Bakverksbaksmälla

DET ÄR KUL med gäster, inte tu tal om annat, men lite trött blir jag allt så här dagen efter. För att kompensera gårdagskvällens o­mått­li­ga intag av ”kolhydratfibrer” skulle det dessutom vara av nöden med en rejäl långpromenad idag, men utanför köksfönstret noteras ett äk­ta aprilväder: gråmurrigt, duggregnigt och nedslående.

För ovanlighetens skull tänkte jag därför visa ett par saker som för­mår lyfta mitt humör även en ruggig aprildag som denna! Först ut blir min härliga damastduk från tidigt 1970-tal, fyndad på nätauktion för några år sedan. Den är tillverkad av insomnade Tampella i Finland, designad av Leena Korpinen och heter Pihlajanmarja, rönnbär (mod. nr. 498):


Damasttekniken innebär att väven är dubbelsidig. Om man vänder på duken är den ena sidan alltså ett ”negativ” av den andra.

Den andra saken är min härligt koboltblå skål på fot, som jag ropade in på en auktion för ungefär ett och ett halvt år sedan:


Jag visade den då, men den tål att visas igen. Skålen har nummer 5324 i serien Grapponia, som formgavs av glaskonstnärinnan Nanny Still för Riihimäki glasbruk. Serien var i produktion 1971-1975. Faktum är att jag har en likadan i klart glas också, men den här blå ligger mig helt klart varmare om hjärtat.

Det om det. Färger gör mig glad, om det nu råkar vara någon som missat den saken.

Annat som gör mig glad är att fröna jag plockade ur en köpepaprika och petade ner i jord den 11 mars har grott:


Men vädret är verkligen inget att glädja sig åt. Jag stannar nog inom­hus och virkar en lavendelpåse enligt beskrivningen som Tant Grön nyss lade upp. Fast allra först får jag nog lov att ge mig i kast med li­te kökssanering för att slippa åt kaffebryggaren och få mig en mor­gon­fi­ka:


Ha en fin lördag, alla människor!

Kvällsöppet i Konditori Rucklet

JÖSSES, VAD FLÖG det i mig igår? Jag tog en lur på eftermiddagen, som jag allt oftare är tvungen att gö­ra numera, och vaknade med ett obetvingligt behov av att baka chok­ladmuffins.

Och när jag nu en gång ställde till med oreda i köket efter middagen tänkte jag: Hm, kanske jag skulle göra havreflarn också? Eller nej, för­resten, kokosflarn vill jag ha!

Och vårfirartårtan till ikväll behövde ju fyllningar, så förutom den re­dan färdiglagade satsen lemon curd fick jag för mig att laga vanilj­kräm.

Och när jag gjorde vaniljkrämen kom jag på att det är gott att lägga ihop två kokosflarn med apelsinkräm emellan.

Och lagar man såna där krämer blir det ju äggvitor över, så då var det bara att spritsa en plåt maränger också.

Hela kvällen höll jag på som en förgiftad iller. Vid elvasnåret gick ögo­nen i kors och sängen hägrade. Jag skulle bara ta fram bröd ur frysen till idag.

Vilket bröd?! Slut var allt som fanns kvar, så det var bara att sätta igång att mata surdegen.

Men tårtan blev fin, kokosflarnen med apelsinkräm onödigt goda, muf­fin­sen steg som de skulle och marängerna känns torra och fina. Nu står surdegsbrödet på jäsning och när det är färdigt tänker jag ban­ne­mig inte göra mera kökstjänst idag! Middagen får bli något ur fry­sen. Och på kvällen blir det tårtkalas!




Sen vill jag också passa på att skicka ett virtuellt tack till alla er som besökte min blogg under mars månad. Hela tvåtusenfyrahundratju­go­sju besök fick jag! Den här buketten med krispiga vårtulpaner är till er!

I would like to cease the opportunity to send all of you who paid my blog a visit during March a very special virtual thank you for contributing to the astonishing 2,427 visits I had! These crispy springtime tulips are just for you!

