Allt lägre ribba för lycka

MED ÅREN TYCKS det uppenbart vara så att man – jag – placerar lyckoribban lägre och lägre hela tiden och vad är väl egentligen bättre än det? Snart är det kanske helt slut på att känna ett lyckopirr av materiella saker, men än så länge kan jag bli alldeles varm inombords när jag fyndar något som jag länge varit på jakt efter. Som igår, när jag äntligen hittade en lämpligt stor gjutjärnskaffepanna av äldre årgång och som fortfarande är i fint skick, bortsett en liten bula i locket.

Nejdå, jag har inte gått över till kokkaffe :) Den kommer väl till pass när jag kokar upp vatten till min 2-koppars presskanna, vilket jag gör många gånger per dag. Lite mindre skrymmande med en så här nätt liten panna ständigt stående på spisen än en kastrull.

Renovera mera!

EN LITEN MATGRUPP bestående av två väldigt gulnade och slitna böjträstolar från Artek och ett kvadratiskt bord från samma tillverkare är som gjorda för den mindre lägenheten i ”Rucklet”! Men först tarvas det ett visst mått av renoveringsarbete. Efter måånga timmar ute på gården för att avlägsna all gammal lack med värmepistol och sickel samt därpå följande sandpappersbehandling ser nu stolarna ut nästan som när de var nya. Bordsbenen väntar ännu på samma behandling och sen återstår det själsdödande lackningsarbetet förstås.

Många himlar nog med ögonen och tycker att jag är helgalen som ger mig på sånt här. Men när nypriset på EN stol f.n. är 330 €, då anser jag faktiskt att det är värt allt slit att göra dessa klassiska möbler presentabla igen. Det förtjänar de faktiskt :-)

Så här såg de ut när jag började:

Ganska tjockt med gammal lack, om jag så säger:

På den här bilden har den vänstra stolen enbart fått lacken bortskrapad medan den högra även har slipats med 240 korn sandpapper:

Riktigt, riktigt fina och med en träyta slät som rumpan på en baby är de nu redo för nya lacklager:

Och i köket där de ska stå passar de excellent. Bordet har röd ovansida och färgen tas upp i taklampan från Stockmann i akrylplast med datering c. 1960/70.

Ruckelhäxan har blivit Pelargontanten

NÄR MAN MINST av allt anar det öppnar sig himlen och det regnar manna! Jag hade preciiis hunnit börja fundera på hur i helskotta jag skulle få till lite pelargoner till gården i år när det i en annons i Facebookgruppen Ålands köp och sälj ploppade upp en hel låda under rubriken ”Bortskänkes”

Så sedan igår är jag adoptivmamma till arton – ja, arton! – krukade plantor och efter morgonens vårstädning av dessa har jag en rejäl bukett med sticklingar också.

Ibland blir det nästan lite för mycket av det goda. Jag vet i alla fall med sä­kerhet vad jag ska använda morgondagen till: om- och sticklingplantering.

Däremot har inte sålusten infunnit sig i år. Rätt vad det är blir det bara pe­largoner i Glaspalatset denna säsong ...

Två platta nyheter

DET HÄR ÄR synbarligen året då en del uppgraderingar görs här i kojan. Det började med att Röda Faran pensionerades till förmån för 11 år yngre Blåkullan och nu har även min 15 år gamla Philips tjock-tv fått inse att ti­derna förändrats. På dess plats finns sedan i förrgår kväll en anorektisk tret­titvåtummare. Årsmodellen är 2010 och fyndad på begagnatmarknaden för­stås!

Ända sedan det finländska, statliga tv-bolaget YLE släckte ner sina analoga sändningar har jag inte på många år fått någon som helst finländsk tv för licenspengen, eftersom jag vägrat bekosta en extern digitalbox till gamla tjockisen. Därför känns det väldigt konstigt att plötsligt kunna se inte bara en utan flera finskspråkiga kanaler – och i HD-kvalitet dessutom. Fast det sistnämnda vete fan om jag upplever som en förbättring. När skärpan blir så hög att porerna i folks ansikten känns som kratrar på månen, så njää... Det blir snudd på för bra. Fast man kan ju välja bort HD förstås :-)

Nu gäller det att klura ut om det går att titta på kabelbolagets analoga sändningar pa­ral­lellt med de digitala, för bl.a. TV3 ingår inte i det digitala grundutbudet från MCA om ock i det analoga. Å andra sidan sänder den ka­nalen mest bara sk*t, så förlusten är inte oöverkomlig.

