Upphängt och hissbart – snart ...

I »RUCKLET» FINNS förutom min egen bostad även en separat, supermysig och fullt utrustad etta. Tanken är att den ska hyras ut snarast möjligt, antingen på långtidskontrakt (om rätt hyresgäst dyker upp) eller på AirBnB-bas. Så långt allt gott och väl, men det något begränsade utrymmet i badrummet har berett mig ett visst bekymmer vad gäller torkmöjligheter. Finns det tvättmaskin måste man ju även kunna torka tvätten någonstans.

Men si, det är på väg mot en lösning! Jag har efter en onödigt lång startsträcka äntligen fått tummen ur och börjat färdigställa en takhängd, hissbar torkställning. Innanför ramen på 60x80 cm kommer det att finnas imponerande 6,6 m tvättlina.

Alla attiraljer finns nu hemma, el-rören som ska bli själva ramen är tillkapade och alla hål är borrade. Nu väntar jag på inspiration för att få det hela hoplimmat och sprejmålat i silver, så att det liknar metall. Sen är det inte långt kvar till sanningens minut och det visar sig om jag tänkt rätt eller helt åt helskotta fel. Nuförtiden är jag alltid lika orolig.

”Slutklämmen” på årets äppelsäsong

RESERVDELEN TILL FRUKTPRESSEN kom hem igår, så kvällen var vikt för pressning av äppelmust. Den här gången fungerade allt klanderfritt och fram­åt ettiden på natten skruvade jag korken på den sista flaskan. Mer­par­ten är råmust, som åker i frysen i PET-flaskor, men jag pastöriserade också c. 5 liter, bara för att inför framtida pressningar undersöka vilken hållbarhet man då får.

Kulören ändrar dock. Det pastöriserade till vänster, råmusten till höger.

Ungefär åtta deciliter råmust satte jag undan för att testa reducering till si­rap. Här står kastrullen och bubblar glatt på spisen:

Ungefär en och en halv timme senare hade mängden reducerat ner till cirka en deciliter en trögflytande sörja, syrlig och med en distinkt smak av äpple och lite kanel, för jag lät en stång koka med ungefär halva tiden. Med facit i hand hade det räckt med mycket mindre reducering, för nu är konsistensen inte flytande utan mer som gelé – men helt utan några som helst tillsatser.

Mitt i sirapskoket vittjade jag postlådan. Som tur var inga räkningar idag, men ett stort, brunt paket från en annan öbo, Kerstin på Öland. Eh? tänkte jag, något brydd. Käraste Kerstin hade i och för sig tidigare under hösten lovat mig frön från praktvädd och blåparasoll, men en förpackning av den här dimensionen ..?

Och si, i paketet låg – förutom fröna – både garn och broderi, som Kerstin påstår att hon inte har glädje av själv. Vilken hjärtevärmande överraskning! Så jag kan inte annat än niga och tacka, både för nästa sommars bloms­ter­fäg­ring och den stundande vinterns hantverksfröjd? TACK! ♥

Dagens verkliga slutkläm blir en bild på min ostmacka, för nog är det sen ändå en yn­nest att i slutet på oktober ännu kunna skiva upp egenodlad spets­paprika på smörgåsen!

”11° och känns som 5°” – också en sorts midsommar

ÅRET GÅR SIN gilla gång, så midsommarafton blev det även om väd­ret snarast för tanken till tidig höst :o/ Men trädgården bjuder på bloms­ter ändå, så håll till godo med denna saliga blandning!

Jag närde i det längsta förhoppningen om att några jordgubbar skulle hinna mogna till midsommar, men tills vidare rodnar de bara. De åländs­ka som fanns att köpa igår kostade 6 € för en liten ask, så de fick vara. Snål Ekonomisk som jag är väntar jag hellre på egen skörd.

Smultronen såg också ut att vara på god väg, men där fick jag också tji. Förbannade kyla!

Men rädisor det har jag i alla fall kunnat plocka! Både långsmala och runda.

Det är mycket på gång på gården så här i slutet av juni. De rabatt­plan­te­ra­de morsdagsrosorna är alldeles översållade av knopp och skogs­kaprifolens gräddvita, doftande blommor har slagit ut.

Den söta rosablommande marktäckaren, som jag fick av S ifjol och ald­rig kan komma ihåg namnet på, blommar som bara attans och gillar tydligen läget under min jättelika cembratall.

