Vid vägs ände

IDAG HAR DET gått exakt en månad sedan älskade vännen Peter togs in på sjukhuset, som han idag har fått lämna för att få sluta sitt liv i sitt eget hem. Det gör mig så glad, att det var möjligt att få till stånd! Nu är han där han allra helst vill vara, i sitt eget hus, till­sam­mans med mor, bror och sina älskade barn. Bättre än så kan det inte bli.

Eftersom degen räckte till två hus gjorde vi det här åt Peters barn, Adam och Meja.

Jag har varit hos honom några tim­mar under eftermiddagen, och mitt i allt det sorgliga kände jag en sådan enorm glädje i den varma, hem­trev­na stämningen runtom honom.

Ljudet av bar­nen i rummet bredvid, mamma som sysslar med middagen och brorsan pratande i telefon.

Levande ljus, tv:n på i bak­grunden, doften av peppar­kaka och allt det kända och älskade i det egna hem­met, till stora delar byggt med egna händer.

Jag kommer att gråta floder när det väl är över, men också vara oänd­ligt tacksam över att få ha varit så nära och delaktig i den tunga vand­ringen. Sorgen och saknaden kommer att bli svår, men inte till­när­mel­se­vis lika obegriplig, som om jag en morgon öppnat tidningen och fått läsa att jag förlorat min vän. Att få vara delaktig är en ynnest. Och dö­den är ingenting farligt, den är bara en okänd del av livet.


Kl. 21:28 tog du till slut steget, lugnt och fridfullt med familjen samlad runt dig. Bon voyage, Peter! Våra gemensamma minnen kan ingen ta ifrån mig.

Våga vägra vara vanlig!

JAG HAR JUST skummat igenom lördagsnumret av Ålands­tidningen och stannade upp vid artikeln om Åsa och hennes familj. Hon uttrycker exakt samma sak som jag känner; att man bör skapa sina egna traditioner runt de stora, stressutlösande högtiderna, som julen. I mångt och mycket handlar det om att inför sig själv våga förändra flera generationer av nedärvda familjemönster, som inte funkar i vårt moderna samhälle.

Våga alltså gå din egen väg! Häng upp sommarblommiga gardiner i köket, ge tusan i någon annan form av städning än den vanliga, byt ut skinkan mot moussaka om du känner för det och släng på en skiva med Bruce istället för Bing. Låt julen bli som du vill och vad du gör den till!

I köket har jag inga gardiner alls – oavsett årstid, städar gör jag när det behövs, i år blir det lasagne på julaftonen och i CD-spelaren snurrar alltsom oftast Bo Kaspers Orkester. Julen skapar jag med små medel istället: tända lyktor med levande ljus, en kruka tallris med glittrig dekoration, en stor skål med hemlagat godis och i år ett jättefint pepparkakshus, som dottern förtjänst­fullt dekorerat under gårdagen:


I samma tidning finns f.ö. min senaste krönika, så dårfinken – omskriven i inlägg den 25 november – får väl något nytt att reta sig till gallfeber på. Väl bekomme, det bjuder jag så gärna på :)

Slutet är nära

HUVUDRUBRIKEN PÅ Ålandstidningens förstasida idag:
”Ålands radio tyst efter protest mot sparkrav.”

Lokalradiosändningarna bröts igår kl. 13 för att återupptas igen idag. Jaha? Och..? Är inte det lite grann som att ”kacka i eget bo”? Jag tvivlar starkt på att genomslagskraften blev lika stor som om CNN slutat sända under ett halvt dygn. Lokalradio är ändå lokalradio.

Så länge som jag – som inte har någon digitalbox utan bara gammaldags kabel-tv – tvingas betala full tv-licens bara för att jag har möjlighet att höra på radio, kvittar det för övrigt mig lika om lokalradion tystnar för all framtid. I alla fall så länge som jag för den dyra licenspengen inte får tillgång till YLE:s tv-kanaler. Det är ju till det som lejonparten av tv-licensen ändå används.


Idag är det tufft att skymta någon guldkant i tillvaron. Peters vandring närmar sig sitt slut och pusselbiten kommer för alltid att vara borta; bilden blir aldrig mer fullständig. Men jag tror att han börjar känna sig redo och för bara en timme sedan besökte jag honom, satt hos honom en timme och gav honom mitt okej, för vad det är värt, innan jag gick.

Hans mamma, en bror och förhoppningsvis hans pappa kommer att finnas vid hans sida, så nu känner jag mig lugn, och hoppas av hela mitt hjärta att han också gör det. Vid närmare eftertanke blir den klart skinande guldkanten idag – självfallet – att vi trots hans sjukdom fått så många år av nära vänskap.

Vid livets slut
då vill jag bli
ett sandkorn nervid stranden.
Så jag är jag,
men ändå ett
med allt där uti sanden.

