Har någon sett kusin vitamin..?

JAAA, DET ÄR solsken idag! Trädgården, inbäddad i ett bautatjockt snötäcke, glittrar och gnistrar så det nästan gör ont i ögonen och him­len är klarblå. Såna här dagar gör mig glad, och det känns nästan som livet ändå är värt att leva.


Detta med årstidsväxlingarna och väderomslagen är trots allt tjus­ningen i att bo på våra breddgrader. Jag skulle aldrig kunna bosätta mig t.ex. i Kalifornien (som min bror), där vädret – om man gene­ra­liserar lite – bara varierar mellan mycket varmt och lite varmt. Döds­tråkigt. För vad skulle man då ha att klaga på och tala om..? *garvar*

På tal om något helt annat, så kan jag informera om att jag sedan igår inte bara har ”engelska sjukan”, som jag ordat om tidigare. Nu har jag dessutom fått ”skörbjugg”! Labsvaret för provet för c-vitamin har äntligen kommit, efter en dryg månad. Och se på fan, ligger inte också det alldeles för lågt! 15 umol/liter lyckas jag prestera, där re­fe­rensvärdet är 23-114.

Ja, ja, det är väl bara att ta skeden i vacker hand och acceptera att man börjar bli slut som människa. Men detta ger jag faktiskt blanka tusan i idag, när vädret är som det är! Nu ska fossingarna i blöt och sen får de komma med ut på långpromenad. Det är väl bäst att passa på medan man ännu orkar ;o)

Man tager lite papper ...

VÄLKOMMEN SOM NY följare av min inriktningsbefriade blogg, Anna­mon! Jag får väl bara hoppas att ett eller annat av mina varierade in­lägg har något att tillföra :o)


Passar samtidigt på att visa ett till exempel på vad det går att åstad­komma av simpla pappersremsor. Jag har väl kanske inte nämnt ti­di­gare att, förutom garn, så är papper en hemlig passion. Troligtvis är det en ren yrkesskada :o)

Den här ihåliga sfären är väl sisådär femton centimeter i diameter. Ve­te tusan vad man ska ha den till, men den är snygg att se på.

[tags: strip origami, sphere, paper]

Värdelöst vetande om mig

EMEDAN DET IDAG fortfarande är rena, rama inspirations-Sahara hos mig tänk­te jag passa på att berätta lite mer om mig själv istället; bli lite mer personlig, om man så säger.

1. jag är ingen ”äkta” ålänning utan har finsk mor/­svensk far, föddes uppe i Öster­bot­ten i Finland och flyttades ner vid tre års ålder; lite typ ”båtflykting”, alltså *undrar fortfarande varför*
2. all min nu levande släkt bor på det finska fastlandet och är finsk­språkig (utom min bror, som sedan länge är bosatt i USA, och dottern A, som bor halva sin tid hos mig) *vinkar åt släk­ten*
3. mitt eget modersmål är svenska (japp, här snackar vi seriösa kommunikationsproblem med släkten!) *tränar på att säga sit­ruunamehua med korrekt uttal*
4. jag har varit förlovad två gånger men aldrig ”blivit gift” *göd­sel­vattnar Hoppet*
5. jag blev egenföretagare 1989, då jag och min dåvarande kom­pan­jon startade reklambyrå *förfasas över att det gått tjugo år*
6. jag har haft tre hundar; Scotty (skotsk terrier, envis som syn­den, blev nästan 11), Selma (golden retriever, min ”bäs­tis” i nästan 13 år) och Ruffa (spinone italiano, som vid ett års ålder omplacerades hos oss för drygt ett år) *drömmer om en ny fyrfoting*
7. min morfar var 18 år äldre än mormor, pappa 17 år äldre än mamma och A:s pappa 16 år äldre än jag; det går m.a.o. nedåt *ber en bön att A fått bättre vett*
8. före A vägde jag 52 kg, det gör jag även idag *skramlar lite med revbenen*
9. jag har aldrig, och kommer aldrig, att färga håret *kastar à la Miss Piggy med den halv­meter­långa rått­pälsen*
10. jag blev med glasögon när jag var 12 *kisar närsynt*

Sisådärja, nu vet ni lite mer om Stjärnkraft. Att bloggen heter så be­ror på de pappersstjärnor jag tillverkar och i första hand säljer on-line till USA via min shop på amerikanska hantverksportalen Etsy. Namnet har inget med new age att skaffa, om nu någon fått för sig det :o)

Borttappat: minne, sgs oanvänt

HUR KAN MAN så snabbt totalglömma sådant man egentligen kan?! Den frågan ställde jag mig igår, när jag via min on-linebutik på Etsy fick en beställning på en 48-uddig pappersstjärna. Sådana har jag vikt huuur många som helst under de senaste åren, men nu haft en paus på uppåt ett år. Så där satt jag med mina tolv pap­pers­remsor och var som ett levande frågetecken och kom tamme­sjut­ton inte ihåg hur man skulle göra.

