Dags för årets kvartersfest!

IKVÄLL BÄR DET av. Det är dags för alla goda grannar att samlas för den vid det här laget traditionsenliga kvartersfesten à la knytkalas.

En granne upplåter sin uppfart som festområde, några andra har bord att bestå med och en tredje håller med schyst klotgrill. Alla har med sig eget äta och dricka, men kaffe och något gott till det brukar ”fest­kom­mittén” fixa. I år är det jag som tagit på mig att ordna det gottiga:

Vädrets makter ser ut att vara med oss och jag utgår från att det kom­mer att bli precis lika kul som det varit de två föregående åren. Enda smolket i bägaren är att inte alla känner sig manade att haka på detta gemenskapsbefrämjande jippo i år heller.

I trädgården börjar man ana att sommaren har passerat zenit. Men visst blommar det fortfarande! Och på tal om grannar, så fick jag här­omdagen ett antal plantor rosenskära (eller kosmosblomma, som den också kallas) av en av mina grannar. Hos hennes frösår den sig med stor generositet, så hon har aldrig behövt så nya.

Själv sådde jag – för jag vet inte vilken gång i ordningen och alltid utan större framgång – luktärter även i år. Men si, undrens tid är icke förbi, för i år får jag faktiskt blommor!

I pallkragen där jag i år odlar lök har jag tydligen missat att klippa bort blomknoppen på en vitlök. Men så här brukar väl inte vitlöksblomman se ut, alldeles ostyrig, knollrig och vildvuxen ..? Fast nåja, denna knäpp­lök passar förstås utomordentligt väl in här på gården ;o)

Segerns sötma

NÄR MAN GÅNG på gång fått stryk av en och samma ytterst vassa motspelare, då smakar det extra bra att gå segrande ur kampen pre­cis när man börjat hysa starka tvivel om sin egen förmåga.

Alla behöver uppmuntran ibland, på alla möjliga områden, annars orkar man inte vidare. Jag brukar tänka på det här rätt så ofta och bemödar mig därför om att ge komplimanger åt andra. Alla kan nämligen inte va­ra bra på allt, men alla är bra på något. Alla är kanske inte klassiska skön­heter, men alla har något vackert i sig.

Positiva strokes kallas visst det här på fikonspråk, inte sant? Så även om jag är en välutvecklad grumpy old woman har jag faktiskt mina för­sonande drag jag också :o)

Positivt är också att det kom en skvätt regn idag. Men nu lyser den &#%!$§ solen igen. Fast det ordvalet hade jag garanterat inte gjort i februari.

Ingen värmeväxling här inte

DEN TRYCKANDE VÄRMEN bara fortsätter liksom torkan, men konstigt nog tycks det inte påverka växtlighetens tidtabell i någon nämnvärd ut­sträck­ning. Det mesta blommar nästan på pricken samtidigt som ifjol, då vi hade en helt annan sorts sommar.

Någon blomningsreferens på min för året nya, limegröna solhatt Echi­nacea purpurea 'Green Jewel' har jag förstås inte, men den håller jämna steg med klassikern Echinacea purpurea 'Magnus' i en annan rabatt. Och stockrosorna är i full gång, precis som de ska.

Jag gillar stockrosor! Dels för att de är sådana nomader och flyttar runt precis som de behagar, dels för att de ändrar färgställning hej vilt. Den nere till höger på bilden här under var t.ex. ifjol mörkt röd. I år är den kallt rosa.

Alla möjliga nyanser från mildaste puderrosa till djupaste vinrött bjuder de på i år. Men tyvärr är det ett par som har fått rost, så de fäller sina blad :o(

Trevligt att trädgården med rejält med bevattning står ut med värmen och torkan.

Själv håller jag på att förgås. Jag är inte skapt för att hantera årsvisa temperaturskillnader på 50-60° :o/

Smakfullt kontra -löst

SENSOMMAR ÄR HÖGSÄSONG när bär, frukter och blommor ska på flaska för att bli till riktig ”kärringdricka”, dvs söta likörer i vackra ku­lörer utan tillsatser av konstgjorda färgämnen.

Alkohol (i mitt fall Absolut Original), vanligt strösocker och kanske nå­got att krydda med är allt som behövs för att stänga in sommaren i en flaska.

I år lagar jag smultron-, lavendel- och rabarberlikör. Samtliga är nya sorter för mig, så det ska bli spännande att se vad de kommer att sma­ka om X antal månader. För ja, tålamod är den i särklass viktigaste kryddan ;o)

Så särdeles smakfullt är det kanske inte att ha flaskorna hängande i köksfönstret, men smakfyllt i alla fall. Och så spar det plats på föns­ters­brä­dan, där de annars skulle få stå i ljuset.

