”Favorit i repris”

FÖR DRYGT ETT par år sedan bloggade jag om Jakten på de försvunna hålfotsinläggen, ett sökande som med varierad intensitet pågick i tre år (!) innan de återfanns. Nu är det dags igen.

Den här gången är det mitt flexibla ministativ till kameran som är puts väck. Det har alltid legat – ska alltid ligga – på samma hyllplan i bok­hyl­lan utanför köket. I förrgår sträckte jag mig automatiskt efter det och mitt mus­kelminne är så starkt att jag nästintill kunde känna det trots att jag famlade i tomma intet. Vafalls, inget stativ?!

Nu har jag [åter en gång] vänt upp och ner på hela huset. Letat högt och lågt, på tänkbara och otänkbara ställen (ja, även i kylskåpet). Nada stativ. Det är som uppslukat av universums svartaste av svarta hål, trots att min egen doktor Watson, i form av Lilla A, vars hjärna numera funkar bättre än min, också är inkopplad på fallet. Men so far inget stativ. Inte någonstans. Inte ens i bastun.

Jag tror tamigfan att jag blir galen, vet ni vad. Det här kan inte vara sant! Inte att det händer en gång till. Eller är det helt enkelt så att jag håller på att bli dement nu också, ovanpå allt annat elände..?

Men ärligt talat, vart fan kan jag ha satt det?

Månaden med stort S

SKÖRDA, SYLTA, SAFTA, skördefest och soppa, det är september för mig. Änt­ligen återkommer lusten och smaken för varma soppor! Just nu finns det dessutom oändligt mycket gott att välja på för att svänga ihop en stor kastrull mättande mat, som blir bara godare om den får gotta till sig en dag eller två.

Igår blev det korvsoppa, av till största delen egen skörd: vaxbönor, bifftomater, fänkål, morötter, potatis, vitlök, persilja och libsticka. Pap­rikan*, korven* och löken kom från butiken. Det sistnämnda skulle egentligen ha varit egen purjo, men den odlingen har myrjävlarna satt p för. Mina purjolökar är just och jämnt i storlek med grövre sugrör :o/

* På specialpris förstås! Vad annars? ;o)

Och på tal om kastruller ska jag nu kasta in ännu ett i raden av mina husmorstips!

För mig har det alltid varit ett onödigt irritationsmoment att stå t.ex. mitt i syltkoket och reta mig på att jag inte har koll på hur mycket syl­ten vä­ger när sockret ska i. Därför har jag på insidan av en skåpdörr en lista upptejpad. På den har jag noterat hur mycket mina kastruller (och bunkar) väger. Då är det lätt att ställa hela koket på vågen, sub­trahera kärlets vikt och på ett ögonblick få koll på vad innehållets vikt.

Annars kan jag bara konstatera att Åland gör det igen, planerar som arsel. Med början idag och ända fram till söndag kväll pågår det skör­defest över hela Åland. Folk åker som skållade illrar kors och tvärs ge­nom landskapet för att besöka, begapa och beundra, och så gott som alla i privatbilar. Samtidigt passar man på att anordna bilfri dag imor­gon. Men hej, så genomtänkt ...

*vederbörligen anti-imponerad*

Vill ni se en stjärna?

ELLER SNARARE NÅGRA hundra? Igår kom jag på att jag ska tömma lagret på alla vaxade och glittrade små pappersstjärnor jag tillverkade för något år sedan. Synen har blivit så vissen den senaste tiden att det är otänkbart att jag med så gott som osynlig nylontråd ska lyckas knåpa ihop några flera stjärnmobiler i mitt lilla liv.

När jag tittade i lådor och askar blev jag faktiskt lite chockad över hur inihelskotta många stjärnor jag vikt. Men nu åker de, som partier med 30 i varje på Etsy.

Vill du lära dig att vika såna här pappersstjärnor själv? I så fall re­kom­men­derar jag min beskrivning (på engelska, men med massor med pe­dagogiska bilder), som jag säljer på Etsy.

Den som väntar på nå’t blått ...

 

KLANG OCH JUBEL, för nu har de kommit, både floribundarosen 'Rhapsody in Blue' och tornedalsrosen, som jag beställde i juli! Mange takk, Cici och Susie, för era tips om nya sorter att införliva till den väx­ande sam­lingen rosor vid ”Rucklet”! Det regnade inatt och nu skiner solen; perfekt väder för plantering :o)

Nån har tyckt att mina nävor smakar smaskens.

Och så vill jag passa på att hälsa till dig Aina, att jag alls inte glömt att du bett om frön från mina pionvallmor om du tror det! Nu står det inte länge på förrän det är dags att plocka frökapslar. Däremot blir det ”blandat bandat” du kom­mer att få, eftersom pionvallmon vuxit upp­blandad med opievallmo. Hoppas det är okej..?

En ska int’ klaga!

