SIDDU BARRA, ÅLAND har sedan 2000 en alldeles egen, årlig vikingamarknad. Den arrangeras av
fornföreningen Fibula och hålls i byn Kvarnbo i
Saltviks kommun på norra Åland.
Årets marknadsdagar var 29-31 juli och marknaden, som vuxit lavinartat, hade förra året runt 8.500 besökare. Jag har inte besökt evenemanget alla år, men nu var det dags igen.
Entrén kostade 10 euro för en vuxen och den betalade jag hos dessa två i luckan:
Jag var i sällskap med goda vännerna S och N (till vänster i bild), som båda är entusiaster och följaktligen ekiperat sig tidsenligt i kläder sydda av S själv. Den reslige, skäggprydde vikingen till höger heter
Gerry Allgode, duktig åländsk hantverkare och runristare.
Varje marknadsdag öppnas med ett intåg och öppningstalaren för dagen, Gunilla Nilsson, kom till häst.
I tåget gick en mängd vikingar, både stora och små, för en vikingamarknad är sannerligen ett evenemang som passar alla i familjen!
Det fanns fanbärare, förstås ...
... och musikanter.
Gänget ovan kallar sig
Patrask och dem har jag sett och hört ett antal gånger förut. De spelar medryckande om ock inte särskilt vikingatida musik; tongångarna är nog snarare från medeltiden.
Självfallet är det fritt fram för vem som helst att låta sig ryckas med av tonerna och här har vi en dam som såg sin chans. Hennes ceriserosa förkläde känns däremot inte riktigt autentiskt, för den färgen fanns sannerligen inte då det begav sig. Men en glad färgklick var hon utan tvekan :o)
I tåget kunde man också begapa gycklare på jättehöga styltor. Tuffa brudar det där, för blotta tanken att hamna så där högt upp utan skyddsnät ger mig en lätt släng av höghöjdssjuka.
Lite här och där tillreds något ätbart på vikingavis. Här är det pannkakor på gång över öppen eld, stekta på en så kallad plättgunga. För den som är riktigt hungrig finns krogen Knarren, där man i år kunde välja mellan kött, fisk eller kyckling med rotsaksröra och vitkålssallad. Tallriken maten serveras på är en tunn platta sågad av en tallstock och besticken gjorda av trä. Stället har B-rättigheter, vilket innebär att de säljer både öl och vin.
Jag nöjde mig med kaffe och noterade då en i mitt tycke grov, logistisk miss: det fanns bara
en kassa. Försäljningen skulle ha rullat på med mycket större effektivitet om det varit skilda köer för den som tänkt äta och den som bara vill fika eller köpa något annat drickbart.
Utanför det så kallade långhuset står den imponerande hövdingastolen, en pampig pjäs snidad ur ett enda stycke trä. För en kille med hövdingadrömmar är det klart att den måste provsittas!
Lite då och då utkämpas fejkade strider där vikingarna stupar som klubbade sälar, men återuppstår när publiken taktfast mässar: ”O-den, O-den, O-den!”
Marknadsplatsen är full av försäljare som saluför allt från hemslungad, smaksatt honung och nålbundna mössor till hantverksmässigt tillverkade pilbågar av hög kvalitet och smycken i silver och brons.
För min del var det bara priset, 2 euro/st, som fick mig att avstå från att köpa en handfull vackra glaspärlor av ett par ryska (!) vikingar. Pärlor är typiska bra-att-ha-grejor som jag gärna samlar på mig – men inte till
det styckepriset.
Och kan man tänka sig, det går till och med att köpa pussar på en vikingamarknad!
Hos den svenske pussförsäljaren rådde för övrigt en högst intressant växlingskurs: 1 svensk krona motsvarades enligt honom av 1 euro. Eller så ville han kanske i första hand få enbart landsmän som kunder..? ;o)
Stämningen på marknaden är hur som helst avslappnad och skön och både människor och djur tar det med ro.
Den avkopplade mannen visade sig vara
Finger, en skotte inflyttad till Finland, som delvis försörjer sig på att bygga så kallade jurtor. En jurta är ett runt ”tält” vars bärande konstruktion består av björkkäppar och som har en rököppning mitt i taket.
En sån här jurta skulle jag inte tacka nej till som partytält på gården! Fast 2.000-4.000 euro hostar man inte upp bara så där ... Ska det bli en sån får jag nog vackert lov att bygga själv.
Himlen ovanför marknadsplatsen var dramatiskt mörk den här eftermiddagen, men regnet uteblev. Det gjorde dessbättre solen också, för om det är strålande vackert väder blir det snudd på olidligt hett i svackan där vikingabyn ligger.
Efter drygt fyra timmar kände jag – och framför allt mina fötter – att det räckte. Därför vinkade jag hej åt S och N för att ta bussen tillbaka till Mariehamn, en resa på cirka 20 minuter.
Här kom för övrigt nästa logistiska miss: rutten var dragen så att bussen inte kunde stanna någonstans i Mariehamns norra delar för att släppa av passagerare. Man fick alltså vackert åka med ända in till bussplan i centrum och därefter traska
tillbaka ett par kilometer.
Korkat? Japp, tveklöst riktigt
superkorkat, när det finns alternativa vägval som inte ens innebär någon tidsförlust!
Nu undrar ni kanske om jag klarade av en hel eftermiddag på marknad utan att köpa något? Svaret är: ja ... nästan. Preciiis innan jag skulle trava till bussen råkade det här armbandet liksom bara fastna på min handled.
Ett smycke!
Jag?! *kan knappt fatta det själv* För att döva mitt samvete har jag bestämt mig för att kalla det här impulsköpet för en tidig femtioårspresent åt mig själv. Det låter väl som en bra ursäkt, eller hur? Och för övrigt var det inte dyrt alls, eftersom det är av brons och inte av guld.
***
”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”
