1:a maj - bara blaj

JAG KAN UTAN att rodna det minsta lilla berätta att denna arbe­tar­nas egen dag anno 2010 har jag inte lagt många strån i kors. Även om det har varit solsken och uppehållsväder har vinden varit så hård och kall att jag utan större tvekan spenderat dagen inomhus. I total overksamhet, vilket är högst ovanligt för mig.

”Millennium”, bandad besvikelse
Under kvällen har jag roat mig med att se sista delen av Stieg Lars­sons ”Millennium”, den upphaussade filmatiseringen av hans tre ro­maner: ”Män som hatar kvinnor”, ”Flickan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes”. Summa summarum är jag inte im­po­ne­rad.

Jag läste trilogin redan för länge sedan, ungefär i takt med att böck­er­na publicerades. Efter att jag lyckats ta mig förbi den långdragna och komplicerade upptakten i ”Män som hatar kvinnor” var jag fast. Lars­sons noggrannhet och precisa språk tilltalade mig, och jag gillade fram­för allt hans teckning av karaktären Lisbeth Salander.

När jag långt om länge bestämde mig för att, okej, jag ska väl se fil­merna också, bar jag alltså med mig en väldigt tydlig inre bild av så­väl miljöer som karaktärer. Därför var jag gruvligt besviken när jag klarat av den första delen av ”Millennium”.

Noomi Rapace är förvisso helt okej i rollen som Salander, men Mikael Nyqvist som Mikael Blomkvist..? Nä. Inte en siffra rätt. Ungefär lika fel som Magnus Krepper i rollen som kommissarie Erik Winter. Fel, fel, fel! Winter ska ju inte se ut som en slashas med baksmälla; han ska vara en högst presentabel karl med stil och vana att röra sig i de finare sa­longerna.

Men nu återstår bara en knapp timme av denna latmaskiga första maj, så jag fortsätter på samma linje. Det blir sänghalmen med herr Mankell uppläst av Krister ”Mr Sandman” Henriksson. Ja, jag har bör­jat kalla honom så, för han har en fasansfullt sövande be­rät­tar­röst. Vete fåglarna om jag någonsin kommer att lyckas lyssna igenom hela ”Den orolige mannen” innan biblioteket ger mig om­lå­nings­förbud ...

Gårdsgrill

INFÖR VALBORGSGRILLANDET BAXADE jag fram min gamla tvätt­gryta i gjutjärn, som jag tog till vara när ”Rucklets” ursprungliga bas­tu/tvättrum jämnades med marken när det skulle byggas nytt.

Det är en rätt omfångsrik pjäs, som är tillräckligt hög och har hyfsat plan botten för att stå stadigt i en grund grop uppkrafsad i gruset på gården. Jag har haft lite lösa planer på att göra en stillsamt porlande fontän av den här grytan, men nu fick den alltså rycka in som gårds­grill istället. Och det är klart, det ena utesluter ju inte det andra :o)


Som grillgaller tog jag två bitar metallnät, som jag najade fast med varandra lite omlott för att få till ett tätare maskmellanrum. Det fun­kade klockrent och avståndet till glödbädden blev perfekt. Ett extra plus var att vi kunde lyfta undan gallret när vi grillat färdigt, lägga på några vedträn till och under gemytligt samspråk bli sittande kvar runt ”lägerelden” medan det började skymma.


Tills vidare är gallret fyrkantigt, men bara jag hittar min bultsax (var i hela glödheta har jag arkiverat den?) ska jag klippa till det så det blir mer cirkulärt och följer grytans form.


Utåt kvällen började det regna, men inte förrän vi fått kallt och valt att söka oss inomhus. Och kan man tänka sig, för första gången un­der min tid med ”Rucklet” har jag valborgseldat helt lagligt!

"Bannade jåglar"

HÄR ÄR BEVISET! Pippifåglarna är felruckade! Hela, långa vintern har min fågelfröautomat hängt i lärkträdet utanför mitt köksfönster. Inte en stjärt har visat sig där. Hade det inte varit för senhöstens och vin­terns stormvindar, som då och då satt mackapären i gungning, hade frönivån inte sjunkit ett förbenat litet dugg ens.

Men nu – när våren är kommen och trädgården dukar upp rena à la carten med färskvaror – har fotobevisligen åtminstone kajorna hittat till fast food-baren! Bannade jåglar ... Är det inte nästan så att jag sit­ter här och blir sur? :o/

Sköna maj, välkommen!

