PB

HÄROMDAGEN MILJÖÅKTE JAG till butiken med en god vän.

”Jag ser väl inte för jävlig ut..?” undrade hon, tokfian, en smula bekym­rad med tanke på att vi skulle bli tvungna att visa oss bland folk.

”Ingalunda!” svarade jag. ”Dessutom kommer jag att befinna mig i närheten och då blir det hur lätt som helst att se bra ut i jämförelse!”

Det var då jag kläckte idén. Den senaste i raden. Den som kunde be­tyda ett helt nytt yrke för tanten. Jag kom nämligen på att jag har de bästa av förutsättningar för att bli en helt fantastisk PB, Personal Boos­ter.

En PB är något man skaffar sig för att kunna känna sig ung, rynkfri, välfriserad och väklädd utan att själv behöva anstränga sig så där nämnvärt. En PB ser alltid ut som hon (eller han) stigit direkt upp ur sängen, inte duschat eller tvättat håret på minst en vecka, klätt sig med förbundna ögon och ett par promille innanför västen och aldrig varit närmare en burk anti wrinkle-kräm än en annons i ett fem år gammalt nummer av Tara.

För en liten extra slant skulle man kunna få ett påbyggnadspaket ock­så: en egen PE, Personal Entertainer, som livar upp den grå vardagen med spirituella samtal, skämt och ordvändningar av önskad kornighet samt gitarrspel av något varierad kvalitet.

Vid köp av de två ovan nämnda tjänsterna kunde också en begränsad tids tillgång till en PL, Personal Listener, medfölja för garanterad upp­märk­samhet, instämmande/beklagande hummanden i olika tonlägen och total avsaknad av glasartad blick.

Vad tror ni? Skulle man rentav kunna söka starta eget-bidrag för det här?

Nåväl, det får hur som helst bli en senare fråga. Nu ska jag helhjärtat gå upp i min roll som PH, Personal Housekeeper, och köra ner tassarna i diskbaljan. Sköna lördan på er, allihopa!

Ornitologer, ohoj!

JAG VAKNADE TIDIGT denna fredagmorgon. I beckmörkret, långt fö­re solen gick upp, hörde jag plötsligt en fågels intensiva sång. Inte di­rekt vackert kanske, men annorlunda. Men som den totalnolla på få­gelsång jag är har jag inte en susning om vem som stod för kon­ser­ten.

Inte kan det väl ha varit en näktergal? Nä, knappast. Men klicka på startknappen under pippin för att lyssna och, om möjligt, hjälpa mig med artbestämningen.




Du får antagligen skruva upp volymen på din dator, för det var inte direkt världens bästa ljud min kamera lyckades spela in.

Om den tillfälligtvisa fördelen med att vara liten på jorden

FÖR DET MESTA är jag irriterad över min ringa storlek. Alltsomoftast befinner sig t.ex. grejer preciis utom räckhåll. Faktum är, att enda gång­en jag är riktigt glad över att jag till formatet är det som på ut­rikiska benämns petite är när det kommer till kläder.

Att vid 50+ fortfarande rymmas i jeans av storleken 29" är faktiskt re­na guldgruvan! På loppisar och i second hand-butiker hittar man of­tast ett överflöd av hela, fina brallor i den storleken. Som igår, när jag för en liten slant fyndade mig ett par fullt felfria Levi’s 501:

Jo, häcken är min.

Och detta, dagsstatus för det ena av mina två befintliga par,
är orsaken till nyanskaffningen:

Men tro för den skull inte att jag klassar dem som slut! Ingalunda! Nå­got ska jag nog hitta på för att förlänga livet på dem ett år till eller två.

Även om dessa härligt inbodda Levi’s också är ett loppisfynd för några år sedan är de ju helt gångbara, om man bortser från revan tvärs över låret. Fast kanske inte som finbyxor då.

