Om den tid på året när man helst av allt vill rycka i handbromsen

HÄR PÅ ÅLAND är det med ens rena högsommaren. Växtligheten gick från sprött vårflor till kompakt grönska på bara ett par dagar. I samma takt går det inne i Glaspalatset, där bland annat frilandsgurkorna på förkultivering växer så det nästan syns.

I lärkträdet är det bråda tider för småfåglarna som valt att häcka i mi­na holkar. Det flygs in och ut i ett sånt tempo att jag nätt och jämt hinner med med kameran.

Ett par av mina minimala pelargonsticklingar från ett fjolårsbesök hos väninnan M har bestämt sig för att visa upp sina oansenliga men väl­digt söta blommor, och på gården gäller det att njuta av tulpanerna, för de första, gammaldags har inte många dagars blomning kvar nu.

Plommon- och körsbärsträdens överdådiga blomstersymfoni har redan nått till al fine och de fäller sina kronblad. Men nu kommer äppelträden istället!

Dammkorvarna rullar stillsamt längs väggarna, fönstren är fläckigt halv­genomskinliga och i solgatan på golvet syns tydliga tassavtryck efter fyrfota besökare. Men att den här årstiden vistas inomhus mer än det absolut nödvändiga är att begå våldtäkt på sig själv. Skit i skiten, mina vänner! Gör som jag: gå ut, så slipper ni se eländet :o)

Jag är jättedålig på att kommentera hos andra just nu – förlåt för det! Men för närvarande har jag inte ro att bli sittande framför datorn. Det är säkert ett årstidsfenomen jag inte är ensam om, så jag tänker inte ha särskilt dåligt samvete. Och det är förmodligen precis likadant för er andra :o)

En okänd bit av paradiset, mitt i stan

JAG HAR BOTT i Mariehamn ända sedan tidigt 1960-tal. Det är snart 50 år det. Ändå har jag inte förrän igår fått upp ögonen för att det så gott som mitt i stan, i vår underbara naturpark Tullarns äng, växer oerhörda mängder av kungsängsliljor (Fritillaria meleagris). Precis när vitsipporna sjunger på sista versen tar de över; på något vis utom­jor­dis­ka och ma­kalöst vackra med sina ”rutigt” rödlila eller vita klockor på sirliga stänglar.

Alldeles intill finns ett större kärr, där det alldeles snart kommer att ly­sa alldeles gult av svärdsliljor. Men tills vidare är det kabbleka som står för kulören och frodiga bestånd med ormbunkar bidrar till den ma­giska stämningen som råder på platsen. En stämning som mycket ef­fektivt går upp i rök när årets första kull mycket blodtörstiga mygg går till anfall. Allting har flera sidor och de är definitivt våtmarkens baksida. I alla fall för oss varmblodiga människor.

Jag tappade faktiskt mer eller mindre hakan igår kväll när M tog med mig till den här platsen. Kameran gick varm och jag kunde ha foto­gra­fe­rat i det oändliga – om det inte varit för myggjävlarna. Inför nästa besök på platsen ska jag tamigfan bada i Djungelolja!

På tal om foto fick jag igår mitt fotograferande livs överraskning. Det plingade in ett mejl från Sveriges Utbildningsradio, UR, med en för­frå­gan om det skulle gå för sig att använda en av mina fjärilsbilder från 2010 i ett kommande barnprogram om årstiderna. Eh ... va? En av mina bil­der..?? Det här var ju förstås glädjande för en fotografisk amatör, men chocken har faktiskt inte riktigt hunnit gå över ännu. Imorse måste jag öppna mejlet en gång till för att fatta att jag inte drömt ihop allt­sam­mans.

Nåväl, det var det för idag. Nu ska jag ut och gräva gropar. Nya barr­träd väntar på att få Lebensraum på ruckelgården.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Tre nya barrträdsplantor har kommit hem och ska bo norr om Glaspalatset. Med tiden hoppas jag att de kommer att erbjuda växthuset ett skydd mot kalla nordanvindar och göra området runt själva växthuset mer ombonat.

