En väldans praktisk mormor

MIN FÖRSTA MORMORSGRYTLAPP är färdig nu och jag blev så nöjd med re­sultatet att jag har fler på gång av de oavslutade mormorsrutor jag hittade i min låda. Övriga kommer att bli till salu.

De av er som någon gång besökt mig i ”Rucklet” och fått uppleva köket live förstår direkt varför jag valt de färger jag gjort till denna, min egna grytlapp :o)

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)

---

Garnet jag använt är som vanligt älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Catania” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Om att tajta till släktbanden

EFTER ATT HA vilat på saken har jag kommit fram till att det är dags att ruska lite i grenarna på släktträdet. Vid det har laget är det läge att ta kon­takt med kusinen på fastlandet, tillika professor i juridik.

Personlig vendetta, or what??

DEN 11 MAJ ansökte jag (på en tredje inrådan från läkare) hos FPA om en grundlig rehabiliteringsundersökning för en bedömning av min kvarvarande arbetsförmåga. Igår, knappa tre månader senare, har de lyckats pressa ur sig ett beslut – ett avslag, vad annars. Men konstigt nog inte undertecknat av någon på deras hälsoavdelning, utan av en vanlig handläggare i Mariehamn.

[Högerklicka på bilden och välj ”Öppna i ny flik” eller ”Öppna i nytt fönster” för att se en läsligare variant.]

Nåväl, mycket annat var faktiskt inte att vänta, eftersom Pensions-Alandia, mitt pensionsförsäkringsbolag, redan tidigare fattat samma beslut. I samband med det avslaget frågade jag varför de inte följt gällande lag genom att i samband med sitt avslag informera mig om att motsvarande undersökningsansökan kan göras hos FPA. Svaret jag fick var följande:

”/.../ vi har inte nämnt om möjligheten att ansöka om reha­bili­te­ringsundersökning från Folkpensionsanstalten, då vi över­hu­vud­ta­get inte ansett nämnda undersökning vara befogad för upp­gö­ran­de av en rehabiliteringsplan.”

Så om Pensions-Alandia godtyckligt anser någonting står det dem fritt att bryta mot lagar och förordningar? Det var väl intressant, för då måste ju det omvända också gälla. Jag anser nämligen att jag vill ha lite bättre ekonomi, varför det enligt deras sätt att följa lagen mås­te vara helt i sin ordning att jag rånar en bank om jag känner för det. Det måste det väl?

Fast nästa mening i Pensions-Alandias brev är faktiskt ännu roligare:

”Delvis på grund av Backlunds bostadsort har tyvärr inte den bästa möjliga hjälp för uppgörande av en rehabiliteringsplan varit tillgänglig, men vi anser alltså inte att en reha­bili­te­rings­undersökning är befogad.”

Ska man skratta eller gråta? Jag bor tydligen på fel plats för att få rätt hjälp – men någon hjälp är jag ju inte i behov av, så skit samma. Eller hur var det tänkt..? Var det tänkt överhuvudtaget?? Särskilt som jag under de senaste dryga tre åren endast bjudits på stjälp utan en till­stymmelse till något som kunde rubriceras som hjälp.

Men bäst av allt är ändå den sista meningen, slutklämmen:

”Backlunds hälsotillstånd har redan utretts exceptionellt om­fattande.”

Vari det exceptionella ligger är en väl förborgad hemlighet, eftersom jag fick min första, ordentliga diagnos i maj i år (osteoporos). Därefter har herrar doktorer i tur och ordning varit på semester. I slutet av juli genomgick jag en gastroskopi, men något svar har ännu inte kommit och lär jag inte få förrän i september, eftersom remitterande läkare är på semester. Ja, jävlar i havet vad jag känner mig exceptionellt ut­redd! Och frisk. Som en nötkärna.

Bara därför ska jag nu linka till sängen och lägga mig platt på rygg – och hoppas att inga kotor komprimeras medan jag vilar. Och så ska jag fundera lite på hur det är tänkt att man ska få någon rättvisa på denna gudsförgätna ö i havet, när inte ens den juridiska sak­kun­ska­pen tycks ha stake nog att våga stöta sig med försäkringsbolag och myndigheter. För här är nån är alltid släkt med nån eller åtminstone ingift i ”fel” familj för att tordas öppna näbben.

Årets ”semester”

HÖGST UPPE PÅ berget i Geta kommun på norra Åland, drygt 35 km från Mariehamn, ligger Soltuna med milsvid utsikt över nejderna och det brusande Norrhavet. Dit för­lade Lilla A och jag denna sommars ”semester”.

Ifjol somras besökte vi den sydligaste delen av Åland, skär­gårds­kom­mu­nen Kökar, och i år blev det således det rakt motsatta. Ur­sprungs­pla­nen var egentligen en ny visit på Kökar, alternativt en tur till Brän­dö, en annan av våra kommuner i skärgården. Men av olika orsaker har det inte blivit av, åtminstone inte tills vidare.