Förutom jeansen gjorde jag faktiskt ett annat klipp också. Men det får ni se en annan dag, för nu är det kaffe som gäller! Morgonen började med fasteblodprover på sjukhuslabbet igen och får jag inte kaffe nu blir det kris.

Men så mesigt!

Ett nästan osynligt ”aprilregn” faller över min trädgård. På gården intill vrålar en motorsåg. Grannens vildvuxna häck ska visst få ny vårfrisyr?

Fötterna har varit i blöt under morgonen. Skalpell och fotfil har gjort sitt. Idag kan jag gå igen utan att varje steg gör ont. Underbart!

Ett elva sidor långt bemötande till Besvärsnämnden för social trygghet är äntligen färdigt att posta, och i en av holkarna jag satte upp ifjol är det synbarligen inflyttning på gång.

Vissa dagar behöver jag inte mycket för att känna en viss lycka.

Om att muntra upp sig lite

DET FINNS BILLIGA, till och med kostnadsfria, möjligheter att muntra upp sig lite! En av dem är att låna komedier från biblioteket. Häromsis­tens tog jag i ordentligt med fyra stycken, även om jag t.v. inte hunnit med att se på en enda. Inte dvd:n ur kategorin drama heller för den delen.

Men ikväll kanske? *hoppfull*


Sen måste jag bara få berätta om en av livets krokiga krumelurer, för den är så osannolik att det nästan är för mycket.

När jag i söndags strövade omkring genom den nedlagda semester­byn där jag fyndade vår gitarr steg jag in i ett rum och min blick drogs omedelbart till det som hängde på väggen.

”Nämen!” sa jag häpen åt väninnan. ”Den där tavlan har ju jag gjort!”


Mycket riktigt. När jag vände på den rådde det inga som helst tvivel om saken:


Visst är det helt sjukt?! Efter 39 år råkar jag helt oförmodat besöka detta ställe. Lika oförmodat råkar jag kliva in i just detta rum där tav­lan hängde. Och tänk, att jag tvärs å mesamma kände igen den efter all denna tid :o)

På vilka vägar konstverket (?) hamnat på detta ställe har jag ingen aning om. Men där var det.

Jag erkänner villigt: vackert är det inte. Men det får väl tjäna som ett handfast bevis för att jag kunde virka redan då, hehe?
 

Om att för ovanlighetens skull befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle

HAR NI MÄRKT detsamma som jag, att det ibland händer saker bara för att det tycks vara meningen att de ska hända? Igår infann sig ett sånt tillfälle.

Jag hade följt med bara som sällskap till ett ställe där det såldes ut in­ventarier och lösöre från en nedlagd semesterby. När jag klivit in gen­om dörren stod den bara där och väntade, den begagnade gitarr jag i snart ett år sökt efter åt Lilla A! En fin gitarr dessutom, en Landola C-65 från 1984. Lite repig och nött, men hel och med en underbar klang. Det enda som behövs är en förpackning nya strängar.


I budgeten just nu finns det absolut inget utrymme för en sån här an­skaffning. Men det jag betalade var så lite att jag skäms för att berät­ta, och ett tillfälle som det här får man inte låta glida sig ur händerna för det kommer inte igen. Dessutom kan jag alldeles bra nöja mig med havregrynsgröt till middag en vecka eller två för lyckan i att kunna un­na Lilla A den här glädjen.

På hemvägen, alldeles utanför stadsgränsen, cirklade tre havsörnar högre och högre upp på termikvinden. Den synen kändes på något sätt helt rätt :o) Synd att jag inte hade ett bättre objektiv att tillgå för att fånga dem i flykten.

Ruggugglans bebådelsedag

 
Det blåser nordligt, 18 m/s i byarna.

Det virvlar äckliga, små snöflingor utanför köksfönstret.

Laptoppen låter som ett astmatiskt tröskverk.
Fläkten håller förmodligen på att ge upp
och då är det slutbloggat för min del.

Men, gott folk, från och med idag är det

Därmed förutspår jag att det bara kan bli bättre framöver!
Om ock icke med laptoppen.