Vart du än drar i livet ut
det finns en strand vid resans slut.
Där sätt dig ner vid havets rand
och minns mig en minut.

För alla är,
ja, var och en,
en del av alla andra.
Så glöm ej det,
min kära vän,
när du i livet vandra!

Se inte fel, se bara gott,
se glädjen i det liv du fått!
Ta i din hand en näve sand
och se din levnads mått.

Tack, käraste Peter, för att jag fått vara din vän. Och tack för förtroendet du gav mig, att få gå bredvid dig hela vägen. Tack!

"En sockerbagare här bor i staden ..."

SISÅDÄRJA, NU ÄR grund­arbetet på pepparkaks­husen av­klarat. Japp, det blev delar inte bara till ett hus utan två, plus en inte alls oäven sats med vanliga kakor också. Pepparkaks­degen som Pipi tipsade om kan för övrigt rekommenderas åt det varmaste: hem.bredband.net/merjul/degen.htm. Helt suverän! Den både smakar gott och är lättbakad, och jag tror minsann det är första gången i mitt bagarliv som det inte behövts en gnutta mjöl vid utbakningen av pepparkakorna. Så lättarbetad är den alltså :)

Imorgon väntar således ”heta arbeten” när delarna ska fogas ihop. Jag vet att vissa förlitar sig på kristyr som ”lim”, men jag föredrar rejälare fastsättning med smält socker. Skållhett och obehagligt att jobba med, men ger ett mycket hållbart resultat. Och sen återstår bara det roliga: själva dekorationen.

Bilder på de blivande konstverken utlovas inom en snart framtid – om inget oförutsett inträffar och det hela slutar i en gigantisk hög med skorpsmulor och mosade M&M's förstås ...

Julkrukan

JULKRUKEPROJEKTET som jag påbörjade den 15.12 är slutfört. Jag ville ha en vit kruka, men inte helt enfärgad. Därför valde jag en väl­digt grafisk snöstjärna som motiv, och så här blev det:

Krukan är målad första gången med högblank, vit färg och här är schab­loner skurna av själv­häftande plast på plats.

Jag använde totalt tolv stycken snö­flingeschabloner för hela krukan.

Andra omgången färg avklarad – denna gång matt målarvit – och schab­lonerna är borttagna. Man får inte vänta för länge med att pilla bort dem, för då torkar de fast för mycket och river med sig färg när de av­lägs­nas!

Och så här ser slutresultatet ut. Några tallkvistar i en glasburk med vatten + några små guld­bollar + ett antal droppformade glasprismor. Enkelt men ändå juligt.

Bandet i naturvitt och rött är hemvävt av min farmor någon gång i början av 1900-talet. Det känns coolt!

Med bandet borta och något annat än tallkvistar funkar krukan även andra tider än under julen, och det är ju praktiskt.

Levande livsglöd

VINDEN VINER RUNT knutarna och en fungerande termo­meter visar på -5°. Åländsk vinter när den är som värst. Starten på dagen för­bätt­ra­des inte av att jag måste vara fastande för prov­tagning; aldrig är jag så sugen på kaffe och något att äta som dessa gånger.

När jag ändå var till sjukhuslaboratoriet passade jag på att titta in hos Peter i tio minuter. Även om han fortfarande är kraftlös verkar iv-tillförseln av vätska, näring och blod ha piggat upp honom en smula. Livsglöden lyser lika stark som förut i hans trötta ögon, men ändå grät jag när jag gick därifrån.

Denna morgon har jag även uppdagat ett nytillkommet eget ål­ders­bekymmer: det hopplösa i att försöka hitta sina förlagda glas­ögon utan glas­ögon. Jag anar att jag påmint obehagligt mycket om en när­synt myr­slok, när jag nosat mig runt huset för att hitta det ologiska ställe jag lagt dem på. Nedslående.


Guldkanten en vintermorgon som den här är att det är varmt i bad­rum­met. Det var det inte förra vintern, då den vattenburna radiatorn var ur­kopplad. Då övervägde jag starkt att skaffa en sådan där toa­sits av frigolit, som man vanligtvis har på utedasset.

RECEPT > Ninas Bumpy Bits

MÅNGA AV ER känner säkert till godiset som kallas för Rocky Road, maffiga choklad­bitar med bl.a. marsh­mallows. Eftersom jag inte gillar sådana, marsh­mallows alltså, men är galen i riktigt mörk choklad, så har jag kompo­nerat min egen variant: Bumpy Bits. Med riktigt kakaostark choklad och en touch av chili är det här ett riktigt vuxen­godis.

