Den ”magiske” Möbius

ETT OBJEKT SOM ser tredimensionellt ut men som de facto har en­dast två dimensioner: en kant och en sida. Det låter inte klokt, va? Och lite svårt att begripa.

Men ta en remsa papper. För ihop det till en ring, men vrid den ena än­dan ett halvt varv innan du tejpar ihop ändorna med varandra. Tadaa, du har tillverkat ett s.k. Möbiusband!

Ett Möbiusband har bara en enda, sammanhängande kant. Prova med att med fingertoppen följa papperets ytterkant. Ser du? Ingen början, inget slut! Men om du fortfarande inte tror mig: försöka färglägga ”framsidan” och ”baksidan” i olika färger och se vad som händer ;o)

Och så till det roligaste av allt: det går att sticka så här. Jajamensan!

Alla känner väl till de moderna tubhalsdukarna? En del är helt enkelt ett rakt rör, en tub, medan andra har en vridning. Men ... de flesta med en färdig vridning är inte äkta Möbiusband, trots att de stickats på rundsticka. De har ett vanligt uppläggningsvarv, på vilket man med­ve­tet vrider uppläggningsmaskorna innan man sätter igång. Sedan stick­ar man den bredd man vill ha och maskar man av, precis som vanligt. Slutresultatet ser till förstone ut som ett Möbiusband, men är det inte, eftersom det har två kanter och två sidor.

På ett äkta Möbiusband är uppläggningsvarvet och avmaskningsvarvet ett och samma. Stickningen växer inte i omfång nerifrån och upp, utan från mitten och utåt (som pilarna på bilden här ovanför visar). ”Högen” här nedanför är en 120 cm lång Möbiusstickad halsduk i vardande:

Hur uppläggningen och tekniken fungerar ger jag mig inte in på att förklara, för det finns andra som gjort det åt mig. T.ex. på YouTube finns en video av Möbiusstickningens okrönta drottning, Cat Bordhi, som ger mycket bra instruktioner för hur man kommer igång. Men jag säger som hon: akta dig, det här är beroendeframkallande!

Jag gjorde en provstickning för att komma underfund med hur det hela arbetar. Klicka HÄR om du vill se resultatet.

Idag har vi det första vårregnet här Åland. Perfekt! Då kan jag med gott samvete umgås med min Möbius :o)

När tiden är knapp

EN GÅNG PERIODARE, alltid periodare. Ja, när det gäller hant­ver­kan­det, alltså :o) Därför blev det självfallet ett halsband till, när jag nu en gång har köksbordet statt i totalkaos.

I en kommentar till mitt förra inlägg säger sig Cici vara impad av alla tillbehör jag har i min ägo. Och jovars, jag kan inte sticka under stol med att det nog finns både det ena och det andra i mina gömmor.

Men förklaringen är enkel! Är man sprungen ur en pysslig mor och en händig far finns det en hel del som går i arv, både material- och kun­skapsmässigt. Addera sedan ett långt förflutet i reklamsvängen med allt vad därtill hör, så bör det inte vara svårt att förstå att det under årens lopp ackumulerat en hel del i skåp och lådor.

”En hel del” är förresten en underdrift. Det finns alltför mycket. Så det ser inte bättre ut, än att Lilla A:s morsarv delvis kommer att bestå av en myckenhet hobby- och hantverksmaterial.

Hemska tanke! Stackars barn ... Kanske borde jag med det snaraste anordna hobby­lop­pis..?

Knapphändig information

INTE ENS JAG orkar vara förbannad preciis hela tiden, även om jag borde. Men igår stod det mig upp i halsen. Istället gjorde jag en djup­dykning bland allt möjligt jox som fanns i mammas gömmor när hon dog i slutet av 2005.

Bland annat finns det knappar i parti och minut. Små knappar, stora knappar, träknäppar, plastknappar, metallknappar med ankare, pärl­besatta knappar ... ja, kort sagt, oerhörda mängder knappar.

Av knappar kan man göra mycket kul! Som t.ex. helt unika halsband, som det här. Det är trätt på dubbelt pärlsilke med samma teknik som riktiga pärlhalsband, dvs med en knut mellan varje enhet. Mellan de röda knapparna i olika nyanser har jag knutit in tjeckiska glaspärlor.

