Smått, gott och larvigt

IGÅR HADE VÄNINNAN S födelsedag och bjöd på fika på kvällen. Ef­tersom jag tidigare på dagen förgäves försökt få henne över på besök på fika hos mig, för att få gratulera och bjuda på muffins, så fick jag lov att revidera min plan. Sagda muffins fick i uppochnerläge bli en jord­gubbstårta av minimodellen istället, som i sin tur blev en fö­del­se­dags­present i all enkelhet.

Tanken var att den skulle dekoreras med rött och grönt tårtpynt. Men när jag inventerade lagret visade det sig att det förutom rött var blått, inte grönt, jag hade i skåpet. Så då bidde det bara rött, eftersom det jag har här på tummen inte är producerat av Dr. Oetker:

Det är vad de &#¤$@%, lurviga larverna här nedan klämmer ur sig om man plockar dem från slingerkrassen på terrassen, som de i för­skräck­an­de antal och med häpnadsväckande effektivitet håller på att glufsa i sig. Ja, krassen alltså, inte terrassen. Det blev lite syftningsfel där.

På försommaren var samma krasseplanta full med illgröna små larv­uslingar. Dem blev jag av med efter idogt sprutande med såpsprit, men nu är jag alltså hemsökt av den här varianten istället :o/ Fast snygga är de faktiskt! Kunde nästan ha fungerat som tårtpynt ;o)

PS. Pusha gärna för mina tävlingsbilder, om du inte redan gjort det. Tid finns ännu till den 4.9. Tack på förhand!

Orkar ni dra lite till?

FÖR ETT TAG sedan tiggde jag om draghjälp för mitt tävlingsbidrag i en bildtävling anordnad av finska tidskriften Kodin Kuvalehti. Det man kan vinna är en de luxe-kaffemaskin av märket Nespresso, som jag, som den kaffemoster jag är, inte skulle ha något emot att äga – och tack för all välvillig assistans, so far!

Nu har jag skickat in några tävlingsbilder till och räcker därför fram hå­ven än en gång. Så hörni, klicka på respektive bild för att flytta er till dess tävlingssida. Peka sen på fotot där och klicka på Tykkää (svens­ka: Gilla) i bildens nedre, vänstra hörn , så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)

Första bilden deltar i kategorin Mansikkaherkku (svenska: Jord­gubbs­de­li­ka­tess) och är ett collage av bilder av den tårta jag gjorde åt M när han nyligen fyllde 50:

Kategorin för den andra bilden är Lempikori (svenska: Älsklingskorg). Bil­den är tagen i den åländska skärgården och föreställer en korg av pil, som jag faktiskt knåpat ihop med mina egna små fingrar för ett an­tal år sedan, när jag gick en veckoslutskurs i pilflätning:

Den tredje är ur kategorin Auton avaimenperä (svenska: Bilens nyck­el­ring). Röda Farans reservnyckel sitter på en nyckelring med en knop av modellen apnäve, som jag någon gång gjort av s.k. märling (en sorts tjärat snöre):

Visst är det så att man nästan kan känna doften av nybryggt kaffe? Haha!

Om att fröjda sig åt det lilla

HERREGUD, SÅ FJOLLIG man kan bli med åren ... T.ex. visste jag in­te till mig i förrgår, när jag upptäckte att mina änglavingar (fläckbegonia, Begonia maculata) har prytt sig med blommor. Tantvarningarna kommer således inte bara i spridda skurar nuförtiden. Nä, minsann! Det är tam­mefan så att det ösregnar nästan alla dagar, så är det.

Jag har redan ett tag lagt märke till att jag lite för ofta har en tendens att börja meningar med: ”Ja, annat var det när jag var ung, för då ...” Och uttrycket Det var bättre förr har blivit så vanligt förekommande i min vokabulär, att jag seriöst funderar på om jag ska ta och brodera mig en väggbonad med texten.

Dagen ser ut att bli en lika hopplös sådan som den igår, med gunge­li­gung-gung i skallen heela långa dagen, konstant ”värk” i vaderna och pirr i under­kropp och armar om jag lägger mig platt för att motverka sjö­gång­en. Och som en extra guldkant en liten, liten huvudvärk som gör sig påmind från arla morgonstund till sena kvällen. Fröjdefullt så det förslår :o/ Om inte läkarvetenskapen snart kommer underfund med vad allt som är knas med mig, ja, då blir jag knasig!

En sån tur att jag bakade en sats muffins i förrgår kväll, för då finns det åtminstone någonting att trösta sig med. Mina mandelmuffins ut­går från receptet för chokladmuffins, med den enda skillnaden att ka­kaon är utbytt mot mandelmjöl istället.