Nog om detta och över till en rapport från köket. Efter att på nyårsaftonen ha blivit bjuden på ett übergott majsknäcke har jag haft som plan att baka sådant själv, i akt och mening att ha något hemma att kunna bjuda glu­ten­intoleranta bästisen på. Det tog lite tid, men igår kväll kom jag till skott – och det blev gott! Dessutom var det busenkelt. Receptet, som jag blev tvung­en att modifiera lite, är Risentas.

BFF och LIV

”BFF” SÄGER DE på engelska och använder det i mitt tycke lite vääl fri­kos­tigt till höger och vänster. Men jag har faktiskt en BFF jag också, så där rik­tigt på riktigt! Låt mig presentera en värmande tysk:

Den här tiden på året, när temperaturen bara masar sig några grader över nollstrecket, och luften är rå och fuktig, fryser jag någonting så infernaliskt att det inte är sant. Lager på lager på lager med kläder hjälper inte, för köl­den kommer liksom ända inifrån märgen.

Något roligt, som värmer lite i novemberkylan, har dock hänt under den gångna veckan. För det första har jag fyndat mig fyra fina stolar till köket för det hutlösa priset om 5 €. Ja, inte per styck, utan för alla fyra. De ska i början av december på ommålning och bli knallröda (tror jag i alla fall) och få nytt, fräckt tyg på sina stoppade (skönt!) sitsar. Prima, finsktillverkade stolar av bok är de dessutom och i förnämligt skick.

Det andra roliga var att jag faktiskt på mindre än en dag lyckades sälja iväg mina hittillsvarande, stapelbara köksstolar för ett pris som både jag och kö­paren var nöjda med. Det är faktiskt rent makalöst hur mycket det väldigt lättvindigt går att omsätta via Facebookgruppen Ålands köp och sälj! Men jag jobbar hårt på att få besökare till min egen loppissida också, eftersom ens varor trots allt tenderar att drunkna i floden av prylar på gruppsidan.

Men nu är det dags att förbereda potatisgratängen till kvällens middag med Lilla A. Det är väl en kvinnas eviga lott det, att själv få stå för kalaset och vid spisen när det är bemärkelsedagar? Men tårta blir det inte. Inte kakor och bullar heller. I år går jag såtillvida i strejk ;-)

BFF är en förkortning för Best Friends Forever och LIV är 54 skrivet med romerska siffror. Så nu vet ni det.

Ruckelhäxan Goes Nostalgic

SEDAN JAG FÖLL till föga och ”kom ut” på Facebook har jag allt mer börjat inse att använt på rätt sätt är det minsann ett riktigt bra redskap. Och man kan ju faktiskt stänga av aviseringar från gud och hela världen, så man slip­per alla fåniga statusuppdateringar i stil med att någon dammsugit, bytt däck på bilen eller annat i den stilen, och helt och hållet koncentrera sig på det man är intresserad av ;o)

Bl.a. har jag gått med i en grupp som heter Wordfeud Sweden och fått flera, ruggigt bra, nya motspelare. Nu gäller det bara att hitta en ”padda” också, av tillräckligt format och till ett överkomligt pris, så att ögonen hänger med ett tag till. För att pilla Wordfeud på en smartphones mikroskopiska skärm är minst sagt B :o/

Förutom detta redan tidsfördriv – eller låt oss kalla det regelbundna hjärn­gymnastik, så låter det bättre – är jag också medlem i en lokal grupp vid namn Ålands köp och sälj. Kanoners, säger jag bara! Efter bara några veckor är jag på god väg att ha blivit av med allt jag plockat fram för att sälja på loppis. Det mesta av sånt man inte längre behöver själv tycks relativt enkelt hitta nya ägare :o)

Det gäller bara att hålla sig själv i skinnet och inte köpa nytt istället för sånt man säljer bort. Hittills har det gått bra – bortsett från den här stora ”Val­puri”-muggen, som jag inte kunde motstå. Den är från Arabias produktion under det glada 1970-talet och har höög nostalgikoefficient för mig:

Ruckelhäxan utvidgar

FÖR EN VECKA sedan tog kompisen P och jag en kvällspromenad. På hemvägen passerade vi ett begagnat plastsjok som låg och skräpade i en dikesren.

