lördag 11 april 2015

Och plötsligt blev det vår.

DET ÄR JU ett herrans under att naturen fortsätter sitt eviga kretslopp även när ens eget hjul snurrar trögt. Hostan från helvetet hemsöker mig fortfarande och påskhelgens feberdvala har tömt mig på allt som skulle kun­na liknas vid vårlig energi. Herregud, det är redan 11 april och jag har t.ex. ännu inte sått så myck­et som ett endaste litet frö!

Det här blir sannolikt ett år då jag inte gör någonting mer än det allra nöd­vän­digaste på ”Rucklets” gård. Om ens det. Men i rabatterna spirar det oav­sett om jag blandar mig i det eller ej.


måndag 6 april 2015

Påskhelgen som försvann

PÅSKEN BLEV EN riktigt bedrövlig tilldragelse den här gången. Knappt ha­de jag slagit upp mina grusiga på skärtorsdagsmorgonen och hunnit tänka: Usch, så jag mår! förrän febern steg till >39°. Någon Blåkullaflygning blev det således inte i år. Istället ägnade jag torsdag-söndag åt att driva in i och ut ur feberdimmorna. Idag vaknade jag äntligen feberfri, men oerhört slut. Hög feber i fyra dygn ovanpå åtta genomlidna veckor med vad nu det kan ha varit är mer än min redan överbelastade lilla kropp pallar med.

Framåt lunchtid kände jag mig tvungen att skala av mig lager efter lager med svettiga, stinkande paltor för att ta en snabb dusch och tvätta bort fe­berresterna. Det borde jag inte ha gjort. Det vara bara rena turen att jag tog mig ur duschkabinen med alla bensköra skelettdelar intakta, för så fort jag lyfte armarna i axelhöjd svartnade det för ögonen och knäna hotade att vika sig. Efteråt var jag tvungen att sitta ner i tio minuter för att över­huvud­taget orka torka mig.

Men är man av finsk härstamning ska man väl för kattsiken ha lite finsk sisu! Så varför nöja sig med ett litet svimningsanfall i duschen? Nej, bädda rent måste man ju göra! Och varför stuva ner smutstvätten i korgen och vänta på vigulantare tider, när det går att trava en våning ner och dra igång ma­skinen på stuberten?

Ner gick bra. Uppåt var det värre. Kallsvetten bröt ut i pannan, jag var så andfådd att en svimning ännu en gång kändes hotande nära, hjärtat slog som besatt och efter halva trappans längd var jag så skakig i knäna att jag nätt och jämt tog mig hela vägen upp.

Så påsk må det ha varit, men inte i ”Rucklet”. Resten av denna första feber­fria dag har jag inte gjort mycket mer än att efter fyra dygns nästintill to­talfasta försöka få i mig något lite mer än yoghurt. En diet bestående av c. 2,5 dl sådan per dag är nog ingenting min dietist skulle jubla över, men hon ska vara tacksam för att jag råkade ha en oöppnad liter hemma när jag kroknade. Utan den hade jag svårligen fått i mig mer än vatten och någon enstaka tugga banan.

Hur sjuk jag än kan ha varit tidigare i livet har jag aldrig råkat ut för att mat skulle ha smakat rent ut illa. Det gjorde den nu. Riktigt så där så att jag fick kväljningar av allt jag stoppade i munnen. Ja, utom joggisen då. Den som tog slut igår ...