Huslighetshysteri

IDAG HAR JAG varit ett under av effektivitet. Efter en något trög start slängde jag framåt sen förmiddag in en högre växel och har lyckats få både det ena och det andra uträttat. Bland annat har jag fått bort det sista av julen, det vill säga kransen väck från ytterdörren och bocken från fönstret. Och under kvällen har A med nattgäst totaldemolerat pepparkakshuset, med en sådan effektivitet att jag förutspår dottern en strålande framtid inom rivningsbranschen om hon – gud förbjude – skulle få för sig att revidera sina planer på att studera till veterinär.

Till dagens prestationer hör även att jag äntligen – ähum ... bara några månader försenat – har lyckats släpa upp en BILLY-sektion från bottenvåningen till mitt sovrum på övre plan. Varför det inte blivit gjort förrän idag vete tusan, men det är bara att acceptera att vissa projekt har onödigt lång startsträcka. Vad jag däremot inte tagit med i beräkningen var att jag skulle bli tvungen att såga ett hål i bakstycket, eftersom det naturligtvis satt ett vägguttag på fel ställe. Det gör det alltid. Av samma anledning som det aldrig finns tillräckligt av dem. Måste vara en hittills okänd naturlag ...

Gul lök, morot, rotselleri och vitlök; basen för en god köttsås!

Lika självklart snubblade jag på detta lilla hinder halvtimmen efter att jag redan dammsugit hela våningen. Så det var bara att pressa fram ett sammanbitet leende och släpa fram Ergo­spacern igen. Men nu är i alla fall hylljäv-ln på plats, redo att ta emot allt möjligt som hittills varit instuvat lite här och där, där det funnits en lämplig lucka. Det var hög tid, för lämpliga luckor är snudd på utrotningshotade här i ”Rucklet”.

När man väl fått upp tempot gäller det att rida på vågen, det vet ju alla. Så idag blev det matlagning extraordinaire. Eller i klartext: en italiensk köttsås på 600 g malet, morötter, rotselleri, gul lök, krossade tomater, vitlök och ett ospecificerat antal kryddor. Idag serverad med fullkornsfusilli och en juste vitkålssallad (billigt och sprängfyllt med vitaminer). En del av återstoden blir en låda imorgon och en halvliter landade i frysen.

Åsså har jag kört två maskiner tvätt, varit på en promenad (kort, men dock), diskat, diskat en gång till och organiserat om i kontoret/ateljén. Nu skulle jag helst av allt vilja sätta mig soffan, hälla upp en god whisky och se på en bra film, men dessvärre är det bara soffan som står till buds. En snabb inventering av ”barskåpet” ger vid handen att valet står mellan Galliano, ren vodka eller O.P. Andersson (plus en flaska rött, som är no-no, eftersom jag lovat herr K att spara den till en framtida middag). Med tv-programmen är det lika illa ställt, så lördagkvällen har fått allvarlig slagsida åt både torr och tidig.

Auf Wienerschnitzel und wiederhören.

Begravningsbaksmälla

”Nu kommer det!”

JÖSSES ... JAG ÄR helt slut efter gårdagen. Men det var en väldigt stäm­ningsfull och fin för­rätt­ning i Mariehamns be­grav­ningskapell, där jag faktiskt aldrig varit in förut. Musiken, prästens tänk­värda ord och det bildspel som Peters syster satt ihop fick tårarna att flöda och jag skämdes över att inte ha några riktiga näsdukar; allt som fanns att tillgå här hemma var blommigt hus­hållspapper. Men det var det nog ingen som märkte.

Det var speciellt en metafor i prästens anförande som liksom var bull’s eye. Han liknade en människa vid ett stort, vackert skepp med fyllda, vita segel. När det lägger ut från hemmahamnen och seglar iväg kan man länge stå kvar på kajen och fortfarande se det.

