Visar inlägg med etikett Insekter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Insekter. Visa alla inlägg
onsdag 21 juni 2017
Inte så fästligt
CHECK PÅ ÅRETS första fästing. En nymf så liten att det krävdes lupp för att identifiera fanskapet. Tänk att en så liten jävel kan orsaka så mycket kli!
lördag 9 augusti 2014
”Jag vet vad du gjort i sommar”
ÄR MAN HUMLA ska man inte tro att man oupptäckt kan ha en fling med stockrosen i granngården! Här är det inte bara en subtil, kvardröjande doft av en främmande parfym som avslöjar vad som varit i görningen. Nä, minsann! Med hela kroppen täckt av frömjöl är det svårt att bortförklara sina förehavanden ;o)
Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt förresten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mängder av solhattsblommor istället.
Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citronplantan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.
Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...
Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)
För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.
Vad kul det skulle vara om det gick att korsa stockros och solhatt förresten. En avkomling lika rak och reslig som stockrosen, men med mängder av solhattsblommor istället.
Annat som sätter nya blommor hela tiden är min limone rosso, citronplantan jag fyndade på rea i början av sommaren. Doften drar till sig mängder av pollinerare, så befruktat blir det åtminstone.
Så här stora har citronerna som redan fanns på det lilla trädet hunnit bli. Å, så spännande, om jag faktiskt ska kunna skörda egna! Fast det var det där med övervintringen då ...
Annars är det hög tid att börja samla frön inför nästa år. I krukor på terrassen och i trappan upp har jag haft både violer och penséer i blandade färger. Nästa år har jag tänkt ha ännu fler, av egen sådd :o)
För att inte missa penséernas frön när de mognar har jag trätt små ”nattmössor” sydda av engångslakan över några av fröhusen. Jag tänker försöka ta tillvara frön från min limegröna echinacea också, för den är så häftig. Men till den behöver jag lite större påse.
måndag 16 juni 2014
Anyone for a bojsten?
FUNDAMENTEN FÖR HUSETS gamla torkställning, som jag härförleden inbillade mig att jag skulle kunna avlägsna utan hjälp, kom igår kväll upp med hjälp av en urstark Range Rover. Eller tja, tre av fyra fick vi upp. Den fjärde – som jag initialt skaffade mig fina blåsor i händerna av – sitter kvar, så där blir det att kapa järnröret med vinkelslip och skotta jord över.
Hur jag ska få bort de jättelika betongklumparna från gårdens mest svårtillgängliga hörn vete inte ens fåglarna. Däremot har de, kråkungarna, hittat ett nytt favoritställe att sitta och slappa på i väntan på att ”matvagnen” ska flaxa in.
Nåväl, den som t.ex. behöver bojsten(ar) är välkommen att höra av sig! Måtten är cirka 70-80 × 30-40 × 60-70 cm. Jag kan lova att de är &"$@!§% tunga och den som ombesörjer bortforslingen får ta dem alldeles gratis.
Annat jag gjorde igår var att bygga hotell åt insektslivet här på gården. Därmed har jag äntligen hittat en praktisk funktion för min märkliga betongskulptur! Torra vassrör och stjälkar av björnloka av olika grovlek inpetade i konservburkar och några klabbar med mängder av hål i olika dimensioner ska förhoppningsvis bli bra bostäder för solitärbin, humlor och andra kryp.
Jag gick även lös på det döda lärkträdet, men kunde samtidigt konstatera att det är någon som redan varit i farten före mig. När jag skärskådade stammen hittade jag mängder med hål som inte gjorts på maskinell väg :o)
Imorse upptäckte jag att tremastarblomman, som grannen R skänkte mig alldeles nyssens, faktiskt går i blom, flytten till trots. Å, så roligt! Och kolla in mittpartiet, hörni! Visst ser det ut som något som växer på havsbottnen?
Idag passerar jag f.ö. ännu en milstolpe i Livet. Lilla A börjar i bilskola!
Hur jag ska få bort de jättelika betongklumparna från gårdens mest svårtillgängliga hörn vete inte ens fåglarna. Däremot har de, kråkungarna, hittat ett nytt favoritställe att sitta och slappa på i väntan på att ”matvagnen” ska flaxa in.
Nåväl, den som t.ex. behöver bojsten(ar) är välkommen att höra av sig! Måtten är cirka 70-80 × 30-40 × 60-70 cm. Jag kan lova att de är &"$@!§% tunga och den som ombesörjer bortforslingen får ta dem alldeles gratis.
Annat jag gjorde igår var att bygga hotell åt insektslivet här på gården. Därmed har jag äntligen hittat en praktisk funktion för min märkliga betongskulptur! Torra vassrör och stjälkar av björnloka av olika grovlek inpetade i konservburkar och några klabbar med mängder av hål i olika dimensioner ska förhoppningsvis bli bra bostäder för solitärbin, humlor och andra kryp.
Jag gick även lös på det döda lärkträdet, men kunde samtidigt konstatera att det är någon som redan varit i farten före mig. När jag skärskådade stammen hittade jag mängder med hål som inte gjorts på maskinell väg :o)
Imorse upptäckte jag att tremastarblomman, som grannen R skänkte mig alldeles nyssens, faktiskt går i blom, flytten till trots. Å, så roligt! Och kolla in mittpartiet, hörni! Visst ser det ut som något som växer på havsbottnen?