Simma lugnt, hörni! Det tänker jag göra. Sängbottencrawl av olym­pis­ka mått verkar det som.

Ruckelhäxan Goes Pro

ÅTER EN SKITMORGON med fastande laboratorieprover. På grund av ”sockerdrickan” jag har i underkropp och överarmar framför allt när jag lagt mig för natten har blodhunden i läkarrock än en gång vänt ut­red­nings­kom­pas­sen i en ny riktning: restless legs, RLS.

Så här kollas nu B12-vitamin, järn, ferritin, folsyra, homocystein och vad det nu var till. Jeesus, Maria och alla andra ... *suckar tungt* Men visst, jag har en lång lista med symptom som alldeles utmärkt går att sammanknippa med den diagnosen ... också. Jaja, snart är det bara slut kvar av den här tanten :o/

Nåja, nog om den saken. Istället ska jag visa den senaste smarta pry­len i min samling: Pro-Seedern jag sniffade mig fram till på nääätet. Det finns en uppsjö sådosor och -sprutor, men ingen av dem har fått riktigt bra kritik, medan däremot den här, som man ”suger upp” ett frö i ta­get med, verkar som en fiffig uppfinning:

För mera sådd ska det bli nästa år, om jag fortfarande är i form för od­lande! Det bor en så ojämförlig lycka i att kunna gå ut och hämta pin­färska, fina grönsaker på egen gård, så nästa år ska det bli två pall­kragsodlingar till.

Kolla bara vad jag tog in igår:

Squashen vägde hela 2,41 kg och har fått växa sig så gigantisk för att det skulle bildas fullgångna frön, som jag nu tagit tillvara inför nästa sådd. Slanggurkan håller sig inte på en fläck innanför EU:s krav på rät­linjighet, men smaken är sjufalt den som köpegurkor har. Detsamma gäller frilandsmodellen, som tyvärr inte ger någon större skörd, efter­som plantorna växer just på friland i min sandiga och magra jordmån.

Morötterna som odlats i låda är så felfria som det bara går att önska sig. Eftersom de grott och tillvuxit under ett skyddande lock av fiberduk har inte den förhatliga morotsflugan sluppit till i år. Och så min första bifftomat av sorten 'Black Russian', som blev en del av gårdagens ve­getariska pastasås. Fast först efter att jag krafsat åt mig fröna för­stås! :o)

Annars inga omvälvande nyheter den här dagen. För till sådana räk­nas knap­past att jag imorse konstaterade att jag tappat tre kilo i vikt se­dan försommaren. Inte bra. Inte bra alls.

Shit happens. Bokstavligen.

IGÅR VAR DET en sådan dag då jag skulle köra en sällsynt maskin tvätt. Glad i hågen traskade jag med min tvättkorg trappan ner till tvättstugan. Inte fullt lika glad i hågen no­te­ra­de jag att vattennivån i toalettstolen som finns i samma utrymme var osedvanligt låg.

Hm? Jomenvisst, dagen före hade det bubblat på ett obekant sätt i av­loppet, när jag duschade i kabinen på våningen ovanför.

Hm... Läge för Operation Felsökning med andra ord, inte tvätt. Så jag tryckte på spolknappen, som liksom är Steg 1 när det är för lite vatten i toaskålen. Fasa! Vattennivån steg och steg ... och STEG!

Va ..?! Hur kan det bli stopp i husets allra nyaste toa, som dessutom har kortast möjliga, raka avloppsrör före anslutningen till stammen i marken på utsidan?! En toa som dessutom används mycket spo­ra­diskt, eftersom den befinner sig i bastu/tvättstuga, och där jag såvitt jag kan minnas varken spolat ner frottébadlakan eller fartrandiga kal­songer.

Hm??

Steg 2: spolning av vatten i handfatet, som är följande avloppsanhalt inåt. Samma sak där. Golvbrunnen, dit avloppet går, bräddfylldes.

Steg 3: vatten via handfatet + samtidig spolning i toaletten fick som påföljd att avloppsvatten backade upp genom brunnen, liksom även i brunnen på andra sidan om toan, den i bastun, som är den sista innan röret passerar husväggen.

Men va᾿ faa-an?!?

Steg 4: akut telefonkonsultation med min vanliga rörmokare, som [naturligtvis!] alldeles nyss sålt bort sina rensdon, men som gav mig namnet på kil­len som köpt grejorna av honom. Samtal till denne, som stod mitt i en installation av en septiktank och skulle lossa först föl­jan­de morgon. Det är då man säger: ”Scheisse!” – med eftertryck, vil­ket f.ö. torde vara ett ytterst lämp­ligt kraftuttryck i situationer som denna.