Men roligast av allt är ändå att min ena vinranka, spaljerad utanför Glaspalatset, har klasar på gång! Fast fortsätter sommaren på in­sla­gen väg lär det knappast bli några fullmogna druvor i år :o/

Kikar jag mellan ribborna i spaljén känns det som jag sugs in i någon av Claude Monets underbara tavlor. Rörigt kan också vara vackert ;o)

Sen måste jag också göra ett par minnesanteckningar. Bl.a har jag under den gångna veckan omlokaliserat två rhododendronbuskar, som inte alls gillat att kampera ihop med ovan nämnda cembratall. De har i.o.f.s. inte dött, men inte heller vuxit många millimeter under de år de stått där. Förhoppningsvis ska de trivas bättre ihop med min ek, vars nedfallna löv försurar jorden.

Förutom flytten av rhoddisarna har jag också fimpat ett tanigt gull­regn och en anemisk fläderbuske. Buske och buske, förresten. I flera år har den bestått av en enda snedvuxen stam med lite grönt i toppen.

Gullregnet å sin sida tog rejält med stryk vintern 2012/13 och blev ald­rig sig självt efter det. Som tur var har grannens stora exemplar frö­sått sig i mitt kryddland, så jag hade en ny bebis att gräva ner på samma ställe.

Och sist av allt denna midsommarafton 2014 måste jag bara få visa den himla eleganta spaljélösning jag snubblade över i ett gammalt nummer av Allt om trädgård från 2010. Ursnygg och überenkel att tillverka, så jag blir verkligt sugen på att byta ut de befintliga stöden åt mina klätterrosor.

Ha nu en riktigt trevlig midsommarhelg allesammans! Vädret kan man inte göra mycket åt, men man har så kul som man gör sig!

Det är löst!

JAG GNÄLLDE JU härförleden över mina &£%#§@!, gamla tre­lufts­föns­ter, som varit så himla bökiga att få tvättade på alla sidor. Ända sedan december 2005, när vi flyttade in i ”Rucklet”, har jag irriterat mig på den überkorkade konstruktionen. Men tro inte, att jag på alla dessa år fått tummen ur och något gjort åt saken.

Inte förrän i år var måttet tydligen tillräckligt rågat. Jag funderade en stund, mätte lite och räknade på lutningsvinklar m.m. Sedan in­hand­la­de jag kätting och en påse med ögleskruvar. Den senare naturligtvis med ett sådant antal, att jag hade varit tvungen att köpa två påsar à tio stycken för att få vad jag behövde - för att, i likhet med behovet av skruvar för några år sedan, få ett antal över. Morrrrrr!

Konstruktionen är enkel. En skruv upptill på vardera sida av den yttre fönsterbågen och en på vardera sida av karmen. Ögleskruvarna på karm och båge förbinds därefter med en stump kätting, som förhindrar att fönstret lutar för mycket utåt.

Likadant i nedre kanten, men med en så pass kort kätting att bågen inte kan tappa fotfästet på karmkanten och falla ner. Bilden är tagen vid provkörningen, då det fortfarande var flagglina som höll nedre de­len av fönstret på plats.

Så än en gång skulle det vara bevisat: undrens tid är icke förbi, ty tre­luftsfönstren i ”Rucklet” är nu tvättade på alla upptänkliga sidor :o)

Jag använde mig av c. 40 cm långa bitar av kätting, vilket jag nu kan konstatera var aaningen för snävt. Vid tillfälle ska jag därför öka läng­den med tio-femton centimeter.

Om jag inte vunnit på Lotto innan dess och kunnat byta fönster helt och hållet. Som synes föreligger det ett ... ähum ... visst renoveringsbehov.

”Ruckelhäxan gör en Kirschsteiger” – igen

ALLA SOM NÅGON gång haft en azalea vet vilket !@§ jobb det är med att försöka hålla den i livet. Den får ju liksom aldrig torka ut, inte det minsta lilla.

Nu bär det sig inte bättre än att jag av orsaker jag inte går närmare in på blivit med en sån. Så nu fick man liksom ta och tänka till lite. Vad jag ville åstadkomma var en självbevattning underifrån, enligt samma prin­cip som jag i våras använde för att driva upp basilikaplantor i mitt köks­fönster.

