Hämta andan lite

MIN FÖRKYLNING/LUFTRÖRSKATARR FIRADE tvåveckorsjubileum igår och i fjorton långa dagar har jag gått på knappt styrfart. Inget har blivit gjort hemma och ännu mindre ute på ruckelgården. Jag har gjort mina fyra timmar/dag på bibban, men resten av dygnets timmar har jag hostat, snorat, hostat ännu mera och vilat, vilat och åter vilat. Det tar på en gammal och sliten att åka på en sån här rejäl infektion :o/

Inte har jag städat.
Inte tvättat fönster.
Inte bäddat rent.
Inte bakat, faktiskt knappt lagat mat.
Inte gjort ett handtag i trädgården.
Inte varit social.
Inte har jag, allt vilande till trots, sovit tillräckligt heller.
Och inte har jag bloggat. Orken har helt enkelt inte funnits.

*host-host-host-HOST*

Om ni inte märkt det förut, så kan jag meddela att hösten här. Det är den nämligen när Ruckelhäxan plockar fram ullgarn och stickor. Garnet är King Coles ”Merino Blend”, som på mina nya favoritstickor från Knit Pro ska bli en riktigt ullig, gullig och värmande sjal till vintern. Stickorna är såna där moderna rundstickor där man kan alternera längden på själva kabeln. Helt suveräna!

Utomhus skulle det finnas hur mycket som helst att göra. Det finns frön, lökar och plantor som borde i jord och ovanpå det blev det efter granfällningen en hiskelig massa ved som måste huggas. Hur jag ska lyckas klyva de grövsta stamdelarna, upp till 50 cm i diameter, är ett hittills olöst problem. Med min manuella vedklyv, Klyven Klas, går det i alla fall inte.

Så här i slutet av september har mitt för året nya rådhusvin övergått i sin allra vackraste, röda skrud. Kan ni föreställa er hur häftigt det kom­mer att bli om X antal år, när vinet täckt in hela den döda lärk­stam­men? Det kan jag! Gud, så tjusigt det kommer att vara på höstarna :o)

Och som sagt, så har jag ved att ta hand om. Mycket ved. Hoppas att Knuts löfte om att inkommande vecka börja bygga vedförrådet håller streck, för annars vet jag inte ens var jag ska förvara alltsammans, om jag nu mot förmodan får allt upphugget :o/

Någon utlovad översättning till svenska av bitr. JO:s senkomna beslut har det inte dykt upp ännu. I och för sig inte direkt oväntat, eftersom jag inte ens fått svar på mina senaste frågor. Inte heller Försäkrings- och finansrådgivningen har bevärdigat mig med någon respons i ären­det med den kufiska premiebefrielsen. Och för Aktia tog det 43 dagar, och att jag upprepade samma fråga angående min livförsäkring inte bara en utan två gånger, innan jag till slut fick den information jag ef­terfrågade.

De har lustiga rutiner på detta gigantiska försäkringsbolag, det måste jag säga. Man får skriftlig korrespondens från en handläggare, som på ett bifogat svarskuvert uppger sig själv som mottagare. Lustigt nog går samma handläggare fyra dagar senare på moderskapsledighet och försvinner på obestämd tid ur systemet. Men ur samma system plockas inte personens mejladress bort. Det kodas inte ens ett från­varo­med­de­lande, så att den som försöker få kontakt blir upplyst om att mot­tagaren är oanträffbar.

Märkligt, men föga förvånande.
Numera finns det nämligen inte mycket som förvånar mig.

Efter ett plus kommer garanterat ett minus, det kan man slå sig i backen på

NOG ÄR DET sen ändå som förgjort! Knappt hinner jag få belys­nings­situationen ordnad i förrådet och beställa utearmatur till entrén förrän det totala mörkret lägrar sig över ruckelgården! Dagen efter att lys­masken varit här och fått upp ett lysrör i förrådet kunde jag nämligen till kvällen konstatera att dagsljussensorn döden dött, antagligen i samband med de våldsamma regn som drabbade Åland förra veckan.

Därför är det f.n. becksvart på gården efter mörkrets inbrott och vore jag lagd åt det vidskepliga hållet skulle jag förmodligen utgå från att detta är ”straffet” för att jag äntligen tog mig råd att dra el i förrådet. Men som jag nu inte är det, vidskeplig alltså, så sätter jag upp det på Mr. Murphys digra konto istället. Jävla karl ...

Raka motsatsen till ”jävla karl” är däremot gode vännen och glade fri­tidsfiskaren J, som än en gång förgyllt min tillvaro med pinfärsk fångst! Tre biffiga abborrar och en vacker, alldeles lagom stor gäddhona an­lände till gården i förmiddags och har nu flyttat in i min frys. Nyfångad vildfisk är en riktig lyx och det kvartskilo körsbärstomater jag gav i ut­byte kändes pinsamt futtigt.

Imorgon är det måndag igen och jag påbörjar min sista vecka som ar­betsprövare. Vad som ska hända därefter har jag i dagsläget inte en blekblå om. Att kunna göra upp planer för framtiden är ingenting att drömma om, för mitt liv är fortsättningsvis inte mitt, utan ligger i hän­derna på snikna försäkringsbolag och okända pap­pers­vän­dar­medi­ci­na­re.

Det är en evig tur att jag begåvats med ett urstarkt psyke, ett nå­gor­lun­da skarpt intellekt och en hyfsad verbal kapacitet, annars ha­de jag varit jordgubbe för länge sedan. Men alla är tyvärr inte lika lyck­ligt lot­tade, utan mals förr eller senare sönder i papperskvarnen. Min själ grå­ter för alla dessa förspillda livs skull – och inte minst för de an­hö­ri­gas.