Den gubben gick inte

NU HAR ÄVEN Svenska Författarförbundets juridiska av­del­ning grans­kat det avtal jag för ett tag sedan fick mig tillsänt av ett svenskt förlag. Ett förlag som själv tog kontakt med mig, inte jag med dem, med an­ledning av att ”60+ och singel” fått en sån flygande start i den digitala bokvärlden, i den fromma förhoppningen om att med hull och hår få lägga vantarna på tant Solveig.

Himla otur för dem bara, att jag är långt ifrån bortkommen när det gäl­ler juridik. Att detta var något man inte skriver på, med mindre än att man är helt tappad bakom en vagn, det insåg jag redan efter 1 §. Och nu, när den riktiga expertisen på avtal av den här sorten uttalat sig, är saken så att säga biff:

Avtalsförslaget kräver omfattande omarbetningar för att motsvara för­bundets rekommendationer, bl.a. är avtalstiden för lång, rät­tig­hets­upplåtelsen för vid, royaltyvillkoren för otydliga och li­cen­sie­rings­möj­ligheterna för breda.

Avtalsförslaget är helt enkelt inte balanserat gällande rättigheter och skyldigheter. Därtill är avtalsförslaget för kortfattat för att kunna fun­gera på ett bra sätt. Det finns många oreglerade områden, vilket ökar risken för strul. Min bedömning är därför att du inte bör acceptera för­lagets avtalsförslag.

Summa summarum, så har jag blivit erbjuden an offer I can refuse, och låt mig säga så här: min tro på mänskligheten har inte direkt för­bätt­rats i och med detta försök till vad som väl snarast måste rubriceras som rena bondfångeriet.

***
Så var det med den saken. Livet går vidare och dagens första anhalt blir hälsocentralens akutmottagning. Under måndagen och tisdagen var jag bortrest från ön för att, i bokstavlig bemärkelse, göra rent hus på annan ort.

Men, men, två fulla dagar av energisk städning är tydligen mer än fy­siken pallar för numera, för tanten har dragit på sig en gudsnådelig inflammation i höger handled. Vill det sig illa blir det immobilisering av högerkardan i ett antal veckor, hur nu det rent praktiskt ska gå till i ett singelhushåll som mitt :o/

Av den här anledningen begråter jag just nu, i motsats till andra, inte det faktum att vintern kommit på återbesök. Trädgårdsarbete går näm­ligen jäkla dåligt ihop med en akut peritendinit alternativt tendo­va­ginit.

Edit kl. 11:54
Jaha ... Efter 27 euro i besöksavgift och drygt två timmars väntan (= tre nummer av Lantliv och ett par Illustrerad vetenskap) fick jag till slut fem minuter med en med.stud, som ställde fel diagnos (muskel­över­an­sträng­ning).

Det enda som kan sägas ha blivit rätt, var den labbremiss för bor­re­liaprov som jag bad honom skriva, eftersom utslaget på andra hand­loven brer ut sig mer och mer och nu blommat upp på ett intilliggande område också.

Vänster eller höger ... eller vänster ..?

DET ÄR INTE lätt alla gånger, när den ena handen inte vet vad den andra vill. Som i fredags, vid mötet med social- och miljöminister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR), då även vik. av­del­nings­che­fen för hela social- och miljöavdelningen, Carolina Sandell, var när­varande. Båda två uppgav, i princip med en mun, socialvårdsbyrån som adressat för den skrivelse jag ombads inkomma med. Fint så långt.

När jag någon timme senare mejlade denna skrivelse gick den därför till vik. byråchefen vid socialvårdsbyrån, Berndt Ekholm. Döm då om min förvåning, när jag efter knappa tre timmar får följande meddelande:

”Bästa Nina Backlund

Tillsynen över folkpensionsanstalten handhas sedan 1.1 2014 av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet ÅMHM. Jag vidarebefordrar därför ditt ärende dit enligt förvaltningslagen 18 §.”

Meeh, vad är nu detta för något?! Det låter ju för fan helt otroligt, att varken ministern eller vik. avdelningschefen skulle ha varit införstådda med den saken!

F.ö. har jag för mig att ÅMHM:s roll som tillsynsmyndighet är att agera i enskilda ärenden, medan det åligger socialvårdsbyrån att

”/.../ ut­veckla, planera, samordna, följa upp och utöva tillsyn över social-, hälso- och sjukvården samt miljöhälsovården och miljövården, så att den är kvalitativt och kvantitativt ändamålsenlig med beaktande av de aktuella förhållandena och gällande bestämmelser.” (N.B. det jag strukit under.)

... samt att handlägga ärenden som gäller utkomstskydd, främjande av social välfärd och före­byg­gan­de av sociala problem. Allt enligt LR:s egen information på webben.

Att FPA kategoriskt bryter mot statsrådets förordning när de räknar allmänna bostadsbidrag är väl för fan i våld inte att betrakta som ett enskilt socialvårdsärende?? Det drabbar hela befolkningen, inte bara i landskapet Åland, utan i hela republiken Finland. Det fasansväckande är, att detta låter misstänkt likt metoden man vid jus­ti­tie­om­buds­man­na­äm­be­tet i Helsingfors använde sig av för att undgå att behöva ini­tiera en utredning med anledning av mitt klagomål.

Gud, giv mig styrka ... *himlar med ögonen* Mera styrka, borde jag kanske säga? För det som jag för ett kort ögonblick inbillade mig att var inledningen av slutet på hela den här allt löjligare historien, ser ju de facto ut att vara inget mindre än början på Akt II, med scenbyte i pausen och en ny rollbesättning in på tiljorna.

Och i knäna har jag borreliaont igen. Plus att eksemet, som hud­lä­ka­ren svor på att jag skulle vara av med för evigt efter de tre, på va­rand­ra följande antibiotikakurerna för neuroborreliosen, har återkommit. Jag behöver knappast poängtera, att jag just nu har rätt lätt för att hålla mig för skratt.