Visst blev det rätt så coolt? :o)

Paradox

DENNA LJUVLIGA APRILMORGON vaknade jag med ett flin på läp­parna och en kristallklar tanke i huvudet. Jag hade drömt om JO.
Inga våta drömmar i Technicolor här inte! Trist byråkratgrått ska det va’ ;o)

Många, många av de klagomål som riktas till justitieombudsmannen rör de oskäligt långa handläggningstiderna för olika typer av ansökningar riktade till statliga och kommunala instanser.

Många, många är de ställningstaganden som JO gjort, i vilka det riktas skarp kritik mot den som klagomålet gäller. Man hötter med fingret och kräver bot och bättring.

Men paradoxalt nog är den handläggningstid som tills vidare åtgått för det klagomål jag lämnade in till JO den 10 januari 2012 den längsta jag hittills råkat ut för. Här föreligger med andra ord det klassiska ex­emp­let på ordspråket: Du ska inte göra som jag gör utan som jag säger.

Om man inte känner tillit till rikets högsta instanser, så säg mig, vad finns det då kvar att lita på..? Det enda man tycks kunna lita på, är att det inte går att lita på någon.

Jajamen, lita på det!
För mig går det nämligen att lita på.

Det ante mig!

NÄR JAG SENT omsider äntligen fick det omfattande, till svenska över­satta lä­kar­intyget från rehabiliteringsundersökningen som gjordes på Petrea i Åbo i december ifjol skickade jag det per omgående bl.a. till Aktia Livförsäkring Ab, för att få fortsatt premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring.

Redan när min ansökan gick iväg förutsåg jag att det skulle resultera i ett avslag, eftersom de egenhändigt målat in sig i ett hörn i samband med den tidigare – i strid med försäkringsavtalet – beviljade be­friel­sen. Det var m.a.o. bara att sätta sig ner och vänta.

Och si bara, idag kom det, det förväntade avslaget! Men orsaken till avslaget hade jag inte ens i min allra vildaste fantasi kunnat gissa mig till. För guess what? Jo, min ansökan avslås med motiveringen att jag enligt det senaste läkarintyget inte varit/är fullständigt arbets­oför­mö­gen!

Detta är högst märkligt, för den intygsutfärdande läkaren på Petrea har

1. satt kryss i rutan ”Invaliditetspension/rehabiliteringsstöd” när det gäller intygets ändamål (eftersom jag sedan länge inte har rätt till sjukdagpenning)
2. under punkten som gäller arbetsförmågan antecknat: ”Klarar för när­varande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämfört arbete förrän neuroborreliosbehandlingen är avslutad”, samt
3. i sin konklusion skrivit: ”Jag anser den undersökta oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed nära jämförbart arbete fr.o.m. 01.04.2012 för viss tid, t.o.m. 01.07.2013”

Av dessa tre fakta torde det med all övertydlighet framgå att jag är fortsatt sjukskriven t.o.m. 01.07.2013, dvs fullständigt ar­bets­oför­mögen.

I den av FPA godkända blanketten 1437r SV som använts finns för övrigt endast följande tre alternativ för läkarens konklusion:

”Jag anser den undersökta arbetsför.”
(Där inget kryss finns i mitt intyg.)

”Jag tar inte ställning till arbetsförmågan.”
(Och inte heller där finns något kryss i mitt intyg.)

”Jag anser den undersökta oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed jämförbart arbete fr.o.m.”
(Men har man sett, i den rutan sitter ETT KRYSS!!)

Om inget av dessa befintliga alternativ, på den av FPA godkända blan­ketten, uppfyller Aktias krav på ”fullständig arbetsoförmåga” skulle jag bra gärna vilja få veta – för vidare befordran till Petreas läkarstab – var doktorn numera förväntas sätta ett kryss och hur han eller hon i så fall ska formulera sig för att det ska bli rätt.

Som intyget f.n. är skrivet har dessa intyg skrivits så länge jag kan minnas och har fram till nu alltid inneburit att patienten är fullständigt arbetsoförmögen, vilket i sin tur berättigat till full sjukdagpenning. Och om man beviljas full sjukdagpenning, i mitt fall rehabiliteringsstöd, in­ne­bär det per automatik, och helt logiskt, att man är 100 % ar­bets­oförmögen, inte delvis arbetsför.