Smakfylld var även den jordgubbssorbet jag lagade för någon vecka sedan och som vi tryckte i oss härom kvällen. Inga konstgjordheter i den heller, bara jordgubbar, sockerlag och lite färskpressad citronsaft. Gott som bara den under en värmebölja!

Vad som däremot måste klassas som helt smaklöst är den ”Jättis Kak­tus”-glass Lilla A kostade på sig igår. Efter att ha sneglat på denna relativt sett dyra strut vid ett antal tillfällen slog hon till sist till, oerhört sugen på just kaktussmaken.

Kaktus, my ass! Glassen är päronglass, med en större beståndsdel salt kolasås än kaktussmak. Det senare är dessutom enbart ett över­drag, alltså inte smaken på själva glassen!

Hur fan kan man få kalla en glass för ”Kaktus” när den de facto är pä­ronsmakande?! Och att få reda på det innan man tar köpbeslut tarvar i princip att man kånkar med sig ett svepelektronmikroskop, för texten i innehållsdeklarationen är som vanligt inte anslående stor.

Nä, det här gillar jag inte! Ska glassjäveln heta någonting borde det vara ”Jättis Päron – med överdrag av kaktussmak”.

Innehållsförteckningen ska man f.ö. helst inte läsa. Gräddglass, i min värld, är äggulor, socker, grädde och mjölk plus det man ska smak­sät­ta med. Så icke i det här fallet. Kolla på detta:

Gräddglass med päronsmak, salt kolasås (6%), överdrag med kaktussmak (5,5%), kakaosprayad våffla.

Ingredienser:
skummjölk
socker
grädde (15%)
vetemjöl
vegetabiliska oljor (raps, kokos, fullhärdad kokos, shea, palm)
stärkelsesirap
mjölkprotein
emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av vegetabiliska fettsyror, sojalecitin, solroslecitin, rapslecitin)
vasslepulver (mjölk)
skummjölkspulver
citronpulver
fettreducerat kakaopulver
stabiliseringsmedel (fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl, karragenan)
arom
färgämne (klorofyllinkopparkomplex)
smör
salt
jordgubbspulver
karamelliserat socker
surhetsreglerande medel (citronsyra)
spenatkoncentrat

Svart text är vad som förväntas återfinnas i gräddglass. Notera dock att en av de fyra nödvändiga ingredienserna, äggulor, inte alls finns med i listan!

Kaktus ..? Eh? Päron?? Var då ..? Det här blir ett mejl till tillverkarens konsumentkontakt, det kan ni ger er den på.

Ruckelhäxan went dancing in the dark

JAG ERKÄNNER VILLIGT: styrdans är inte min grej, lika lite som dans­bandsmusik är det. Ändå lät jag mig övertalas att följa med till Dan­sens Vänners nonstopkväll i paviljongen i Badhusparken igår, för med den otroliga sommar vi har just nu är det faktiskt trevligt att bara sitta bredvid och titta på folk också.

För alla eventualiteters skull hade jag ändå tänkt ikläda mig ett par platta och dansvänliga skor. Jag rotade alltså fram mina helt basic snörskor av finländska märket Isko. De har några år på nacken, men har inte varit på mer än en handfull gånger. Resten av tiden har de stått på golvet i min klädkammare.

Men kolla hur de såg ut:

De svarta gummisulorna kändes konstigt klibbiga och smulades sönder bara man petade på dem! Vad i helsefyr är det som händer?! Det här är andra gången ett par av mina skor beter sig på det här sättet. För­ra gången var det mina älskade Scholl som plötsligt började falla i små­bitar.

Som tur var har jag ett annat par, även om de är i konjaksbrun mocka. Men jag flyttade över katastrofskornas svarta skosnören, så då mat­cha­de de faktiskt den svarta kjolen och dito toppen jag hade på mig :o)

Men hur gick det med dansandet då ..? Njäe, inte mer än en blev det för min del och då kändes det som jag befann mig mera på min stack­ars kavaljers fötter än på golvet – eller som jag mest hela tiden var på väg åt rakt motsatt håll och i en helt annan takt, om ock den rätta.

Att dansa gillar jag egentligen, men inte att bli styrd. Det är väl mitt otroliga kontrollbehov som gör sig gällande, så egentligen skulle jag förmodligen må bra av att träna på att let go. Fast då ska det vara med någon som verkligen har rytmen i kroppen och inte för ett ögonblick ger mig en chans att försöka överta kommandot ;o)

Och vet ni, helt ärligt så är det här fortfarande i mogen ålder mera min typ av musik: