Framsug

GRÅTT, VÅTT OCH dystert, sånt är läget på utsidan av mitt köks­föns­ter denna morgon.


Men i mitt hjärta är det, sedan gårdagen, solsken hela dagen. Under eftermiddagen igår stannde nämligen en av TNT:s apelsingula bud­bi­lar framför ”Rucklet”.


Paketet var från Electrolux och innehöll, förutom det utlovade mun­stycket, en knippe dammsugarpåsar och en förpackning av såna där lukta gott-grejer som man ska stoppa i de förutnämnda för att sprida väldoft istället för stanken av sunkig dammpåse.


Eftersom det pga maskinhaveri inte blivit mycket med dammsugningen de senaste veckorna bestämde jag mig för att omedelbums köra ett varv runt kåken.

Avancerad grej den här nya ZE 062, med front suction och allt. Baksug har man ju haft att göra med här i livet, men det här med framsug var en nyhet – som dessutom fungerar. Ja, halleluja, mina vänner! Inte hade jag en aaning om att ett annorlunda munstycke kunde göra så stor skillnad!

Herremingud, med ens var det ju rentav kul att dammsuga! Eh ... nä, det var det väl inte. Jag kommer aldrig att gilla dammsugning. Men låt mig sträcka mig så långt som att säga att det i alla fall var enklare med ett munstycke som rullar såå lätt och som slurpar i sig dammet i framkanten. Och, framför allt, som inte trillar av var och varannan mi­nut.

Visst, visst, jag är fortfarande syrlig för att det inte tillhandahålls de reservdelar man behöver, men karamellen smakar lite mer sötsurt i och med att man på Electrolux faktiskt tycks värna om den lilla kun­den. På lokalplanet har vi en hel del näringsidkare som skulle må bra av att skickas på kurs till dem, det kan ni skriva upp!

Premiärbesök på nygamla Bio Savoy

IGÅR KVÄLL VAR jag på mitt första biobesök på, ja, jag vet inte när. Jag tror att den senaste filmen jag såg ”på riktigt” måste ha varit ”Co­lo­rado Avenue”, och det har gått ett bra tag sedan den var ny.


Nu skulle vi i Bio Savoy, nyöppnad den 12.8 efter omfattande reno­ve­ring, se ”Iris”, en film i regi av åländska Ulrika Bengts och med musik av en annan ålänning, Peter Hägerstrand.


Att sätta sig i den totalrenoverade, i princip fullsatta salongen kändes riktigt bra. De gamla, stenhårda och ultraobekväma stolarna har bytts mot nya av en avsevärt mycket rumpvänligare modell. Att de inte upp­fyller de estetiska krav som staden ställt för att betala ut bidrags­peng­ar för renoveringen av den K-märkta fastigheten är rena pallerallan.

De kanske inte ser ut exakt som sina föregångare - och tack gode gud för det! - men de skämmer inte heller den i övrigt välbevarade funkis­interiören. Staden borde vara tacksam för att en privat entreprenör sett till att Mariehamn har en fungerande bio igen istället för att hänga upp sig på ett gäng gamla stolar! I så fall hade det väl varit bättre om biograffunktionen skrotats helt och hållet och att man istäl­let gått in för att göra byggnaden till ett regelrätt museum?


Nåväl, till saken, till filmen. ”Iris” är cinematografiskt en andlöst vacker film och tillsammans med Peters musik blir detta räddningsplankan för en i övrigt riktigt medioker historia.

Storyn saknar trovärdighet, handlingen är förutsägbar, castingen är – med vissa lysande undantag – rätt så anemisk, det förekommer en del klavertramp (som att kornåkern står knastertorr och skördeklar före midsommar!) och sist, men inte minst: det otroligt störande i att huvudrollen görs av en flicka som talar klingande finlandssvenska [Agnes Koskinen].

Det skorrar såå falskt, när karaktären Iris är en åttaåring av åländsk härkomst som vuxit upp i Stockholm, inte Helsingfors. Flickan som spe­lar Iris’ halvsyster Sofia [Eleonora Andersson, till vänster i bild] hade däremot varit som klippt och skuren för rollen! Lika irriterande är det att Iris’ mamma Ester [Maria Salomaa] även hon talar utpräglad fin­landssvenska, liksom en hel del av övriga karaktärer som förutsätts vara ålänningar.

Robert Nordströms foto och Peter Hägerstrands musik får båda 4 av 5 möjliga poäng av mig, medan jag inte kan sträcka mig till mer än 2,5 för filmen som helhet. Renoveringen av biografen ger jag en full fem­ma ;o)

Nu börjar det

FÖRSTA SKOLDAGEN PÅ det nya läsåret. Minns ni hur det var? Den pirriga förväntan som man kände inför att träffa alla klasskompisar igen efter ett låångt sommaruppehåll. Våndan över vad man skulle ta på sig. Skulle skolväskan med eller inte? Vilka lärare skulle man få den här gången?

I villervallan glömde Lilla A sina nycklar hemma på byrån:

Hur trist det än kan tyckas så betyder starten på höstterminen att vi snabbt rör oss mot jul. Och jul betyder pynt och klappar. Pynt och klappar betyder en chans att få lite sålt på Etsy, och vill man ha något att sälja får man lov att tillverka.

Just nu viker jag 48-uddiga, tredimensionella pappersstjärnor:

Vikandet går avsevärt mycket långsammare än vanligt, för min sköld­körtelmedicinering är i obalans igen *suck!*

Tankeverksamheten, som i vanliga fall är rätt hyfsad, går på lågvarv. Hela världen svajar så att jag tar snedsteg. Jag kastar om bokstäver när jag skriver, säger fel när jag pratar och har en daglig liten huvud­värk som håller på att göra mig knasig.

