”We’re lovin’ it!”

 

Fast brödet var inte hembakat.

*skäms*

Nä, jag skämtar bara.
Det gör jag faktiskt inte ett smack :o)

Om att inte veta vad man har förrän det slutar fungera som det var tänkt

LILLA A HAR nyss knatat iväg till skolan. Himlen är midnattsblå fast klockan snart är nio och det enda som lyser i ”Rucklets” ruffiga kök är pappersstjärnan i fönstret, den sista resten av julen som gick. I över­morgon är det tjugondag Knut, så då borde det vara slut även på den­na ljusning i tillvaron. ”Borde”, säger jag, för jag tror jag lämnar den uppe ett tag till.

Knappt hinner man nämligen ta sig över en puckel, få för sig att nu ljusnar det, förrän man likt ett tvättäkta blindstyre dråsar ner i nästa fallgrop.

Nu är det snöskottarknät som ställer till det. Efter urtappningen i mit­ten av december har svullnaden lagt sig, helt enligt instruktionsboken. Yes! har jag hunnit tänka, nu står det inte länge på förrän det slutar göra ont och jag har full rörlighet igen.

Not.

Här föreligger sannolikt en skada på den laterala menisken. Fiint ... För oss 50-plussare innebär ingrepp som artroskopi nämligen en klart ökad risk för artros i leden. Jamen, så kuul, när jag redan före knä­ska­dan har den skiten på gång ... Den här gången anhåller jag därför om att det ska visa sig att farbror doktorn gissat fel och att lilla menisken ska visa sig må fina fisken.

Här behövs hur som haver all stjärnkraft som går att åstad­kom­ma, så det är förmodligen lika bra att låta juldekorationen bli uppe året runt. Om inte för annat, så för att jag ska hinna vänja mig vid att inte kla­ra av att stiga upp på en stol för att sätta dit eller ta bort den :o/

Herremingud, vilken gnällig, trist och bedrövlig människa jag börjar bli! Skulle det bara gå, skulle jag vid det här laget begära skilsmässa från mig själv.

Om när det plötsligt bara händer

JAG, OCH MÅNGA med mig, har under en stor del av livet haft en nära relation till CSN. Nu är den tiden plötsligt förbi och så konstigt det känns ... Är det månntro tekniskt möjligt att under dylika om­stän­dig­he­ter drabbas av fantomsmärtor? Såna av den ekonomiska sorten menar jag.

Fast ensam behöver man aldrig vara. I CSN:s ställe har jag ju Di Sma Undar Pannbenet, mina mångåriga vänner av släktet Borrelia bur­go­dor­fe­ri, som lett till mitt nyväckta intresse för ”killarna på kontoret”, de som går under förkortningen CNS och som sedan en tid inte riktigt sköter sina åtaganden i enlighet med tjänsteavtalet.

CSN eller CNS, förresten? Tja, det torde vara hugget som stucket. Alltid är det något, och detta något är sällan kul. Samtidigt är det ju för­näm­ligt att CSN gör slut med mig preciiis i samma ögonblick som den finska skattebjörnen bestämmer sig för att roffa åt sig mer. Nog måste man kalla detta sammanträffande för ett visst mått av flyt. Väl..?

Enkla nöjen

IBLAND BEHÖVS DET inte stora åthävor för att man ska känna sig lite gladare. För min del kan det vara något så enkelt som att jag lyckas lära mig någonting nytt.

Inför Lilla A:s födelsedag fick jag t.ex. för mig att jag för en gångs skull ville få till en riktigt fin rosett på det ena present­pa­ketet (av två), vars innehåll av rutiga och randiga orsaker istället var av mycket ringa vär­de. Långt ifrån det jag egentligen hade velat förära min nyblivna sex­tonåring.

Och si, på nätet hittar man tamigsjutton allt! Även föredömligt tydliga instruktioner för rosettknytning.

Inte så pjåkigt knutet, va? Här testat på en bit skumplast. I paketet låg ett nagellack, som den väna modern naturligtvis måste testa :o)

Men det är bara att face the music. Har man passerat de 50 och har händer som ser ut därefter, då är tiden för glittrigt nagellack passé. Detta är i och för sig ingen större förlust, för jag är sannerligen inte stöpt i glitter-, spets- och volangformen. Jeans och några tag med en hårborste är mera min melodi.

