En alldeles vanlig lördag

SAMMA PROBLEM VARJE sådd: hur vattna utan att man vräker om­kull de spirande små? Tidigare år har jag hållit på och meckat med att vattna med en spruta. Ja, en alldeles riktig spruta, en sån där som an­vänds på sjukhus, minus själva kanylen.

Igår fick jag nog. Jag tog helt enkelt en literflaska av PET-modellen, värmde spetsen på en knappnål och stack fem små, små hål i plast­kor­ken. Jädrans, så fint det går att vattna nu, med tunna, mjuka strålar!


Rätt som jag konstruerat detta überavancerade bevattningsredskap kom jag på att jag i sensomras tog tillvara frön från en av mina pelar­goner.


De ser lite lustiga ut, med fjäderliknande ”svansar”. Om de kommer att gro re­mains to be seen.


Dagens middag är avklarad. Skink- och broccolipaj på julskinkan från januarirean plus broccoli fyndad på specialpris för 1 euro för 500 g. Jättegott tillsammans med en krispig vitkålssallad som gröntillbehör!


Måltiden avrundade vi med årets första memma. Att det är nästan tre veckor till påsk talar vi tyst om. Det hör inte till vanligheterna här på Åland att man får tag på sån som inte varit djupfryst, men idag hade jag tur. Strösocker och gräddmjölk till det och upplevelsen är total :o)


Nåväl, nu tänker jag välta omkull mig på soffan och inta ryggläge, för att likt en övermätt anaconda smälta maten. Men först en bild på en nu utslagen julros. Såå vacker!

Om att vänta lite

JAG HAR ALDRIG varit en tålmodig jävel. Som tur är blir jag så sakte­liga bättre med åren, för det är liksom den naturliga följden av ett träd­gårds- och odlingsintresse. Det som växer tar sig den tid det be­höver och själv får man vackert lov att finna sig i att vänta.

Ifjol, någon gång på senvåren eller om det nu var försommaren, ut­ökades ”Rucklets” perennbestånd med några vid det laget utblomma­de julrosor av sorten Helleborus niger. Väntan har varit lång, men nu får jag äntligen se dem bekänna färg. Här en blyg men maffig knopp:


Och en till hälften utslagen blomma:

Det är något visst med julrosor, precis som med ranunkler och anemo­ner. Kanske är det deras relativa anspråkslöshet som tilltalar mig?

En annan anspråkslös individ i min trädgård är den ryska vitlöken, som nu har börjat spira. Sent, sent i höstas petade jag ner klyftor i tomrummet mellan två rader jordgubbar.

Mina jordgubbar vill ha mycket vatten om de inte ska bli små, torra tråkmånsar. Det vill vitlöken också, så på så vis tänker jag mig ”göra två flugor på smällen”. Men det kan vara ett vågspel, för det ska gu­darna veta, att några vitlökssmakande jordgubbar vill jag inte ha! ;o)

Rivstart

HÄPP, HÄPP, HÄPP, nu går det väl ändå lite väl fort?

Jag sådde i fredags, inatt har det redan grott och det är zinniafröna som tagit täten:


Men andra är inte sena att ta upp kampen, för även astrarna har bör­jat lyfta på täcket av såjord och bifftomaterna hänger på de med, bå­de den namnlösa röda och ’Black Russian’.

Det här luktar omskolning lite fortare än jag föreställt mig :o/

Går det lika fort på odlingsfronten hos er andra?

Det här kallar jag flax!

MÅNDAGEN DEN 23 APRIL ska jag genomgå en s.k. DEXA-mätning vid Åbo Universitets Centralsjukhus, ÅUCS. Själva undersökningen, en bentäthetsmätning medelst röntgen för att utröna huruvida tanten håller på att bryta ihop, är inget att bekymra sig för. Det som ågat mig har varit transporten dit och hem. Lite extra mycket eftersom det är Lilla A:s konfirmation dagen före.

Eftersom en turochreturbiljett med Turku Air, det flygbolag som hittills trafikerat den aktuella sträckan, f.n. har en prislapp med siffrorna 444 gick den varianten liksom bort av egen kraft. Återstod således nattbåt dit (avgång 02:55 ...) och nattbåt hem, efter att ha tvingats fördriva en hel dag i Åbo pga en 20 minuter lång undersökning kl. 10:30 på morgonen. Måttligt kul. Till råga på allt har Viking Line trafikuppehåll den aktuella dagen, så då fanns inget annat alternativ än Tallink Silja.

Men så inträffar det otroliga! Air Åland drar fr.o.m. april igång flygning på Åbo! Yihaa!! MHQ-TKU turochretur, bokat, betalt och klart för 98 eu­ro! Sjangdobel tidtabell dessutom: avgång 09:40, retur 13:20. Att planet landar 10:10 i Åbo gör att det blir lite tajt att hinna i tid till ÅUCS, men efter ett samtal dit visade det sig att det inte var några problem. De har helt enkelt noterat att jag kommer med flyg och för­modligen blir lite försenad.