Idag passerar jag f.ö. ännu en milstolpe i Livet. Lilla A börjar i bilskola!
lördag 24 augusti 2013
Smått, gott och larvigt
IGÅR HADE VÄNINNAN S födelsedag och bjöd på fika på kvällen. Eftersom jag tidigare på dagen förgäves försökt få henne över på besök på fika hos mig, för att få gratulera och bjuda på muffins, så fick jag lov att revidera min plan. Sagda muffins fick i uppochnerläge bli en jordgubbstårta av minimodellen istället, som i sin tur blev en födelsedagspresent i all enkelhet.
Tanken var att den skulle dekoreras med rött och grönt tårtpynt. Men när jag inventerade lagret visade det sig att det förutom rött var blått, inte grönt, jag hade i skåpet. Så då bidde det bara rött, eftersom det jag har här på tummen inte är producerat av Dr. Oetker:
Det är vad de &#¤$@%, lurviga larverna här nedan klämmer ur sig om man plockar dem från slingerkrassen på terrassen, som de i förskräckande antal och med häpnadsväckande effektivitet håller på att glufsa i sig. Ja, krassen alltså, inte terrassen. Det blev lite syftningsfel där.
På försommaren var samma krasseplanta full med illgröna små larvuslingar. Dem blev jag av med efter idogt sprutande med såpsprit, men nu är jag alltså hemsökt av den här varianten istället :o/ Fast snygga är de faktiskt! Kunde nästan ha fungerat som tårtpynt ;o)
PS. Pusha gärna för mina tävlingsbilder, om du inte redan gjort det. Tid finns ännu till den 4.9. Tack på förhand!
Tanken var att den skulle dekoreras med rött och grönt tårtpynt. Men när jag inventerade lagret visade det sig att det förutom rött var blått, inte grönt, jag hade i skåpet. Så då bidde det bara rött, eftersom det jag har här på tummen inte är producerat av Dr. Oetker:
Det är vad de &#¤$@%, lurviga larverna här nedan klämmer ur sig om man plockar dem från slingerkrassen på terrassen, som de i förskräckande antal och med häpnadsväckande effektivitet håller på att glufsa i sig. Ja, krassen alltså, inte terrassen. Det blev lite syftningsfel där.
På försommaren var samma krasseplanta full med illgröna små larvuslingar. Dem blev jag av med efter idogt sprutande med såpsprit, men nu är jag alltså hemsökt av den här varianten istället :o/ Fast snygga är de faktiskt! Kunde nästan ha fungerat som tårtpynt ;o)
PS. Pusha gärna för mina tävlingsbilder, om du inte redan gjort det. Tid finns ännu till den 4.9. Tack på förhand!
söndag 11 augusti 2013
Ruckel-Snoken, det är jag det!
MINNS NI SMÅMYSIGA, svenska tv-serien ”Snoken”? Inte för att jag vet hur jag kom att tänka på den, men det kan väl bero på att jag känner mig som en halvsmart privatdeckare just nu?
”Något”, det äckliga krypet som kröp en gång för mycket i sitt lilla liv för ett par dagar sedan, har nämligen fått bekänna färg nu! Jag har sniffat och snusat mig runt på nätet och är ganska övertygad om att det var en släkting till den avskydda älgflugan, närmare bestämt en fågelfluga.
Fågelflugan, Ornithomya avicularia, är precis som älgflugan, Lipoptena cervi, en art av familjen lusflugor, Hippoboscidae. Det lilla aset kan mycket väl – precis som kusinen, som har en dragning till hjortdjur – ta sig för att kalasa på en människa.
Helt ute och cyklade var jag således inte och gjorde definitivt bäst i att bokstavligen göra slag i saken när den lilla krabaten hade fräckheten att bli närgången ;o)
”Något”, det äckliga krypet som kröp en gång för mycket i sitt lilla liv för ett par dagar sedan, har nämligen fått bekänna färg nu! Jag har sniffat och snusat mig runt på nätet och är ganska övertygad om att det var en släkting till den avskydda älgflugan, närmare bestämt en fågelfluga.
Fågelflugan, Ornithomya avicularia, är precis som älgflugan, Lipoptena cervi, en art av familjen lusflugor, Hippoboscidae. Det lilla aset kan mycket väl – precis som kusinen, som har en dragning till hjortdjur – ta sig för att kalasa på en människa.
Helt ute och cyklade var jag således inte och gjorde definitivt bäst i att bokstavligen göra slag i saken när den lilla krabaten hade fräckheten att bli närgången ;o)
fredag 9 augusti 2013
Om ett oönskat besök
JAG GICK EN lov på gården imorse i duggregnet. När jag kommit in, hällt upp en kopp kaffe och slagit mig ner för att njuta av det i lugn och ro kände jag plötsligt något som kröp i midjan, under t-shirten. Jag lättade på denna och i ögonvrån såg jag en skymt av något mörkt, och i det här specifika sammanhanget, relativt stort.
Hu! Snabbare än en avlöning vänder på ens konto svepte jag bort detta något med handen. Men eftersom jag sedan inte fick ögonen på ”något” någonstans drog jag av mig t-shirten, vände avigan ut och skakade frenetiskt, men utan att få korn på min oönskade besökare.
En stund senare satte jag mig ner vid datorn. Då kände jag plötsligt något komma krypande i hårfästet. Hu, det är ”något”! tänkte jag, och sopade till med handen igen. Den här gången gjorde ”något” en luftfärd och landade på den vita bordsskivan. Först trodde jag det var en vanlig fluga, men tre saker talade emot detta:
1. ”Något” föredrog att gå framom att flyga.
2. ”Något” lät inte sploff!, när jag kallsinnigt klämde ihjäl det under ett pappersark. ”Något” var klart hårdhudat och krävde milt våld för att kasta in veven och lät mera knacks!
