Glädjen blev därför mångdubbel när jag igår möttes av en vacker bukett långskaftade rosa rosor från min gamla moster och gamle morbror i Åbo. De hade levererats hela fyra dagar före min hemkomst och hängt utomhus på dörren i flera minusgrader i ett par dagar före väninnan som åtagit sig krukväxtpassningen räddade dem från förfrysningsdöden.
Otroligt nog lever de i allra högsta grad och har hälsan, och fick under gårdagen sällskap av ännu fler av samma sort; en bukett från min ena kusin och hennes familj. Tyvärr är ljusförhållandena inomhus en mörk kväll i slutet av november inte de allra bästa för ett lyckat fotografiskt resultat, men så här ser de ut:
Det känns oerhört lyxigt med rosor av den här sorten mitt i vintern. Ett varmt tack till er, kära släktingar! Lämpimäiset kiitokset teille, rakkaat sukulaiset!
Ännu mer paff blev jag utåt eftermiddagen idag, när jag fortfarande tontade omkring i morgonrock och raggsockor och det plötsligt ringde på dörren. Där stod ett par av mina närmaste grannar och önskade mig ett försenat grattis på födelsedagen med en enorm, helt ljuvlig, purpurröd cyklamen! Detta hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om, så ett varmt tack även till er!
I den inte oävna högen med post som samlats under drygt fjorton dagar fanns det däremot inte mycket att gråta av lycka över, eftersom jag har svårt för att räkna t.ex. fakturan för TV-avgiften som en av livets höjdpunkter. Men ett par gratulationskort hade faktiskt smugit sig in bland räkningar, föråldrade dagstidningar och förhatliga reklamblad. Tack för dem, och ett särskilt tack till Pipi med familj – jag har ännu inte hämtat mig från chocken ;o)
Sist och slutligen ännu ett tack, ett till alla er som sms:ade, hälsade via bloggen eller mejlade gratulationer medan jag var på Madeira. Ingen särskild nämnd, men ej heller någon glömd!
