FUCK

DET FINNS ETT flertal mer eller mindre löst sammanhållna organi­satio­ner som gör vad de kan för att motarbeta nätmobbning och virtuella trakasserier framför allt bland barn och ungdomar. Heja er, säger jag! Men hur skulle det vara om alla ni föräldrar som inte bryr er ert vitten om vad era ungar sysslar med vid sina datorer också organiserade er..?

FUCK, Föräldrar Utan CyberKoll, skulle ni kunna kalla er, vilket av en lycklig slump råkar sammanfalla med vad jag vill säga åt er allihop:

»Fuck!
Hur fan kan ni blunda för
vad som pågår därute???»

Vid era föreningsmöten kunde ni pyssla med precis det som era barn gör på nätet: ägna er åt grovt kränkande personangrepp genom ut­tala er nedsättande om varandras personligheter, utseenden, [o]för­mågor med mera. Vartannat ord bör dessutom vara en svordom, glöm inte det!

Så ta för sjutton och fundera på saken, för visst skulle det väl vara rooligt? Tänk, vad kul att få samlas som ett riktigt pack hyenor och ri­va och slita i varandra tills inget annat än några benknotor och blo­di­ga klädtrasor finns kvar! Precis som era ungar gör, virtuellt, på nätet.

Och till dig 79.133.13.58 har jag bara en sak att säga: pinka nu inte i byxorna när polisen hör av sig. Att stjäla någons identitet är nämligen förbjudet – och att i någon annans namn ägna sig åt regelrätta tra­kasserier är EXTREMförbjudet och förknippat med straffpåföljd. Är man, som du, synnerligen omyndig är det dessutom dina föräldrar som får ta smällen. Pinsamt det är bara förnamnet, det ska du veta.

Fotnot för eventuella minderåriga läsare som inte vet vad begreppet staffpåföljd betyder: ”straffpåföljd” är detsamma som att säga att du får ta ditt straff för något dumt du gjort. I vuxenvärlden talar vi om handling och konsekvens; det du gör får alltid ett resultat, men inte alltid det re­sultat du väntade dig.

Siddu barra! ... #8

NÅGOT VI HÄR på Åland är helt ensamma om i Norden är vår modell av symbol för midsommaren: midsommarstången. I likhet med den svenska majstången består den av en lång stång, men har alltid fler rår (vågräta stänger) än en. Antalet varierar och vissa stänger pryds dessutom med korslagda rår.

I den svenska stången hänger man kransar i råspetsarna, här på Åland har vi oftast kronor. De symboliserar jungfrulighet och ungdom, god hälsa och en ljus framtid. Traditionellt binds kronorna i förväg med gemensamma krafter, medan själva stången kläs och lövas samma dag den ska resas ”av villiga händer”, som vi sjunger i Ålänningens sång.


Kronan fogas ihop av tolv pinnar som lindats tätt, tätt med färgglatt silkespapper (numera ofta papperslakan). Papperet är dubbelvikt och klippt på samma vis som man gör för att dekorera skinkpinnar till julen.

Midsommarkronor finns att köpa lite varstans i butiker och på mark­na­der och är en av våra populäraste souvenirer. Lokalt hänger många upp en egen krona t.ex. invid ytterdörren för att fira att sommaren är kommen.


På fasta Åland reses 40-50 stänger på midsommaraftonen, varav tre i Mariehamn. Bilderna ovan är från Notuddens småbåtsplats vid Sviby viken i Mariehamn, där man på lämpligt avstånd från centrum kan få den ultimata midsommarkicken: vatten, klippor och en äkta, åländsk stång!


Överst på stången står en fäktargubbe och vevar med armarna. Han är finklädd för fest och representerar flit och arbete.

Vill du läsa mer om bakgrunden till vår åländska midsommarstång kan du klicka dig vidare till Ålands officiella turistsajt och DEN HÄR sidan.

***

”Siddu barra!” är rena, rama åländskan
och betyder ungefär ”Ser man på!”
 

Får jag lämna några blommor?

ELLER, TJA, BLOMMOR och blommor ... Vi börjar nämligen med ste­via, Stevia rebaudiana, en för året ny odlingsbekantskap för mig. Jag ska torka och spara till vintern, för att blanda i te istället för att söta med honung. Läs på etiketten om ni undrar varför!