3. ”Något” slutade inte sina dagar som en kladdig fläck, som flugor brukar, utan ”något” var efter sitt frånfälle blott en smula plattare till konstitutionen än i sin krafts dagar. I övrigt hel och ren, om jag uttrycker mig så.
Här är ”något” förevigad vid den efterföljande likbesiktningen, företagen under lupp:
Jag är inte bekant med de förhatliga älgflugorna, men jag skulle inte tro att ”något” är en urbaniserad variant av dessa, även om vi de facto har älgfluga, Lipoptena cervi, på Åland nuförtiden. Men vad är ”något” för något?! Någon som vet?
***
Över till något helt annat och det blir dagens klipp. Väninnan P och jag gjorde en sällsynt centrumrunda idag, med stopp bl.a. på alkoholiliike, biblioteket, apoteket och Emmaus. Det senare helt ad lib, eftersom vi egentligen hade siktet inställt på något helt annat. Men som det nu kan gå ibland gör man, när man minst av allt anar det, de bästa fynden.
En rulle halkskydd att sätta under hallmattan var första fyndet. Den kom som på beställning, eftersom jag så sent som igår höll på att slå ihjäl mig på grund av att jag hamnade mer än vanligt på glid i tillvaron. Men detta var inte fyndfyndet. Det var en Single Snack smörgåsgrill i färgen piano black ur OBH Nordicas serie Chilli! Sprillans, språllans ny och med en ensam trea på prislappen. Nypris i butik ~30 €.
Det satt som en smäck det fyndet, eftersom jag i min ensamhet i allt större utsträckning livnär mig på mackor och det känns minst sagt förnämligt att till vintern kunna få sina mackor varma :o)
Hu! Snabbare än en avlöning vänder på ens konto svepte jag bort detta något med handen. Men eftersom jag sedan inte fick ögonen på ”något” någonstans drog jag av mig t-shirten, vände avigan ut och skakade frenetiskt, men utan att få korn på min oönskade besökare.
En stund senare satte jag mig ner vid datorn. Då kände jag plötsligt något komma krypande i hårfästet. Hu, det är ”något”! tänkte jag, och sopade till med handen igen. Den här gången gjorde ”något” en luftfärd och landade på den vita bordsskivan. Först trodde jag det var en vanlig fluga, men tre saker talade emot detta:
1. ”Något” föredrog att gå framom att flyga.
2. ”Något” lät inte sploff!, när jag kallsinnigt klämde ihjäl det under ett pappersark. ”Något” var klart hårdhudat och krävde milt våld för att kasta in veven och lät mera knacks!
3. ”Något” slutade inte sina dagar som en kladdig fläck, som flugor brukar, utan ”något” var efter sitt frånfälle blott en smula plattare till konstitutionen än i sin krafts dagar. I övrigt hel och ren, om jag uttrycker mig så.
Här är ”något” förevigad vid den efterföljande likbesiktningen, företagen under lupp:
Jag är inte bekant med de förhatliga älgflugorna, men jag skulle inte tro att ”något” är en urbaniserad variant av dessa, även om vi de facto har älgfluga, Lipoptena cervi, på Åland nuförtiden. Men vad är ”något” för något?! Någon som vet?
Över till något helt annat och det blir dagens klipp. Väninnan P och jag gjorde en sällsynt centrumrunda idag, med stopp bl.a. på alkoholiliike, biblioteket, apoteket och Emmaus. Det senare helt ad lib, eftersom vi egentligen hade siktet inställt på något helt annat. Men som det nu kan gå ibland gör man, när man minst av allt anar det, de bästa fynden.
En rulle halkskydd att sätta under hallmattan var första fyndet. Den kom som på beställning, eftersom jag så sent som igår höll på att slå ihjäl mig på grund av att jag hamnade mer än vanligt på glid i tillvaron. Men detta var inte fyndfyndet. Det var en Single Snack smörgåsgrill i färgen piano black ur OBH Nordicas serie Chilli! Sprillans, språllans ny och med en ensam trea på prislappen. Nypris i butik ~30 €.
Det satt som en smäck det fyndet, eftersom jag i min ensamhet i allt större utsträckning livnär mig på mackor och det känns minst sagt förnämligt att till vintern kunna få sina mackor varma :o)
fredag 14 september 2012
Fredagsfylla
JAG ÄR FORTFARANDE fast i Apple Hell. Halva mitt jag kämpar frenetiskt för att komma loss, men hamsterdelen av mig leder dessvärre på poäng. Huslighetspoäng. Senast inhöstade för en sats tomat- och äppelchutney att fylla den redan överfulla kylen med inför vintern.
Men visst, det är gott som tillbehör till allt möjligt. Och ett utomordentligt, så gott som gratis knep att lyxa till de annars rätt alldagliga middagar det oftast blir med en mat- och hygienbudget vars absoluta smärtgräns går vid 175 euro/månad.
Det finns faktiskt dagar när alternativet att dränka både sorger och sig själv i såar av billigt lådvin ter sig som det enda rätta. Men nä, jag är för karaktärsfast för att lyckas få till ett alkoholberoende ens om jag bestämde mig för det. Herregud, den flaska O.P. Andersson jag inhandlade till en kräftskiva för fem ... nej, vänta nu, sju år sedan är det, är fortfarande halvfull. Det säger en hel del.
Annat är det med dessa &#$¤!§ bananflugor, som alltid dyker upp vid den här tiden på året. De unnar sig minsann en redig vinfylla utan att göra åtskillnad på vardag och helg! Men det vet vi ju alla, att alkohol och sjöliv hör inte ihop. Då går det som det går:
Det är således fredag igen, så ha nu en riktigt trevlig hösthelg i de tropiska stormvindarna. Men hörni ...