Jag trädde helt enkelt en syntetlina hela vägen genom krukan och lämnade en stump på c. 15 cm hängande under denna. Sen tog jag en genomskinlig plasthink, som planteringskrukan vilade lagom bra i trots att det blev fritt för vattenmagasin sisådär en 10-12 cm. Därefter tog jag borrmaskinen, skruvade på en hålsåg och borrade ut ett lämpligt stort hål för vattenkannans pip med centrum ungefär i nivå med plan­teringskrukans botten.

Då var själva bevattningsanordningen fixad. Men estetiskt blev det ju inte, så det tarvades lite tänk till. Lösningen blev mitt älskade spik­band, av vilket jag konstruerade en ”ytterkruka” lite à la eldkorg. Även om den är gles till konstruktionen ser det riktigt propert ut nu – eller vad tycker ni ..?

På författarfronten har jag förresten också en nyhet. På Mariehamns stadsbiblioteks enträgna begäran håller jag som allra argast på att få in ”60+ och singel” hos Elib, så att den ska gå att låna även digitalt, både som e-bok och som ljudbok. Meanwhile har de fått ett exemplar av ljudboken på cd, om nu någon skulle vara hugad att låna sig lite lyssning till julhelgen.

Lysande, häxan! Lysande!

SENT IGÅR KVÄLL tog väninnan P och jag en både lång och rask pro­menad i nattmörkret. Som vanligt ventilerade vi både dies und das me­dan vi gick, eftersom man plägar att tänka väldigt effektivt när kroppen är i rörelse med armar och ben pendlande fram och tillbaka.

Hur det nu var, så kom vi av någon redan glömd anledning in på det här med ljus kontra mörker, vådan av att vända på dygnet osv. Då kom den plötsligt, tanken som tändes som en gammaldags 100-watts glödlampa i min skalle: varför förses inte alla äld­re­boen­den/lång­vårds­en­heter med dagsljusarmaturer?

Det torde ju vara allom bekant, att äldre människor i allmänhet inte slipper ut i det fria i tillräcklig omfattning, vilket i sin tur leder till att de inte på långa vägar får den mängd dagsljus som behövs för att mot­verka såväl depressioner som sömnstörningar.

Att dagsljus är livsviktigt för vår hälsa är ingen vetenskaplig nyhet och att melatoninhalten är helt avhängig av att vi har en bra balans mellan dagsljus och mörker är det inte heller. Själv tycker jag att idén med boendeintegrerad ”ljusterapi” är helt lysande – och inte kan det bli dyrt heller. I alla fall inte dyrare än att droga ner våra gamla till foglig passivitet, som det på många håll görs idag.

Vad tycker ni? Håller ni inte med om att det i alla fall kunde vara värt att pröva?

Fönstertittare välkomna!

 

MÅLAD, UPPHÄNGD OCH pryder sin plats. Min egen ljusglob, som nu hänger tillsammans med andra lyktor i mitt köksfönster, fick igår en om­gång med antikvit sprejfärg. Samtidigt passade jag på att spreja den lite större sfär som ska skydda vinterns talgbollar från storfåglar. Den fick av praktiska skäl bli mattsvart. Bilder kommer senare.

Jag har åtta ljusglober till, om någon blir sugen att få sig en egen. Fler av samma modell blir det inte, för jag hade bara nio ljuskoppar av glas att tillgå. Men jag har andra idéer, så det är inte omöjligt att det kom­mer att bli andra typer av upplysande spikband framöver!

Igår skulle jag hämta mig en squash från monsterplantorna i pall­krags­lådan. En precis lagom stor, jättefin knep jag åt mig och stod i beråd att fortsätta till lådan med morötter, när jag i ögonvrån skymtade nå­gon­ting längst ner i lådan. Jag vek undan några jättelika, stickiga blad och höll på att trilla på ar*let!

Under det yviga bladverket, tätt mot jordytan, hade i det fördolda en GIGANTISK squash vuxit fram! När jag väl kånkat upp den till köket väg­de den in på nästan 1,9 kg! Skulle tro att det lutar åt en tredubbel sats Ruck­elgurka ...

[seriös rubriktorka]

SEDAN IGÅR RÅDER DEFCON 1 här i ”Rucklet”, då jag kunde kons­ta­tera att av min flaska med Slotts starka senap (vars bäst före inföll 2011) är det bara slut kvar!! Men Scheisse också!