Bästa tårtbotten

DET HÄR SUPERENKLA receptet på en suveränt porös kaka att an­vän­da som tårtbotten härstammar från en av min salig mors forna ar­betskamrater, en dam som är en sann klippa i köket. Lite av en kalas­kokerska faktiskt.


Du behöver:
4 ägg
1,5 dl strösocker
1 dl potatismjöl
1½ dl vetemjöl
1 krm bakpulver
matfett att smörja formen med
ströbröd
bakplåtspapper

Gör så här:
Sätt ugnen på 175°. Kläm fast bakplåtspapper i botten på en treliters kakform med löstagbar kant. Smörj och bröa kanterna.

Vispa ihop ägg och socker till en riktigt fluffig smet. Blanda mjöl­sor­ter­na och bakpulvret. Sikta om det verkar klumpigt. Vänd försiktigt i mjöl­blandningen i äggsmeten. Avänd gärna en slickepott och försök be­hål­la så mycket som möjligt av luftigheten.

Häll kaksmeten i formen och grädda i 25-30 minuter på nedersta fal­sen.

För en riktigt hög och maffig tårta gör du två bottnar.

Det sköna i det gröna

FÖRSTÅR NI HUR mycket jag njuter av att ljuset återkommer? Strunt samma att jag är tröttare än någonsin när vintern spurtar in på slut­rakan, för ljuset – det underbara ljuset – uppväger det mesta!

Häromdagen plockade jag fram min sekatör i akt och mening att fri­sera min stora, uppstammade hibiskus. Snipp, snipp och så hade jag raskt knipsat av tre vildvuxna toppskott. Men vänta lite! Det sitter ju blomknoppar på dem! Jaha, så var det med den beskärningen, för de blodröda skönheterna vill jag inte gå miste om för allt i världen. Det är nära nu:


På den mer matnyttiga fronten fortsätter förkultiverandet enligt pla­nerna. Körsbärstomaterna, både de gula och de röda, har utvecklat sina första riktiga bladpar:


Liksom gurkplantorna, som ränner iväg lite väl fort i vårsolen. Med den här tillväxttakten kan det bli problem att få dem att hålla sig i skinnet tills temperaturen tillåter en omlokalisering till utsidan:


Och titta, titta här, Monkan! Jag har lyckats hålla ett av pelargon­skot­ten vid liv över vintern! Toppat det har jag till och med gjort, så nu står det en bäbis och rotar sig inuti en plastpåse i köksfönstret. Oh, vad jag är glad!!!


På tal om krukväxter så har jag en del till övers. Jag är en sån där pjoskig sort, som inte riktigt nänns slänga när jag vårstädar. Här finns rotat och planterat av både strimmig ampellilja (3 st) och en sort som jag inte vet namnet på (4 st), om någon intresserad ålänning vill förse sig. Det är bara att höra av sig och komma och hämta :oD

Av den namnlösa sorten har jag dessutom mängder av skott som fortfarande står på tillrotning i vatten.

ampellilja

The Unknown; tacksam för hjälp med artbestämning!
Tänka sig, imorgon är det redan 1 april! Det har vi, lilla A och jag, be­stämt att vi ska fira med en riktigt smaskig tårta här i ”Rucklet”. Bott­narna är redan bakade, så imorgon återstår bara den roliga biten: att fylla och dekorera. Och att äta, förstås ;o)

Tillagt kl. 12:35 GMT+2
Tack vare Gunnel i Göteborg vet jag nu att min okända växt heter gås­fot, Syngonium podophyllum! Ibland är bloggen ett underbart hjälpmedel, inte sant? Stort tack, Gunnel!

Jag fick ett mejl ...

MINNS NI SOLVEIGMANUSET till Bonniers, som jag postade den 10 mars, det vill säga för tjugo dagar sedan? Räknar vi bort ett par da­gar för postgången har det således bara gått arton dagar.