RUSTAD FÖR KVÄLLEN! Färdiglagad potatissallad (japp, jag fuskar i år), svensk chorizo (den ålandstillverkade innehåller, förvånande nog, E621) och Slotts starka senap. Snålvattnet rinner redan ...


Till korven dricker man förstås öl. Finskt öl, för att vara lite patriotisk.


Fyrverket består apoteket med, eftersom jag fick en ask med långa, stadiga brasstickor när jag shoppade D-vitamin för 30 euro (300 SEK) idag. Tackar, tackar!


Men hörni, nu ska jag ut på ägorna och gneta ihop lite mera pinnar och kottar, för man får ju inte riskera att det blir bara en liten poff och så är brasan slut. Därefter återstår bara att invänta medeldarna, och tammetusan, tror jag inte jag knäcker en kall Koff medan jag vän­tar! ;o)

Ha en riktigt fin valborgsmässoafton, allesammans!
And ... don't drink and drive!

Stucken och drucken

PJIIIIU ... NU ÄR pärsen över. Tack alla, för moraliskt stöd! Bredvid mig på bordet står kaffemugg nummer två och i magen skvalpar ett par mackor omkring. Otroligt att man kan bli så infernaliskt sugen på både det ena och det andra när det råder intagsförbud.


Laboratoriet finns i vårt fina, lilla centralsjukhus här på ön, som byggs om och till mest hela tiden. Sjukhuset är en del av det som heter Ålands hälso- och sjukvård. Jag hade flyt, kan man säga. På kö­num­merskylten lyste nummer 67 när jag tog min lapp ...


... och på den stod det 68. Mindre än fem minuter senare var jag stucken och klar. Här är det snabba puckar som gäller!


Lika snabbt susade jag vidare till apoteket, för att fylla på mitt tomma förråd av D-vitamin. Vid det här laget har de vant sig, så det upp­stod inga som helst problem när jag, som vanligt, mer eller mindre tömde deras lager.


Raskt vidare till nästa anhalt, den finländska motsvarigheten till Sve­riges Systemet, för att panta en korg tomflaskor. (Varför heter det förresten ”Systemet”..? ”Alko” säger ju vad det handlar om, men ”Systemet”???)


Samtidigt passade jag på att inhandla en flaska rött. Crocodile Rock, en australiensare, blev det den här gången; ett prisvärt, fylligt vin av merlot- och cabernetdruvor.


Härmed, mina vänner, är det dags att ta sig an dagen och dess ve­der­mödor. Det ska födelsedagsuppvaktas x 2 (jaaa, tårta!), shoppas beg. glass­maskin, rustas för kvällens pyromaniska övningar, kommas ihåg att gödsla rabarber ... med mera, med mera. Ja, sannerligen, dagen är som vanligt fulltecknad.

Svältdöden är nära

IMORGON ÄR DET dags för labbet igen och nya fasteprover för att kolla upp min C- och D-vitaminstatus. Ingen mat, inget dricka och – o, fasa – inget röka före det! Need I say more..?



Jag, som egentligen aldrig äter godis, hallucinerar just nu om berg av choklad. Fazers ... Sjuttioprocentig ...


Gaaah!!!
Fattar ni hur jag lider?!?

Stopp i rören, anyone?

JAG ÄR URDÅLIG på att komma ihåg att kalka av kaffebryggaren, min #$¤%&@ Moccamaster.

För att överhuvudtaget få det gjort har jag på insidan av en köks­skåps­dörr tejpat upp receptet på den i särklass mest miljövänliga lösningen på problemet. För säkerhets skull på dörren till det skåp där kaffet finns.


Det här fungerar precis lika bra som innehållet i de dyra förpackningar med avkalkningsmedel som finns att köpa i butiken. Samma soppa kör jag också i mitt ångstrykjärn nån gång då och då, dock i en något mindre mängd.

Sanningen om lögner

HUR LÄR MAN sig – ska man ens lära sig – att hantera lögner..? Jag menar sådana lögner som är så uppenbara att de är genomskinliga som vatten, men som av lögnaren själv är så ofta upprepade att de för honom eller henne befästs och blivit liktydiga med sanning.

Jag talar alltså inte om Arielvita undanflyktslögner, som vi var och en hemfaller åt lite till mans. Inte heller lögner av den typen som rör sig i gråzonen, så kallade förbättringar av sanningen. Nej, jag tänker på lögner svarta som helvetet självt, som lämnar efter sig ett frätande spår av elände och olycka där de drar fram. Lögner som förtär och förgör.