Därefter råkade jag kasta ett öga ut på gården, som jag gör lite då och då för att beundra min ägor ;o) Ööh?!? Gruset runt in­spek­tions­brunnen precis utanför huset var dyngblött! Av avloppsvatten, skulle det visa sig, när jag rusat en våning ner och på utvägen greppat förs­ta, bästa verktyg att lyfta av det tunga metallocket med. Riktigt prima avloppsvatten, med halvupplöst toapapper och allt.

Bingo ...

Nytt telefonsamtal till killen med rensutrustningen. ”Hej igen! Hörru, du kan nog glömma den här tanten imorgon, för det här nog inget jobb för en enkel rensvajer. Det här är ett fall för VA-verket på Mariehamns stad.”

Ännu ett telefonsamtal. Nu till arbetsledaren på VA-verket, som [na­tur­ligtvis!] inte svarade. Istället bröt växeln in och försökte förena mig till en annan, som inte svarade han heller, och så till en tredje. Denne var som tur var inte långt borta och infann sig inom några korta minuter på the scene of the crime.

”Oj då!” sa han, när han klev ur bilen, och gjorde sedan själv fåfänga försök att få tag på kollegor på verket. Inga svar, förstås. Istället ring­de denne handlingens man raskt in en sug- & blåsbil från Ålands Ren­håll­ning, som även den – till min förvåning – backade in på gården ef­ter bara två röda.

Efter en del sug och en hel del blås släppte totalstoppet, men hur det kunnat uppstå återstår ännu att bena ut. Jag har visserligen haft kons­tigheter med avloppet förut, i form av uppressat avloppsvatten i en toa på bottenvåningen, utsuget vatten i en annan och avskyvärd lukt i badrummet på övre våningen. Regelbundet de första åren efter köpet, nästan aldrig under de senare.

Med detta facit på hand vill jag påstå, att VA-verkschefens försök att skylla problemen på att husets avluftning inte fungerar som den ska är skrattretande. Eller så är ”Rucklet” kanske som en gammal reptil, som kan reparera sig själv, så där som en ny svans växer ut på en ödla om hon tappar den hon har?

Nej, knappast. Det är något lurt med avloppssystemet runt ”Rucklet”, därom råder inga tvivel. Särskilt inte om man adderar följande två fak­tum: killen från VA-verket sa igår, att den lastgamla huvudstammen (på vilken min avloppsgren är kopplad) är seriöst överbelastad i och med att belastningen från en växande industri ökat, och den arbets­ledare som sedermera ringde upp mig berättade lika glatt han, att reningsverket inte har kapacitet att ta emot allt avloppsvatten när det uppstår belastningstoppar.

Jojo, där ser man! Lägg ihop 1 och 1 så blir det stopp. Och det är ing­en väl förborgad hemlighet att Mariehamns stad har en ansträngd ekonomi. Det är därför inte svårt att begripa, att man i alla tänkbara och otänkbara situationer gör vad man kan för att skjuta över an­sva­ret på invånarnivå istället. Så, tja, det är väl lika bra att Ruckelhäxan slipar sablarna för att vara redo för en ny fajt, för nu ska det giss­nings­vis bråkas om huruvida felet är mitt, dvs fas­tighetsägarens, eller stadens. Men beware, för hos den här tantadoran kan man inte sälja in vilket skitprat som helst!

***
Första laddningen egna tomatfrön är torkad och klar för deponi till näs­ta vår. Från en enda, liten körsbärstomat fick jag 30 frön, så varför kö­pa en dyr påse i trädgårdsbutiken ..?

Före vs Efter

HU, VAD ÄR det där för gammal häxa?! Henne skulle man ju kunna an­vända för att skrämma skiten ur olydiga ungar. – (irriterat) ”Om du inte ögo­na­böj lägger undan din iPhone nu medan vi äter så kommer Ruck­el­häxan och tar dig inatt när du sover!”

Eller varför inte skicka kärringen på en tät, gammal onkel, för att ge den naturliga avgången en hjälpande hand? – (med illa dold för­tjus­ning) ”Syster, syster, det hörs ett entonigt pip från den där apparaten och inte ska det väl vara en spikrak linje på den där skärmen!”

Fast en timme senare hade det blivit riktigt bra, inte sant ..?

Tack, Ella på Asterix Hårservice, du vet hur en rakkniv ska dras du!

Sunny side up

MITT NATTLÄGER ANGRÄNSAR till en korridorstump, som i sin tur an­gränsar till köket. Dörren dit har jag lyft av och dörren till sovrummet vill jag av någon outgrundlig anledning inte ha stängd när jag sover.

