lördag 7 augusti 2010

Regler är till för att följas. Eller..?

MIN KÄRA DOTTER har sedan födseln en barn- och ung­doms­för­säk­ring, en sådan som täcker bland annat kostnader för mediciner som med recept ordineras av läkare – eller låt mig säga som så här, att den har gjort det, i vid det här laget drygt tretton år.

För cirkus sex veckor sedan uppsökte vi farbror doktorn på grund av ett irriterat utslag. Doktorn tittade, hummade, diagnosticerade och skrev sedan ut ett recept på salva.

Så långt gott och väl, eftersom salvan hjälpte.

I vanlig ordning fyllde jag i en blankett, bifogade recept och kvitto på medicinköpet och skickade alltihop till försäkringsbolaget.

Så långt gott och väl, eftersom vi fått svar.

Men i ovanlig ordning vägrar försäkringsbolaget denna gång ersätta medicinkostnaden! Låt mig citera:
”Enligt punkt [nummer si och så] i villkoren ersätts kostnader för av läkare ordinerade receptbelagda mediciner. Då [preparatet] även kan inhandlas utan recept kan [försäkringsbolagets namn] således inte ersätta kostnaden för den.”
VA?!?

Vad hände med den vanliga ordningen? Under alla år har samma försäkringsbolag utan diskussion beviljat ersättning för såväl anti­his­ta­min som smärtstillande/febernedsättande preparat som på recept ordinerats av läkare, trots att ingendera sorten är receptbelagd.

Slutsats:
Det ifrågavarande försäkringsbolaget tror sig synbarligen ha rätt att mitt under pågående match ändra på de över­ens­kom­na spelreglerna.
Vad trött jag blir ... *suckar avgrundsdjupt* Men här lönar det sig in­te att sitta och hänga läpp. Det är bara att rycka upp sig och ta tag i saken. För ersatt ska den tammefan bli, den där salvan!

*morrar dovt och med stor inlevelse*

fredag 6 augusti 2010

Fångad i flykten #3

LAVENDELN I MIN trädgård är rena fjärilsmagneten. Den här gång­en visar jag bilder på rovfjäril, Pieris rapae, och kålfjäril, Pieris brassi­cae. Bättre bil­der på fjärilar, stil­lasittande eller flygande, får jag inte med min nu­va­rande kamera.

Hos Naturhistoriska riksmuseet finns det en otrolig dokumentation om fjärilar! Klicka HÄR för att gå direkt dit.

Bilderna är tagna i ”Rucklets” träd­gård med min Fuji FinePix F30.

Rovfjärilar


Kålfjäril


Kålfjäril


Kålfjäril


Rovfjäril


Korrigering från tidigare: Detta är alltså inte rapsfjäril utan två andra, närbesläktade sorter – eller, tja, det är åtminstone så jag tror att det förhåller sig.

Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.

torsdag 5 augusti 2010

F-n också! En ful fläck ...

FÖRMODLIGEN ÄR DET ingenting att hetsa upp sig för, men igår upp­täckte jag en mysko pigmentfläck på ovansidan av min ena fot. Vore det inte för att jag redan är lite naggad i kanterna i och med ett tidigare avlägsnat ”födelsemärke” hade jag inte brytt mig. Men nu råkade det där ”födelsemärket” vara förstadium till malignt melanom, så ...

Det positiva i sammanhanget är att jag fått tid för en poliklinisk bort­karvning av den här nya pricken redan nästa vecka. Så är det här på Åland, det går oftast fort att få vård. Att det sedan råkar vara röt­må­nad är faktiskt en risk jag är beredd att ta.

Men det om det. Nu är det dags att plocka hallon och att klippa gräs, och så väntar en rabarberplanta på att komma i jord, liksom två ro­sen­buskar och ett fackelblomster. Och så borde jag dammsuga och torka golv. Livet går således på i ullstrumporna, med eller utan fläck­igt skinn.

onsdag 4 augusti 2010

En haiku om sensommaren

Redan augusti ... Men i trädgården står fliten fortfarande högt i tak och det inspirerade mig till en haiku.


Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

tisdag 3 augusti 2010

Lattjo!

MEN TÄNK, SÅ det kan gå! Här bloggar jag om mitt second hand-fynd på Åland och rätt vad det är finns en länk till mitt inlägg på web­ben hos Stockholms Stadsmission.


