Mycket av det goda

NÄR VI TJUGO minuter försenade, i tätt snöglopp och med en tempe­ra­tur runt nollan lättade från Åbo flygplats igår var jag införstådd med att jag skulle komma hem till ett väldigt vintrigt Åland.

Jotack, snö har det kommit, och termometern visade -9°. Men inne i ”Rucklet” var det varmt och torrt. Det gick snabbt att få igång en brasa och en panna kaffe på bryggning, och sedan ... aah! ... hemma är bäst.

Idag väntar seriös snöröjning på gården. Glaspalatset står med snö upp till knäna och oroande stora mängder vilar på taket av glas. Prio Ett där, sedan gårdsplanen, så att jag kan backa ut Röda Faran från sin plats under terrassen.

Men det kunde ha varit värre. Mycket värre. Därför ett stort tack till Lil­la A, hennes kompis A, dennas mamma S och till väninnan C, som i tur och ordning sett till så att det i alla fall gick att komma in på gården och uppför trapporna till ytterdörren på terrassen!

Snökaos eller ej, fatta hur skönt det är att vara hemma igen! Sen får Meteorologiska institutet sia om snö, snö och mera snö ända fram till torsdag bäst de vill, för jag skottar hellre flera timmar om dagen än sitter ”inspärrad” i Åbo.

Det spirar annars en försiktig optimism om att det av vistelsen där ska komma något gott. Språkförbistringen till trots hyser jag gott hopp om att det omfattande utlåtande som står att vänta kommer att vara ett väldigt vederhäftigt sådant, allra helst som en åländsk part i målet ta­gits på bar gärning med att nu bevisligen inte hålla sig till sanningen. Spännande fortsättning följer ;o)

En liten egotripp

IDAG HAR VARIT en bra dag. Bl.a. har min fysiater med irrita­tions­ryn­kad panna talat om att varken hon eller någon annan instämmer i weirdo-shrinkens ”diagnos” från i förrgår. Eller som hon uttryckte sig: ”Det går ju inte att tänka sig till hypotyreos, artros, osteoporos och en borreliainfektion!” (fast på lätt knagglig svenska förstås).

Och så har jag fått tips om lite bra-å-ha-grejor för tanter med artros på gång i tummarna, bl.a. schysta saxar och tänger, och av fysiatern fått veta att jag tydligen är så pass smart att psykologen hade sagt sig ha problem med att komma på hur hon skulle testa mig. Alltid nå­got, huh? ;o)

Fysioterapeutens dom är att min muskelstyrka är riktigt okej (utom i tummarna då) men att balansen är desto vissnare, vilket ju stämmer väl överens med vad jag upprepade gånger beskrivit för medicinmän av allsköns slag utan att få något direkt gehör för den rapporteringen. Men nu är det således verifierat och kommer till pappers. Bra!

Nåväl, av dessa små framgångar blev jag så glad att jag i samband med min dagliga motionsvända på gångbanorna härikring slank in på Citymarket och unnade mig en länge önskad förpackning manicker för tillverkning av bolltofsar i olika storlekar:

Jodå, jag vet att det går att använda cirklar klippta ur stadig kartong också, men det är faktiskt inte särskilt smidigt och kartongen blir fort schladdrig. Och särskilt dåligt skulle det fungera för den idé jag har och till vilken det går åt en större mängd bollar.

På köpet har jag lärt mig ett nytt ord på finska: tupsukehikko. Inte för att jag vet när jag ska ha användning för det, men kunskap är aldrig för tung att bära, även om den ibland kan tyckas värdelös.

Imorgon flyger jag hemåt. Gissa en gång om jag längtar ...

*Gulp!*

JAG LÄSTE LÖPET på Nya Åland för en stund sedan.

Det kommer säkert att bli intressant att komma hem imorgon efter tolv dagar med mer eller mindre konstant snöfall över ”Rucklet”. Frågan är om det ens är värt att räkna med att jag kommer hem? Ja, in i kåken menar jag :o/

Om det här med att tid är pengar, men som tur var inte mina.

IDAG HAR DET varit ergoterapi för andra gången. Denna disciplin in­ne­bär på det här stället 45 minuter då man
a) tummar en lerklump till en liten och ful skål (igår),
b) tillverkar ett überergonomiskt ? grepp till en av sina trettionitton virk­nålar och
c) medelst 5,4 m rep tråcklar ihop ett grytunderlägg av modellen val­knop.

Undrar vad det ska bli för roligt den sista gången, dvs imorgon? Men nej, nu ska jag inte vara elak. Jag har ju faktiskt fått prova hur det känns att ha ett tumstöd på högerhanden medan jag knåpade min knop. Och så har jag fått titta på en särskild sorts arbetsstol också! Fast tid för provsittning fanns dock icke.

För dem av er som hängt med här ett tag torde vid det här laget min vurm för jämförelser och beräkningar vara välbekant. Och sällan pissar hön­sen konjak, så självfallet har jag inte kunnat hålla mig i skinnet den här gången heller! Därför har jag nu räk­nat ut att jag på fredag kl. 15 (när jag drar till Åbo flygplats) kommer att ha befunnit mig på ort och ställe i 267 timmar.

Av dessa 267 tillgängliga timmar har 171 infallit på vardagar och 59 av dessa under arbetstid kl. 08-16.