För att underlätta grävandet hittade jag på ett sätt att få jorden riktigt ge­nom­vattnad först: ta ett järnspett, slå ner mängder med hål där du tänkt plantera och därefter vattnar, vattnar och vattnar du. Grävningen går som en dans och platsen är färdigt uppvattnad för den nya växten!

Sorterna är: En sockertoppsgran, Picea glauca 'Conica', en krypen, Juniperus horizontalis 'Andorra compacta', och en liten kryptall, Pinus mugo 'Pumilio'.

”Jag fattig, syndig människa ...”

DET BÄR SIG inte bättre än att vi i lilla Mariehamn på lilla Åland har två etablissemang där det säljs äkta italiensk glass. Det ena, Gelateria Anna & Aldo, är dessutom beläget på obehagligt nära avstånd från ”Rucklet”, bara nån gångminut bort.

Men jag är en karaktärsfast person! Antalet gånger jag tillåtit mig att gotta mig åt denna dyra lyx går faktiskt att räkna på ena handens fingrar. Fast igår trillade jag dit, när väninnan M kom förbi och ”lurade” med mig. Det fina med den här glassen är att den inte är så äckligt söt som många fabriksproducerade sorter. Och för mig, som föredrar ”syr­liga sötsaker” var valet enkelt: mango, citron och havtorn.

Just nu är det jättekul att sitta och titta på fågellivet i ruckelträd­går­den. Gråsparvarna och talgoxarna bjuder för närvarande på en fart­fylld häckningsshow och jag sitter på första parkett inne i mitt kök.

Den bästa tiden för Ålands landskapsblomma, gullvivan, är just nu. När jag vandrade runt på gården igår kväll började fundera på hur det gått för vinnarna i mitt frölotteri ifjol. Sådde ni? Har något grott..? Det skulle vara roligt att veta :o)

”Det är mycket nu”

... BRUKAR EN AV mina bekanta säga. I fallet med ”Rucklets” trädgård stämmer det utomordentligt väl för närvarande! Oj, så allt kom igång när det blev lite varmare! Det är nästan så man kan höra smällarna från fyrverkerier när allt slår ut i full blom. Och pollinerarna har bråda tider. Kolla på det här biet. Se bara, hur överlastad med pollen han är!

Varje vår är det lika roligt att få se att saker och ting har tagit sig gen­om en lång, kall vinter. Att jag lyckades övervintra mina minimala fuch­siaskott inomhus är t.ex. ett rent under. Ett under som nu tänker gå i blom dessutom!

Det vita löjtnantshjärtat jag fick av S ifjol har klarat sig och ramslöken mår prima. Av den har jag t.o.m. uppdagat pyttesmå fröplantor i år. Kul! Plommonträdet står i fullt flor och nu dröjer det inte länge förrän äppelträden följer efter. De här veckorna är de allra vackraste på går­den, så det gäller att njuta allt man orkar.

I år försöker jag mig på squashodling för första gången. Alla frön jag satte grodde som de skulle och plantorna börjar bli rejält tilltagna. Så pass att jag kanske redan idag blir tvungen att plantera ut dem i träd­gården.

Men första trädgårdssysslan för dagen blir faktiskt att gräva upp tul­panlökar. Det låter helt sjukt att göra det den här årstiden, men att vänta på att det kommer upp blad är enda sättet att veta var de finns. Och går det så går det. Tulpanlökar är dessutom bra mycket tåligare än man tror.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Dagen började med att jag grävde upp c. hälften av de gula tulpaner som vuxit intill häcken på husets norrsida. En del fick flytta till långa rabatten mot gatan och resten planterade jag bredvid rhododendronen P.J. Mezitt inne på gården.

Tomat- och gurkplantorna fick äntligen ner fötterna i sina riktiga odlingslådor, så nu kan de få växa bäst sjutton de vill. Nytt för året är att jag testar tipset om ”självbevattning” uppifrån medelst uppochnervända PET-flaskor som man skär bottnarna av.

Gubben i ... molnen

GUBBEN I MÅNEN har väl alla hört talas om, men visste ni att det finns en bland molnen också?