Så ett bildcollage från trädgården igår i underbar kvällsbelysning. Minns ni slakten av mitt lärkträd i våras..? Några av er var oroliga över hur det skulle gå för trädet, om det skulle överleva. Nu kan ni andas ut. Titta bara som det skjuter skott!

Och Lilla A:s egenuppdrivna kastanj, det som med tiden ska bli går­dens vårdträd, bara växer och växer.


Dagens trädgårdssvit avslutas med några nyutslagna blomster. Först ut är azurlökarna, som jag planterade i höstas:


... som kontrasterar så fint mot fackelblomstret jag grävde upp i ett dike förra sommaren.


Dessa båda delar rabatt med jättedaggkåpa, som jag bara älskar. I bakgrunden anar man den skira, rosa blomman av alunroten jag fick av gullevännen Monkan med posten ifjol.


Sist ut får lammöronen bli. De har precis börjat slå ut sina små, bleklila blommor och när man ser hur luden hela växten är råder det ingen tvekan om vad som föranleder namnet:

Extermination

DE HAR SIN givna plats i ekosystemet och gör egentligen bara nytta, eftersom de håller mängden skadeinsekter på en hanterlig nivå. Men gränsen för vad som ingår i ekosystemet drar jag vid mitt terrassgolv och min gasgrill!

De som byggt under terrasstrallen, precis utanför ytterdörren, fick ba­da i mängder av kokhett vatten, men gänget som annekterat grillen var en knepigare nöt att knäcka. Grillen var nämligen draperad i sina skyddskläder: en fotsid, grön skapelse av plast. Så fort jag bara peta­de på överdraget svärmade det ut en brigad av arga killar i randiga brallor. Och boet var stort, med många stridsberedda fotsoldater att tillgå.


Som hämtad ur filmen Star Wars, inte sant?
Häromkvällen rustade jag mig med dubbla lager kläder, hatt på huvu­det, lång halsduk lindad runt hals och ansikte, gummihandskar på händerna och beväpnade mig med en osäkrad sprejburk Baygon av största modellen. Pssssst! Pssssst! PSSSSSSST!!! och mina fiender regnade som vissna löv till marken. Kemisk krigföring när den är som allra mest effektiv.

Glad i hågen lyfte jag följande dag på locket till grillen för lite rengö­ring och tyckte mig då, bakom bruset från trafiken, urskilja ett märkligt surrande. Jajamensan, under stekplattan, under den ena gasbränna­ren, var bygget av logement nummer två i full gång! I jämförelse med det stora boet, cirka 10 cm i diameter, var det här bara i begynnelsen och ungefär i storlek med en pingpongboll. Fast nog rymdes det ge­tingar i det också ...


För något år sedan deklarerade en av mina grannar: ”En bra granne är en död granne!” och jag häpnade. Mänskliga grannar har man om man bor i en stad, det ligger liksom i sakens natur. Pallar man inte det ska man bosätta sig på vischan. Ett sånt uttalande skriver jag under på endast när grannen råkar vara geting, och knappt ens då.

Men hörni, nu måste jag ta mig i kragen och skriva en krönika, för på lördag är det dags igen. Ämnet blir inte getingar och deras bon, för det skulle liksom vara lite för enkelt ;o)

[Tillägg 16-07-2011: Det blev lite rörigt med vems krönika som skulle in när. Min kommer därför inte i tryck förrän lördagen den 23:e.]

Gjuta-göt-gjutit

DET VAR TÄNKT att göras på midsommardagen, men ibland blir det inte som man tänkt sig. Inte förrän Gunillas skapariver fick igång mig blev det av.

Jag pratar naturligtvis om gjutning med betong! Ända sedan ifjol, när jag bland annat gjorde mig ett formgjutet fågelbad, har jag – precis som Gunilla – varit sugen på att göra något av rabarberns häftiga blad. I lördags bar det till och här är resultatet:



Att gjuta med betong är enkelt. För det här projektet behöver du fin­betong, lite plast (sopsäckar duger bra), en hink, vatten och något att röra med. Betongen blandar du enligt anvisningen på påsen, hellre lite fastare än för lös.


Bygg upp en kulle av sand eller jord, täck med plast och lägg rabar­ber­bladet med baksidan upp ovanpå. Sen är det bara att klappa på be­tong. Klappa ordentligt så får du bort eventuella håligheter och var noga med att göra gjutningen tillräckligt tjock. Cirka två centimeter är lagom när man gjuter utan armering.

Mitt fat blev litet för tunt i botten, så efter att jag avlägsnat bladet fick jag ett naturligt avrinningshål. Kanske reparationsgjuter jag fast det, kanske inte. Vill du att fatet ska stå riktigt stadigt planar du ut toppen på betongkullen.

Låt din gjutning torka något och täck sedan med plast, så att det hela inte torkar för fort och spricker. Duscha gärna med lite vatten mellan varven. Beroende på hur tjock betong du har härdar den på 1-2 da­gar. Ha tålamod! Vänta hellre lite för länge än för kort tid.

Prisma har givit ut en utomordentlig bok om att gjuta i betong av Ma­lena Skote. Rekommenderas!

Rucklet’s Flying Circus

SVENSKA CIRKUS MAXIMUM har under det gångna veckoslutet varit i Mariehamn, men eftersom jag å ”Rucklet” har ett alldeles eget mena­ge­ri avstod jag (även detta år) från att gå på någon föreställning. För övrigt är jag också av princip emot cirkusar som håller sig med vilda djur.

Hos mig kan man för närvarande förundras och förfasas över både det ena och det andra, men låt oss för all del börja med det svårfoto­gra­fe­ra­de trastpacket, som med lika stor systematik och arbetsglädje som ifjol länsar mina körsbärsträd på allt vad mogna bär heter:


Raskt vidare till getingjävlarna, som hade byggt ett jättebo på under­sidan av terrasstrallen under entrémattan – precis utanför min ytter­dörr! Tio liter kokande vatten senare är detta tillhåll ett minne blott. Istället har jag upptäckt bygge nummer två: någonstans på min gas­grill, under det fotsida skyddsöverdraget av plast.

Ser inte ut som det blir mycket grillning på terrassen den här somma­ren. Så fort jag så mycket som petar på överdraget svärmar det ut ett stort antal sura stickisar och tills vidare har jag inte klurat ut hur jag ska gå tillväga för att bli av med dem :o/


Och så var det då myrorna ... Varhelst jag sticker ner spaden i min hög med sållad jord väller det fram flygmyror, vinglösa myror och ofantliga mängder ägg. Gården formligen kryllar av myror i år, av alla upptänkliga storlekar och sorter.


Fast lite trevligare kryp finns det förstås också! Till exempel det här lilla livet, som länge och väl satt på terrassräcket och begrundade trafiken. Konstigt nog har jag ännu inte sett till särskilt mycket fjärilar på gården, trots att lavendeldjungeln blommar så det står härliga till.


Men nu har jag inte tid att sitta här och gaffla längre. Det är dags att avtäcka det jag göt i förrgår, så det är arbetskläder på och ut på går­den som gäller! Dessvärre misstänker jag sprickbildning, men det lär visa sig inom kort.

Jam för coola katter

IGÅR VAR DET för tredje året i rad dags för Åland Summer Jam, ett suveränt musikaliskt initiativ och en trevlig motvikt till Rockoffestivalen senare under sommaren. Eller som det står på evenemangets egen hemsida:

”Evenemanget anordnas varje år med målet att öka mångfalden och toleransen på ön. Åland Summer Jam är en kväll med reggae, hip hop, R’n’B och afromusik. En kväll med underbara människor och vänlig stämning.”
Jag kan bara hålla med. Placeringen i den amfiteaterlika Miramar­par­ken mittemellan stadsbiblioteket och Alandica Kultur & Kongress var suverän, entrén var fri, vädret toppen och trots att det var lördag var det befriande fritt från omkringraglande, totalpackade minderåriga. Och musiken fick det att rycka t.o.m. i tantbenen på Stjärnkraft! :oD


En tillfällig uteservering hade upprättats och där kunde man förutom förfriskningar få sig en bit mat också. I publiken noterade jag allt från minsta bebis till riktiga gamyler, men tyvärr konstaterade jag också att det var skamligt tunnsått med föräldrar som såg till att skydda si­na telningars känsliga öron.


I en sån här folksamling finns det alltid en del att begapa ...


... och som sig bör var det fritt fram att sträcka på dansbenen:



Eftersom jag var olämpligt klädd i kamera roade jag mig för egen del med att kolla på människor istället. Då är det rätt kul att studera vad folk har – eller inte har – på fossingarna:


Tja, som ni ser är Åland så mycket mer än bara blå himmel och blått hav, vilket man kan förledas att tro i och med vårt läge mitt i sjön. Under somrarna händer det mycket!