Så typiskt mig, att som favoritsort ha en sån som inte saluförs på den här gudsförgätna ön. Men katastrof är det, oavsett den saken. Här mås­te med det snaraste företas en bunkringstur till grannlandet i väs­ter, för utan senap bliver Livet outsägligt mycket torftigare. Eller är det kanske någon annan som är på väg i västerled, som kan tänka sig att ägna sig åt lite langning ..?

Något som däremot inte är slut är en plötsligt påkommen lust att ba­ka. Häromdagen blev det en plåt chokladmuffins, igår en av man­del­va­rianten (1 dl av vetemjölsmängden byts helt enkelt mot mandelmjöl). Idag blir det kanske en sats till, för det är ju bra att ha något gott i frysen när suget slår till :o)

Lusten att göra mera av spikband kvarstår. Eftersom jag fått en be­ställning på en fågelfodersfär har jag nu försett mig med mer mate­rial. Numera gör jag skäl för det tyska ordet Mutter på fler sätt än ett ;o) Sedan igår kan jag dessutom stoltsera med eget kundnummer i ”bult­butiken”. Det ni!

Att pojkarna bakom disken dessutom var rätt impade av mina me­tall­konstruktioner à la tant, och verkligen gick igång med skjutmått och stort engagemang, är lite kul. Det är alltid trevligt när man som kvinna inte behöver känna sig som en fetlagd katt bland en massa slimmade hermeliner de gånger man klampar in på traditionellt manliga revir. All heder åt dessa gossar!

Och igår blev kvällen så mörk att jag kunde provköra ljussfären, upp­hängd i köksfönstret. Jo, jag är nöjd och gillar intrycket. Vete fan om jag målar den heller? Kanske lägger jag den i en hink med saltvatten istället, för att få den att rosta riktigt tjusigt. Och så lack ovanpå det.

Sfären måste dock hängas i t.ex. en metallkätting eller något annat vär­me­be­stän­digt material, eftersom nordpolen blir rätt varm när ljuset brinner. Men det är ju samma sak med alla ljuslyktor av metall, så det ser jag inte som något problem.

Nu var det slut på det roliga ... för den här gången

 
DET ÄR SÄKERT en smula tjatigt just nu med alla mina sfärer. Men nu kan ni dra en lättnadens suck, för spikbandet, alla 25 meter, har tagit slut.

Den mest komplicerade skapelsen hittills gjorde jag igår. Emedan jag numera tänker så långsamt tog den mig näs­tan en hel arbetsdag i an­språk (inklusive inköp av maskinskruvar, skruvkrokar, gängstång, skarv­mutter och mååånga vanliga M4-muttrar). Ljuskoppar av glas har jag redan hem­ma, fyndade i ett större antal någon gång på någon utförsäljning. Bra att ha-material, ni vet ;o)

Nu fattas bara kapning av överlopps, utstickande gängstänger och så målningen förstås. Men så här bidde den, min ”svävande” ljus­sfär:

Glaskoppen hänger fritt på gängstänger i en inre cirkel av spikband:

Det sista alstret för denna gång blev en lika stor sfär som den av få­gel­badsmodellen. Med den skillnaden att den här har åtta lodräta band istället för sex. Varför då? Jo, ser ni, jag ville få det lite tätare mellan ”spjälorna”, eftersom jag har tänkt mig att den ska fungera som skydd för mina talgbollar i vinter, så att småfåglarna får ha maten ifred för alla glupska kråkfåglar.

Annars färdig, men ska förstås målas den med:

Sfären hängs upp med en krok och har en motsvarande sån på in­si­dan, där nät med talgbollen/-bollar kan hängas upp. Eventuellt tätar jag till sfärens norra halvklot ännu mera med hjälp av galvad tråd, men det har jag inte tagit beslut om ännu.

Detta om detta, så vad tror ni? Skulle det löna sig att tillverka några till, för att sälja ..?

Men idag har jag tid hos tandhygienisten och det är min själ inte lika roligt som spikband. Snarast lika kul som en spik i foten :o/

Tipporna, tipporna kom!

 

Visst är det tillåtet att sfära

 
NÅ, INTE KUNDE jag lägga band på mig – haha! Har man 25 meter spikband att vara kreativ med så har man. Förutom den första, enbart dekorativa sfären, har jag nu meckat ihop en något mindre, men klart mer avancerad. Den här är nämligen ett fågelbad också, framför allt tänkt mer för småfåglar än skator och kajor, som är de som flitigast frekventerar trådgårdens övriga vattenhål.