Men det blir mindre och mindre, tills allt som återstår är en vit, liten prick, som till slut försvinner bakom horisonten. Fast det ståtliga skeppet är ju inte borta för det! Du som står kvar där på kajen säger kanske: ”Nu försvann det”, men någon annan, långt där borta, ropar samtidigt glatt: ”Titta, titta! Nu kommer det!”

Visst är det en vacker bild och fin tanke? Till och med för mig, som varken tror på gud eller ett liv efter detta.


Till sist en högst personlig undran: Varför kan inte präster, i våra moderna tider, prata ”som folk” och fimpa det teatraliska? Jag har i alla fall t.v. inte stött på en kyrkans tjänare som låter likadant på sta’n som i sitt kyrkorum. Antagligen är jag ganska ensam om att tycka att det är fånigt. Eller..?

Minnesstund för Peter

DETTA ÄR EN fredag som jag helst skulle hoppa över. Idag är det näm­ligen dags för minnesstund för käre Peter och ned­sätt­ning av urnan med hans stoft. Det är inte det att jag inte vill närvara, för det vill jag gärna. Nej, det är helt andra orsaker som gör att jag är osäker på hur jag kommer att reagera; om jag verkligen är stark nog att kontrollera den ilska som bubblar och jäser i mitt inre.

Men jag ska klara av det, för barnens och den övriga familjens skull. I grund och botten ankommer det ju inte ens på mig att uppröras över sakernas tillstånd. Och ändå kan jag inte låta bli ... Med åren får jag allt svårare att otuggat svälja orätt­visa, omänsklighet och allt möjligt annat med förledet o-. Så är det bara.


Nog med elände! Istället vill jag berätta om – och visa – delarna från en Gustavsbergsservis som oväntat fått sin plats i ”Rucklet”. De kom­mer från väninnan C, som är i full gång med att flytta. Hon river, röjer och sorterar bort för brinnkära livet, och det här hade hamnat i grov­soporna om jag inte råkat titta in. ”Festong” heter mönstret och är skapat av Stig Lindberg.


Jag är jätteglad över porslinet! Det är en design som passar pre­ciiis i mitt lilla femtiotalshus, och dekoren har dessutom exakt samma gröna färg som mina gamla köksluckor. Dessvärre saknas det en djup tallrik och två flata för en full uppsättning för sex personer – eller de facto fyra flata, eftersom två har var sitt kantnagg. Det vill med andra ord till att jaga på loppisar och nätauktioner nu, för den här servisen ska definitivt få överta rollen som ”Ruck­lets” var­dags­pors­lin. I simply adore it!

Duktig flicka-demo

DAGENS DUKTIG FLICKA-LISTA

brainstormingmöte kl. 10-12
handla (kom faktiskt ihåg bananer!)
ordna blommor till Peters begravning imorgon
skriva en krönika på c. 4.000 tecken till Tidningen Åland
skjutsa A för att hämta skol­disco­kläder från sin andra adress
komma på vad i helskotta vi ska ha till middag och laga den
fålla ett par loppisjeans
sy in islandströjan jag köpte på Emmaus förra veckan
klappa om dammsugar’n

Sömnadsarbetet flyttar jag utan samvetsbetänkligheter till en annan dag, vecka eller månad. Sånt ska man inte göra om den rätta andan vägrar infinna sig, för då trasslar bara undertråden och man klipper snett – eller åstadkommer något annat lika katastrofalt som bara ska­par irritation och förhöjt blodtryck.

För mycket att göra ...

FY, VAD JAG är trött denna morgon ... Det blev sent igår, för jag satt uppe till 01:00 och korrekturade Nya Ålands porträttartikel om mig själv. Jag avundas verkligen inte Tanja som hade fått uppdraget, för det kan inte vara en enkel match att skriva om någon som själv ägnar sig åt att skriva. Att hon över­huvud­taget lyckats få ihop något av mitt babbel är imponerande.

