Upptaget, var god dröj!

MED ANLEDNING AV händelser tidigare under veckan har jag inte tid att blogga just nu. Jag skriver på viktigare saker.

Tack för visat tålamod!
*plats för irriterande väntemusik*

Skockchock!

SNÄLLA VÄNINNAN B uppvaktade mig på födelsedagen med en stor påse nyskördade jordärtskockor. Lyxigt bara värre, eftersom jag ännu inte kommit på var jag i ”Rucklets” trädgård ska placera en egen od­ling.

Igår lagade jag gratäng på det dryga kilot knölar och ett par hundra gram purjolök. Gott, gottigottgott! Men milda makter, vilken hårdsmält föda dessa skockor måste vara, för maken till turbulens har jag sällan varit med om.

Det har pipit, ylat, mullrat, bullrat och bubblat som jag vet inte vad. Kort sagt: verkmästar’n i magen har kört gasturbinerna på högvarv, för att ta till en snygg omskrivning.


Halva gratängen är kvar, men jag har lovat Lilla A att det blir något an­nat till middag idag före hon ska på veckans dansträning. För all­män­hetens bästa, liksom. Men på lördag kör vi gasen i botten igen! ;o)


(Är det här fenomenet bekant även för någon annan, att jordärt­skocka slår vilken baljväxt som helst på fingrarna..?)

Problemavfall

TELEFONTID HOS DOKTORN:

– Ja, hej, det är doktor X. Hur mår du?
– Tja, det är väl ungefär som förut. Jag tappar fortfarande massor med hår.
– Jahaja, okej.
– Och då menar jag massor med hår. Det blir stopp i golvsilen när jag duschar.
– Mmhm.
– Om du vill kan jag mejla dig en bild på hur mycket det är. Vid varje hårtvätt.
– Nej, det behövs inte! Jag förstår att du tappar hår.

Gör du..? tänker jag då. Jag undrar det jag.

***
Så här mycket får jag sanera från golvbrunnen. Varje gång. Lika myck­et till lossnar det när jag borstar håret när det är nytvättat. Varje gång. Jag kan inte låta bli att undra om han, doktorn, skulle vara lika oberörd om det var hans eget hår som rasade i samma takt.


Men vad är väl lite tappade hårtestar egentligen? Man kan förlora så mycket viktigare saker och för alltid, för evigt. Sin älskade livskamrat till exempel. Jag är fortfarande helt chockad, käraste Inger. Jag saknar fortfarande ord. Men var viss om att min tystnad rymmer allt det som jag inte kan säga!

Det hänger inte på håret. Men livet, som sådant, hänger på en skör tråd. Tunn som ett hårstrå. Och rättvist, det är det inte heller.

Ordlös onsdag

 

Tack för senast

TACK
... Lilla A för ”muffinstårtan”!
... C för rosen!
... K för den kluckande bebisen ;o)!
... S&N för boken!
... M&P för sången!
... B för jordärtskockorna!

Och TACK alla bloggisar för gratulationer! :oD
Världen, både den riktiga och den här i sajberspejs, kan vara helt okej en del dagar. Och det är nyttigt att ibland bli påmind om att man inte är helt ensam i den, även om det känns så mest hela tiden.



På tal om det, så fick jag förresten en lite speciell födelsedagspresent idag: en polisanmälan. Från FPA, som anmält DETTA och DETTA inlägg såsom varande hotfulla (!). Inläggen är nu censurerade – under pro­test – och jag sitter och grunnar på hur det egentligen står till med yttrande- och tryckfriheten i Finland; ironi tycks i alla fall vara för­bju­den, såväl i ord som i bild.

Med ens förstår jag mycket bättre hur Lars Vilks har det.

51

DET MESTA I livet är för tillfället lite upp och ner, och det gäller allt från städsituationen i ”Rucklet” till mina laboratorievärden.