*ryser vid minnet*

Som tur var har jag noga mappat min beskrivning, så till slut blev det ändå en stjärna. Men inte ens med beskrivningen framför nosen kän­des det som jag någonsin gjort detta förut. Ruggig känsla ...


Cirka tio centimeter i diameter är den färdiga taggbollen. Nu ska den ytbehandlas och beströs med finaste glitter, sedan är den redo att skeppas över Atlanten. Puh ...

*torkar svetten ur pannan*

Idag borde jag egentligen ägna mig åt att författa min nästa krö­nika till Tidningen Åland, men det är lika zero i bollen idag som igår. Och där ute vräker snön fortfarande ner som om vintern just har börjat. Tanken på att emigrera till Nya Zeeland blir mer och mer lockande hela tiden. Men vänta bara! Sen när A har flaxat iväg från boet, då ...

På tal om drömmar, så kastade jag igår ett öga på TV4:s nya täv­lings­program, Drömmen om Italien. Jamen, herregud ... Hur mycket skit går det att göra tv om??? Tänk om alla dessa pengar det kostar skulle spenderas på något vettigt istället? (Som att föras över till mitt bank­konto. Det vore vettigt det!)

Men vet ni vad, här duger det inte att sitta och blogga. Nu måste jag ut och skotta igen!

[tags: moravian star, paper, folded, glitter]

LÄSTIPS Udda av Sara Lövestam

Udda
av Sara Lövestam

Första gången Martin Sander såg en am­pu­te­rad kvinna var han tretton år. Sedan dess har han blivit butikschef på Sys­tem­bolaget, skaffat sig ett fint radhus och flera be­und­ra­rin­nor. Men han har aldrig lyckats bli av med den, fasci­na­tio­nen för det ofull­ständiga. Det pin­sam­ma, hemliga begäret till det avhuggna. Till stum­pen. Som tur är finns Internet och där finns Paula, med noll och ett halvt ben.

Paula vill helst sitta instängd i ett rum, ensam med band­in­spel­ning­ar av partikelverb. Hon är definitivt inte intresserad av någon upp­vakt­ning, hon vill bli citerad i akademiska tidskrifter och bort­se från just det som ingen någonsin bortser från – hennes obe­fint­liga ben och skeva ansikte. Hon vill inte tyckas synd om, hon vill inte svara på frå­gor om hur hon kör bil. Hon vill alldeles särskilt inte behöva kon­fron­teras med påflugna lesbianer som slänger sin sexualitet över halva bordet. Det har hon sannerligen aldrig bett om.

Lelle älskar kvinnor. Hon har dem lite som andra har choklad som något gott att njuta av när andan faller på. Hon skäms inte för det. Hon skäms heller inte riktigt för att storma in på folks kontor och tala om för dem vad de själva borde göra i sängen. Skämmas är något som Lelle inte tycker är en bra idé. Men man kan verkligen fråga sig vad tre medelålders kvinnor på en kemtvätt i Sveg har med den sa­ken att göra.

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Sara kom jag i kontakt med under min sejour på kapitel1.se, där hon också kapade åt sig segern i Bok-SM 2009, och detta är alltså hennes helt underbara debutroman. Hon tecknar sina karaktärer på ett så­dant sätt att jag alldeles tydligt kan se dem för mitt inre och hennes berättarröst är samtidigt oerhört välvårdad och fri­språkig; en härlig och lyckad blandning. Intrigen är väl genom­tänkt och flyter hela vä­gen.

Det är inte ofta jag läser en roman av en svensk författare där jag inte åtminstone någon gång under läsandets gång retar mig på nå­got, men så icke i fallet ”Udda”. Det här är en bok som gick di­rekt till mitt hjärta och som får mina varmaste re­kom­men­da­tio­ner! Jag väntar med spänning på vad Sara ska koka ihop här­näst och skulle gärna se ”Udda” som film!

Virka, virka, virka ... det ena och det andra

SNÖN FORTSÄTTER ATT vräka ner. Snart skiter jag i att skotta mer, finner mig i att bli inplogad och får väl reda mig resten av vintern på vad som finns i frys och skafferi. Och idag har jag absolut ingenting vettigt att komma med. I huvudet är det lika vitt som därute. Istället tänkte jag visa några bilder på mina pågående virkprojekt. Kanske kan det inspirera någon av er att hugga tag i nålen?

Vi börjar med en nästan färdig axelväska av hexagoner. Virkbiten är färdig och sömnaden av axelrem och infodring återstår. Jag har en mycket högre tröskel när det gäller symaskinen än virknålen.


Okej, då fortsätter vi med ett par nyckelringshjärtan. De är faktiskt jäkla roliga att göra, eftersom de går hyfsat fort. Sen får man låta fantasin flöda när det kommer till dekorationsbiten. Bra omväxling till de rätt enformiga rutprojekten!