– Men du, är inte det där sån där UV-beständig byggplast ..? undrade jag.
– Jomenvisst är det det! instämde P.
Varpå jag resolut röck åt mig den smutsiga plastbiten, vek ihop den och bar den med mig hem.

Dagen därpå tog jag bort den trasiga fiberduken från en av mina ra­mar, som fungerat som lock på vårens pallkragsodlingar, och stansade dit den nu tvättade plasten istället. Perfekt!

Asiatisk kålblandning, friseesallat, romersk sallat och vintersallat är nu sått i en av lådorna. Bara fiberduk skulle inte räcka nu när nätterna börjar bli rätt svala, så den där biten plast dök upp som på beställning och ombesörjer en mera konkret växthuseffekt. Och gratis är som be­kant oerhört gott ;o)

Allt utom vintersallaten har grott. Men hur mycket det hinner växa vete sjutton, eftersom jag de facto kom mig för att så lite väl sent på som­maren.

I sommar har jag haft två hortensior, en hyfsat stor och en ganska liten, i krukor i trappan upp till ”Rucklets” terrass. Men där kan de ju inte bli över vintern och i någon befintlig rabatt finns det helt enkelt inte plats att gräva ner dem. Så igår var det bara att sätta igång att gräva upp en ny odlingsyta intill Glaspalatset.

Men hu, så tungt det är den här gången ... Antagligen är det viktraset som gör att jag är helt kraftlös i kroppen. Numera finns det inte en till­stymmelse till fettdepå som systemet kan omvandla till energi för att försörja den arbetande muskelapparaten. Tur i oturen då, att det reg­nat så onödigt lite i sommar, för snustorr sandjord är lättgrävd.

Och torrt är det i marken. Torrt så att det dammar när man lyfter på en uppgrävd bit grässvål. Att det regnat både i förrgår och igår märks överhuvudtaget inte :o(

”Finns det hjärterum så finns det stjärterum”

INGET KAN VARA mer missvisande än det flåshurtiga ordspråket i rub­riken. I alla fall inte här i ”Rucklet”. Är det något vi har gott om är det ont om svängrum, även om läget sakta men säkert förbättrats sedan inflyttningen i december 2005.

Men att det skulle dröja ända till nu innan jag fick till stånd ett högt och smalt skåp till mitt mikroskopiska kök det hade jag aldrig kunnat tro, eftersom jag dagligen och stundligen skurit tänder över att vara tvungen att rulla undan ett till skänk modifierat, 85 cm brett slagbord för att slippa in i frysen.

En tur till Emmaus byggretur resulterade i slutet av förra veckan i ett 40 cm brett, 30 cm djupt och 135 cm högt köksskåp med vitrindörr. Benen, från någon annan begagnad möbel och som jag fick på köpet, ändrade skåpets karaktär helt och hållet. Nu ser det ut som det ska, förutom att jag borde måla det. Men med den hastighet som jag numera får saker till stånd ... tja, då blir det väl om ytterligare åtta-nio år ;o)

På samma resa fick jag dessutom åt mig två små, vita melaminskivor; länge behövda extra hyllplan till högskåpet i badrummet. Och hu, så jobbigt det var att få till den saken då! *ironi*

Inte så dumt, va? Jag funderar faktiskt på att måla det i samma knallröda ku­lör som köksstolarna har. Bara för att. Fast ett vitmålat skåp gör ju förstås mind­re väsen av sig.

En av årets kvinnodagar

JAHA, INTERNATIONELLA KVINNODAGEN igen då. Bra så, att man bestämt att vika en av årets dagar särskilt för oss. Men i mitt tycke är alla dagar, året runt, kvinnodagar. Fast kanske inte i den mest po­sitiva bemärkelsen, eftersom det i allmänhet betyder, att vi glada i hågen får ägna oss åt alla de enahanda, rutinartade sysslor, som fortfarande betraktas som ”kvinnogöra”.

Nåväl, denna speciella dag firar jag inte med något annat än att njuta av att jag redan igår orkade dra dammsugaren runt halva ”Rucklet”, att solen skiner genom mina lortiga, otäta fönster och att jag från en container räddat en rejäl knippe tulpaner undan en för tidig död.