Nu drar jag slutsatsen att det nog inte blivit läst överhuvudtaget. På webben hos dem står det nämligen så här:

”Vi strävar efter att inom tre månader ge besked om bo­ken an­ta­gits för utgivning eller inte, men ibland tar det längre tid.”

Är det då någon – med Bonniers’ egna ord i minnet! – som ens i sin vildaste fantasi kan tro på att just mitt lilla manus lästs och bedömts och ett svar avsänts efter mindre än tre veckor..? Jag gör det i alla fall inte.

Lik förbannat kom det ett mejl idag:


Effing bullshit, säger jag bara! Säg mig, någon som vet, vad vitsen är med att lägga ut 10 euro på att få iväg en manusbunt om inte ens de första 30-40 sidorna blir lästa? Efter det här tror jag ärligt talat att jag högaktningsfullt skiter i några vidare försök att få kärringen ut­given :o[

Eller ... vänta nu! Var det inte Bonniers, de pappskallarna, som i ti­dernas morgon refuserade kära Astrid?

*grunnar på saken en stund*

Jomenvisst, det var det ju! Hm, kanske jag inte ska kasta yxan i sjön riktigt ännu, utan nöja mig med att doppa den i en smält­vat­ten­pöl? En riktigt grund sådan. Och dessutom är jag tydligen i gott säll­skap ;o)

Det sköna i det grå

IGÅR SNÖADE DET igen. Än en gång blev världen svartvit och jag kände hur jag suckade djupt av längtan efter vår, värme och frodig grönska. Sen tog jag mig i kragen och tittade igenom bilderna från en av mina promenader, då jag roade mig med att som omväxling foto­grafera i svartvitt.

Ser man sig omkring upptäcker man att även i det grå finns det skön­het.

Bilderna är tagna i Mariehamn på Åland med min Fuji FinePix F30.

Sten för sten, bit för bit. Vilket otroligt hantverk!
21 mars 2011

Vårfloden forsar fram. Det smälter!
21 mars 2011

Världens lungor, som våra egna bronker och bronkioler.
21 mars 2011

Asfalt! Det finns hopp om livet.
21 mars 2011

Om det här med logik, del 2

I LÖRDAGS BLOGGADE jag om hur omöjligt det varit att få kontakt med supporten hos min internetleverantör, Ålcom. Idag, när jag ringt mitt jatack-samtal till sjukhuslabbet, bestämde jag mig för att även sätta mig i telefonkön hos Ålcom. En och en halv vecka utan svar är nämligen mer än jag accepterar.

Sagt och gjort. Efter en låång stunds lyssnande på enerverande vän­temusik fick jag äntligen en människa på tråden. Denne kunde inte hjälpa mig, lämnade mig istället hängande i luren ett bra tag och kopp­lade mig därefter vidare till följande kille.

Ett långt samtal senare var jag inte ett smack klokare. Rådet jag fick var att stänga av min brandvägg och försöka igen, eftersom ”det näs­tan alltid är brandväggen som ställer till det”. Och om inte det hjälpte tyckte han att jag borde installera ett annat FTP-program.

Okej. Jag stängde av. Jag försökte igen. Jag lyckades fortfarande inte överföra filerna med mina krönikor.

Jag surfade runt. Jag hittade ett annat program. Jag installerade det­samma. Jag stängde av brandväggen och försökte igen. Jag lyckades inte med överföringen.

[I det här skedet infann sig ett visst mått av frustration. Nog var det väl självaste fan att man inte kan få hjälp, tänkte jag. Ska det vara så svårt så får jag väl tänka själv!]

*tänka-tänka-tänka*

Tanke: Hm, skulle det kunna vara så enkelt att jag mig ovetande pas­serat den tillåtna lagringskvoten på deras server?

Nää ... så enkelt kan det väl inte vara..?

*tänka-tänka-tänka*

Nåväl, lite städning har aldrig skadat, så jag anslöt mig igen och ra­de­rade friskt bland mina filer och mappar.