Det ser ut att bli regn idag. Kanske är det därför molngubben flinar så brett? Men låt honom flina, för här behövs mer väta. Trots att det inte varit särskilt varmt ännu är det oroväckande torrt i jorden.

Men inne i Glaspalatset växer det förstås, för man kan ju vattna med slang och kanna.

De här söta majvivorna, Primula farinosa, ”räddade” jag från en dikes­kant häromdagen. Det skulle vara roligt om de klarade sig och kom igen år efter år.

Och hörni, håll med om att det är nåt alldeles extra med ljuset tidiga vårmornar! Jag skulle kunna ta hur mycket bilder som helst, men idag får det räcka med den här:

Den här årstiden är det gôtt att leva!

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Idag planterade jag ut de förkultiverade gula vaxbönorna. Inne i växthuset har de flesta av frilandsgurkorna hunnit utveckla sitt första hjärtbladspar. Jädrar vad det går undan när det går!

Om utifall att det gått er förbi

... SÅ KAN JAG informera omvärlden om att nu, NU, är det vår!! Ord är överflödiga. Behold, Mother Nature:

TRÄDGÅRDSNOTERING
De gula vaxbönorna som förgroddades och därefter såddes den 11.5 har grott bra i växthuset och är nu 5-6 cm höga. Snart dags att plantera ut i grönsakslandet! Imorse hittade jag det allra första hjärtbladsparet i rädis­raden och ringblomsfröna jag strödde ut den 8.5 börjar visa grönt ovan jord. På eftermiddagen upptäckte jag att frilandsgurkorna börjat gro inne i växt­huset.

Idag sådde jag fänkålsfrön som jag fick igår av S. Det har jag aldrig odlat förut, så det ska bli intressant att se om det går. Några majvivor, som jag grävde upp ur ett dike igår, hamnade i den ena rabatten vid Glaspalatset och några frö­sådda plantor av två sorters näva flyttade jag också dit. Den ena är Johnson’s Blue och den andra minns jag inte vad den heter. Rosa är den i alla fall. Och så planterade jag ut de förkultiverade plantorna av buskaster, för kommande maffiga buketter utåt höstkanten.

I samband med fika hos M & P på eftermiddagen fick jag med mig hem en liten blå marktäckare och en djupt ceriseröd viva. Båda fick mellanlanda i rabatten vid rundeln. I retur fick de en chiliplanta.

Och nu blir det naturfilm!

 
IDAG BLIR DET inga bilder, det blir – hör och häpna – film istället. Igår tog nämligen kom­pisen B och jag en härlig promenad på naturreser­va­tet på Nåtö strax söderom Mariehamn. Balsam för en stressråtta som jag.



Om du har en snabb bredbandsanslutning kan du, när du tryckt på playknap­pen, gå upp i kvalitet genom att klicka på kugghjulet och välja 480p istället och ändra till fullskärmsläge gen­om att klicka på skärmsymbolen längst till höger.

---

Timmarna i det fria var en lämplig nedvarvning före den magnetrönt­gen jag högst oväntat kallades till kl. 20:45 på kvällen. Om magnet­rönt­gen av hjärnan tycker jag nämligen inte. Den klaustrofobiska käns­la som infinner sig när man skjutsas in i tunneln är bland det värs­ta jag någonsin upplevt.

Nu visste jag i och för sig vad jag hade att vänta, efter­som jag var med om samma sak för nästan exakt ett år sedan. Jag överlevde den här gången också, och nu är det bara att vänta på be­sked om huru­vida Schysta C hållit sig på mat­tan eller ökat ytter­ligare i omfång – och om de vita fläckarna blivit fler och/eller större :o/

Annars har jag inga omvälvande nyheter eller funderingar ett roa er med denna söndag i maj. Förutom att herr och fru gråsparv tycks vara färdiga med bobygget, och nu jobbar så intensivt på att föra arten vi­dare att det ruskar i lärkgrenarna, har det inte hänt något värt att rap­portera.

Vädret är fint. Grässtråna i mossmattan behöver klippas. Nu går jag ut.