När klockan drar sig mot tre på eftermiddagen är jag så trött att jag knappt lyckas hålla ögonen öppna och att sitta vid datorn mer än en kvart i taget gör mig illamående. Och som grädden på moset tappar jag hår som en ruggande kamel :o/

Men jag ska inte klaga! Det kunde vara värre. Jag får ju faktiskt ihop en stjärna fortfarande! Det kommer en dag när jag inte längre klarar av det.

”Hut går hem”, men det gör gnäll också

MINNS NI FORTFARANDE när jag blev förbannad häromsistens, trots att det hunnit gå drygt två veckor sedan dess? Det var den där his­to­rien om det omöjliga i att uppbringa en reservdel till min dammsugare och hur jag skrev direkt till chefen för ”Dammsugare och små hushålls­apparater” på Electrolux. Faktum är att jag rätt omedelbart fick res­pons från höge vederbörande:


Snabb som den leg. skallerorm jag är svarade jag förstås direkt:


Därefter avstannade kommunikationen och jag tänkte att det var lik­som det det. Döm därför om min förvåning när det igår, efter tolv da­gars tystnad, plingade in ett nytt mejl:


Schangdobelt av dem! Men det slätar inte över det trista faktum att den lilla reservdel i plast det handlar om inte finns att tillgå som en se­parat del. På det är jag fortfarande lika sur. Fast inte tillnärmelsevis lika sur som jag är på mitt &$¤@!% pensionsförsäkringsbolag, Pen­sions-Alandia. Men det är en helt annan historia.

Galleri Glaspalatset

MIN FÖRSTA SOMMAR som växthusodlare går mot sitt slut och i Glaspalatset, mitt åtta kvadratmeter stora växthus av glas, mognar det för fulla muggar. Odlingen har, med tanke på den sena starten, gått över förväntan bra!

Bilderna är tagna i mitt växthus med min Fuji FinePix HS20 EXR.

Slanggurka.
Nästa år vet jag att det krävs mycket större krukor.
Och att det räcker med två plantor istället för fyra.

Gula körsbärstomater.
De mognar senare än de röda, men smakar i mitt tycke mycket godare.
Att notera för nästa år: sikta på tre eller fyra plantor, inte tio.

Herr K:s paprikaplantor, tre stycken, är inneboende hos mig.
Bra sort! Bäst att komma ihåg att spara frön.

De exotiska inslagen, sweetsop från Karibien och cherimoya från Madeira.
Har vuxit till sig bra, men jag bävar för vintern.

Chili.
Plantan var tröög i starten, men mäter nu en dryg meter i strumplästen.
Många frukter på gång!

Röda körsbärstomater.
Fröna köpte jag på Madeira i november. Precis som i fallet med de gula behöver jag nästa år absolut inte så mer än att jag får tre-fyra plantor.

Den aktiva formen av ”bara vara”

OM JAG SKA sägas tro på något är det i så fall trädgårdsterapi. Hade jag under de senaste tre åren inte haft ”Rucklets” från början helt vildvuxna trädgård att ägna mig åt ... ja, då hade jag antagligen inte funnits mera.

Att gräva, klippa, vattna, kratta, rensa och röja är mindfulness på hög nivå. Jag har skrivit det förut, men jag skriver det igen. Och igen och igen – och struntar blankt i om jag blir tjatig.

Ett par rhododendron, några ormbunkar och min konvaljbuske har bli­vit omplacerade. Men du milde, så dyyrt det är med riktig rhodo­den­dron­jord ... :o/


Under de två senaste dagarna har jag dessutom upptäckt avkopp­ling­en i att släpa runt stegar, klättra upp och klättra ner, timme ut och timme in. Knipsknipsknips ... fundera ... knipsknips ... fundera mera, och så vidare hela dagen.

Att tillväxtbeskära äppelträd kräver koncentration. Sekatören ska ju ta det som är onödigt, inte anlagen till nästa års skörd.


Jag besitter inte förmågan att i ord beskriva lyckokänslan i att skörda det man sått för nästan ett år sedan eller den tillfredsställelse man känner efter att omsorgsfullt ha grävt upp och flyttat något som från början hamnat fel. Men terapi det är det, sanna mina spartanska ord!

Fast idag ska jag inte umgås med min älskade trädgård. Idag ska jag författa månadskrönika, så här tarvas en kanna kaffe och en timmes oseende stirrande ut genom köksfönstret för att invänta in­spi­ra­tio­nen. En form av mindfulness det också.

”Kom trösta mig en smula, ...

... för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.”

Ett par rader ur Tove Janssons underbara ”Höstvisa”. Så på pricken just nu, när augustimånen rullar rund och tung över den allt mörkare kvällshimlen.


Nätterna har under den senaste veckan blivit märkbart kallare och på mornarna rinner kondensen i strida strömmar längs Glaspalatsets tak.


I trädgården är luften mättad av doften från äpplen som ruttnar på grenarna. I år blir det ingen skörd att tala om.


Kvällarna blir med ens, precis som i Toves visa, både kyliga och sena. Trots att vi bara befinner oss i mitten av augusti har jag fått en redig släng av höstdeppighet och det bådar inte gott inför den mörkare halvan av året.

Men vad spelar det för roll att man är både trött och allena när det finns så mycket som måste göras? Det är bara att bita i det ruttna äpplet, spotta i nävarna och ta nya tag. Idag framför allt i sekatören. Frisering av äppelträden efter sommarens nytillväxt pågår för fullt sedan igår.

Det blir fint. Det är bara lite trist att jag inte förmår mig att glädjas åt det.

Augustimånen, varmgul och jättestor, är som gjord för romantik ... eller galenskap. I avsaknad av det förstnämnda är det inte mycket annat att göra än att glatt ställa in sig på det andra. Aoo!