Idag ska jag
... på ett brainstormingmöte kl. 10
... handla (spec.pris på bananer; får inte glömmas)
... ordna blommor till Peters begravning imorgon
... skriva en krönika på c. 4.000 tecken till Tidningen Åland (trots grav idétorka)
... skjutsa A för att hämta skol­disco­kläder från sin andra adress
... komma på vad i helskotta vi ska ha till middag och laga den
... fålla ett par loppisjeans
... sy in islandströjan jag köpte på Emmaus förra veckan
... klappa om dammsugar’n så att den inte ska känna sig bortglömd

Bland annat, med mera, und so weiter. Ööörk, nu blev jag ju ännu tröttare.

Stort tack förresten, för den oväntade responsen på mitt förra inlägg! Nu är jag ännu mer övertygad om att det ska bli pullor på gården till sommaren; ”Sally”, ”Hedvig” och kanske också en ”Agda”.

Och sist, men inte minst, hälsar jag Marita, gammal bekant från min tid som medlem på Kapitel 1, hjärtligt välkommen till intresseklubben. Jätteskoj att kunna sälla en läsare i Holland till raden!

Men hörni, ha nu en underbar torsdag allesammans. Nu börjar min.

Med höns på hjärnan

Nödvändigt ont?

MAN TYCKER KANSKE det skulle räcka med att jag sakta men säkert håller på att bli en riktig hönshjärna själv, men nu har A och jag – på blodigt allvar – börjat diskutera om vi inte skulle ta och skaffa oss ett par hönor. Namnfrågan är redan klar: ”Sally” och ”Hedvig” ska de i så fall heta.

Eftersom ”Rucklet” har en för stadsfastigheter hyfsat stor gård har vi inga problem att avsätta några kvadratmetrar för en liten höns­gård. Den praktiska frågan är således inget bekymmer. Värre är det med mina kunskaper om hållning av fjäderfä; de är ringa. Eller egentligen noll.

Måste man till exempel ha en tupp för att ”tanterna” ska vara nöjda? I så fall förliser hela projektet innan det ens blivit sjösatt, för i stan får man nämligen inte hålla sig med den typen av gal-ningar.

Och går det ens att hålla sig med bara två höns, eller måste de vara fler för att trivas med livet och villigt och glatt värpa fina, organiska ägg? Frågorna hopar sig och här tarvas nog ett bib­lio­teksbesök för att skingra dimman. Ja, om det nu inte är någon av er, kära vänner, som råkar vara fullfjädrad (ha-ha!) expert på området?

Lite lyrik för själen

[Klicka på bilden för en större variant med högre upplösning.]

Under dagens eftermiddagspromenad i ett nollgradigt och disigt väder blev jag plötsligt lite melankolisk. Sen, när jag kommit hem, drog jag mig till minnes några sång­tex­ter/dik­ter jag skrev för fem år sedan. Det här är en av dem och håll med om att den passar perfekt ihop med bilden.

Om det finns något som grämer mig, så är det att jag inte har lärt mig spela något instrument och att jag dessutom saknar sångröst. Min pappa brukade säga: ”Kråkan är ingen sångfågel”, och det går ju inte att bestrida. Men helt omusikalisk är jag inte – jag hör t.ex. alltför väl när jag sjunger falskt – och faktum är att den här texten blev till på grund av envis melodislinga som hördes i mitt huvud.

Om du inte är rädd för att få tinnitus på kuppen kan du genom att klicka här faktiskt lyssna på mitt amatörmässiga försök att få till själva melodin. Tänk, om jag ändå kunde få någon att skriva riktiga noter till bland annat de här raderna ... För se, gnola det jag vill ha, det kan jag faktiskt utan att kristallglasen spricker ;)

Vad är meningen med städning?

IMORGON ÄR DET tjugondag Knut allaredan, och i vanlig, god oordning har jag inte en karamell i kåken att erbjuda eventuella julutsopare. En bottenskyla mer eller mindre destruerade pepparkakor är allt som står till buds, är jag rädd. Fast å andra sidan finns här i ”Rucklet” ingen desto mera jul att sopa bort heller, även om det förvisso är hög tid för helt reguljär städning. Men idag har jag en ny, snudd på godtagbar, ursäkt: vädret.