Soltuna erbjuder både restaurang och café, varav vi fick hålla tillgodo med det senare, eftersom kassan är minst sagt skral och den alls inte försumbara bensinkostnaden för en tripp på närmare 100 km tur och retur även den bör räknas in i ”semesterbudgeten”. Att njuta av utsikt och blommande näckrosor är som tur var gratis ;o)

Mina dagar går numera mest åt till att hålla mig på benen. Daglig värk i rygg­mus­ku­la­tu­ren som vid den värsta influensa, olidlig revbenssmärta vissa dagar, kärvande knäleder och mina fötter ska vi inte tala om. In­ne på hjärnkontoret känns det hela tiden, alla dagar som värsta sjö­gången, så det är rena undret att jag klarade onsdagens bilkörning utan att sätta oss i diket på vägen ...

Ett ännu större under är att jag igår lyckades snickra ihop två stora konsoler till den beg. diskbänk jag fyndat på loppis och som nu är mon­terad under terrassen. Planterings- och fiskrensningsbord med hoar kan vi kalla det :o) Bänken kostade mig 15 euro, men de fyra stycken 120 mm långa skruvar jag behövde (som säljs i påsar om fem; läs HÄR vad jag tycker om den saken) för konsolerna gick lös på 4,30. Det är en märklig värld vi lever i.

Passligt nog fick jag igår f.m. ett knippe prima abborrar av snälle herr W. Bänken är därmed testad och med beröm godkänd.

För dem av mina läsare som är bevandrade i det andra inhemska språket

JAG FICK I förrgår mig en länk tillsänd, den HÄR.
Intressant läsning, om ock på finska.

TILL SALU > Virkad poncho

 
VARMT TILL VINTERN: en mysig, virkad poncho av helyllegarnet ”Su­dan” från Eiran Tukku. Virkad under våren 2012.

Färger: djuplila, ljuslila, varmröd, rosa och grön
Vikt: 695 g
Mått: se bilden nedan

Ponchon finns att köpa i min Etsybutik.

Mellanakt

SOM JAG STÄDADE undan ullgarnet efter mig och de 180 färdiga mor­morsrutorna råkade jag glänta på locket till min låda med bomullsgarn. Det borde jag inte ha gjort. Ögonen föll omedelbart på några bort­glöm­da, bara påbörjade mormorsrutor.

Jahaja ... Men nåja, det kan väl vara lite avkopplande att virka sig ett par nya, fräscha grytlappar som ett litet mellanspel före jättejobbet med att virka ihop den stora filten tar vid? Dessutom börjar de jag har i bruk just nu ärligt talat se lite ankomna ut.

Raskt bestämde jag mig för att de ska bli dubbla. Den ena sidan som en vanlig mormorsruta och den andra med samma färger, men som en "fast ruta" för att förbättra värmetåligheten.

Här nedan är en annan mellanakt: björktrastar en masse, som hämtar andan med magarna proppfulla efter en frossarfrukost i mina körs­bärs­träd. Vilket påminner mig om att det idag är dags att skörda krus­bä­ren.

12 x 180 = 2.160

25 JULI BLOGGADE jag om att jag var till 70 % färdig med mor­mors­rutorna till filten jag håller på med. Det var lögn. De 105 rutor som då var klara var faktiskt inte mer än drygt 58 % när det kommer till kritan, eftersom jag när slutfört den 150:e bestämde mig för att det skulle bli 165 rutor ... och sen ökade på det hela ytterligare till 180.

Men sedan igår är de färdiga! Och med tanke på att jag virkade den första rutan den 30 juni, tja, då kan jag faktiskt inte säga annat än jag varit snabb. Jo, faktiskt. Med ett snitt på 4,74 rutor/dag är det bra job­bat, så det så :o)

Jag räknade på skoj ut att jag under arbetets gång har fäst 2.160 garntåtar (plus några till, eftersom jag fått byta nystan mitt på något varv här och där). Jäkla tur att jag har som princip att göra detta allt eftersom, för att i efterskott sitta och fästa drygt 2.000 garnstumpar ... nä, usch och fy!

Nåväl, mycket arbete återstår. 180 rutor ska virkas ihop med varandra med naturvitt garn och sen ska det ytterligare virkas en kant runt hela härligheten. Men allra, allra först måste jag hitta en plats på golvet där jag kan lägga ut alla rutor och planera i vilken ordning de ska komma. Inte lätt gjort i lilla ”Rucklet”, där det inte dräller av lediga golv­kvad­rat­met­rar ...

Jag övar mig på att vara glad för det lilla. Med varierat resultat.

DET MESTA ÄR bara skit just nu. Riktigt skit. Men jag har lyckats rädda några liter körsbär undan trastarna, och det är ju alltid något.

Om så där tre månader, ganska lagom till min födelsedag, ska den va­ra drickfärdig, körsbärslikören. Samma recept som ifjol.