Skålen är en lampkupa i plast som jag hittade för en struntsumma på byggreturen. Den har en ungefärlig diameter på 29 cm och häng­er på tre klena bultar i nivå med ”ekvatoriallinjen”. Så här såg badsfären ut innan jag sprejmålade den:

Min tanke var att det skulle se ut som den svävar fritt i luften. Därför är den för närvarande monterad på en 6 mm grov gängstång. Men den lösningen visar sig inte funka så bra, för stången är inte tillräckligt styv, så det hela blir lite svajigt i toppen. Det får allt bli modifiering till en hängande modell istället, men så här tar sig i alla fall det färdiga, svartmålade resultatet ut:

Men med 25 meter spikband kommer man långt! Så när jag nu var igång fick jag för mig att böja till en rad krukhållare också. Krukbandet är sedan fastskruvat på en ribba, som i sin tur är fastskruvad mellan två av de bärande stolparna i trappan upp till min terrass:

Ja jädrar, hörni, så katastrofalt kreativ man kan bli när man upptäcker nya material och möjligheter! Och ännu har jag spikband kvar att roa mig med :o) Men kreativiteten har alltid ett pris. När det studsar runt för många idéer under skalltaket har jag lätt för att gå på överväxel. Imorse vaknade jag därför redan vid femsnåret och kunde i våld heller somna om. Inte kul.

Att vara en kreativ filur är kul, men dess baksida är faktiskt mindre rolig :o/

Blandat ”bandat”

 
DET ÄR KUL att odla egna slanggurkor. Inte bara för att det är trevligt att veta att de är obesprutade och kan ätas i samma stund de plock­ats i Glaspalatset, utan också för att gurkor hittar på en massa ro­lig­he­ter när de blir till. Den långtifrån EU-godkända häromsistens var skoj och här har vi en annan:

Sen ska jag idag visa vad man kan göra av stommen till ett gammalt paviljongtak av den där billiga skräpmodellen (som säckat ihop för länge sedan), en rulle s.k. spikband och några bultar och muttrar: en utomordentlig klätterställning till trädgården. Konstruktionen ser hur proper ut som helst efter sprejmålning med matt, svart färg, nästan som gjutjärn:

Spikband gick inte att uppbringa på mindre rulle än 25 meter. Till växt­stödet för utomhusbruk gick det cirkus en, så då får man hitta på an­nat också. Det blev två växtstöd till mina porslinsblommor och i det här fallet lämnade jag bandet omålat:

Sen knåpade jag bara på skoj ihop ett luftigt klot, som även det fick sig en släng med sprejburken. Klotet skruvade jag fast på en stolpe av impregnerat och, tjilevipp, så har man gjort sig en trädgårdsskulptur!

Jag har fortfarande spikband kvar på rullen, så det är inte omöjligt att det blir något till endera dagen. Kanske ett par klot till, av något mind­re format? Tja, vi får väl se, för det finns fortfarande en hel trave med aluminiumrör kvar från paviljongtaket också.

Från odlingsfronten kan jag rapportera att årets skörd av röda vinbär är avklarad. Det blev inte mycket att skryta med, men klart mer än ifjol! Vackert så, som vi positivister säger, och täcker gott och väl mitt lil­la hushålls behov.

Otack är världens lön

SOM OM JAG inte visste det sedan tidigare: otack är världens lön. Sär­skilt med tonåringar i huset.

Lilla A har på senare tid börjat ge sig ut och jogga lite då och då på fritiden. Jämt och samt får jag höra om vilket bekymmer det är att inte ha några fickor på träningsjackan, för herremingud, vart ska man sätta mobiiiilen?!

I soffan igår kväll, efter en deprimerande, FPA-dominerad dag, blev jag inspirerad. Det blev en liten färgglad påse med exakt rätt mått för den Samsung Galaxy SII som barnet har courtesy of mitt ex, hennes far.

Idag försåg jag påsen med en snodd, som är tillräckligt lång för att på­sen ska kunna bä­ras antingen runt halsen eller diagonalt över axeln. Sen sydde jag dessutom fast en liten karbinhake, så man enkelt får med sig sin nyckel också.

Praktiskt och humörhöjande tycker jag själv om resultatet. Uäk! tyckte Lilla A.

*suck!*

Säg mig, varför bryr jag mig överhuvudtaget om att försöka..?