600 g mörk choklad (70% för vanliga dödliga, 86% för hårdingar)
1 påse Dumlekola; 220 g
3 dl salta jordnötter
1 dl skalade salta pistagenötter
1/2 urkärnad röd chilifrukt (inte den allra hetaste sorten)

Bryt chokladen i mindre bitar och smält dem i en skål över vat­ten­bad. Klä en liten långpanna, c. 30x40 cm, med bakplåtspapper.

Hacka chilin riktigt fint och rör ner den i chokladen när den börjat smälta, så att chilin får badda med en stund och ge ifrån sig smak. Dela under tiden alla kolor i fyra delar och grovhacka pis­tage­nötterna. Rör ner kolor och nötter i den smälta chokladen, rör om och häll upp i formen.

Låt svalna och ställ sedan in i kylskåpet för att stelna helt. Låt plattan stå en stund i rumstemperatur innan du skär upp i lagom stora munsbitar, annars spricker den stenhårda chokladen på ”fel” ställen. Eventuella rester förvaras torrt och svalt, men som med all choklad: inte i kylskåp.

Ställ undan dietvågen högt upp i ett skåp och knuffa in badrums­vågen under badkaret. Leta fram ett par mjukisbyxor med resår i midjan, stoppa in en bra film i dvd-spelaren, sjunk ner i soffan och njuuut. Det är långt till nyårsafton och eventuella förflugna löften om mer motion och mindre godis ... ;)

Julen är nära

UJ, UJ, UJ ... nu är det bara en vecka kvar och jag har inte slagit in en enda klapp ännu. Men så illa som det låter är det inte, efter­som antalet mottagare inskränker sig till en (1). Och här råder inte heller någon som helst konsumtionshysteri, så det är inga berg av gåvor som ska paketeras. I år blir det dessutom eko­logiska jul­papper i form av gamla dagstidningar och pappers­snören.

Någon överkonsumtion av julmat kommer det inte heller att bli; det blir helt enkelt ingen julmat. Varken jag eller A gillar det traditionella julkäket, inte så där överdrivet i alla fall, och dess­utom ska A att vara hos sin pappa. Jag siktar därmed in mig på en total bojkott och planerar i år en riktigt smaskig lasagne. Ett glas rött till denna och en god sallad, samt en gräddfiberstinn galliano­pannacotta som spiken i kistan – det blir grejer det! Sen kan jag säcka ihop i soffan och se på långfilmer och knäcka nötter resten av julen :)

Det bästa julbord jag någonsin ätit var f.ö. ifjol. Degersands cam­ping serverade då åländskt/turkiskt julbord och för mitt vid­kom­mande blev det turkiskt för hela slanten. Det åländska tog jag inte ens en sillbit av. Så snälla Lindström & Co, kan ni inte köra samma sak någon gång igen? Snälla..?


Och så över till guldkanten för dagen. Nu är det bara fem dagar kvar av tilltagande mörker, sedan vänder det! Tjoho! Det är för mig en riktig guldkant.

Baka, baka, baka ...

HUSLIGHETEN KÄNNER INGA gränser just nu. Ikväll har här bakats chokladsnittar, eftersom den tidigare så rundmagade kakburken börjar se undernärd ut. Drömmarna, havreflarnen och en stor del av den nyss hemburna burken med Annas pepparkakor är spårlöst försvunna och inte så mycket som en smula avslöjar vart de tagit vägen.

Imorgon – eller övermorgon – blir det bakning och konstruktion av pepparkakshus. Degen tipsade Pipi mig om ett par inlägg längre ner, och den verkar vara finemang för husbyggnation. Om resul­tatet blir bra återkommer jag med bilder i ett senare skede.


Besöket hos Peter blev väldigt kort. Han var otroligt trött och orkade inte alls prata, så jag var egentligen bara där; en med­människa i hans närhet en liten stund. Inte vet jag om mina besök är till någon glädje för honom, och han kanske rentav skulle föredra att lämnas ifred. Usch, det är så svårt att gissa sig till vad han vill!

Finfint fårskinn

IGÅR KVÄLL SATTE jag faktiskt igång med mitt hotta upp en terra­kottakruka-projekt. Hade glömt hur gruvligt det stinker av sprejfärg, så det blev väldigt k-k-kallt inne när jag måste vädra korsdrag. Men det är alltså på g och bild(er) dyker upp inom kort.

Det är roligt att A ha hemma igen! Gull­plut­tan hade med sig ett alldeles ljuvligt, na­tur­vitt fårskinn åt mig från Estland. Det ligger nu i en av fåtöljerna i vardagsrummet och kommer att komma till stor nytta under vin­tern. Jag kan väl inte påstå att det är direkt kallt i ”Rucklet”, men när tem­pe­ra­tu­ren sjunker hänger shunt­auto­matiken inte riktigt med alla gånger. Då är det skööönt att ha ett ulligt, gulligt fårskinn att sitta på :) Förlåt, förlåt, alla lokala fåruppfödare, men hur gärna jag än vill så har jag inte råd att betala mellan 90 och 125 euro för ett skinn bara för att det är åländskt.