Utan större förhoppningar om att lyckas bättre med filöverföringen gjorde jag därefter ett sista försök – och lyckades!

Det var alltså så enkelt: jag hade för mycket material upptankat på Ålcoms server. Eller så har de snabbt som ögat åtgärdat ett fel de påstår att de inte hade. Skit samma, egentligen. Huvudsaken är att det går att ladda upp filer. Därmed finns nu – senare än planerat – mina hittillsvarande krönikor i Ålandstidningen från det här året att ladda ner här i den högra spalten.

Om det här med logik, del 1

LITE DÅ OCH då korsas min väg av saker som görs på alldeles bak­vänt sätt. Nu har det hänt igen.

För några dagar sedan fick jag med posten en kallelse till EEG-un­der­sökning. Gott och väl och sannerligen inte ett år för tidigt, men ... Det jag omedelbart reagerade på är varför jag ska ringa för att bekräfta att tiden passar? Skulle det inte vara mer logiskt – och mindre resurs­krävande – att be mig göra det om den inte gör det?


Lite samma sak är det med barnbidragssituationen än idag här i Fin­land. Trots att det blir allt vanligare att ett barns föräldrar har ge­men­sam vårdnad om sin avkomma utan att för den skull bo under samma tak är det fortfarande en totalt omöjlighet att per automatik betala ut hälften av barnbidraget till ett bankkonto och den andra hälften till ett annat. Pengarna måste gå till den vårdnadshavare hos vilken barnet är mantalsskrivet.

Ur min synvinkel vore det väl bättre att en 50/50-fördelning skulle va­ra normen, och att en betalning av hela beloppet till ett och samma konto skulle vara undantaget, något som man särskilt behöver be­sty­ra med? Lika korkat är det förresten i bostadsbidragssammanhang. Även om barnet bor lika mycket hos båda föräldrarna räknas han som en familjemedlem endast i det hushåll där han är mantalsskriven. Logiskt? Inte mycket. Rättvist? Inte ett dugg!

Ett annat ologiskt system är detta att årsavräkningar och -avgifter dimper ner i brevlådan bara någon vecka efter vår hävdvunna över­kon­sumtionshelg, julen. Är det verkligen nödvändigt att låta samtliga följa kalenderåret? Mycket mänskligt elände skulle förmodligen kunna avstyras om man spred ut dessa betalningskrav över alla årets tolv månader.

Börjar man skrapa på ytan finns det mångt och mycket som är ex­tremt ologiskt i vårt samhälle. Dit hör inte jag. Men det är bara att svälja irritationen, ta skeden i vacker hand och ringa till laboratoriet för att meddela att, jadå, tiden passar. Och så får jag väl tacka mak­terna för att jag, med mina verifierade minnessvårigheter, lyckats komma ihåg att det måste göras ;o)

Virka, virka, virka ... axelväska av lingarnsrester

SOM JAG NÄMNDE häromsistens hittade jag en hel del lingarn i mina gömmor. Det är små spolar av olika färger och nyanser som förmodli­gen blivit kvar efter något vävarbete och som jag någon gång köpt på Emmaus utan att egentligen ha någon konkret plan för dem. Bra-å-ha, ni vet ;o)


Nu började jag i alla fall göra något av dem. I likhet med den före­gåen­de väskan jag gjorde fick även den här en oval botten av jute­snöre:


Sen virkar jag runt, runt med fasta maskor utan någon egentlig plan för i vilken ordning och i vilka breddar färgerna ska komma:


Tja, vi får väl se hur den blir i slutändan. Alltid blir det något.