Plötsligt har det slagit om och blivit milt igen. Jämna noll grader visar min terrasstermometer, placerad cirka 3,5 meter ovan marknivå; en högst olämplig temperatur för att släpa ut persiska mattor i snön. Det har jag lärt mig av städexperterna i tv-programmet Rent hus. Härligt! Då slipper jag åtminstone den insatsen idag :D

På tal om städning, så ska jag tala om att det i det fallet inte är hellyckat att vara ateist men alltnog bekänna sig till tron på rela­tivi­tets­teorin. Ja, ni vet, farbror Alberts E=mc²-fundering om att mängden energi här på klotet är konstant. Applicerar vi hans tankegång på hygienteknik (nutida, gulligt ord för ”skitgöra”) måste det ju betyda att även mängden damm alltid är konstant!

Slutsats: Det spelar med andra ord ingen som helst jä-la roll hur mycket man suger, torkar och vädrar – lik förbannat har man, inom en väldigt överskådlig framtid, samma flock vildsint nafsande dammråttor runt fötterna igen. Eller möjligen deras kusiner, för nära släkt med varandra är de i varje fall.

Därmed slutsnackat om den saken, det får bli bakning istället. Den här gången tänkte jag prova bloggbekantingen Monkans kalljästa bröd med frukt och nötter.

Och vet ni vad? Igår lagade jag – hör och häpna – faktiskt riktig mat till middagen: köttfärslimpa med gammaldags potatismos (upphottat med en bit rotselleri), serverat med hemkokt lingon­sylt. A var salig och själv var jag så mätt att jag resten av kvällen vaggade runt som en tanks med trasig styrvajer ...

HUMOR > Inflatable Doll

EFTER EN INTE alltigenom underbar januarimåndag kanske det kan passa med en liten vits? Denna damp ner i min mejlbox från väninnan K under dagen:


Och, jo, jag tycker att man får skämta om det mesta, däribland sex och religion. Men då ska det vara med en underfundig knorr, som i det här fallet. Alltför pang på rödbetan är inget i min smak.

Här är en annan kul grej, som jag la upp för rätt länge sedan: Religions of The World [öppnas i nytt fönster].

Hallå, hela pressen!

OCH SÅ VAR det då dags igen ... Är det inte indignerade in­sändare författade av undertecknad själv, så är det reportage om hantverk, husrenovering eller författarskap – och inom en kort vecka kommer jag att kunna addera även ”personporträtt” till listan. Snart börjar väl folk tro att jag inte har något annat för mig än att figurera i lokal­pressen?

Ja, jösses ... och alltid retar det någon. Så det är väl bara att i nästa vecka sätta sig och vänta på nya, begåvade vykort i brev­lådan, kan jag tänka ;) Men come on bara! Pennsvärdet är nyvässt och jag är mer än redo att bita ifrån.

Det var annars rätt märklig känsla att utsättas för den här typen av intervju. När man är nästan femtio har hela Mississippi i över­sväm­nings­läge hunnit rinna under bron, även om man, likt mig, inte är av globe­trot­ter­typen. Och herreminje, så svårt det är att få ordning på krono­login ... Luddig luva och teflonminne gör inte saken enklare. Jag vill utan överdrift påstå att mitt minne är ett minne blott.

Nåväl, det ska i alla fall bli intressant att få korrekturet och se vad ifrågavarande journalist har fått ut av mitt svammel. Ni andra får tåla er tills tidningen kommer. Den här gången är det Nya Åland, för man måste ju fördela sina gracer ;)


PS. Måste även passa på att hälsa följare nummer 3 välkommen till bloggskeppet: Varmt välkommen ombord, ”Tjock men Chic”! Hoppas jag lyckas töja lite på dina smilband emellanåt :)

FOTOPROMENAD

HIMMEL OCH PLÄTTAR, jag – just precis jag, harhjärta herself – har vågat mig ut på isen! Det vill inte säga lite, eftersom jag inte litar på att den ska hålla även om sjön är förklarad bot­tenfrusen. Men här skyr vi minsann inga medel när det gäller att få lite bilder från en annan vinkel än den normala :)

Bilderna tagna 9 januari 2010 med en Fuji FinePix F30.