Nåja, inte för att jag joggar själv numera, men min ångdriva, gamla Sony Ericsson går ner i påsen den med, så nog ska den komma till an­vändning. Om inte annat, så kan den vara praktisk under som­mar­halv­årets trädgårdsjobbande.

Och idag är det en ny dag, full av nya överraskningar. Så vad ska vi tro att jag hittar för lustifikationer i postlådan idag då? En kartong med färsk hundskit? Ett krav från social- och hälsovårdsministeriet på att jag ska donera båda mina njurar? En yrvaken, lite stelfrusen hugg­orm..?

Var dag har sin fröjd. Även denna.

Försök och möjligt misstag eller Går det så går det

FÖR NÅGON DAG sedan fick jag ett av mina inte helt ovanliga ryck, då jag fick för mig att jag skulle toppsticklingsföröka min basilika.

Jag började med att rota fram en sån där låg, fyrkantig plastask, som finns en masse på ställen där det säljs godis på lösvikt. Från Glas­pa­lat­set (mitt växthus) hämtade jag mig fyra fyrkantiga planteringskrukor, av den där sorten som plantskoleväxter ofta levereras i och som jag alltid sparar för kommande behov.

I locket till sagda plastask gjorde jag därefter fem hål. Fyra mindre, på noga utmätta avstånd från varandra och anpassade till var kru­kor­na har hål i botten, och ett större, vid lockets kant.

Krukorna fyllde jag med helt vanlig krukväxtjord. Genom jorden, ut ge­nom hålet i krukans botten och ner genom hålet i plastlocket, drog jag sedan en lagom stump syntetlina, lång nog för att den ska kunna vila på askens botten när krukan står på locket.

Knips, knips, tog jag några skott från moderplantan, avlägsnade de flesta av bladen och körde sen glatt ner stjälkarna i jorden. Till sist i med vatten i asken – genom det större hålet i locket, avsett för be­vatt­ning – och nu är det bara att vänta. Går det så går det, och jag vet sen tidigare att bevattning via lina går utmärkt. Det som återstår att se är om basilikasticklingarna tolerar behandlingen :o)

Operationsområdet på örat kliar någonting alldeles hemskt idag, men är samtidigt ajajaj-sjukt och tillåter inte att man så mycket som petar på det. Fast läkningen ser ut att gå som den ska i alla fall och ute på gården har mina första krokusar för året gått i blom. Första julrosen ligger inte långt efter! :o)

DIY slaskspade

ÄR DET FLER än jag som blir gaaalna på alla dessa en­gångs­för­pack­ningar av plast som formligen översvämmar tillvaron nuförtiden? Varje gång jag stoppar ner något i min back med skräp f.v.b. till åter­vin­nings­cent­ralen funderar jag på om det inte skulle gå att använda just den här plastsaken till något mer.

Häromdagen fick jag en idé.

Ni vet de där plastbrickorna, som finns på baksidan av många platta förpackningar med färdigskivat pålägg, som hänger i charkdisken i alla livsmedelsbutiker. De blir faktiskt helt perfekta slaskspadar till köket, med färdigt upphängningshål och allt!

Och idag är det precis nio månader sedan mitt klagomål angående FPA:s märkliga beräkningar av det allmänna bostadsbidraget, som jag ursprungligen lämnade till JO den 10.01.2012, av någon ytterst svår­begriplig anledning kom att betraktas som ett helt nytt klagomål fr.o.m. 06.06.2012.

Totalt har det inkommande söndag således gått hela fjorton månader utan att något hänt. Man blir imponerad. Eh, nää ... not the least.

Ett hallelujaögonblick i hantverkets heliga namn

JAG HAR ALLTID avskytt att sticka flerfärgat med flera kulörer på gång på ett och samma varv. Riktigt helhjärtat, djupt känt och hittills oförändrat avskytt det, det är vad jag gjort.

Garnnystan hoptrasslade med varandra så till den grad att en gordisk knut ter sig som ett enkelt halvslag. Ojämnstora maskor, för lösa al­ternativt för tajta trådar på baksidan, fula garnbyten osv. Bara skit. Riktigt bara skit.

Ända tills igår! Då inträffade ett av livets fåtaliga hallelujaögonblick, när jag lärde mig ett helt nytt sätt att sticka flerfärgat. Med en färg i taget, utan garntrassel, ett oerhört jämnt och fint resultat och propert "lås­ta" trådar på avigsidan!