Garnet är för övrigt från 1970-talet. Inuti spolarna finns hoprullade pappersbitar och på ett flertal av dem har jag hittat årtalsangivelser för 1971. Lite skoj det också :o)

Medan jag suttit med det här projektet i fingrarna har jag fått en an­nan idé till vad jag skulle kunna göra med det här lingarnet. Men det får förbli en hemlis tills jag testat och kan se om det håller för upp­vis­ning ;o)

Veckans Vanartiga Vers #50

Herr Schmidt, pensionär i Lausanne,
är minsann en enveten man!
För att lyfta sin ”stump”
han fått skaffa en pump –
nu till frun hörs han vråla: ”Kom an!”

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Jag fick en kommentar ...

DET FINNS FÅ saker som upprör mig mer än när mina medmänniskor saknar förmågan att se längre än räckvidden på den egna näsan. För det mesta avstår jag från replik, eftersom det inte är någon vits att öda energi på någon som, utan att sitta med alla fakta på hand, tror sig vet allt och lite till om andra. Den här gången gör jag ett undan­tag med anledning av den här kommentaren:


***
Bästa Maria,

Vinet – ett mycket fint sådant – var inte mitt. Det har en god vän häm­tat från Frankrike för några år sedan och flaskan har legat orörd i vän­tan på att vi tillsammans skulle kunna laga och äta något gott i sam­band med att den öppnades. De fåtaliga gånger jag själv köper nå­got är det oftast finansierat med de tomglas och -burkar jag plockar under mina promenader.

Du hävdar att jag ber folk om pengar. Jahaja, säger du det? Så märk­ligt! Jag har skrivit en bok, som under en lång tid helt gratis har fun­nits tillgänglig i sin helhet, fri att läsa för vem som helst. Blir den pub­licerad kommer den ingalunda att vara gratis. Här, on-line, har valet varit fritt: läs gratis eller betala en slant för nöjet, om du tycker att den är bra nog att få en chans att komma i tryck och vill bidra till att öka chanserna.

Och ja, visst reste jag till Madeira när jag fyllde 50. Det är ingenting jag sticker under stol med, vilket du borde inse i och med att jag helt öppet berättat om det. Det du däremot inte vet är omständigheterna runt resan. Du har ingen aning om vilka försakelser/prioriteringar/val jag gjort och på vilka grunder; du vet de facto ingenting mer än att jag gjort en resa.

Vad du menar med ”ensamstående på riktigt” är mer än jag begri­per. Kan man vara ensamstående på ”oriktigt” vis..? Jag har ingen make/fästman/sambo/särbo eller någon annan form av partner, mina föräldrar är bortgångna, mitt enda syskon bor på andra sidan Atlan­ten och den lilla släkt jag har finns inte på Åland. Såvitt jag kan bedö­ma är detta att vara så ensamstående som det bara är tekniskt möj­ligt att vara.

”Rucklet” är förvisso till sitt kvadratmeterantal större än din tvåa, det har du alldeles rätt i. Men boendekostnaden/månad är förmodligen ungefär densamma som* eller endast marginellt högre än ditt hyres­veder­lag. Varför skulle jag behöva rättfärdiga mitt val att skuldsätta mig för res­ten av livet för att kunna ”betala hyra” åt mig själv? Det står var och en fritt att göra detsamma, även dig.

Inte helt osökt fick din kommentar mig att tänka på en av Monty Py­thons mest berömda sketcher:



Alla lever vi i våra egna sanningar. Du kan inte leva i min lika lite som jag i din, men en sanning är allmängiltig: världen skulle vara en myck­et trevligare plats att leva på om alla ägnade sig åt att lyfta sina med­människor istället för att vältra sig i grundlös, småskuren miss­unn­sam­het.

*) tack vare låst ränta och rak amortering sjunker dessutom ”hyran” varje månad

En haiku om det obevekliga livet

Det händer så mycket hemska saker runtom i världen just nu, men konstigt nog rullar livshjulet ändå framåt. Det inspirerade mig till en haiku.


Flera haikuer jag skrivit hittar du i samlingen ”Haiku”, som du kan läsa som en pdf-fil om du klickar HÄR. De som är nyast och inte finns med i samlingen hittar du via etiketten ”Haiku” i spalten till höger.