Den här aeronautiska lösningen blir inte ens dyrare än att kuska natt­båt, om man räknar med att man under ett helt dygn måste få sig nå­got ät- och drickbart också. Det här är det bästa som hänt mig på ... ja, länge. Saken försämras inte av att jag älskar att flyga :o)

Sug & Blås

LADIES AND GENTLEMEN, meine Damen und Herren, mina damer och herrar, låt mig presentera min nyaste kompis: eGo-T.


Tänk ändå, vilka saker de kan hitta på! Men funktionaliteten är klock­ren och jag har under de gångna c. två veckorna halverat min tobaks­konsumtion.

Evinnerligt mycket tack till dig P för tipset! :oD

?

KAN NÅGON VARA så vänlig och upplysa mig om varför det sedan igår formligen dräller in besökare på bloggen via det här fotot från 2010:


Av alla bilder jag tagit och publicerat här sedan start är denna varken en av de bättre eller mest intressanta. Och med hänsyn taget till moti­vet blir jag faktiskt osedvanligt nyfiken på orsaken :o)

Om att bejaka grottmänniskan i sig

STORMVINDARNA UNDER DEN senaste tiden har ruskat ner mäng­der av kottar både från gårdens stora cembratall och två jättegranar. Cemb­rakottarna tar jag tillvara. När de fått torka finns det inget bätt­re eldtände för brasan, eftersom de är alldeles indränkta med kåda; tre, fyra kottar och swoosh är det fyr i spisen!

Grankottarna är mindre kul. Och många. Lagda i trädgårdskomposten har de dessutom en halveringstid som inte ligger långt ifrån den för plutonium.

Därför passade det finfint att ett sms från väninnan S igår morse und­ra­de om det fanns intresse för vårliga, pyromaniska övningar. Klart som korvspad! Med magen mätt av en ägg- och ostburgare à la Mac­Rucklet och nedklädd i skitigaste trädgårdspaltorna var det bara att hiva in kottarna i Röda Faran och dra iväg.


Det krävdes lite micklande och övertalande före det ville ta sig. Rök­ut­vecklingen var, om jag uttrycker mig diplomatiskt, inte ringa. Men allt brann, till och med de långt ifrån knastertorra kottarna.


Strunt samma att man efteråt luktar som en nyrökt böckling. Det är nå­got med våreldningen som väcker – och tillfredsställer – urmännis­kan i mig. Därmed sagt att jag även denna vår blir tvungen att rulla fram mitt gamla oljefat och bränna lite eget ris också. Fast jag kanske ska tåla mig till valborgsmässoaftonen? Eller inte.

Nog har du väl röstat?

OM INTE, SÅ är det idag sista chansen att lägga din 5-poängare på ”Rucklets” kök i tidningen Vi i Villas tävling om Sverige fulaste kök 2012!

Klicka HÄR.

Och du som redan röstat: det tycks faktiskt gå att rösta igen om det gått en dag eller så emellan! Bra va? ;o)

***
Edit 19-03-2012:
Tävlingen är avslutad. Ruckelköket fick 111 röster och totalt 396 poäng. Det ger ett medeltal på 3,57 av 5,00 möjliga.

Det är m.a.o. en hel del folk som tydligen tycker att vårt kök trots allt inte är särskilt fult, haha! (Eller medvetet gett lågt poäng för att ”sänka”. Den varianten har man ju varit med om i andra sammanhang.)

Tack till alla, som tog sig tid att rösta! Nu bidde det ändå inget nytt kök till ”Rucklet”, men det var ju värt ett försök :o)

LIFO

DET ÄR MYCKET i mitt liv som jag glömt. Men det finns också såna saker jag aldrig glömmer. Bokföringstermen LIFO är en av dem. ”Last In First Out” är vad den akronymen står för. Hela mitt liv är liksom lite LIFO, särskilt den finansiella biten av det.

Knappt hann jag överlämna den nyss färdigställda sjalen till sin nya mamma förrän jag kom hem från stan med nytt garn. Underbart garn, underbara färger! Ljuvligt, malbehandlat helyllegarn med 50 % rabatt kan man inte lämna kvar i fyndkorgen. Nä. Går inte.

Att ... ähum ... besöket i stan var vikt för att panta tomglas på Alko – således generera en slant, inte spendera – ska ni bortse från helt och hållet, vördade jurymedlemmar.
 

Och med ullbroderiet på kuddfodralet går det prima! Jamen jösses, flickor och pojkar, hur roligt är det inte att fribrodera?! Jag tror banne­mej att jag fått blodad tand och har funderat mycket på varför jag, som provat på det mesta i hantverksväg, aldrig försökt mig på brodyr förut.

Resultatet blir kanske inte det tjusigaste, för jag saknar ju både er­fa­renhet och mönster. Men kors i krusifjuttan var kul det är!!


Sent igår kväll tändes förresten en ljusstark talgdank i det numera rätt skumma hjärnkontoret. För många, många år sedan – tjugo eller därikring – gick jag nämligen en kurs i att syrafärga yllegarn. I min ägo har jag därför massor med minihärvor med färgprover från hela färg­cirkeln och i all världens nyanser. I två uppsättningar dessutom, i två olika ullkvaliteter, varav detta är den ena:


Jamen, hallå, alldeles perfekt som brodyrgarn!

Lycka
♥