Sedan ett väskprojekt till. Den här gör jag av högst traditionella mor­morsrutor, men mitt svarta garn tog slut och jag väntar på mer från min leverantör i Tyskland. Därför har det hela blivit lite ”på hälft”. Färgtänket är ”folkdräktssjal med blommor på svart botten”. Typ.


Slutligen det jag roat mig med i väntan på garnförsändelsen (som den här gången dröjt längre än vanligt): en kudde av enfärgade mormödrar. Baksidan kommer jag att sy av ett enfärgat bomullstyg.


Men hörni, gott folk, nu ska jag sätta mig i bastun. Jag blev ge­nom­svet­tig av förmiddagens snöskottning, som dessutom får mina för tätt sittande svankkotors taggutskott att gnaga mot varandra och smärt­samt påminna mig om att jag inte är någon ungdom längre. Blir nog skönt med en halvtimme i värmen!

PS. Nu har jag gjort som Göran tipsade: skrapat med en kniv på mina stackars pelargoners stammar för att se om där finns något liv. Såvitt jag kan bedöma är det kört. Inte en tillstymmelse till grönt så långt ögat når. Komposten nästa, med andra ord. Skit också! :o(

[tags: crochet, hexagon, key fob, key ring, heart, granny square, bag, cushion, cotton, Etsy]

Pelargonproblem

FINNS DET LIV finns det hopp, sägs det, och det är säkert sant. Men just nu undrar jag sannerligen om det finns liv i mina över­vintrade pe­largoner. Någonstans, någon gång läste jag tipset att till hösten grä­va upp plantorna, skaka bort jorden och förvara växten mörkt och svalt tills det är dags att plantera igen.

För en dryg vecka sedan plockade jag fram liken ur garderoben (nja, svalförrådet då) och lät dem få fötterna i jord igen. Men jag är högst tveksam till om det i dessa bruna pinnar finns något liv mer. Någon som vet eller rentav provat den här varianten av övervintring?


Vad som däremot har liv är de billiga snittrosor jag kostade på mig den 21.2 i en livsmedelshall. Kolla bara hur fin buketten är ännu idag, nio (!) dagar senare. Helt otroligt, alltså ... Inte en enda har nickat ännu.

Virka, virka, virka ... ett litet hjärta

IGÅR KVÄLL DRABBADES jag plötsligt av mor­mors­rute­svacka (det har blivit något hundra­tal de senaste veckorna) och kände att jag måste göra något annat. Detta ”något” blev en nyckel­ring med ett virkat hjärta, deko­rerat med franska knutar i olika färger.


Det tog sin rundliga tid innan jag fick till en hjärt­form som jag var nöjd med, och typiskt nog kom jag på först efteråt att det säkert finns bra be­skriv­ningar på nätet. Och mycket riktigt – t.ex. hos stjernfall finns en be­skriv­ning i både ord och bild (brasklapp: ännu inte provad av mig). Jag kan inte fatta varför jag inte trålade nätet direkt ... :o(

Eftersom jag knåpat ihop någon amigurumi mellan var­ven vet jag att det är lite pilligt att virka så här smått. Men det är sam­tidigt väldigt kul! Nu vet jag inte om jag ska lägga ut nyckel­ringen till salu i min on-linebutik på Etsy eller spara den till ett fram­tida lotteri här på blog­gen. Vad tycker ni?

[tags: crochet, heart, key fob, key ring, cotton, Etsy]

Och den rätta raden är ...

MEA CULPA, MEA culpa! Mea maxima culpa! Här har ni en som mot­villigt får krypa till korset och erkänna att jag brutit mitt frivilligt av­giv­na löfte att aldrig spela på Lotto igen. Gårdagens lyckade loppis­shop­ping fick mig att falla till föga. Jag tänkte att turen kanske vänt, så jag internetinlämnade en ruta med andan i halsen, minuterna före spel­möj­ligheterna stängdes för veckan.

Jag har inte vågat kolla om det blev ens fyra rätt. Först ska jag tillåta mig att drömma om vad jag skulle göra om jag fick en storvinst! Här är tio saker:

1. betala bort lånet på huset
2. lägga undan en rejäl slant till A:s studier
3. byta Röda Faran mot en något nyare beg. bil med dragkrok
4. köpa en släpvagn
5. bygga en rejäl ”snickerboa” på gården
6. renovera (och bygga till) köket
7. renovera badrummet
8. byta entrédörren och alla fönster
9. ordna ett oförglömligt party för mina fåtaliga nära vänner
10. ta A med mig på en flera månaders resa till Nya Zeeland

Jag kan ledigt komma på tio, tjugo punkter till, men de här har högsta prioritet. Nu ska jag kolla dragningsresultatet.
.
.
.
*spänningen är oliiidlig*
.
.
.
*trumvirvel*
.
.
.
Näää! Ett rätt och inte ens ett förbannat tilläggsnummer. Fuck!

*GIGANTISK SUCK*