Victoria Simmonds as Pinocchio. Photo © 2007 Clive Barda
Ibland är dessa lögner riktade mot andra, men lika ofta är de lögner ”för eget bruk”; lögner som gör att du förblir fast i ett beroende/med­be­roen­de, lögner som gör att du kan se dig själv som något förmer än andra eller lögnen som ett redskap för att bli populär/be­kräf­tad/äls­kad. Den svarta lögnen har många ansikten, men alla är lika fula.

Inte ännu tio fyllda ställdes jag inför insikten att hela min tillvaro byggde på en lögn; en lögn som inte ens var min. Ända sedan den dagen har jag avskytt lögnen i alla dess former. Det spelar ingen roll om det är en oskyldig lögn för att försköna en historia eller om det är rena, rama blåljuget. Jag tål det bara inte.

Jag funderar emellanåt på om denna min kategoriska inställning till osanningar är rätt eller fel, men jag kommer alltid fram till samma slutsats: lögner, likväl som brott, lönar sig aldrig. Det finns ett britt­iskt ordspråk som väldigt bra sammanfattar vad jag menar: What goes around comes around. Förr eller senare blir du upp­hun­nen av din lögn, det är bara en fråga om när.

Parentetiskt sett förvånar det mig en smula att de sju dödssynderna inte är åtta. Lögnen borde, i mitt tycke, vara en självklar kandidat för den posten.

Heldag på gården

*GÄÄÄSP!* JAG TROR jag har fått syreförgiftning ... Hela långa da­gen har jag varit utomhus på ägorna och förmodligen överdoserat både frisk luft och sol. Men så har jag också fått mycket uträttat.

Dagen började med gropgrävning, eftersom jag skulle flytta såväl min libsticka som körvel. Jäsiken, hörni, vad båda plantorna hade rötter! De gick ju av förstås, de längsta och grövsta, men omplanteringen ska nog lyckas ändå. Min [ringa, men dock] erfarenhet har lärt mig att växter sällan är så känslig som man tror.



Detta är således den nyss nedtryckta libstickan.

Jordgubbslandet blev uppstädat också, och jag rev väl bort ett par hinkar med avläggare. Det är otroligt så villiga de är att föröka sig, de små liven. Däremot tycker jag att de kan hålla sig i odlingsrutan och inte försöka smita iväg över grusplanen.

Merparten av tiden har jag dock ägnat mig åt vårgödsling. En del av växtligheten fick ett par skopor Kanankakka (dvs hönsskit) rätt på jorden, men det mesta gödselvattnade jag. Det tar sin tid att lösa upp hönsgödslet i vatten, fylla vattenkannan två miljoner gånger och kånka runt. Medan upplösningen pågick vandrade jag omkring på gården, plockade pinnar och kvistar till valborgsmässoeldningen och bara njöt av att det äntligen har blivit vår på riktigt.



Här och där i min moss- & gräsmatta växer ruggar med nunneört. De är jättesöta och ett riktigt vårtecken. Det oaktat komplicerar de årets första gräsklippning en smula, eftersom jag ogärna vill köra rätt över dem. Första klipprundan brukar mest likna horisontell storslalom.


Och kolla, nu tittar också rabarbern opp! I år ska den få en rejäl dos med hönsskit, så jag kanske får lite hävare stjälkar än de tandpetare jag fick nöja mig med ifjol.


Efter ett par, tre timmar var jag i alla fall tvungen att räta på ryggen och få något i krävan. Det blev en balja kaffe och två mackor av brödet jag bakade igår, och det smakade himmelskt där ute i det fria!


Efteråt blev jag sittande en stund på trappan och filosoferade. Det måste man också tillåta sig, trots att räckan arbetsuppgifter är oändlig.


Fast nu är både dagen och ryggen slut, och det är dags att dimpa ner i soffan med virkningen. Jodå, filten växer, om nu någon trott det mot­satta. Men vissa av färgerna är slut, så jag får hålla tillgodo med att producera ofärdiga hexagoner. Mera garn är på kommande från Tysk­land och med lite tur har jag det här imorgon.


Men först ska jag äta middag, en mycket enkel sådan. Ångkokta mo­röt­ter och dito potatis, min kålsallad och så en röra av gul lök, bacon, svartpeppar och matlagningsgrädde. Mer kulinariska finesser än det­ta pallar jag inte med efter den här dagen.



That’s All Folks!

[tags: crochet, blanket, afghan, hexagon, cotton, multicolor]

En runda i trädgården

TÄNK, VAD LITE mera sol och värme gör stor skillnad! Nu börjar det nämligen hända saker i rabatter och odlingar – snart exploderar det.