Men när jag sticker iväg på fredag eftermiddag kommer jag att i en­dast 15,5 timmar ha varit aktivt involverad själv i rehab.utredningen. Uttryckt i procent blir det 5,8 % av hela min vistelsetid (och 26,3 % av arbetstidstimmarna). För mitt vidkommande kommer därmed be­kläm­mande 94,2 % av tolv dagar att ha varit dödtid. Stendöd sådan. Utan tillgång till svenska tidningar, svensk tv, svensktalande med-lidande eller ens ett fungerande, trådlöst bredband.

Tänk så mycket bättre, för alla parter, om mina 15,5 timmar hade pla­nerats in pang, pang, pang under tre på varandra följande dagar istäl­let. Och tänk, så himla mycket resurser, både i tid och pengar, som ha­de sparats då ...

Håhå, jaja, det där med rationalisering är svåra grejor det.

Så arg att jag spränger en Geigermätare!!

MEN NU FÅR det väl för fan i våld ändå räcka?! Efter att i nästan fyra år ha kämpat som en vettvilling för att äntligen få en korrekt diagnos på och förklaring till alla märkliga och stadigt ökande symptom jag har träffade jag under sena eftermiddagen idag ytterligare en utredare i raden här på rehab.anstalten, en psykiater, som tammefan inte kan vara slug på ens den mest mikroskopiska av fläckar.

När nu äntligen min minst sju år (!) gamla neuroborrelios har upp­da­gats, och det äntligen hittats en förklaring till varför jag mår som jag gör, och jag så sent som igår talade med en vettig endokrinolog på ÅUCS, som var hundra procent säker på att det är borreliosen som är boven i dramat, då kliver detta fullfjädrade UFO in på scenen och brös­tar upp sig. Efter en timme, som till merparten ägnades åt hummande, pillande på tangentbord och bläddrande i papper, harklar sig fan­ska­pet och hävdar, å det be­stäm­daste, att det är mycket tänkbart att mi­na symptom är av psykosomatisk natur och att det då skulle hjälpa med antidepressiv medicin.

Jamen vad i hela, jävla, röd­glöd­gade helvete?! Hur satans många gånger ska jag måsta tjata om att jag inte är deprimerad och inte har några psykiatriska fel??

Förlåt alla svordomar, men den här gången klarar jag ärligt talat inte av att lägga locket på längre.

Jag har hypotyreos,
jag har C-vitaminbrist,
jag har D-vitaminbrist,
jag har osteoporos,
jag har artros och
jag har sekundär neuroborrelios.

Men ett psykfall är jag inte!!

Ack, ja ...

NÄR JAG VAR barn tyckte jag alltid att tiden gick otroligt långsamt. Se­dan jag blev vuxen har jag alltid tyckt att den går för fort, ända tills nu. ”Inlåst” på ett ställe som det här, utan tillgång till allt som hör var­dags­livet till, blir tiden oändlig.

Virknål och garn har jag självfallet släpat med mig, men i förmiddags tog garnet slut och ett sådant missöde är ju snudd på katastrof! Ty­piskt nog hann jag inte ens bli färdig med den pågående scar­fen/sja­len av Salomons knutar :o/

Som tur var passerade jag ett supermarket idag på min 6 km långa promenad t/r Åbo universitets centralsjukhus. Och som tur var hade de hundragrams garnnystan på specialpris, för Plan B, att plocka åt mig en bok från institutets svenskspråkiga bibliotekshylla, bleknade bort och försvann vid åsynen av vad som erbjuds:

Men nu kan jag alltså slå mig lös med lite ny virkning och kanske ett par partier Alfapet mot datorn (eftersom det trådlösa bredbandet fort­farande inte funkar i ”cellen”, så att jag skulle kunna spela mot en mänskligare motståndare).

Kvällspromenaden skippar jag idag, för mina knän tycker definitivt att sträckan till och från dagens sjukhusbesök räckte och blev över. Men med de kilometerna i bakfickan kan man ju med gott samvete ägna sig åt lite tröstätning i sin ensamhet istället!

Dessutom har jag noterat att en av de finskspråkiga tv-kanalerna visar ”Bridget Jones dagbok” ikväll. Det må vara en äkta, cineastisk lätt­vik­tare, men när alternativet i grannkanalen är Bondfilmen ”You Only Live Twice” från 1967 drar Sean lite otippat det kortare strået den här gång­en.

Men hur avlöpte det då på ÅUCS idag då? Jotack, de bokade 30 minu­ter­na blev väl lite uttänjda om jag så säger, för damen jag träffade bå­de talade hyfsad svenska och insåg att jag bjuder på en rätt trasslig sjukdomsbild. En hel drös nya labprov ska med anledning av osteo­po­rosen tas när jag väl är hemma igen och vad neuroborreliosen be­träf­far var hon mäkta förvånad över att jag fått antibiotika bara i tablett­form och inte intravenös behandling med ett helt annat preparat. Det­ta föranledde att hon utan desto mer snack om saken la iväg en kon­sultationsbegäran till en kollega inom specialområdet infek­tions­sjuk­domar. Hatten av för det.

Sen behöver jag väl knappast nämna att hon tyckte det var skanda­löst att inget borreliatest tagits varken när det begav sig 2005 eller under åren som gått? Men jag gör det faktiskt ändå, för det är för­skräckligt.