Den här moderna, digitala världen är ibland lite häftig faktiskt :o)

Ett [fot]riktigt fynd

DE BARA STOD där och väntade på mig, de röda skorna. Aldrig an­vän­da och i samma toppskick som när de en gång bars hem från bu­tiken av sin förra ägare. Ett par sprillans nya Sieviskor av rätt storlek och med en passform som vore de handsydda åt mig. Klart jag tog dem – till det priset!


Jag menar, att för femton euro fynda sig ett par oanvända ”dyrskor” som sitter som en smäck är helt jämförbart med att i skogen snubbla på det där ypperliga kantarellstället. Från plånboken hördes en lättad snyftning och mina fötter formligen gråter av lycka.

Sedan är det en helt annan sak att det kanske inte ses som helt comme-il-faut att ”tanter” som jag ska traska omkring i röda dojor till jeansen, men det sk-ter jag faktiskt högaktningsfullt i. Vilket för övrigt är tjusningen i att bli äldre, att få göra lite som man vill och att ge full­ständigt katten i vad andra tycker. Jag tror faktiskt jag gillar att snart bli femtio!

Emmaus’ second hand-butik, min hovleverantör, har ännu en gång le­vererat :o)

måndag 2 augusti 2010

LÄSTIPS
Nattfåk av Johan Theorin


Nattfåk
av Johan Theorin

När den kraftiga storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig hemma. Fåken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg.
    Det är vinter på Öland. Familjen Westin har nyligen flyttat dit från Stockholm, till en stor gammal ödegård som de tänker renovera. Snart får de höra en del ruskiga sägner om stället. Sådant som naturligtvis bara är skrock och vidskepelse? Eller?

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)


Högst personlig kommentar:
Det här var en deckare som gav mig sömnsvårigheter. Inte så att jag fick mardrömmar av den, inte alls. Nej, den var helt enkelt så bra att jag utan att somna bort ifrån den i sängen på kvällarna lyssnade och lyssnade och lyssnade. Magnus Krepper, som läser boken, har en mycket behaglig röst och Theorins historia är ruggigt fängslande.
    Nattfåk är en bok med många bottnar. Ingenting är direkt för­ut­sägbart och över det hela kastar en kuslig, suggestiv mör­ker­stäm­ning sin slagskugga; man väntar hela tiden på att något ska hända, frågan är bara vad – och när.
    Med den här boken har jag tagit min första tugga av Johan Theorin och jag ska omedelbart till biblioteket för att låna mer! Det säger allt. Man brukar tala om ”bladvändare”, men det här var för mig min första riktiga ”cd-växlare” ;o)

Veckans Vanartiga Vers #16

En hagga från orten Dalsbruk
av längtan till kärlek blitt sjuk.
Hon springer runt bygden,
och blottar då blygden,
som klätts i en afroperuk.


***

Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

söndag 1 augusti 2010

Siddu barra! #6
(ett bildrikt reportage)


SIDDU BARRA, ÅLAND har sedan 2000 en alldeles egen, årlig vi­kinga­mark­nad. Den arrangeras av fornföreningen Fibula och hålls i byn Kvarnbo i Saltviks kommun på norra Åland.

Årets marknadsdagar var 29-31 juli och marknaden, som vuxit la­vin­artat, hade förra året runt 8.500 besökare. Jag har inte besökt eve­ne­manget alla år, men nu var det dags igen.

Entrén kostade 10 euro för en vuxen och den betalade jag hos dessa två i luckan:


Jag var i sällskap med goda vännerna S och N (till vänster i bild), som båda är entusiaster och följaktligen ekiperat sig tidsenligt i kläder syd­da av S själv. Den reslige, skäggprydde vikingen till höger heter Gerry Allgode, duktig åländsk hantverkare och runristare.


Varje marknadsdag öppnas med ett intåg och öppningstalaren för dagen, Gunilla Nilsson, kom till häst.


I tåget gick en mängd vikingar, både stora och små, för en vi­kinga­mark­nad är sannerligen ett evenemang som passar alla i familjen!


Det fanns fanbärare, förstås ...



... och musikanter.




Gänget ovan kallar sig Patrask och dem har jag sett och hört ett an­tal gånger förut. De spelar medryckande om ock inte särskilt vi­kinga­ti­da musik; tongångarna är nog snarare från medeltiden.