För en vecka sedan syntes ingenting ovan jord, men nu växer kör­velns mjuklurviga bladskott så det nästan syns från timme till timme.


Och gräslöken, från början två vissna tuvor, har redan 20 cm långa strån! Plus att den frösått sig så villigt att jag kommer att drunkna i gräslök den här odlingssäsongen ...


I höstas tog jag bara upp hälften av min vitlök. Jag har varit felruckad på den fronten och alltid satt mina klyftor på våren, när man egent­li­gen ska göra det på hösten. Så för att ”hamna på rätt” lämnade jag alltså vid skördetid ifjol kvar halva beståndet i landet. Varför skulle det inte funka? tänkte jag. Andra lökväxter övervintrar ju också.


Här är kvittot på att det gick vägen, i form av nya, ljusgröna blad! Nu får de stå till hösten innan jag skördar, och då – men först då – sätter jag nya klyftor. Innan dess ska det bli spännande att se hur pass rejäla och klyftiga lökar jag får med den här pågående, något udda odlingsmodellen.

En haiku i gryningen

En ny dag får liv.
Med fjäderlätta steg väcker mig
solkattens tassar.
***
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

RECEPT > Formbröd med frön & äppelmos

MITT I TRÄDGÅRDSARBETET satte jag dumt nog igång även med brödbak. Bröden fick därför jäsa onödigt länge i formarna innan de hamnade i ugnen, eftersom jag stod och grävde i träd­gårds­kom­pos­ter­na och totalglömde att jag hade något på gång inomhus. Det smak­mäs­siga resultatet är det inget fel på, men utseendemässigt blev det väl mera njä.


25 g jäst
1 dl filmjölk (surmjölk i Finland)
2,5 dl kallt vatten
1 msk olja, gärna olivolja
2 msk krossade linfrön
2 msk skalade sesamfrön
4 msk skalade solrosfrön
0,5 dl äppelmos
1 dl rågsikt
2 dl dinkelmjöl
i runda slängar 5-6 dl specialvetemjöl
1 knapp msk gott havssalt

Lös upp jästen i vattnet och filmjölken. Hiva i alla ingredienser, för­utom saltet och ett par deciliter av specialvetemjölet. Rör ihop och till­sätt yt­terligare vetemjöl tills degen antar en elastisk konsistens och slu­tar klibba mot bunken, men den får fortfarande vara mer lös än stabbig. Knåda i maskin 5 min. – för hand c. 10. Nu tillsätts saltet och sen fortsätter du knåda lika länge till.


Klä en avlång brödform med bakplåtspapper och stjälp upp degen i formen. Pudra vetemjöl över ytan, lägg en handduk över och låt brö­det jäsa sisådär en dryg timme i rumstemperatur.


Sätt på ugnen på 250° grader och ställ in formen på nedre falsen. Ef­ter 5 minuter öppnar du ugnsluckan en kort stund för att släppa ut en del av värmen. Samtidigt sänker du temperaturen till 220° och gräd­dar vidare i 25-30 minuter eller tills brödets innertemperatur är 97°.

Låt det nygräddade brödet svalna på galler, inlindat i en handduk.



LADDA NER SOM PDF-FIL

Odlingslådorna avancerar

DAGEN BÖRJADE MED duggregn och jag var säker på att jag skulle bli tvungen att omdisponera mina planer. Men se på tusan, slog det inte om och blev en eftermiddag med strålande sol!

Pallkragarna, strukna två gånger med tjära, har nu hamnat på sina rätta platser i närheten av mina befintliga odlingar. Under de botten­lösa lådorna har jag lagt markduk (det ska klippas rent runt lådorna!) och underst i dem ett lager med grövre kompostmaterial. Mellanlagret består av halvförmultnad löv­kompost och överst ska det bli prima, sållad mylla.



Den märkliga ”pelaren” är en betongskulptur jag gjorde på en kurs för några år sedan. Överst ska det egentligen vara ett koboltblått glas­klot som reflekterar solen, men det har jag inte haft råd att skaffa mig ännu :o) Vilstolarna i Adirondackstil med tillhörande litet bord byggde jag 2007.


I komposterna formligen kryllar det av mask och andra ned­bryt­nings­arbe­tare. Det har tagit sin tid att få igång kretsloppet, men nu jobbar det på så det bara spritter om det. Nu, det femte året med ”Rucklet”, börjar jag bli mer eller mindre självförsörjande när det gäller jord. Najs!