Jamen, visst är dom för läckra i solgasset, båthusen?


På rätt kurs?


På väg hem från pimpelfiske.
Undrar om han fick nå’t?


Lite sol på nosen är aldrig fel!
Väninnan P passar på att D-vitaminisera sig au naturel.


Självklart ska vi det, Mariehamns stad! Men till vad?
Som bottenfärg till båten? Drivmedel i utombordaren kanske..?
Eller ... jag vet: som skidvalla!

Igår var jag gäst

VISST ÄR DET snyggt på något vis, dagens datum: 10-01-10? Det ser så ”städat” ut och tilltalar mig, som uppskattar harmoni. På tal om harmoni, blev jag igår bjuden på middag hos grannarna T & J. Gud vet för hur mångte gången i ordningen ... Det blir svårare och svårare att mota undan mitt dåliga samvete, som envist babblar i mitt öra:

”Herregud, människa! Du måste för sjutton bjuda tillbaka någon gång! Så här kan du inte hålla på i all evighet fattar du väl? Vän­skap handlar om ett ömsesidigt givande och tagande, inte om att du ska äta dem ur huset.”

Men fredagens middag, som bestått av lätt vidbränd havre­gryns­gröt, fick mig ännu en gång att knocka Samvetet med en välriktad hö­ger­krok. Och än en gång infann jag mig punktligt för att sätta mig till dukat bord och låta mig serveras. För övrigt är det inte bara maten som är njutbar i det huset. T:s goda smak och sinne för det lilla extra bjuder också på en sann lisa för ögat i och med att det alltid är så vackert dukat.


Förrätten bestod av en smakrik trattkantarellsoppa som ser­ve­ra­des i läckra, svagt limegröna skålar, och när man försett sig av varm­rät­ten – skaldjurs- och laxbiffar med en sagolik saff­ran­sås – såg tallriken ut som värsta res­tau­rang­upp­läg­get. Underbart, men definitivt ing­en­ting jag ställer mig och svänger ihop solokvist i ”Rucklet”. Inte för att jag inte kan, men hur kul är det att kocka bara åt sig själv? Inte nämn­värt. Därav havregrynsgröt eller något annat lika upp­het­sande, som jag vanligen inte bränner vid. Men vid det här tillfället vred jag plattan på fullt istället för att stänga av när jag lämnade köket.

100 % nostalgi

Efter maten var det show­time, och vi bän­ka­de oss i soffan för att titta på Magnus & Brasses krogshow ”Varning för barn”, nu­mera tillgänglig på dvd. Ack, vilken nos­tal­gi­tripp ... Och det är än en gång läge att känna sig gammal, eftersom jag inte tycker att det sedan Hasse & Tage och Magnus & Brasse funnits några komiker som når upp till samma nivå. Framför allt H&T hade förmågan att med extreeemt små medel skapa intelligent under­håll­ning av hög klass, medan komik idag mest verkar gå ut på att klämma in grov­kor­nig sex i varendaste mening.

Ta t.ex. Parlamentet, som under sina första år var ett jäkla bra pro­gram. Men idag..? Inte mycket av det som sägs rör sig ovanför bäl­tet – om ens utanför trosor och kalsonger. Glimten i ögat är liksom borta och det tycks för deltagarna mest handla om att övertrumfa varandra i pornografi. Inte ens Robert Gustafsson är skojig mera, och då har det sannerligen sjunkit lååågt.

Nej, mina vänner, ge mig lustifikationer i stil med ”Stugägare Lin­de­man” eller ”Verkmästar’n i magen”! Då kan vi snacka humor.

Bloggdesign åt A

Här var’e mera bloggbanner och -design :) Denna gång åt dotra min. Det är utan tvekan rosa som gäller för tretton-fjortonåringar idag.