Skriv under namninsamlingen mot försäkringsdiktaturen i Finland!
Gör det, för fasiken. Nu! Och det går som tidigare beskrivits att underteckna anonymt om man så vill. Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till förändring.
Men visst, det är gott som tillbehör till allt möjligt. Och ett utomordentligt, så gott som gratis knep att lyxa till de annars rätt alldagliga middagar det oftast blir med en mat- och hygienbudget vars absoluta smärtgräns går vid 175 euro/månad.
Det finns faktiskt dagar när alternativet att dränka både sorger och sig själv i såar av billigt lådvin ter sig som det enda rätta. Men nä, jag är för karaktärsfast för att lyckas få till ett alkoholberoende ens om jag bestämde mig för det. Herregud, den flaska O.P. Andersson jag inhandlade till en kräftskiva för fem ... nej, vänta nu, sju år sedan är det, är fortfarande halvfull. Det säger en hel del.
Annat är det med dessa &#$¤!§ bananflugor, som alltid dyker upp vid den här tiden på året. De unnar sig minsann en redig vinfylla utan att göra åtskillnad på vardag och helg! Men det vet vi ju alla, att alkohol och sjöliv hör inte ihop. Då går det som det går:
Det är således fredag igen, så ha nu en riktigt trevlig hösthelg i de tropiska stormvindarna. Men hörni ...
Gör det, för fasiken. Nu! Och det går som tidigare beskrivits att underteckna anonymt om man så vill. Eller gilla åtminstone insamlingen på Facebook. Så mycket kan vem som helst bidra till ett försök till förändring.
torsdag 16 augusti 2012
När Livet behagar vara ...
... JÄMRANS SÅ BESVÄRLIGT – eller vad jag nu ska kalla det – behövs det inte så stora saker för att man ska bli lite glad mitt i eländet.
Faktum är att jag nättopp tog till lipen när väninnan S för ett par dagar sedan förärade mig ett par fräcka grytlappar från finska Aarikka:
Så pass sällsynt är det alltså att jag känner att någon bryr sig det minsta lilla om hur jag har det att jag börjar böla för något sånt. Föreställ er då vilken syndaflod som skulle bli resultatet om det mot alla odds uppenbarade sig någon som sa: ”Seså Nina, langa över all dokumentation du har om hur du blivit behandlad de senaste fyra åren så ska jag se till att få ordning på det hela!”
Dream on, säger jag bara, och kämpar mig, trots illamående och svindel av bildskärmsarbete och en konstant värkande rygg, vidare igenom ännu mer av Finlands lagstiftning. För tillfället är det Lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet, Lag om klientsamarbete inom rehabiliteringen, Patientskadelag, Skadeståndslag och Förvaltningslag som står på läsordningen.
Och har ni sett på tusan, lyckades jag inte häromdagen fånga en FPA-tjänsteman på bild! Där sitter hon, tålmodigt väntande i sitt försåtliga nät av falsifierad trygghet, redo att slå sina giftgaddar i var och en som råkar komma lite för nära.
Ve den, som fastnar i detta garn! Ju mer man kämpar för att komma loss, desto mer snärjs man in i de klibbiga trådarna, tills man sitter ohjälpligt fast, blir ett lättköpt byte och med ett knappt hörbart Poff! försvinner som genom ett trollslag från den statliga, socialpolitiska statistiken.
Näpp. Skulle inte tro det.
Få se nu, var var jag? 27 eller 28 §..?
Faktum är att jag nättopp tog till lipen när väninnan S för ett par dagar sedan förärade mig ett par fräcka grytlappar från finska Aarikka:
Så pass sällsynt är det alltså att jag känner att någon bryr sig det minsta lilla om hur jag har det att jag börjar böla för något sånt. Föreställ er då vilken syndaflod som skulle bli resultatet om det mot alla odds uppenbarade sig någon som sa: ”Seså Nina, langa över all dokumentation du har om hur du blivit behandlad de senaste fyra åren så ska jag se till att få ordning på det hela!”
Dream on, säger jag bara, och kämpar mig, trots illamående och svindel av bildskärmsarbete och en konstant värkande rygg, vidare igenom ännu mer av Finlands lagstiftning. För tillfället är det Lag om offentlighet i myndigheternas verksamhet, Lag om klientsamarbete inom rehabiliteringen, Patientskadelag, Skadeståndslag och Förvaltningslag som står på läsordningen.
Och har ni sett på tusan, lyckades jag inte häromdagen fånga en FPA-tjänsteman på bild! Där sitter hon, tålmodigt väntande i sitt försåtliga nät av falsifierad trygghet, redo att slå sina giftgaddar i var och en som råkar komma lite för nära.
Ve den, som fastnar i detta garn! Ju mer man kämpar för att komma loss, desto mer snärjs man in i de klibbiga trådarna, tills man sitter ohjälpligt fast, blir ett lättköpt byte och med ett knappt hörbart Poff! försvinner som genom ett trollslag från den statliga, socialpolitiska statistiken.
Näpp. Skulle inte tro det.
Få se nu, var var jag? 27 eller 28 §..?
lördag 28 juli 2012
”Trast me!”
VI SKRIVER 28:E juli idag. Sommaren lider således mot sitt slut, men inte förrän nu börjar det finnas några nämnvärda mängder av pollinerare i farten här på ruckelgården. Inte ens min blommande lavendel verkar i år locka till sig bin och fjärilar som brukligt. Vad har hänt? Har vi drabbats av någon form av nedfall som myndigheterna högaktningsfullt underlåtit att upplysa oss om..?
