God jul, alla och envar!

 
Da’n före da’n före doppareda’n
är kommen re’n, även här i stan.
Men krossat glas och knädjup snö
på julestämning tagit dö’.

Ej lust till pynt,
till kort ej mynt.
Jag sänder därför oförsynt
ej hälsningar på annat vis
än detta till var gottegris,
som tittar in hos mig ibland
och kommenterar lite grand.

Må jul och fest
bli riktigt bäst,
för dem jag gillar allra mest!
Må tretton, när det kommer sen,
bli riktigt fint för dig, min vän!
Fast tolvan varit rätt så svår,
jag tror trots allt på Gott Nytt År.

Någon plan har jag inte, däremot en teori

OM MINDRE ÄN tre veckor har det gått exakt ett år sedan jag JO-an­mäl­de Folkpensionsanstalten i Finland (FPA) för att de inte beräknar de allmänna bostadsbidragen i enlighet med den av statsrådet årligen utgivna förordningen. Än har inget hörts i saken.

På grund av att FPA härförleden beviljades en ytterligare respit på två veckor för sin utredning av ärendet, och på grund av att denna sen­kom­na ”utredning” därefter visade sig bestå av ingenting annat än en ord­rikare repitition av vad de svarat JO redan i juni, har min senaste teori uppstått:

Den 1.1.2013 träder en ny förordning för 2013 i kraft. En förordning som stadfästs redan den 29.11.2012. Min gissning är att FPA:s bo­stads­bidragsberäkningar fr.o.m. den 1 januari, i all tysthet för att i mån av möjlighet undvika en jätteskandal, kan komma att göras precis så som jag i mitt klagomål beskrivit att de bör göras.

Jag skulle inte vara ett smack förvånad om det är så det kommer att gå till, eftersom missförhållandet är så uppenbart att det inte går att bortförklara. Lika väl kan det bli så att absolut ingenting förändras, helt i linje med att min nuvarande tilltro till rättsstaten är lika med noll. Men den som lever får se! Det händer ju faktiskt att man förvånas.

Och tror ni baskemej inte att det snöar. Igen.

Dessa FÖRBANNADE försäkringar!

LÅT MIG CITERA villkoren för min hemförsäkring:

”Försäkringen ersätter inte...
Skador förorsakade av isens eller snöns tyngd eller förskjutningar i dessa.”

Ta bort tung snö från taket för att undvika skada står det. Jomen, tje­na! Hur var det tänkt att jag skulle kunna göra detta, när jag 3-14.12 befann mig intagen på rehabiliteringsanstalt på annan ort medan det ymnigaste snöfallet i mannaminne pågick hemma på Åland?!

Jag börjar faktiskt luta åt att skrota samtliga försäkringar jag varit dum nog att teckna. Och ni kan ge er fan på att min olycks­falls­för­säk­ring antagligen inte kommer att omfatta skadan på knät, som inte bli­vit bättre ef­ter punktionen i förrgår. Något annat förväntar jag mig inte för ett ögon­blick.

Nä, god jul liksom.

Fan.

PS. Dessutom håller jag på att bränna alla proppar jag har på att det inte ens går att gå in och göra en skadeanmälan till en levande person på ett vanligt kontor. Nej, minsann. Nuförtiden ska det göras on-line.

Hur inihelskotta kan det vara tillåtet att man får förutsätta att alla män­niskor har tillgång till en jävla dator och internetuppkoppling? Och att alla, oavsett ålder och/eller utbildning, förutsätts ha tillräcklig da­tor­vana för att ens klara av att göra den förbannade anmälan on-line??? Hur ur led är inte den förbannade tiden sedd ur den syn­vin­keln? Och försäkringar det ska man tamejfan inte ha, det är då ett som är säkert. Inte ens de lagstadgade.

-0,025 liter

DET VAR INTE så länge sedan jag blev tappad förra gången, faktiskt bara två månader, men nu var det dags igen. Knät, som jag vred till ordentligt i lördags, bjöd på hela 25 ml klar vätska. O, du milde, så skönt det var att bli av med detta överflöd!

Med detta kan jag bocka av även knäledspunktion på min inofficiella lista över Roliga saker att få vara med om innan man dör. Röntgen, som följde på det, har man ju gjort ett oräkneligt antal gånger förut.

Och nu får det fanimej inte komma mer snö under den närmaste veck­an, eftersom punktören utlyst skottningsförbud :o/

05:17

JAG VÄCKTES AV ett knak. Det visade sig vara ljudet av ett fönster­glas i vardagsrummet som spräcktes av en inåtvinklad, avbruten is­tapp, som satt fastfrusen i kanten på det nedåtglidande snösjoket up­pe på taket. Någon minut senare, exakt kl. 05:17, kom braket, som hörs när några ton snö och is störtar till marken från fem meters höjd.

Tur att jag fick markisen på bottenvåningen invevad igår kväll.
Tur att hängrännan sitter kvar, om än lätt på svaj.
Tur att inte fler fönsterrutor sprack.

Men när vi idag skriver den 18 december har denna oförutsedda vin­ter­vinter redan skördat
... nio växthustakglas,
... ett fönsterglas,
... X antal fästen till hängrännan på husets ena långsida,
... tyget till en lång markis och
... mitt högra knä, som vid skottning i lördags vreds/bröts när jag fast­nade med foten i en snödriva och tappade balansen.

Om tre dagar når vi slutet på Mayafolkets 5.125 år långa kalendercykel och under de kommande dagarna hinner det hända mycket skit. Men sen ska det väl ändå bli bättre?

Viss rasrisk?

 

Och ingenting kan jag göra åt situationen. Bara vänta. Jag borde egent­ligen försöka få bort snön från markisen och veva in den. Men tänk om snömassan där ovanför ger sig iväg i exakt det ögonblicket?! Jag törs helt enkelt inte. Så feg är jag.

&#%$¤! vinter

ALDRIG FÅR MAN vara riktigt glad, det är då ett som är säkert. Efter idogt arbetande igår med att befria växthuset från de snömassor som ackumulerat under två veckor med en väderlek som växlat mellan ym­nigt snöfall och iskyla var det bara att konstatera att minst tre glas redan strukit med.

Fan.

När jag vaknade imorse konstaterade jag till min glädje att jag för en gångs skull sovit hela sju timmar i sträck. Glatt hoppade jag (nåja, ähum, inte riktigt sant, men det låter bra) ur sängen och vinklade upp persiennerna mot det knappt märkbara dagsljuset. Då väntade nästa överraskning: ett enormt sjok av snö, i kanten försett med långa, sylvassa istappar, täckte hälften av utsikten från mitt ena sovrumsfönster.

Hjälp, liksom. På våningen under, i markplan, finns en lång markis som spänner över två fönster. Den är lite utfälld året runt för att skydda fönstren mot väder och vind, och sommartid även mot solgasset. Scheisse, tänkte jag. Rasar snömassorna kommer det här att sluta illa.

Jag hann nätt och jämnt få på en panna kaffe efter att jag tagit en bild av eländet innan jag hörde ett våldsamt brak, varefter ljus­för­hål­lan­dena i sovrummet förbättrades avsevärt.

Fan.

Ska jag verkligen våga mig ut och inspektera hur illa det gick? Och vad mer ska hinna hända före årsskiftet..? Varför är det numera aldrig nå­gon måtta med någonting??