Första tulpanfröjden för i år. Kanhända också den sista, för det står ju inte länge på innan det blommar ute på gården, så man inte behöver frestas att lägga matpengarna på sån här föga näringsrik ögonmat. Fast själen måste förstås få sitt den också, men det var inte helt fel att det var gratis ;o)

Själaglad blev jag förresten för någon dag sedan, när väninnan B och jag premiärbesökte Emmaus här i stan efter deras flytt till ny lokal. Där stod de bara och väntade på mig, ett par träskor som jag så länge hoppats på att skulle dyka upp!

Såna där moderna trädgårdstofflor av plast i all ära, men de har oftast en massa hål på ovansidan. Därmed är de inte världens bästa hoppa-i-skor, när man i snöblask ska rusa ut och hämta tidningen. Nä, tacka veta jag såna här gamla, hederliga träskor!

När jag var i ungefär den ålder som Lilla A är nu, det vill säga sexton-sjutton år, då var det modernt att sjava omkring i träskor året runt. Barfota på sommaren, och på vintern, oavsett snödjup, med rejäla raggsockor på föt­terna. Man var tammefan inte särskilt slug på den tiden, då när man var tonåring. ”Inte då heller”, finns det väl såna som skulle vilja tillägga :o)

Rea-fynd

HALVA PRISET PÅ allt på Emmaus betyder att man ibland gör riktiga klipp. Som igår, när jag bar hem en hel plastkasse med lovikkagarn, som någon virkat och stickat en massa konstigt formade ”lappar” av. När jag väl repat upp, nystat och kontrollvägt det hela, visade det sig att jag för 3 euro fått hem nästan 1 kg prima lovikkagarn!

Ett par bruna vantar i damstorlek är redan färdiga, det är bara rug­gan­det och de­koren som fattas. Det fina med lovikkavantar är att de går så himla fort att sticka :o)

Om ett oönskat besök

JAG GICK EN lov på gården imorse i duggregnet. När jag kommit in, hällt upp en kopp kaffe och slagit mig ner för att njuta av det i lugn och ro kände jag plötsligt något som kröp i midjan, under t-shir­ten. Jag lättade på denna och i ögonvrån såg jag en skymt av något mörkt, och i det här specifika sam­manhanget, relativt stort.

Hu! Snabbare än en avlöning vänder på ens konto svepte jag bort det­ta något med handen. Men eftersom jag sedan inte fick ögonen på ”något” någonstans drog jag av mig t-shirten, vände avigan ut och skakade frenetiskt, men utan att få korn på min oönskade be­sö­kare.

En stund senare satte jag mig ner vid datorn. Då kände jag plötsligt något komma krypande i hårfästet. Hu, det är ”något”! tänkte jag, och sopade till med handen igen. Den här gången gjorde ”något” en luft­färd och landade på den vita bordsskivan. Först trodde jag det var en vanlig fluga, men tre sa­ker talade emot detta:

1. ”Något” föredrog att gå framom att flyga.

2. ”Något” lät inte sploff!, när jag kallsinnigt klämde ihjäl det under ett pappersark. ”Något” var klart hårdhudat och krävde milt våld för att kasta in veven och lät mera knacks!

3. ”Något” slutade inte sina dagar som en kladdig fläck, som flugor brukar, utan ”något” var efter sitt frånfälle blott en smula plattare till konstitutionen än i sin krafts dagar. I övrigt hel och ren, om jag uttrycker mig så.

Här är ”något” förevigad vid den efterföljande likbesiktningen, före­tagen under lupp:

Jag är inte bekant med de förhatliga älgflugorna, men jag skulle inte tro att ”något” är en urbaniserad variant av dessa, även om vi de fac­to har älgfluga, Lipoptena cervi, på Åland nuförtiden. Men vad är ”något” för något?! Någon som vet?

***
Över till något helt annat och det blir dagens klipp. Väninnan P och jag gjorde en sällsynt centrumrunda idag, med stopp bl.a. på alkoholiliike, bib­lioteket, apoteket och Emmaus. Det senare helt ad lib, eftersom vi egentligen hade siktet inställt på något helt annat. Men som det nu kan gå ibland gör man, när man minst av allt anar det, de bästa fyn­den.

En rulle halkskydd att sätta under hallmattan var första fyndet. Den kom som på beställning, eftersom jag så sent som igår höll på att slå ihjäl mig på grund av att jag hamnade mer än vanligt på glid i tillvaron. Men detta var in­te fyndfyndet. Det var en Single Snack smörgåsgrill i färgen piano black ur OBH Nordicas serie Chilli! Sprillans, språllans ny och med en ensam trea på prislappen. Nypris i butik ~30 €.

