Vareviga morgon vaknar jag full av goda ambitioner att vara go’ och gla’ och se livet från den ljusa sidan, men i takt med att dygnets ljusa timmar blir fler verkar skymningen lägra sig allt mer över min planhalva; ett förvånande, men inte helt ovanligt, fenomen. Eller, tja, så har jag i alla fall fått mig berättat av såna som kan sånt där.
Eller kan det helt enkelt vara en begynnande femtioårssvacka..?
*funderar*
Jo, så illa kan det nog vara, för frågan ”Jaha, blev det inte mer än det här?” ploppar upp oroväckande ofta. Alla drömmar jag hade som barn, tonåring eller nyvuxen, vad blev de av dem? Jo, schlurp sa det, och så försvann de ute i livets avloppssystem. Och här sitter jag med badkarsproppen i handen och stirrar fånigt ner i silen. Bildligt talat, alltså, för här i ”Rucklet” har vi inget kar. Ingen karl heller, för den delen.
Nåja, drömmar hör ungdomen till. Vi gamla kärringar får göra det bästa möjliga av situationen, så nu går jag och bakar en plåt amerikanska blåbärsmuffins istället. Ha en bra lördag, hörni!
Välkommen, Camilla! Jag lovar att jag inte är lika svårmodig jämt; detta är en förhoppningsvis tillfällig svacka ;o)