Köksfönstret vetter mot öster. I öster går solen upp och när den nått över hustaken gassar den rakt in i mitt sovrum ... och jag vaknar. Mitt på sommaren kan det vara lite irriterande att bli väckt så himla tidigt som vid soluppgången, men samtidigt är det skönt. Det är ju liksom na­turens egen väckarklocka som säger: ”Wakey, wakey! Opp och hop­pa, nu börjar första dagen på resten av ditt liv!”

Slutsats: jag skulle nog vara betjänt av en s.k. wake up-lampa under vinterhalvåret.

Någon som verkligen har vaknat upp – eller kanske snarare vägrat gå och lägga sig – är den enda, lilla violplanta jag tidigt på säsongen kos­tade på mig till korgen med sommarblommor vid ytterdörren.

När allt det övriga vissnat bort fanns det fortfarande liv i violen, så jag klippte bort allt gängligt och planterade om den i en egen kruka. Och titta bara, här går blomningen igång igen för fulla muggar!

Blommar upp hoppas jag att jag gör själv efter min rendezvous med min frisör om knappt två timmar. Men det är förmodligen att hoppas på för mycket. Fast det där att bli lite ompysslad en stund – även om det sker mot betalning – är förstås aldrig fel. Det har varit mycket för lite av den saken det senaste decenniet och innan dess var det inte heller något överflöd av den varan.

Sånt är Livet. Man föds ensam, man dör detsamma och transport­sträck­an däremellan är inte mycket att hänga i julgranen den heller. Faktiskt inte olikt en IKEA-möbel, när jag tänker efter! Med tag själv-lager och en oherrans massa bök med att få ihop delarna med va­rand­ra – och alltid är det någon skruv eller något beslag som saknas.

Glömmer man dessutom bort att efterdra konstruktionen efter ett tag, vilket man alltid gör, blir den rätt så vinglig med åren ...

Om att tänka framåt

FÖRSTA TOMATEN ÄR skördad! Och slaktad. Nästa vår ska jag näm­li­gen så bara egna frön och då gäller det att ta tillvara det bästa ämnet som året producerat. Det vill säga det som mognat först, är felfritt och vars anlag man vill föra vidare.

Så ut med kärnorna, ner med dem i en glasburk, lite vatten på, skaka om och låt stå 3-4 dagar tills den geléaktiga massa som omsluter varje frö har lösts upp. Sen är det bara att skölja av, lägga på tork och för­va­ra torrt, svalt och mörkt tills det är dags att driva upp nya tomat­plan­tor. Lätt som en plätt!

Samma sak kommer jag att göra med ett pampigt exemplar av slang­gurka i Glaspalatset. Frögurkan börjar bli jättelik och gulnar fint. Det planerade kejsarsnittet närmar sig! Gurkans frön behandlar man på samma sätt som tomatens.

Av mina två sorters bifftomater är 'Black Russian' den som är först ut att mogna. Samma behandling väntar där, liksom även för de gula, plom­mon­for­ma­de körsbärstomaterna.

Inte nog med att jag girigt tar tillvara sånt som vuxit i Glaspalatset el­ler på egen gård – jag ränner på stan och förser mig också! Igår kväll tog P och jag vår första promenad på länge. På något sätt fastnade det under vägen både det ena och det andra i mina fingrar ...

Jag har aldrig försökt föröka pion från frö tidigare, så det ska bli kul att försöka. Detsamma gäller daglilja. Det här är en helgul sort, förresten, men vad pionen har för färg har jag inte en aaning om, haha! Sippan minns jag att jag såg när den blommade i början av sommaren och jag tycker mig minnas att den var vit, men om den gror blir det kanske en överraskning det med.

Inför middagsbekymret igår rotade jag runt i mitt kylskåp. Inklämd mel­lan burkar med inlagda rödbetor, äppelmos och lastgamla surdegar hit­tade jag till min förvåning en burk Kesella. Bäst före 13.05.2013, så det var med viss bävan jag rev av folien. Men ser man på! Färsk och fin som om den plockats från kyldisken igår :o)

Med en nyskördad gurka på dryga halvkilot blev detta arkeologiska fynd en rejäl sats tsatsiki. Och att det var lördag igår bekom mig inte mycket. Framlever man sina dagar som mer eller mindre eliteremit är det inte någon egentlig skillnad mellan helg och söcken. Så middagen blev enklast möjliga: några kokta knackkorvar, egen mandelpotatis och en rejäl hög al dente-kokta ärtskidor och vaxbönor. Med tsatsikin till blev det riktigt gott.

Fan vet, om det inte borde klassas som riktigt nyttigt också?