Det satt som en smäck det fyndet, eftersom jag i min ensamhet i allt större utsträckning livnär mig på mackor och det känns minst sagt förnämligt att till vintern kunna få sina mackor varma :o)

Sensommarnews

IMORGON ÄR DET sjusovardagen och enligt den finländska al­ma­nack­an tillika min, dotterns och hennes mor­mors, salig i åminnelse, namns­dag. Men sjusov, det gjorde jag med besked idag! Efter att ha vaknat första gång­en vid halv sex vände jag mig på andra sidan och lyckades för­vånansvärt nog somna om. Nästa gång jag slog upp mina grusiga vi­sade klockan på strax före tio!!

Kanske berodde det här oväntade sömnbehovet på gårdagens grä­vande i en för den här sommaren osedvanlig smällhetta? En liten, liten ny rabattyta fick jag till på Glaspalatsets skuggiga norrsida. Där plan­terade jag de bräkenplantor som snälla S hämtat åt mig från skogen tillsammans med några hostor, som hittills vuxit på helt fel plats. Fler, av en annan sort, ska det bli senare, när de måste flytta från den som­marplanteringskorg de växer i just nu.

Bland mina sommarkrukor har en okänd typ vecklat ut sina djuporange blommor. Vad det är för något vet jag inte, men jag skulle gissa på en variant av kokardblomma. Hur cool som helst tillsammans med de öv­riga, eftersom temat för året är ”Färgrikt” ;o)

Mitt bestånd av pelargoner är rätt stort, men plantorna är rätt små. Jag begriper inte varför de inte vill växa till sig i omfång den här som­ma­ren. Men finstämt blir det ändå i skymningen, när mängden får kom­pensera där det brister i format!

Och så, som utlovat, ett par bilder på den färdigmålade och upp­häng­da talgbollsgloben. Kroken på insidan är alltså avsedd för att haka upp ett nät med foder. Ännu är det förstås långt till fågelmatartider, men det är lika bra att ha den uppe redan, så är det gjort.

Om någon är intresserad så har jag har sex stycken till färdiga men omålade. 30 € tar jag för en omålad, 35 € om du vill att jag gör sk*t­jobbet åt dig ;o)

Inne i köket har höstgrödorna i pluggboxen börjat gro redan tredje da­gen efter sådden den 23:e. Snabbast är rättikan. Inte vet jag om man brukar förgro när det gäller höstsådd, men nu gör jag det i alla fall.

Slutligen en bild på slit & släng-vanvettet som fortsätter att råda. Den­na helt felfria positionsstol bärgade jag från metallskrottippen. I con­tai­nern för brännbart avfall hade den forna ägaren dumpat den lika­ledes helt felfria och rena (!) sittdynan. Alltså, på ren svenska: VAD FAN TÄNKER FOLK MED?! Hålfoten..?

Men jag tackar och bockar, eftersom gratis alltid är gott. Och gott ska det bli, att denna fredagkväll få slå sig ner och i allsköns ro och ensam­het få ta ett glas rött och njuta av att det idag tycks luta åt den första riktigt sommarljumma kvällen. Välkommen över om du vill göra mig säll­skap!

FILMTIPS Extremt högt och otroligt nära

BRA DAG IGÅR. Dags- och kvällspromenaderna längs smältande snö­diken och vägrenar gav – förutom solsken, frisk luft och benstärkning – tomglas och -burkar för 1,95 €. En tur till loppis blev en tunn, lång­är­mad bussarong till sommaren för 1,- €. Yayayay, plussaldo!!

Ett annat plus i ”dagskassan” visade sig den DVD vara, som jag och Lilla A lånade med oss hem från bibban häromsistens. ”Extremt högt och otroligt nära” (2011) kallades ifjol av DN för den bästa 11 sep­tem­ber-filmen hittills. Förmodligen med rätta.

Trots allt spelar ändå attacken mot Twin Towers en under­ord­nad roll i sammanhanget. Istället följer vi nioårige Oskar, en skärpt unge med tydliga Aspergerdrag, under tiden efter terrordådet som tog hans äls­kade pappas liv.

Det hade kunnat bli en riktig snyftare, men är det ändå inte. Åt­mins­to­ne inte för den som har egna erfarenheter av människor med As­per­gers. Och om någon, i likhet med mig, föll som en sten för ”Brokeback Mountain”, då tror jag att även den här rullen kan vara nå’t. Jag är på inget vis någon cineast av stora mått, varken när det gäller kon­sum­tion eller kunnande, men tar mig faktiskt friheten att för ovanlighetens skull ge en rekommendation.

Se den alltså, om tillfälle yppar sig!

Liten lågprislycka

BÅDA AV MINA två köksborddukar, såna där av tyg med vatten­av­vi­san­de ytbehandling, sjunger på riktigt sista versen. Det finns nämligen en övre gräns för hur många års tvättar den plastiga ytan klarar av.

En ny duk har därför stått på önskelistan rätt länge nu, men det rätta mönstret i kombination med den rätta färgsättningen har inte dykt upp. I alla fall inte på rea. Men så i förrgår hittade jag på loppis ett utomordentligt alternativ: fyra stadiga, grönvitmönstrade bords­tab­let­ter för 1,50 €. För alla fyra, mind you, inte per styck.

Efter några timmars blötläggning och därpå följande tvätt är de bu­tiks­fina igen, och Tadaa! mitt ruckliga ”Rucklet”-kök har fått en vårvintrig an­siktslyftning. Ett knippe fräscha tul­paner skulle förstås inte sitta fel det heller, men i min värld har även slokande såna sin charm.

Om undertecknad själv kan man dock inte säga detsamma. ”Charmig” är knappast det första adjektiv som ploppar upp när jag kommer på tal. Men ett nypimpat, charmigt kök, det har jag!

Och ny i.v.-kanyl har jag fått idag, på höger istället för vänster arm. Men det jag inte har är ett utlåtande från Petrea rehabiliteringsklinik. Det kom inte med posten idag heller. Irritationen växte progressivt med ett jätteskutt :o/

Om när en mamma blir lite trött

I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jätte­söt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midje­söm­marna.

Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.

Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga be­mäst­rar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.

Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bok­stav­ligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av balle­ri­na­typ men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra myck­et mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.

Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt all­var­ligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få under­teck­na, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.

Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klän­ning som denna, buren av en sextonåring..?

***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)

Relationer

MIN RESA TILL Åbo i förrgår företog jag med Viking Lines nya fartyg, m/s Vi­king Grace. Den överväldigande majoriteten medresenärer var finsk­språ­kig, så till ombordunderhållningen hörde ett antal olika ut­tals­va­rianter av fartygsnamnet.

Somliga fick det rätt, dvs [Grejs]. Andra valde [Grase] med kort a. Men det roligaste, alla kategorier, var ändå [Kreiz]. Här är orsaken till min munterhet:

Hahaha! Typ. Och passande, för logistiskt är hon nog den märkligaste passagerarfärja jag hittills trampat heltäckningsmatta på. Rena ga­len­ska­pen är dessutom de s.k. sjöpriserna ombord. För vad tycks om 2,20 € för en liten mugg automatkaffe? Må vara att det ingår påtår, förutsatt att denna pytsas i inom en timme. Men hallå, 2,20 €??

Mackan, som enligt lappen på hyllkanten skulle vara vegetarisk, var in­te heller den någon källa till glädje. Dyr var den (4,50 €) och definitivt inte nylagad. Fyllningen bestod av ett salladsblad, två gurkskivor och en hög blöt svampsallad.

Det sistnämnda medförde att brödets undersida var en enda soggy gegga, som i kombination med den totalt krydd­befriade svampröran gjorde hela anrättningen riktigt oaptitlig. Ja, snudd på äcklig. Och no­tera då, att jag normalt inte är kinkig med maten.

Dagen därpå, dvs igår, fikade väninnan A och jag på stan i Åbo. På ett tjusigt centrumfik, mitt i smeten. En balja riktigt bryggkaffe – och då menar jag balja, av formatet ”säg till om ni önskar en frälsarkrans till kaffet” – betingade 2,50 €. På land! I en storstad! Mitt i centrum! Vi­king Lines blaskkopp är med andra ord endast 12 % billigare, så kan man verkligen kalla det för taxfreepris när mervärdesskatten iland är 14 %..?

Och ställer man koppen kaffe för 2,20 € i relation till att jag i Åbo kun­de förse mig med 50-grams garnnystan merinoull för 2,32 €/st ter sig ”sjöpriset” ännu mer skrattretande.