Vad som också är glädjande är den recension av ”60+ och singel” som Nya Ålands Patrik Dahlblom skrivit i dagens nummer av tidningen. Re­dan det faktum att boken recenseras är kul, eftersom det hunnit gå ett halvår sedan den trycktes. Men att han dessutom skrivit om den i posi­tiva ordalag är, på ren svenska, skitkul!

Sauli Niinistö sänker sin inkomst. Än sen då? Det gör jag också.

Min familjs nettoinkomst sjunker med närmare 6 % från 2012 till 2013, från 710 € till 670 € per månad. Till raden med kroniska diagnoser räk­nar jag därför med att under innevarande år kunna addera även ICD-10:s E63.9, ”Näringsbristtillstånd, ospecificerat”. Sådan är den krassa, ekonomiska verkligheten för en vanlig dödlig, om man haft den dåliga smaken att dra på sig en komplex sjukdomsbild, vars ”utredning” hand­has av jurister och/eller ekonomer på ett arbetspensionsbolag och inte av legitimerade läkare.

Förblindade av siffror och paragraftecken beslutar man glatt och oav­sett antal specialistomdömen, att den allena saliggörande mirakel­me­di­ci­nen är ekonomiska tumskruvar och ingenting annat. Jag tillåter mig dock att kasta in en brasklapp beträffande denna ”behandlings” gynn­samma inverkan på just min förmåga att återkomma till arbetslivet. Svält är inte en lagstadgad form av yrkesinriktad rehabilitering och det är inte det som i 21 kap. 14 § i Strafflagen rubriceras som ”Ut­sät­tan­de” heller.

Dessutom är det vedertaget improduktivt att piska en död häst. Eller som Dakotaindianerna säger: When you discover you are riding a dead horse, the best strategy is to dismount.

Ja, må hon leva!

TÄNKA SIG, IDAG är det redan sexton år sedan jag låg på BB med igångsatta värkar från helvetet själv ... Men det var ett lågt pris att betala för en innerligt ef­terlängtad, högt älskad dotter.

♥ ♥ ♥ Största möjliga grattis på 16-årsdagen, Lilla A! ♥ ♥ ♥

Hu, vad jag med ens känner mig gammal.

Aktivist, javisst!

IGÅR HADE JAG aktivitetsdag i ”Rucklet”. Först aktiverade jag mig med att, med risk för liv och lem, klättra stege utomhus, för att plocka ner kros­sade växthusglas och mickla dit skivor med kanalplast istället. Det var inte kul, eftersom jag f.n. befinner mig i en pirr i kroppen- och svirr i luvan-period igen.

Då var det klart roligare att på fast mark i ruckelköket koka ihop apel­sin- och citronkräm och lägga ihop en trave macarons till Lilla A:s ”fö­del­sedagskalas”, som går av stapeln idag, eftersom hennes sex­ton­årsdag imorgon råkar sammanfalla med skolstarten efter jullovet.

Och så blev det lite disk efter det.

Nästa moment var hopkok av vaniljkräm och temperering av choklad, för att ta födelsedagstårtan ännu ett steg närmare fullbordan. När jag lagt ihop de tre befintliga nötmarängbottnarna insåg jag att höjden blev löjlig, så jag fick hasta la vista producera ytterligare två.

Och så blev det ännu mera disk.

Kvällsaktiviteten, efter en prosaisk middag på pastarester – och därpå föl­jande disk, blev ett antal virkade blommor till; mittpartier till den ny­startade blomrutefilten. Totalt har jag nu 30 stycken färdiga för hop­virkning, så det går klart fortare att göra såna här jämfört med t.ex. mormorsrutor :o)

Idag då? Ja, idag ska tårtan dekoreras, de ytterst symboliska fö­del­se­dagsgåvorna paketeras och kaffebordet dukas. Och så ska det dis­kas förstås, efter den meckiga röra som uppstår när jag ägnar mig åt kon­ditoriell kreativitet.

Ibland känns det som jag inte gör något annat än grisar ner och dis­kar. Och diskar och diskar och diskar ... En &#$!§$ aktivitet det också.