Här i alla fall en blomfluga i full gång med att dammsuga en rädisblomma på terrassen:
I samma jättekruka blommar självsått lejongap. När man ser humlorna i färd med att samla pollen är det lätt att förstå varför växten fått sitt namn. Bara bakdelen och ett par ben blir kvar på utsidan.
Och så är dags igen för invasion av vad som känns som hela Ålands population av glupska trastar. En lång vapenvila är kommen till sitt slut och ställningskriget om vem som har rätt till årets skörd har tagit ny fart. Men trast me, haha, det är fåglarna som vinner.
På gården gör myrorna sitt yttersta för att ha ihjäl allt jag odlar, såväl blommor som rot- och grönsaker. Under mina sju år med ”Rucklet” har jag aldrig sett sådana mängder med myror – av alla de slag. Röda, små svarta, mellanstora svarta och brunsvarta, you name it, jag har dem.
Myrdosor från Baigon hjälper inte. Svindyrt Myrr hjälper inte. Det omtalade knepet att hälla ut Fun Light hjälper bara om den aspartamsötade saften träffar direkt på myran, att vattna med saften helt random hjälper inte. Igår provade jag med diskmedel, men jag hyser inga förhoppningar om någon framgång.
Dessutom svärmar de jävlarna nu. Vingprydda myror betyder nya prinsar och prinsessor. Och nya sådana betyder ännu fler myrbon på gården ...
Här i alla fall en blomfluga i full gång med att dammsuga en rädisblomma på terrassen:
I samma jättekruka blommar självsått lejongap. När man ser humlorna i färd med att samla pollen är det lätt att förstå varför växten fått sitt namn. Bara bakdelen och ett par ben blir kvar på utsidan.
Och så är dags igen för invasion av vad som känns som hela Ålands population av glupska trastar. En lång vapenvila är kommen till sitt slut och ställningskriget om vem som har rätt till årets skörd har tagit ny fart. Men trast me, haha, det är fåglarna som vinner.
På gården gör myrorna sitt yttersta för att ha ihjäl allt jag odlar, såväl blommor som rot- och grönsaker. Under mina sju år med ”Rucklet” har jag aldrig sett sådana mängder med myror – av alla de slag. Röda, små svarta, mellanstora svarta och brunsvarta, you name it, jag har dem.
Myrdosor från Baigon hjälper inte. Svindyrt Myrr hjälper inte. Det omtalade knepet att hälla ut Fun Light hjälper bara om den aspartamsötade saften träffar direkt på myran, att vattna med saften helt random hjälper inte. Igår provade jag med diskmedel, men jag hyser inga förhoppningar om någon framgång.
Dessutom svärmar de jävlarna nu. Vingprydda myror betyder nya prinsar och prinsessor. Och nya sådana betyder ännu fler myrbon på gården ...
måndag 23 juli 2012
Helt naturligt
EN AV MINA rabatter ligger lite väl mycket i skugga hela dagarna. Skugga leder till fukt, som leder till mossa. Av en god vän fick jag tipset att krossa äggskal och strö ut för att motverka försurningen.
Därför ser numera mitt torkskåp för disk ofta ut på det här viset:
Lika naturligt som äggskal för mossbekämpning är förekomsten av spindlar i rötmånaden. Vart jag mig i världen vänder ser jag spindlar. Till och med på köksbordet på morgonen. När jag förpassade det lilla livet till sitt rätta element, ute på gården, skedde det dessvärre en liten olycka. Överlever spindlar med bara sju ben..?
Mina pionvallmo, sådda 25 april, börjar nu gå i blom. Vallmo av alla de slag hör till mina favoriter. Knoppen, den fläskiga, är fascinerande. Blomman är fantastisk, oavsett om den är enkel eller mångdubbel. Och fröhuset är grafiskt elegant. Vallmo rules!
Den här sista bilden fick mig att minnas en haikudikt jag skrev för några år sedan. En av mina bättre, om jag tillåts säga det själv.
På Åland regnar det idag. What else is new?
Lika naturligt som äggskal för mossbekämpning är förekomsten av spindlar i rötmånaden. Vart jag mig i världen vänder ser jag spindlar. Till och med på köksbordet på morgonen. När jag förpassade det lilla livet till sitt rätta element, ute på gården, skedde det dessvärre en liten olycka. Överlever spindlar med bara sju ben..?
Mina pionvallmo, sådda 25 april, börjar nu gå i blom. Vallmo av alla de slag hör till mina favoriter. Knoppen, den fläskiga, är fascinerande. Blomman är fantastisk, oavsett om den är enkel eller mångdubbel. Och fröhuset är grafiskt elegant. Vallmo rules!
Den här sista bilden fick mig att minnas en haikudikt jag skrev för några år sedan. En av mina bättre, om jag tillåts säga det själv.
På Åland regnar det idag. What else is new?
fredag 15 juni 2012
Om aritmetik och algebra
LIVET ÄR I grund och botten ingenting annat än matematik; en oändlig räcka plus och minus, med somliga dagar fulla av de förstnämnda, andra överhopade med de andra. Har man tur går det jämnt ut när det är dags att slutsummera.
Idag är en dag som t.v. bjudit på båda sorter.
På plussidan är att jag beviljats ett kulturstipendium för att trycka upp en liten upplaga av ”60+ och singel” (se spalten här till höger). Stort tack för denna ynnest, Ålands kulturdelegation!