Ur led är tiden. Och prisnivån i samhället har gått käpprätt åt helvete. Men, men, tell me something I did’t already know.

Bra å ha?

JODÅ, DET KOMMER säkert till användning, mitt loppisfynd från igår. Förr eller senare, för så brukar det vara med såna här grejor.

Kanske det rentav finns nån därute som har erfarenheter av en sån här ma­nick? Själv har jag varken sett eller provat förut, så det här ska bli intressant :o)

Hoppsan!

JAG HAR TILLSTÅTT det förut och jag upprepar det gärna igen: ja, jag är en köksfetischist. En sån fyndar gärna snygga, roliga och prak­tiska saker på loppis. Under veckan råkade jag snubbla på dessa ele­ganta salladsbestick i svart plast:

Hela 50 cent stod det på prislappen, men loppisbordet var skyltat med ”50 % på allt”. Då var det inget snack om saken. 25 cent fattigare gick jag därifrån, mycket nöjd med mitt klipp från tidigt 1960-tal, eftersom besticken är i nyskick och ser ut som de aldrig använts.

Min vana trogen gjorde jag idag en googling för att hitta mer in­for­ma­tion än att de formgavs av finske designer Tapio Wirkkala, vilket fram­kommer av präglingen i plasten. Efter det är det bara att säga: ”Hopp­san!”, och konstatera att det var väl in­ves­te­rade 25 cent :o)

”Även en blind höna ...” osv.

Mellandagsrea à la ”Rucklet”

MELLANDAGAR. READAGAR. DEN tiden på året då kon­sum­tions­hys­te­rin slår klackarna i taket och pipen från de elektroniska kassa­appa­ra­terna aldrig tystnar. Glöder gör kreditkortens magnetremsor, frejdigt fladdrar plånbokslädret, kassarnas antal bara ökar och fuktiga av köp­tvångets ångestsvett blänker pannorna.

Här en platt-tv på superspecialpris åt far, där nya mobiltelefoner av smartmodellen åt de små telningarna och, ser man på, till lilla mor en alldeles egen ultraslim laptop med inbyggd spoiler och käcka fart­rän­der! Mammon gnuggar sig skinnflådd om händerna av förtjusning och köpmännen står beredda med nya kvittorullar.

Men efter det nedslående beskedet hos skattemyndigheten idag, att jodå, det stämmer alldeles utmärkt väl att skatten fr.o.m. den 1 januari kommer att bli 5,5 % högre än den var under 2012 trots att in­komsten inte ökar, då får det vara hur mycket rea det vill. Det enda i den vägen som är av intresse är att Emmaus har 50 % rabatt på allt i dagarna två. På så vi kan även en fattig sate få en fläkt av det goda livet.

Ett par lågklackade, varmfodrade och halvhöga stövlar av prima finsk tillverkning blev mitt mellandagsreafynd, och de kommer att rädda mi­na vinterfötter i säkert fyra-fem år framöver. Och så slank det med lite ”hobbymaterial” för en pytteliten peng också ... Ett flerradigt halsband av blanka metallkedjor, som vad det lider ska re-designas och kan­ske hamna i butiken på Etsy.

Om nyhetens behag en trist och mulen dag

SALOMONS KNUTAR, KÄRLEKSKNUTAR och vad den här virk­tek­ni­ken nu har för andra namn, är min nya ”drog”. Väninnan C hade sna­vat över en beskrivning på någon blogg och tarvade lite assistans för att greppa det hela och sen var jag fast! Det går makalöst fort att pro­ducera fluffiga, fina sjalar eller halsdukar med ett slutresultat som ser himla komplicerat ut.

För att döva mitt dåliga samvete för att jag sitter stadigt på rumpan med virknålen i handen började jag dagen med en drygt 3 km lång ”runda” på motionsbandet. Rask promenad i 5 km/h varvat med kor­tare sträckor löpning i lite högre tempo får fart på tantfläsket vill jag lova! På det en kopp nybryggd espresso från min loppisfyndade ma­chinetta och sen är man på G :o)

Det är svårt att fatta att det bara är en månad kvar till julafton. Moss- och gräsmattan står så grön och grann på gården att den fläckvis rentav skulle må bra av en ansning. Men man ska inte klaga, utan klap­pa händerna av förtjusning. För tänk vilka mängder fossilt bränsle man sparar på kuppen!