Det var meningen att jag skulle hälsa på hemma hos Peter idag, men nu ska han in på avdelningen för att vätskas upp och få näring int­ra­venöst. Därmed blir det ett besök på sjukhuset ikväll istället.

Guldkanten för dagen är att det kommit lite snö som ligger kvar. Mörk­ret känns inte lika överväldigande när marken och växt­lig­heten har klätt sig i vitt.

Efterlyses: recept på deg till pepparkakshus

Bilden lånad från
dickens-on-main.com

HJÄLP! JAG HAR gått och lovat A att vi ska baka pepparkakshus till veckoslutet, men precis nu kom jag på att jag inte har något bra recept på en deg som lämpar sig för detta! God måste degen också vara, eftersom huset så små­ning­om ska ätas.

Är det månne någon av mina gäster som har ett super, duper recept att dela med sig av?

Men NU blev det kallt!

SNÖN LIGGER VIT på fur och gran ... och här snackar vi riktigt dålig tajming! Så här borde det ju ha varit igår, ju. Och jag har just konstaterat att en av mina ur­åldriga utomhustermometrar, den på norrsidan, är av ”glädje­varianten”. Den visar nämligen på -11° idag, vilket inte är ens i närheten av rätt. Subtrahera med 7-8 grader, så närmar vi oss sanningen.

Ja, och så är det då måndag igen. Inte stor vits att tråka ut er med en redogörelse för vad jag planerat för veckan, men en grej tänkte jag i alla fall berätta om: Jag har länge funderat på att göra något av en rätt stor planteringskruka i terrakotta. Nu har jag kommit på vad. Med lite tur kommer jag till skott endera dagen, och kan av­slöja så mycket som att det – surprise! – har med julen att göra ;)


Dagens definitiva guldkant är att dotra min återvänder från en vecka hos sin pappa. De har dessutom varit på en långweekend till Tallin, så det ska bli skoj att höra hur resan varit. Välkommen hem, A!

HUMOR > Kontaktannons

JAG HAR SORTERAT lite i Outlook Express idag och hittade då den här ”kontakt­annonsen”, som T – denna sanna humorist – av någon orsak nu glömd skrev åt mig i slu­tet på sommaren. Den är bara så sanslös så jag måste dela med mig :)

Ensamstående mor i sina absolut bästa år, med en mycket väl­uppfostrad tonårsdotter vecka/vecka, söker en syssling till Byg­gare Bob! Önskar träffa en man som är föräldralös och ostraf­fad, gärna rökare med tillgång till slabbtobak, ett IQ på över 180 och svensktalande.

Du får gärna vara en blandning av rörmokare, målare, snicka­re, glasmästare samt ha ärvt en filial till XL Bygg eller BYGG­MAX. Har du en tidigare karriär som gynekolog, toyboy eller gigolo så är det inget hinder. Du får gärna flytta in hos mig, men jag uppskattar om du några nätter i veckan övernattar nån annanstans, typ ett munkkloster eller liknande.

Svar till: Heidi Klums storasyster

Hur många svar tror ni man skulle få..? *asg*

Sanktaaa luciiia

Oj, vad tiden går! Lilla A,
4 år, lussar 2001.

LUCIADAGEN GRYR MED +4° på termo­me­tern och det bådar således inte gott inför kvällen. Men låt oss i alla fall hop­pas att det inte blir fullt ösregn tills lucia­tåget ska dra genom sta’n ... Det är trist både för åskå­dar­na och för del­tagarna i tåget om regnet häl­ler ner.

En del av dagen måste jag ägna åt fin­puts­ning av krönikan till inkom­mande lördags­num­mer av Ålandstidningen. Som tidigare kommer den efter pub­liceringen att även finnas i min kåseri­samling Kort & Gott på boksajten ett nytt kapitel så snart jag hin­ner konvertera den till pdf-format.

Författandet av fortsättningen på Livet leker, liket lever har gått i stå. Lusten – och framför allt inspirationen – att koka ihop under­hållande texter gick i sin när vännen Peter plötsligt blev sämre. Men vad gör det egentligen? Tids nog hinner jag slutföra roman­projektet och jag skriver ju de facto inte mot någon deadline.


Dagens guldkant, vilken är den? Enkelt! Det är utan tvekan att Peter fortfarande är med oss, för jag var riktigt bekymrad för ett par veckor sedan. Han är sannerligen en beundransvärd människa, med ett jäv­lar anamma som ingen annan jag känner. Och en liten extra guldkant står hans mamma Aina för. Vore det inte för henne skulle Peter inte kunna vara hemma i sitt eget hus, så hon är verkligen värd all eloge.