60+ OCH SINGEL har funnits tillgänglig för lån vid åländska bibliotek i mindre än två månader, vid vissa av landsortsbiblioteken mindre än en. Med tanke på detta och att boken inte marknadsförts över­hu­vud­taget – än mindre bevärdigats med en recension i någondera av våra två lokaltidningar – och att det fortfarande är nio kommunbibliotek här på ön som ännu inte köpt in den ska jag nog inte klaga på ut­lå­nings­sta­tis­tiken so far:

Lite kul är det också att e-boksversionen sluppit med i Smashwords Premium Catalog och därmed finns tillgänglig för köp bl.a. hos väl­re­nom­me­rade Barnes & Noble (där den som känner sig hågad väldigt gärna får skriva en recension eller betygsätta boken).

Lite nöjd får jag väl vara..?

Livet på en pinne

MAN SKULLE TRO att jag vid det här laget har fått mer än nog av allt vad äpplen heter. Men nu bär det sig inte bättre än att Sävstaholm mognar och liite av den skörden bara måste jag ju ta vara på ock­så. Med betoning på ”lite”.

Jag tog mig några grillstickor av grövre sort och surrade dem två-och-två vid va­randra för att få till 48 cm långa pinnar. 48 cm är exakt den längd som går in mellan väggarna i min ugn.

På pinnarna trädde jag igår kväll upp äppelringar, satte ugnen på 50° och lämnade luckan lite på glänt över natten.

Nu på morgonen är torkningen nästan färdig. Om andan faller på gör jag kanske en sats till under dagen.

På bara några dagar har en definitiv känsla av höst infunnit sig. Löv­mas­sorna börjar gulna och det är småruggigt att tassa iväg och hämta tidningen på morgonen. På kvällspromenaden börjar det kännas som det snart är dags att rota fram yllevantarna igen och på gården står kärleksörten i blom.

Idag är det förresten en trevlig sak i görningen. Men om det bloggar jag inte förrän imorgon ;o)

Även solen har sina fläckar :-)

DET HÖR FAKTISKT inte till vanligheterna att jag klantar mig i köket. Livsmedel är helt enkelt för dyra i inköp för att det ska finnas utrymme för misslyckanden. Men dock, det händer ändå att det går åt skogen ibland, även om det som sagt är sällsynt.

Igår skulle jag testa ett för mig helt nytt recept på äppelkaka, med smet lite à la muffins och låång gräddningstid. Medan kakan var i ugn­en, på slutrakan, dök exet upp för att överlämna dottern – och så gick det som det gick. Jag glömde förstås ta med mig tajmern ut på backen, fastnade med käften och kom inte ihåg kakjäveln förrän det började lukta välgräddad sockerkaka ända ut på gården ...

Fan.

Vad som lyckats aningen bättre är årets vitlöksodling. Jag skördade för c. en vecka sedan och sedan har lökarna legat och torkat tills igår, då jag putsade och flätade dem för vinterförvaring torrt och svalt. Det som finns kvar av fjolårets odling blir utsäde i år. Men det dröjer ännu några veckor tills det är dags att så. Oktober-november är det som gäller.

Och så var det måndag igen då med en vardagsvecka av sedvanlig, otålig väntan på besked från läkare/besvärsnämnd(er)/justitie­om­buds­man­nen att se fram mot. Vecka läggs till vecka och månad till må­nad utan att en enda tumme hakas ur någonstans. Föga imponerande – men jävligt frustrerande.

Tre är också ett antal

MOT ALLA ODDS finns det faktiskt saker som går åt rätt håll. Ett ex­empel är fruktsättningen på mitt unga Melonäppelträd. Ifjol kunde jag stoltsera med den omfångsrika skörden av hela två äpplen. I år kan jag rapportera en tillväxt med imponerande 50 %! Det vill säga totalt tre äpplen.

Lustigt nog sitter de på samma gren, tripp, trapp, trull efter varandra. Jag har därför döpt dem till Knatte, Fnatte och Tjatte :o)

Med två kan man också göra saker. Här på gården växer en än så länge väldans liten alm, som jag sommaren 2010 räddade undan ett liv i armod på norrsidan av min gigantiska cembratall, i skuggan av dess täta grenar. Den var rätt illa tilltygad och har inte haft någon egentlig huvudstam, så de första två åren efter flytten har blott och bart hand­lat om att hålla den vid liv.

Nåväl, den lever i allra högsta grad, så nu har jag valt ut två nya, fina och hyfsat långa grenar, klippt bort övrigt med sekatören och börjat tvinna de två runt varandra. På det sättet hoppas jag att den ska få en ”stam” som står rycken, och det kan ju, om det lyckas, bli ganska dekorativt:

Dekorativt som bara attan är astilben, som alltid är bland de sista som bjuder på blomning i min trädgård. I samma rabatt växer både den här lila och en rosa, som man kan skymta i bakgrunden på den här bilden. Ihop med allt grönt bladverk blir det en för mig oslagbar färg­kom­bi­nation:

Och på tal om färger. Är inte mitten på den här stockrosblomman bara föör läcker? Av någon anledning blir jag virksugen igen ...

Men här ska inte virkas idag! Här ska bakas kaka och inte helt för­vå­nan­de ska det bli äppelkaka. Och igår kväll höll jag grytan kokande till närmare midnatt. 3,4 kg äppelmos blev det, som är c. 100 % mer än jag hade behövt tillverka. Nu finns det mos här i ”Rucklet” så att det räcker för ett par generationer framåt.