Självfallet är det fritt fram för vem som helst att låta sig ryckas med av tonerna och här har vi en dam som såg sin chans. Hennes ce­ri­se­ro­sa förkläde känns däremot inte riktigt autentiskt, för den färgen fanns sannerligen inte då det begav sig. Men en glad färgklick var hon utan tvekan :o)


I tåget kunde man också begapa gycklare på jättehöga styltor. Tuffa brudar det där, för blotta tanken att hamna så där högt upp utan skyddsnät ger mig en lätt släng av höghöjdssjuka.


Lite här och där tillreds något ätbart på vikingavis. Här är det pann­kakor på gång över öppen eld, stekta på en så kallad plättgunga. För den som är riktigt hungrig finns krogen Knarren, där man i år kunde välja mellan kött, fisk eller kyckling med rotsaksröra och vitkålssallad. Tallriken maten serveras på är en tunn platta sågad av en tallstock och besticken gjorda av trä. Stället har B-rättigheter, vilket innebär att de säljer både öl och vin.

Jag nöjde mig med kaffe och noterade då en i mitt tycke grov, lo­gis­tisk miss: det fanns bara en kassa. Försäljningen skulle ha rullat på med mycket större effektivitet om det varit skilda köer för den som tänkt äta och den som bara vill fika eller köpa något annat drickbart.


Utanför det så kallade långhuset står den imponerande höv­dinga­sto­len, en pampig pjäs snidad ur ett enda stycke trä. För en kille med hövdingadrömmar är det klart att den måste provsittas!

Lite då och då utkämpas fejkade strider där vikingarna stupar som klubbade sälar, men återuppstår när publiken taktfast mässar: ”O-den, O-den, O-den!”


Marknadsplatsen är full av försäljare som saluför allt från hem­slung­ad, smaksatt honung och nålbundna mössor till hantverksmässigt tillverkade pilbågar av hög kvalitet och smycken i silver och brons.



För min del var det bara priset, 2 euro/st, som fick mig att avstå från att köpa en handfull vackra glaspärlor av ett par ryska (!) vikingar. Pärlor är typiska bra-att-ha-grejor som jag gärna samlar på mig – men inte till det styckepriset.

Och kan man tänka sig, det går till och med att köpa pussar på en vikingamarknad!


Hos den svenske pussförsäljaren rådde för övrigt en högst intressant växlingskurs: 1 svensk krona motsvarades enligt honom av 1 euro. Eller så ville han kanske i första hand få enbart landsmän som kun­der..? ;o)

Stämningen på marknaden är hur som helst avslappnad och skön och både människor och djur tar det med ro.



Den avkopplade mannen visade sig vara Finger, en skotte inflyttad till Finland, som delvis försörjer sig på att bygga så kallade jurtor. En jurta är ett runt ”tält” vars bärande konstruktion består av björk­käp­par och som har en rököppning mitt i taket.



En sån här jurta skulle jag inte tacka nej till som partytält på gården! Fast 2.000-4.000 euro hostar man inte upp bara så där ... Ska det bli en sån får jag nog vackert lov att bygga själv.

Himlen ovanför marknadsplatsen var dramatiskt mörk den här ef­ter­mid­dagen, men regnet uteblev. Det gjorde dessbättre solen också, för om det är strålande vackert väder blir det snudd på olidligt hett i svackan där vikingabyn ligger.


Efter drygt fyra timmar kände jag – och framför allt mina fötter – att det räckte. Därför vinkade jag hej åt S och N för att ta bussen tillbaka till Mariehamn, en resa på cirka 20 minuter.

Här kom för övrigt nästa logistiska miss: rutten var dragen så att bussen inte kunde stanna någonstans i Mariehamns norra delar för att släppa av passagerare. Man fick alltså vackert åka med ända in till bussplan i centrum och därefter traska tillbaka ett par kilometer.

Korkat? Japp, tveklöst riktigt superkorkat, när det finns alternativa vägval som inte ens innebär någon tidsförlust!


Nu undrar ni kanske om jag klarade av en hel eftermiddag på mark­nad utan att köpa något? Svaret är: ja ... nästan. Preciiis innan jag skulle trava till bussen råkade det här armbandet liksom bara fastna på min handled.


Ett smycke! Jag?! *kan knappt fatta det själv* För att döva mitt sam­vete har jag bestämt mig för att kalla det här impulsköpet för en tidig femtioårspresent åt mig själv. Det låter väl som en bra ursäkt, eller hur? Och för övrigt var det inte dyrt alls, eftersom det är av brons och inte av guld.

***

”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”