Vad det här är för kille vet jag inte, men snygg är han och ställde villigt upp för fotografering och poserade som en riktig Top Model.

En haiku inför 1:a maj

Gudingen ropar!
Solvarm tjära kittlar min näsa ...
Året står i blom.
***
Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.

"Gimme 7"

JOHANNA MED BLOGGEN Uffemattens tankar och funderingar måste visst ha höga tankar om mig och min blogg, eftersom hon delat ut en plakett? Jag niger djupt och vinkar till tack :oD

Reglerna är – som vanligt – att berätta sju saker om sig själv och att i sin tur ge utmärkelsen åt sju andra. Det första kan jag väl ordna, men steg 2 hoppar jag, som vid tidigare tillfällen, över. Jag kan helt enkelt inte välja bara sju, för då skulle jag få värsta ångesten för dem jag väljer bort ...

Den här awarden skickar jag således vidare till er allihopa, ni som bloggar underhållande, allvarligt, filosofiskt och/eller om användbara, praktiska saker! Blogg on!

Och så var det då sju saker om mig själv:

1. Jag är i grund och botten rysligt ordningsam (synd bara att det inte alltid tar sig uttryck i levande livet).


2. Jag är en jävel på att rimma.


3. Jag kan hjälpligt spela ”Ålänningens sång” på en läckande tvärflöjt.


4. Jag har lätt för att fatta bruksanvisningar och beskrivningar.


5. Jag har 27 alldeles egna tänder, fler har enligt tandläkaren inte plats.


6. Jag gillar inte skvaller, inte ens i form av Svensk Damtidning.


7. Jag är av födsel och ohejdad vana rätt så (läs: seriöst) långsint.

En nära naturen-upplevelse

EFTERSOM VÄDRET VAR så där äkta vårsöndagsförtjusande igår tog vi oss för att bege oss ut i Naturen, väninnorna S och P och jag. Vårt mål var Stora Skogen och expeditionens syfte vårlig jakt på årets första nässlor.

Oförskräckta kämpade vi oss fram genom urskogen och kom helt oför­happandes rakt på en fin skogsbacke, med en myckenhet pittoreska små högar av både det ena och det andra. Såna här perfekta smult­ronställen är det svårt att hitta, varför vi nogsamt lade platsen på min­net med tanke på framtida picknickar.


Inte långt därifrån fick vi ögonen på ännu en glad och oväntad över­raskning: ett välvuxet årsskott av Televisium philipus. Eftersom såda­na är extremt sällsynta i Stora Skogen skyndade jag mig naturligtvis att plocka fram kameran! Ett riktigt praktexemplar var det, på minst 28 tum.


Strax bredvid fann vi dock spår av att andra besökt platsen före oss; någon som synbarligen blivit minst lika förvånad över den för­ut­nämn­da rariteten som vi. Någon som bokstavligen tappat hakan. Nej förlåt, jag menar förstås överkäken.


Oförtrutet banade vi oss målmedvetet vidare genom vildmarken. Men vafalls?! Hade inte någon förrättat sitt tarv mitt där ute i Stora Sko­gen! Men usch, så snuskigt. Utomhus, och mitt på vägen! Är det verk­ligen nödvändigt av Naturen av vara så naturlig?!? Den tänker tyd­li­gen inte alls på det hygieniska – eller oss besökare.


Och inte tycks det vara avskräckande att Storebror är nära. Hur trist det än må vara, är det nog bara att acceptera att det inte längre exi­sterar någon respekt för överheten. Inte ens i Stora Skogen. Nej, san­na mina ord! På fallrepet är den, Naturen.


Vi vankade och vandrade och strövade och släntrade. Och ser man på, just som vi bestämt oss för att ge upp fann vi vad vi sökte! Fast en nässla gör ingen soppa – än mindre tre. Slokörade och med tom­ma korgar fick vi därför finna oss i att slå till reträtt, rörande ense om det oerhört fräcka i Naturens självsvåldiga avsteg från tidtabellen.


Men var inte detta en helt fantastisk nära naturen-upplevelse, så säg? Om ett par veckor gör vi om det! Har jag riktig tur kanske jag lyckas fånga ett bestånd av Konservum metallica med min kamera. Det skulle sannerligen vara något att berätta om för barnbarnen!

Veckans Vanartiga Vers #2

En äkta nudist från Alaska,
som älskar att bada och plaska,
har när vintern är här
lärt sig kringgå besvär:
åt snoppen sytt fleecefodrad taska!

taska = ålderdomligt ord för ficka eller väska

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerick­ar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.