Band of Brothers

SURPRISE, SURPRISE! ÄVEN här på Åland har det snöat. Mycket. Igår var jag ut tre gånger och skuffade undan på gården och ryggen börjar säga ifrån. Inte bra. Inte bra alls, så här tidigt på snösäsongen.

Ändå är jag glad för att jag inte är en liten sparv, mes eller tita. Då har man inte mycket att sätta emot när Band of Brothers – Svarta Gänget – armbågar sig fram till fågelbord och talgbollar.


It’s a cruel world out there, my friends. Då är det bättre att hållas inom­hus och låta brasglöden värma en ond rygg och en frusen själ – och kanske rentav författa något tusental tecken eller så. Så får det bli, jag går inte ut idag!

Det dröjde drygt ett år men nu är jag på G!

DET FINNS FÖRMODLIGEN få lika bra igång­sättare som andras fram­gångar! Efter ett drygt år har jag äntligen kommit igång med ”Livet le­ker, liket lever” igen! Allt som behövdes för att dra ur korken var Son­jas nominering till litteraturpriset.

Det första nya kapitlet har jag lagt upp idag. Fler ska det bli (får jag hoppas ...)

Jag kollade nyss bakåt. Förra kapitlet lade jag upp den 25 november ifjol. Hujedamej, så tiden går :o/

Här var’e flyt!

MEN SÅ KUL! En av mina bästa kompisar har blivit nominerad till Nor­diska rådets litteraturpris! Grattis, Sonja! Nu håller vi tummarna för ”Blues från ett krossat världshus”.


Det känns gôtt för en sketen, frilansande krönikör som en annan att vara god vän med så här fint folk, vill jag lova ;o)

Kanske inte riktigt souvenirer men ...

VAD ALLT KAN man inte få för sig att inhandla när man är ute och re­ser ... Fast muffinsformar i silikon är kanske inte det första man kom­mer att tänka på?


Hos oss här i ”Rucklet” bakas det ganska ofta muffins, både söta och mer matiga. Pappersformar, sådana där stora ”amerikanska”, är fak­tiskt rätt dyra, och används ju bara en gång före de uppgår i det sto­ra brännbara avfallsalltet.

Därför slog jag till under min resa till Madeira, när väninnan och jag råkade titta in i en sån där spännande butik som saluför allt mellan limpor och dynamit. De är inte vackra, men har efter provbak be­fun­nits fungera klockrent och kan återanvändas bak efter bak efter bak efter ... Rekommenderas varmt! Och det är utan tvekan bättre med silikonet i formarna än i formerna ;o)

Souvenirer på tillväxt

SHOPPING ÄR INTE riktigt min grej. Inte ens om jag hade gott om pengar skulle jag vara särskilt intresserad. Så vad ska man då ta med sig hem som minne från en sällsynt utlandsresa? Sånt som väx­er, så klart!



En handfull skruttiga, små pluppar, som jag hittade under ett träd i Funchals botaniska trädgård och som med mycket tur kanske gror och utvecklas till miniatyrexemplar av Olea europaea, olivträd.

Jag har petat ner dem i samma krukor som våra små, mallorkinska apelsinträd växer i, de som lilla A och jag drivit upp från kärnor vi tog hem från vår gemensamma resa i maj 2007. På så vis får de vatten relativt regelbundet och citrusjorden är säkert bättre för grobarheten än vanlig krukväxtjord.

Nu är det en stor portion tålamod som gäller, för oliver tar god tid på sig innan de gror. Om de alls gör det. Fördelen med att vara glömsk, som jag, är att man hinner glömma bort att man sått något ;o)

Semesterprojektet som gick i stå

NATURLIGTVIS HADE JAG packat ner garn och en virknål inför resan till Madeira, konstigt vore det annars. Men resultatet blev magert. Yn­ka fem mormorsrutor av miniformat är allt jag presterade på hela ti­den.


Efter hemkomsten känner jag inte riktigt för färgerna längre. De hör liksom södern och varmare temperaturer till, så fortsättningen får lig­ga på is – haha! – till våren.

Närmast på lut ligger istället slutförandet av min långrandiga mormor. Garnet jag behöver för att göra det anlände från Tyskland någon dag före jag reste bort, så nu är det bara att sätta igång!

Annars lider jag av en gruvlig klimatjetlag just nu. Trots att det är +22° inne i ”Rucklet” fryser jag ända in i märgen. Men visst, samtidigt är det ju jättemysigt med bländvit snö på gården, en värmande brasa i kaminen och levande ljus i stakar och lyktor.

Veckans Vanartiga Vers #33

Tokig trainspotter från Helsingör
älskar tågen som tutar och kör.
Gamla ånglok är bäst,
så när han har fest
är du-dunk den ”musik” som man hör.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

1:a advent ... igen

VART TAR ÅREN vägen? Det var ju julmånad alldeles nyss! Så känns det i alla fall. Men nu är det konstigt nog första advent igen och snön ligger vit över Åland och ”Rucklets” trädgård gnistrar i den klara vin­tersolen.

I år har jag gjort en riktig djupdykning bland julpyntet och fiskat upp min mammas gamla adventstjärna av guldpapper. Den får bli årets fönsterdekoration i köket, fast utan lampa inuti, eftersom jag är lite skraj för kombinationen heta glödlampor och papper.


Bland det första jag gjorde efter att jag i förrgår kommit hem var att fylla på i fåglarnas fröautomat. Den har säkert varit tom i många da­gar redan, för det dröjde ända tills idag före några hungriga små­fåg­lar hittade tillbaka. Även om ingen annan saknat mig medan jag var borta föreställer jag mig att åtminstone pippifåglarna har gjort det. Alltid något.


Kan ni höra det, att ett oväntat svårmod ligger på lur? Jag känner hur dess unkna andedräkt slår emot min rygg i heta puffar. Efter två veck­or i sol och värme borde jag ju sprudla av energi, men istället är det som om kuggarna i min inre växellåda har glidit över på friläge. Så konstigt! Så oroande ...