Många plus bjuder min älskade trädgård på just nu. Bland annat har alla mina nävor, utom blodnävan, gått i blom:
Tjärblomstret jag flyttade hem från en torr och sandig dikeskant ifjol har etablerat sig väl i rabatten utanför Glaspalatset och frösått sig lite onödigt frikostigt:
En annan utböling, trädgårdsnattviolen, grävde jag upp från ett annat dike. Den tycks också trivas i sin nya miljö. Om kvällen doftar den helt underbart:
Och yes, yes, yes, imorse kunde jag skörda årets första gurka! En specialsort av minimodell för växthusodling är det, så den ska se ut så här och inte som en ordinär slanggurka:
På minussidan, riktigt rejält på densamma, var den sorgliga nyhet som nådde mig via morgontidningen idag: en kär, god vän finns inte mer. Därmed nollades alla dagens plus – och en stor portion av framtidens – med god marginal.
Inte blev jag gladare av att upptäcka att de &%§?$@ bladlössen tycks föröka sig exponentiellt i förhållande till mängden såpsprit jag sprutar runt mig på gården. Nu har de stuckit sina glupska sugrör i mina fingerborgsblommor också:
Lite galghumoristiskt får jag väl bara konstatera att det är väldigt lämpligt att de är av den svarta sorten. Gladgröna löss hade idag inte alls varit på sin plats.
Idag är en dag som t.v. bjudit på båda sorter.
På plussidan är att jag beviljats ett kulturstipendium för att trycka upp en liten upplaga av ”60+ och singel” (se spalten här till höger). Stort tack för denna ynnest, Ålands kulturdelegation!
Många plus bjuder min älskade trädgård på just nu. Bland annat har alla mina nävor, utom blodnävan, gått i blom:
Tjärblomstret jag flyttade hem från en torr och sandig dikeskant ifjol har etablerat sig väl i rabatten utanför Glaspalatset och frösått sig lite onödigt frikostigt:
En annan utböling, trädgårdsnattviolen, grävde jag upp från ett annat dike. Den tycks också trivas i sin nya miljö. Om kvällen doftar den helt underbart:
Och yes, yes, yes, imorse kunde jag skörda årets första gurka! En specialsort av minimodell för växthusodling är det, så den ska se ut så här och inte som en ordinär slanggurka:
På minussidan, riktigt rejält på densamma, var den sorgliga nyhet som nådde mig via morgontidningen idag: en kär, god vän finns inte mer. Därmed nollades alla dagens plus – och en stor portion av framtidens – med god marginal.
Inte blev jag gladare av att upptäcka att de &%§?$@ bladlössen tycks föröka sig exponentiellt i förhållande till mängden såpsprit jag sprutar runt mig på gården. Nu har de stuckit sina glupska sugrör i mina fingerborgsblommor också:
Lite galghumoristiskt får jag väl bara konstatera att det är väldigt lämpligt att de är av den svarta sorten. Gladgröna löss hade idag inte alls varit på sin plats.
lördag 21 april 2012
Bugs
BORDE JAG VARA nervös?? Under gårdagen hittade jag sammanlagt fem såna här typer inomhus i ”Rucklet”. I levande livet är de c. 13-15 mm långa och kan flyga.
”Rucklets” övre våning har väggar av stock. Inte är väl de här krypen någonting som lägger ägg som blir larver som knaprar på mitt hus???
Det skulle väl bara fattas det, ovan på allt annat, att jag blir tvungen att kalla på skadedjursbekämpare :o/ Går sånt på hemförsäkringen förresten..? Nej visst ja, försäkring var det ju. Hahahaa! Vilken skämtare jag blivit.
Fast just nu har jag viktigare saker att tänka på! På eftermiddagen idag ska Lilla A döpas och imorgon är det konfirmation. Tänka sig, att liten har blivit så stor ... *suckar över årens gång* Själv får jag vara glad om jag blir insläppt i kyrkan, såsom varande varken konfirmerad eller tillhörig den finska statskyrkan (eller något annat religiöst samfund).
”Rucklets” övre våning har väggar av stock. Inte är väl de här krypen någonting som lägger ägg som blir larver som knaprar på mitt hus???
Det skulle väl bara fattas det, ovan på allt annat, att jag blir tvungen att kalla på skadedjursbekämpare :o/ Går sånt på hemförsäkringen förresten..? Nej visst ja, försäkring var det ju. Hahahaa! Vilken skämtare jag blivit.
Fast just nu har jag viktigare saker att tänka på! På eftermiddagen idag ska Lilla A döpas och imorgon är det konfirmation. Tänka sig, att liten har blivit så stor ... *suckar över årens gång* Själv får jag vara glad om jag blir insläppt i kyrkan, såsom varande varken konfirmerad eller tillhörig den finska statskyrkan (eller något annat religiöst samfund).
måndag 8 augusti 2011
Min syrra bor i Skåne
NÅGON ENSTAKA GÅNG – för vissa aldrig någonsin – händer det att man helt oväntat, mitt i livet lär känna någon som det uppstår en s.k. instant connection med. Den bara finns där, en sorts självklar samhörighet, och då är ålder och annat tjafs av ringa betydelse.
Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmodligen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”något”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.
Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägerska”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gamla dar har jag fått en syrra!!
***
”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags agerade jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.
Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karlsgårdens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.
Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.
Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.
Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på vägrenarna och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!
Monkan bullar upp:
På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi butiken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:
Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Eftersom det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.
Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med andra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.
”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sammanfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.
Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.
Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser inbjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensionsmässiga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD
Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)
Monkan är en av mina äldsta följare här på bloggen (vi pratar alltså begreppet tid, inte ålder) och jag förmodligen på hennes. Det har med andra ord redan från scratch funnits ”något”, trots att vi aldrig träffats eller ens talats vid i telefon. Lite mysko, men så är det bara.
Efter ett tag började jag referera till henne som min ”bloggsvägerska”, eftersom hon verkade vara preciis så som jag skulle vilja att min svägerska var om jag hade någon. Nu har jag inte det, och sedan i fredags inte ens en av bloggvarianten. Bättre upp, go’vänner! På gamla dar har jag fått en syrra!!
”Syrran” och min nye ”svåger” intog Åland i slutet av förra veckan. På fredagen var Lilla A och jag upptagna med annat, men i lördags agerade jag [amatörmässig] lokalguide utåt norra Åland.
Vi började med ett fotostopp vid Kastelholms slott och Jan Karlsgårdens hembygdsmuseum i Sunds kommun. Jag ordar inte mer om den saken, för Monkan kommer säkert att blogga om det själv och för övrigt skrev jag ett långt inlägg om slottet förra sommaren.
Från Sund gick färden vidare mot Vårdö, den mest tillgängliga delen av Ålands skärgård, dit man enkelt tar sig med kabelfärja.
Vårdö är lika med lummig grönska, röda granitklippor och blått vatten.
Vårdö är skärgården på ett par minuters avstånd från fasta Åland.
Vårdö är ... vackert. Punkt.
Faluröda båthus speglar sig i havet, renfanan lyser knallgul på vägrenarna och klipporna är släta, varma och perfekta för en picknick. Åland hade på lördagen den goda smaken att visa sig från sin allra bästa sida!
På hemvägen gjorde C en oplanerad krumelur och svängde förbi butiken i byn Vargata. På gaveln blommade mängder av stockrosor och bland dem, väl kamouflerad, lurade en saftig vårtbitare:
Lördagkvällen och gårdagen roade sig herrskapet på egen hand, men på kvällen blev det grillmiddag i all enkelhet hos mig i ”Rucklet”. Eftersom det var meningen att vi skulle äta ute, på terrassen, hade jag också bjudit in goda vännerna S&N.
Men si, vädrets makter rår man inte på och i regn, rusk och blåst får man lov att göra det bästa möjliga av situationen. Vi trängde med andra ord ihop oss sex personer runt bordet i mitt minimala kök, där det knappt finns svängrum för två.
”Trångt om saligheten, men jättetrevligt”, så skulle jag själv vilja sammanfatta kvällen. Fast så pass till mig i trasorna var jag att det inte blev några andra bilder än ett foto av efterrätten: vilig kladdkaka med hemlagad apelsinglass.
Idag är det typiskt nog sol och uppehåll igen – eller som tur är, borde jag kanske säga, så att herrskapets sista dag på Åland blir ett ljusare minne än gårdagen.
Det reella, fysiska avståndet på drygt 70 mil mellan våra adresser inbjuder tyvärr inte till att spontant slinka in på en kopp kaffe när andan faller på. Saken blir inte bättre av att Röda Faran, mitt pensionsmässiga transportmedel, är ett otänkbart alternativ för resor utom Åland. Men du, ”syrran”, vilken tur att vi i alla fall har våra bloggar! :oD
Tack för kärkommet besök och kör nu för tusan hakar försiktigt hela den långa vägen hem! Och nästa gång vet ni ju var ni ska parkera ;o)
onsdag 3 augusti 2011
Knaperi, knaperi, knus
DET ÄR INTE mycket bevänt med mina små korgpilsplantor. Vintern gick hårt åt dem och mycket av ovanjordsdelarna frös helt enkelt bort, men under sommaren har de skjutit långa, saftiga skott. Yes!! tänkte jag, och gnuggade händerna av optimistisk förtjusning; fantiserade till och med om kommande skördar och en nytändning för min korgflätning, som för närvarande ligger i djup dvala.
Men hallå?! Vilka är de här, som glupskt och med stoor effektivitet gör kål på grönskan tills inget annat än bladnerverna finns kvar??
Dessvärre är ”grabbarna” alldeles för dekorativa för att jag ska nännas göra dem illa, så de får väl käka på. Överlever pilplantorna deras frosseri så gör de det, annars var det inte meningen att den odlingen skulle lyckas.
Under tiden fröjdas jag åt att de två plantor av röd solhatt, Echinacea purpurea 'Magnus', jag grävde ner i våras tycks ha etablerat sig och överlevt konkurrensen från revsugan, som invaderat så gott som hela den rabatten. Jag gillar Magnus! Jag gillar den ovanliga färgkombinationen rosa och rostrött :o)
På den mer matnyttiga sidan av trädgården har den pyttelilla skörden jag får av amerikanska blåbär börjat mogna. Det är ett tecken på att sommaren närmar sig slutet hur mycket jag än vill förtränga detta faktum, och som ett ytterligare bevis på att veckorna rullat undan visade termometern faktiskt inte mer än 11° vid halv sju imorse :o/
Däremot kan jag informera om att undrens tid verkligen inte är förbi! Jag har varit bosatt på Åland sedan 1963. Nu, efter all denna tid, ska jag äntligen få till ett besök på Kökar, vår riktiga ytterskärskommun.
