Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Vad som här händer

FÖR DET MESTA känns det som ”Rucklet” och jag befinner oss inuti någon sorts bubbla av vakuum, med stor effektivitet avskärmade från Livet som pågår där runtom. Men ibland händer det förstås – eller hän­der inte – saker. Vissa uppmuntrande, andra inte.

Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. öst­ro­gen­re­cep­tor­häm­mare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!

Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan in­för­skaf­fa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högs­ta potens) för­säk­rings­bo­lag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjuk­kost­nads­er­sätt­ning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sve­rige definitivt inte ryms in i min budget.

Inte så uppmuntrande.

Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sam­man­hang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.

Jädrans så uppmuntrande!

I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrå­ga­sät­tan­de av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägs­ta möjliga nivå.

I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.

Oerhört nedslående.

Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i sa­ken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)

Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.

Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns där­emot enormt uppmuntrande! :o)

Det är inte omfånget som räknas, det är den höga envishetskoefficienten

VI SOM HAR trädgård har väl alla lite till mans varit med om att få få­gelfrösolrosor någonstans på gården. Vid ”Rucklet” händer det nästan varje säsong och så även i år. Några stycken riktigt välväxta har jag i en rabatt, men den här, den tar priset.

Rätt upp ur halvmeterslagret med grus har den vuxit och blommar som bara den, sin ytterst anspråkslösa höjd över havet till trots, som ett yt­terst levande bevis på att man med jävlar anamma och envishet nog kan komma någonvart här i Livet!

Envisa är också mina för året nya jordgubbsplantor i en av pall­krags­lå­dor­na. De gav hyfsad skörd och envisas med att producera nya gubbar trots att vi dinglar i sluttampen av augusti.

Mot bakgrunden av dessa två företeelser vill jag avsluta dagens inlägg med ett meddelande till alla insyltade i soppan med det allmänna bo­stadsbidraget i Finland, ingen nämnd och ingen glömd:

Jag är precis lika envis.

Även om lagstiftningen mitt i allt (som ett i sanning märkligt sam­man­träf­fande) är på väg att uppdateras fr.o.m. 1 januari 2015 ger jag mig inte i den här frågan. Inte förrän någon behagar stryka på foten och erkänna att jag har rätt och att de gjort fel.

Ponera att någon haft förstånd nog att göra så ända från scratch, då det hela började för snart tre år sedan. Fatta hur mycket lindrigare det hade varit för alla parter! För att inte tala om hur mycket statliga re­surser – såväl pekuniära som räknat i arbetstimmar – man kunnat spa­ra på att inte hiva denna heta potatis kors och tvärs i maktens kor­ri­do­rer.

Jag undrar ibland hur högt priset för den här komiska långdansen har hunnit växa sig till vid det här laget. Visserligen inte lika kopiöst stort som totalsumman av de bostadsbidrag som FPA snuvat tusentals fin­ländare i s.k. ut­satt läge på genom årtiondena, men säkerligen rätt avsevärt, med tanke på hur många instanser som varit med och vevat några varv med sleven.

Det goda Livet

DEN BLEV BÅDE lyckad och god, citronmarängpaj nummer två jag gjort i hela mitt liv. Tack till en kille på YouTube, efter vars instruktioner jag utan problem lyckades kavla min smördeg till pajskalet alldeles rund och fin! YouTube är en guldgruva, så är det bara. Självaste paj­receptet hittade jag hos ICA

Dagen efter pajfrosseriet var det dags att fira lite till. Godaste vännen S fyllde år och måste förstås uppvaktas. Vi är båda i den åldern när man faktiskt har allt man behöver, så det blev ingenting mer än en bu­kett av blommor från ”Rucklets” trädgård. För hållbarhetens skull ar­ran­gerade jag den i en kruka med uppblött oasis och en äkta florist skulle antagligen få men för livet av slutresultatet ...

Men man tager vad man haver, och emedan jag inte har några oänd­li­ga fält av varken det ena eller det andra måste det av praktiska skäl bli ett sånt här hopkok: limegrön solhatt, röd solhatt, häckspirea, le­jongap, gullris, sommaraster, skir ruta, några ringblommor och styv­nack­ade zinnior i en salig blandning:

Zinnia odlar jag enbart för buketters skull, för jag gillar egentligen den­na väldiga stela och lite avvisande blomma lika lite som jag gillar ta­ge­tes, som i sina vanliga former ser rent ut konstgjorda ut. Men i bu­ket­ter gör de sig fint, zinniorna! Och tittar man riktigt nära, då har de ett fantastiskt mittparti (se bilden).

Idag är det dock slut på firandet. Jag har börjat morgonen med ett mejl till Ålands landskapsregering. Denna gång även till den officiella registratoradressen, så att det en gång för alla verkligen ska komma att bli diariefört. För si, det har nu gått två månader sedan jag första gången frågade om den märkliga överföringen att mitt bo­stads­bi­drags­klagomål till FPA på Åland och en månad sedan jag upprepade den för första gången.

Samma mejl har f.ö. gått som kopia till Nya Åland också, även om hop­pet för länge sedan har farit att någon samvetsgrann journalist skulle ta sig för att gräva i missförhållandena.

Och med denna administrativa syssla avklarad är det gården som gäl­ler. Jag hämtade hem mera stenar igår, för att få den sista biten av rabattkantningen slutförd.