

Nä, jag hade nog inte tänkt hela vägen där. Så om någon är i behov av lavendel av en starkväxande, härdig men för mig okänd sort säljer jag gärna dem istället. Femton plantor finns det, à 1,50 euro.

'Schneewittchen' är ju en av de rosor som väldigt envist fortsätter blomma långt utåt hösten, ända in i november om det vill sig. Så även i år. Det är något helt bedårande med den här nästan kritvita, klassiska rosen som jag bara inte kan motstå.

Ack, om den ändå ville sätta lite fart på tillväxten snart, så att den blir den omfångsrika buske jag såg framför mig när jag planterade den ... I det fallet pratar vi ingalunda stormsteg.

Stormsteg är det däremot utlovat till morgondagen. Resterna av en tropisk storm kommer att svepa in över Norden och ge oss ett riktigt B-väder. Igen. Kanske det är säkrast att jag surrar tanthammocken på terrassen för hårt väder, så den inte gör en luftfärd ner på gården en gång till?

”Ur led är tiden”

PÅ SENARE TID har jag kommit på mig själv att [alltför] ofta utbrista: ”Ur led är tiden!” I flertalet av fallen är det vädret som föranlett detta konstaterande.

Här är ett handfast exempel. En vårblommande backsippa som nu, i mitten av september och gissningsvis pga det märkliga väder vi haft, fått för sig att det är läge att sätta knopp igen:

Färgklickarna som skymtar i bakgrunden är buskaster. Med dem står det inte heller rätt till. De är förkultiverade inomhus i mars, för att få en snabb start utomhus. Jo, pyttsan! De borde idag vara meterhöga ruggar med massor med blommor, men på grund av årets myrinvasion mäter de inte mer än 25-30 cm i strumplästen :o(

Annars är det mycket äppel just nu. Mer äppel än jag orkar, hinner el­ler har plats för att ta vara på. Och ändå är skörden måttlig i år, ef­ter­som fruktträden fick sig en ordentlig duvning med sekatör och grensåg ifjol.

Det här bör vara ett fint exemplar av Sävstaholm, om jag minns rätt vad äppelexperten som sortbestämde mina träd för några år sedan sa:

Och knappt hinner man bli klar med moskok och kakbak förrän vic­to­ria­plommonen mognar till. I år verkar mitt träd vara något lite mindre an­gripet av den monilia som ifjol förstörde i princip hela skörden. An­ting­en är det ”ett sånt år” eller så lönar det sig faktiskt att envetet plocka bort angripna frukter både från trädet och gräsmattan därunder.

Vad jag ska göra med alla plommon vete fåglarna. Men vad jag ska gö­ra med de vita flygare som den här odlingssäsongen härjat i Glas­pa­lat­set, mitt lilla växthus, det vet jag sannerligen! När jag bärgat det sis­ta av årets magra skörd blir det besprutning med pyrethrum, det kan ni skriva upp!

Sen är det förstås som vanligt, att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. Som den rådande förkylningen. Tack var den närmar jag mig slutet av hopvirkningen av mina 180 mormorsrutor.

Bara fjorton rutor kvar, sen får jag börja med kanten! Klicka här om du vill få en glimt, men det riktiga Tadaa!-inlägget får anstå tills jag är helt färdig.

Slutligen kan jag informera om att jag idag ska på dejt. Eller, njä, så kan man kanske inte kalla det. Men jag ska i alla fall träffa en karl, och det hör ju inte till vanligheterna ;o)

Skördetid

♥

 

Det tar sig en smula

DET ÄR TYDLIGEN sant det jag läste härom veckan, att det tar ame­rikanska blåbärsbuskar ett antal år att etablera sig och börja ge en skörd som liknar något. Med ett annars rätt uselt odlingsresultat den­na märkliga ”sommar” vi haft är det extra skoj att blåbärsskörden blir riklig.

De mognar dessutom lite pö om pö, så man kan plocka under en rätt lång tid.

Kropp och knopp har varit i osedvanligt bra form idag; det råder ingen tvekan om att ryggbekymret jag lider av är av cyklisk natur, med skov som infaller tätare och tätare.

Men idag var det alltså rätt okej. Så jag fick två brustna strängar på gitarren bytta, mat handlad, lite blåbär plockade, äppelmojs lagat till kvällsgott och fyra ex av ”60+ och singel” levererade.

Två av böckerna skulle till stadsbiblioteket, som redan har tre till sitt förfogande, men som idag ringde och sa att de nödvändigt behöver ett par till, eftersom boken knappt hinner tillbaka till hyllorna före den är utlånad igen. Tänka sig, så det kan bli utan att den t.v. ens blivit re­cen­serad av lokaltidningarnas kulturredaktioner. Himla kul för en sann författaramatör!

Och så har jag en fråga till er som kan mer än jag om krukväxter. Vad kan en sån här lustifik blomma heta? Det lär vara en begonia och kal­la­des för änglavingar av givaren, men vilket är det riktiga namnet..?

[Edit 23-08-2012: Med god läsarhjälp har jag fått mig berättat att det är en Begonia maculata.]

ÖNSKAS KÖPA > Manuell press för äppelmust

HÖSTEN VERKAR KOMMA fort i år. Äpplena dråsar från träden fortare än jag hinner plocka upp dem.

Idag slog det mig att det skulle gå ut­märkt att göra must på all fallfrukt som annars hamnar rakt ner i träd­gårdskomposten. Någon som har en mustpress att sälja..? Eller rentav kan bygga en åt mig för typ ... väl­digt lite pengar.

Eldfängt och rätt så befängt

NÄR MAN SER det här är det inte svårt att fatta att torkade cemb­ra­tallkottar är ett utmärkt eldtände för spisen. Det som dryper är inte vatten.

Åsså har jag hittat en mäkta intressant sida för dem av er som bor i Sve­rige. Det är Socialstyrelsens försäkringsmedicinska beslutsstöd. Klicka på diagnoserna och se med egna ögon vilka helt vettlösa re­kom­men­da­tio­ner en del av dem har.