Den här dagsutflykten blir min och Lilla A:s semesterresa i år, och planen är att hinna med att vandra en c. 7 km lång led, med stopp för medhavd lunch och fika. Naturligtvis hoppas jag också på att få med mig massor med fina bilder hem i kameran :oD
Resan tar två och en halv timme med skärgårdsfärja, vilket är en halvtimme mer än en tur från Mariehamn till Kapellskär på svenska sidan. Meteorologerna spår sydlig vind och 24°, så det kan bli en finfin dag i den riktiga skärgården. Det här ser jag verkligen fram mot och gläder mig oerhört åt att även Lilla A verkar tycka att det ska bli kul!
Men det här blir senare i veckan. Idag ska jag ägna mig åt att försöka ragga upp ett nytt munstycke till dammsugaren. Själva maskinen är det inget fel på, men med åren har de små plastflärpar som ska hålla ihop munstycket med röret blivit så nötta att munstycket faller av hela tiden.
Antagligen är det meningen att man ska dumpa en fullt fungerande dammsugare för att det här inträffar, men jag ska i alla fall göra ett försök att få tag på en reservdel, som om den finns säkert kostar ungefär lika mycket som en helt ny apparat.
Men hallå?! Vilka är de här, som glupskt och med stoor effektivitet gör kål på grönskan tills inget annat än bladnerverna finns kvar??
Dessvärre är ”grabbarna” alldeles för dekorativa för att jag ska nännas göra dem illa, så de får väl käka på. Överlever pilplantorna deras frosseri så gör de det, annars var det inte meningen att den odlingen skulle lyckas.
Under tiden fröjdas jag åt att de två plantor av röd solhatt, Echinacea purpurea 'Magnus', jag grävde ner i våras tycks ha etablerat sig och överlevt konkurrensen från revsugan, som invaderat så gott som hela den rabatten. Jag gillar Magnus! Jag gillar den ovanliga färgkombinationen rosa och rostrött :o)
På den mer matnyttiga sidan av trädgården har den pyttelilla skörden jag får av amerikanska blåbär börjat mogna. Det är ett tecken på att sommaren närmar sig slutet hur mycket jag än vill förtränga detta faktum, och som ett ytterligare bevis på att veckorna rullat undan visade termometern faktiskt inte mer än 11° vid halv sju imorse :o/
Däremot kan jag informera om att undrens tid verkligen inte är förbi! Jag har varit bosatt på Åland sedan 1963. Nu, efter all denna tid, ska jag äntligen få till ett besök på Kökar, vår riktiga ytterskärskommun.
Den här dagsutflykten blir min och Lilla A:s semesterresa i år, och planen är att hinna med att vandra en c. 7 km lång led, med stopp för medhavd lunch och fika. Naturligtvis hoppas jag också på att få med mig massor med fina bilder hem i kameran :oD
Resan tar två och en halv timme med skärgårdsfärja, vilket är en halvtimme mer än en tur från Mariehamn till Kapellskär på svenska sidan. Meteorologerna spår sydlig vind och 24°, så det kan bli en finfin dag i den riktiga skärgården. Det här ser jag verkligen fram mot och gläder mig oerhört åt att även Lilla A verkar tycka att det ska bli kul!
Men det här blir senare i veckan. Idag ska jag ägna mig åt att försöka ragga upp ett nytt munstycke till dammsugaren. Själva maskinen är det inget fel på, men med åren har de små plastflärpar som ska hålla ihop munstycket med röret blivit så nötta att munstycket faller av hela tiden.
Antagligen är det meningen att man ska dumpa en fullt fungerande dammsugare för att det här inträffar, men jag ska i alla fall göra ett försök att få tag på en reservdel, som om den finns säkert kostar ungefär lika mycket som en helt ny apparat.
måndag 1 augusti 2011
I fablernas värld?
IMORGON ÄR DET precis en månad sedan jag mitt i natten hade förmånen att få bli bekant med grodan Boll. Och kan ni förstå, i förrgår hälsade hans bästa vän, Kalle Stropp, på mig hemma vid ”Rucklet”!
Bilderna är tagna i min trädgård med min Fuji FinePix HS20 EXR.
”Man må säja! Vad är det där för nåt kufiskt?
Här sitter Kalle Stropp och har aldrig sett något liknande!”
”Man glider iväg för att ta sig en titt!
Kanhända har grodan Boll gömt sig i den där asken?”
”Äsch då! Man blev visst lurad.
Det där var ju bara något dumt människopåfund.”
(läsarbild i Ålandstidningen 2 augusti 2011)
”Men Kalle Stropp hänger inte läpp!
Man hoppar vidare mot nya äventyr istället!
Undrar om grodan gömt sig någonstans därute på gården?”
Fotnot: ”Kalle Stropp och hans vänner” av Thomas Funk, med illustrationer av Einar Norelius, är en av de barnböcker jag älskade mest när jag var liten.
Den finns kvar, om än lite skamfilad, och Lilla A älskade berättelserna precis lika högt, på den tiden då det fortfarande var aktuellt med högläsning vid sängdags.
Bilderna är tagna i min trädgård med min Fuji FinePix HS20 EXR.
Här sitter Kalle Stropp och har aldrig sett något liknande!”
Kanhända har grodan Boll gömt sig i den där asken?”
Det där var ju bara något dumt människopåfund.”
(läsarbild i Ålandstidningen 2 augusti 2011)
Man hoppar vidare mot nya äventyr istället!
Undrar om grodan gömt sig någonstans därute på gården?”
Fotnot: ”Kalle Stropp och hans vänner” av Thomas Funk, med illustrationer av Einar Norelius, är en av de barnböcker jag älskade mest när jag var liten.
Den finns kvar, om än lite skamfilad, och Lilla A älskade berättelserna precis lika högt, på den tiden då det fortfarande var aktuellt med högläsning vid sängdags.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