Men igår kom jag mig faktiskt, luftrörskatarren till trots, ut på en liten promenad i den råkalla novembereftermiddagen *host-host!*. Av nå­gon förunderlig anledning kändes det inte alls konstigt att jag råkade passera Doktorsvägen ...


... där jag dessutom upptäckte att det är skyltat för återvändsgränd. Tänk, det har jag aldrig lagt märke till förut! Ironiskt så det förslår, eller..?

Nåväl, jag fortsatta med raska steg *host-host!*, och en stund se­na­re föll min blick på nästa vägskylt: Bättringsvägen. Aha, ett gott omen! tänkte jag glatt. Fast sekunden därpå insåg jag att den vägen, den leder ju faktiskt bort från sjukhusområdet.


Kommen ungefär halvvägs på min lilla runda passerade jag en väg­trumma. Ännu ett tecken från makterna, konstaterade jag krasst, och kikade in. Där var det lika svart som i rumpan på en ko – eller som min och Lilla A:s framtid. Välj själv!


På hemvägen genade jag över begravningsplatsen. Dyster dag för ett sånt besök, men mitt i allt det grå lyste en vacker bukett upp den mul­na dagen.


Jag låtsas helt kallt att det är min bukett, för några andra blommor lär det inte bli och man får ta vad som bjuds :o)

Men nu ska jag tömma och hänga en maskin tvätt, dammsuga, torka damm, laga tårta och förbereda middagen medan jag lite diskret hos­tar lungorna ur mig. Om jag orkar klämmer jag kanske in en dusch och hårtvätt också, för det är ju trots allt min födelsedag ;o)

Happy Birthday to Me!

Spark i baken

DEN SENASTE TIDEN har jag inte varit så där över hövan flitig med kameran och det har retat mig. Men tack vare två härliga blogg­be­kan­ta, Monkan i Skåne och Cici i Norrland, har jag fått tummen ur. Eller åtminstone halvvägs.

Hos Monkan kommenterade jag nämligen häromdagen att jag inte fo­tat på länge – och insåg att så var det faktiskt. Hos Cici var det nyss ett Fototrissinlägg med temat ”Så här ser det ut där jag är” (eller nåt i den stilen). Det ena gav därmed det andra.

I första hand har jag hållit på och övat på s.k. panorering, dvs att be­hålla skärpan på ett motiv som är i rörelse, och ett smakprov på det finns i min fotoblogg. Här, på ”hemmabloggen”, väljer jag istället att visa några vardagsbilder. Eftersom jag i dagsläget känner mig ur­gam­mal fick de bli sepiatonade.

Mina glasögon. Återfinns mestadels liggande på bordet eller uppskjutna i pannan. Detta tyder på att styrkan är fel, fel, fel och att det är dags för nya brillor, men vem fan har råd med sån lyx?

Pennor, pennor och åter pennor. Varför i herrans namn kan jag inte nöja mig med en invid datorn?! Det här är en märklig egenhet jag har och som jag inte lyckas bli av med hur mycket jag än försöker.

Ett jack i margarinlocket. Hos oss har vi alltid smörkniven kvar i asken även när den ställs tillbaka i kylen, så den byts i allmänhet först när as­ken är tom. Varför? Enkelt! Jag avskyr att ha diskhon full med använda smörknivar.

***
Igår bakade jag tårtbottnar. Idag ska jag laga citronkräm, kanske va­niljkräm också, och imorgon blir det tårta framåt kvällskvisten.

Men först ska jag ägna mig åt att hemvårda min luftrörskatarr. Lika li­te som jag uppsökt läkare för mina nattliga bröstsmärtor eller vid det fasansfulla trigeminusneuralgianfallet för några veckor sedan, lika lite tänker jag göra det nu. Mitt förtroende för vården börjar vara för­bru­kat och jag gitter inte ta risken att bli sorterad i inbillningssjukefacket. Nä, hellre dör jag, tamigfan, för då kan de i varje fall inte sätta diag­nosen: F459P Hypokondri ;o)