Första projektet blir ett par pulsvärmare av ylleblandgarn. Så här ser de ut just nu:

Men de är i sin nuvarande skepnad långt ifrån färdiga! Jag har en mas­sa idéer om hur de ska dekoreras för att bli mer personliga, lite mer konstnärliga. Pärlor? Mm ... kanske. Brodyr? Inte omöjligt! Fantasin får sätta gränsen :o)

Gudars, så inspirerande detta är!!

PS. Ett särskilt meddelande till G: krämen är den mest fantastiska man kan tänka sig och efter några kvällars smörjning känns mina gamla knastertassar mjuka som nykläckta bebisrumpor. Tack, min vän! :oD Har du förresten kollat din mejl på sistone..?

En av mina bättre! Idéer alltså.

UPPGRADERINGEN AV MIN gamla, veckade takplafond lyckades över förväntan. Jag kapade helt enkelt åt mig strax under hälften av pla­fondens omkrets, slog hål i varje vikning c. 2,5 cm från övre kanten, limmade ihop skärmen igen och trädde den över armaturen till min adventsstjärna.

Med hjälp av en snörstump dragen genom hålen och avslutat med en nätt rosett hålls den nya skärmen på plats och jag har fått en ny lam­pa till en kostnad av endast en stunds arbete. Not bad, huh? Det här var faktiskt en av mina bättre idéer på länge :o)

Bland alla övriga idéer som i överljudsfart susar runt bland mina över­belastade neuroner har det dykt upp en till. En sån som sitter och knackar på skallbenet med en irriterande envishet och inte vill släppa greppet om hammaren.

Jaha, vad har hon nu fått för sig? är det kanske någon som undrar. Jo, förstår ni, så här är det. Jag skulle vilja ge mera liv åt Solveig och hur gör man det på bästa sätt? Enkelt! Genom att göra en ljudbok av hen­nes bravader, förstås! Men hur detta ska gå till har jag ingen aaning om. Min erfarenhet av sånt är lika med noll.

Däremot säger mig min erfarenhet att det kostar en hög med pengar, även om jag inte har ett hum om vilket omfång denna hög kan tänkas ha. Fast pengarna är nog inte mitt största bekymmer. Det svåraste blir nog att hitta rätt uppläsare – och att den man vill ha är villig att åta sig jobbet. Helst utan att skinna en på allt man äger och har.

Ett namn som ploppat upp är Ann-Christine Karlsson, till vardags pro­gramledare och producent vid Ålands Radio, men även aktiv och pre­mierad amatörskådespelare. Hennes röst har jag alltid gillat. Ska jag månntro mejla henne en liten propå..?

Ja, vad tycker ni, skulle Solveig vara förtjänt av en plats i ljud­boks­bib­lioteket? Kommentera gärna!

Prototypiskt

KNAPPT HINNER VIRKNÅLEN kallna efter ett slutfört arbete innan jag kastar mig över något nytt. Den här gången något helt nytt.

Häromdagen när jag bläddrade i en tidning fick jag ögonen på en vir­kad snöflinga och strax kravlade en nykläckt idé ut ur det bildliga ska­let. Som om det inte skulle räcka med snö för den här vintern tycker ni kanske? Men nej, den här prototypen bara måste jag göra och den blir för övrigt inte vit.

Den kommer att bestå av olika modeller av flingor och jag har allt mer börjat använda mig av schematiska diagram istället för att försöka skriva ner arbetsgången i text­form. Så här får ni ett sånt diagram att öva på och sucka inte, för det är faktiskt lättare än det ser ut att virka efter diagram :o)

Börja vid pilen och läs schemat motsols, varv efter varv. Om du klickar på bilden öppnas den i större format i ett nytt fönster.

Steget från snöflingor till stjärnor är i min värld inte långt, men jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar mig med båda. Antagligen är det den geometriska harmonin. Tyvärr är mitt lager av mobiler med pap­pers­stjärnor numera tomt så när som på en enda. Den behåller jag själv. I alla fall tills vidare.

Och på tal om stjärnor, så ska jag idag försöka mig på att fixa en föns­terlampskärm av en sån där veckad takplafond i vit plast, ni vet. Jag har haft en sån i hallen, men av någon anledning vill inte skärmen hål­las kvar på armaturen och nu har jag tröttnat på att sätta tillbaka den igen och igen och igen. Nu ska den få nytt liv som ersättare för ad­vents­stjärnan, som fortfarande hänger kvar i köksfönstret.

Men först blir det kaffe!