Det hela blir med andra ord bara mer och mer absurt ju längre tiden lider. Men en sak har jag i alla fall lärt mig:

Teckna aldrig någon som helst form av försäkring hos Aktia om du har något som helst vett i behåll

... eller hos Alandia Försäkring för den delen, som enbart ägnar sig åt att förvalta dina pensionspengar. Alandia säljer nog glatt för­säk­rings­skiten åt dig, men sedan betalar de [multum] åt Aktia och Veritas för att ta hand om den tråkiga biten, dvs ad­mi­ni­strationen.

”Ålänningarnas för­säk­ringsbolag” kanske Alandia är (varit?), men inga­lunda åländskt, som folk i gemen tror. Besluten fattas på fin­länd­ska fastlandet, hos och av Aktia eller Veritas.

[tillverkningsdag]+ [(Π×(((30÷360)×(√30²))÷360))] dagar ≈ [förväntad sista förbrukningsdag] DEL TVÅ

MAN BEHÖVER LITE spänning i tillvaron, inte sant? Förutom det över­raskningsmoment som posthämtningen så gott som dagligen är, har jag upptäckt att innehållet i mitt ägandes kylskåp kan vara mäkta in­tressant.

Ni minns yoghurten, va? I det fallet kan jag omfatta att innehållet fort­farande är nyponblåbärsfräscht ett par veckor efter bäst före-datumet. Det är ju en syrad produkt, vakuumtätt förpackad och så där. Rätt självklart att den bara håller och håller, förutsatt att den förvaras svalt.

Men det här?!

Av orsaker jag inte tänker gå närmare in på har jag råkat ha den här industriellt bakade bullalängden i kylen. I lördags, tretton dagar efter utgångsdatum, öppnade vi den till eftermiddagsfikat. Med viss miss­tänk­samhet bör tilläggas, för det är trots allt bröd vi talar om. Och kombinationen bröd och fuktig kylskåpsförvaring brukar inte vara hejsan.

Men, men, det vi faktiskt initialt trodde var mögel visade sig vid ett närmare studium vara kardemummaprickar. Således förelåg inga vi­suella oegentligheter, längden gav inte ifrån sig någon konstig doft och smakmässigt var den vad man kan förvänta sig av en fabriks­pro­du­cerad bageriprodukt. Helt enkelt hur fräscht (?) som helst alltså, och efter en 20 sekunderssväng i mikron kändes bitarna som nybakade. Tretton dagar efter bäst före?!

Igår, den femtonde dagen, tog jag den sista, helt felfria biten. And I obviously live to tell. Då hade den dessutom legat i en öppnad för­pack­ning i två dagar, i fuktig miljö. Men ”möglet” var fortfarande kar­de­mum­ma.

Om det är sånt här som folk i gemen livnär sig på, då börjar jag fak­tiskt begripa varför man i USA enligt hörsägen börjat få problem med att de avlidna inte riktigt vill återgå till Det Stora Kretsloppet inom för­vän­tad tid. Snart kan de förmodligen hoppa över den där biten med bal­sa­mering helt och hållet, för den blir ju liksom ordnad redan in real life.

Anna Skipper har helt rätt: Du är vad du äter.

Fast jag tror inte hon menade ”väl­kon­serverad”.

Vi är alla olika

JAG RÅKADE ALLDELES nyss, helt by mistake, få ögonen på senaste in­lägget i en sån där typisk nutidsblogg. Där kunde man få sig till livs att det inte finns något som piggar opp så mycket som ett par nya bal­le­rinor från ”Schuttis”*. För baara snäppet under 3.500 kronor.

Jeez ... Det är ju för helskotta lika mycket som jag amorterar på mitt ruckellån varje månad! För ett par skor!! Och då inte ens ett par re­jä­la vandringskängor i Goretex, med traktordäckssulor, skid­pjäx­snör­ning à la mitten av förra seklet och höga skaft, som med lite flyt håller i åtta-tio år. Minst.

Så vi är sannerligen olika vi mänskor, med väldans olika prioriteringar. Somliga tror envist på att lyckan ligger i [ännu] ett par nya vårskor för en halv för­mö­gen­het, medan andra är glada om en förpackning nya nit­tio­cen­ti­me­ters­skosnören får plats i månadsbudgeten.

Själv fyndade jag det sistnämnda på loppis i förra veckan. För 50 cent!
Det är lycka, för mig. Men så råder det ju inte heller någon större tve­kan om att jag är rätt ”annorlika”. Och med nya skosnören håller mina för några år sedan second hand-fyndade vinterkängor säkerligen ett par säsonger till :o)

---

*)

”Schuttis” är de initierades smeknamn på dyrbutiken Nathalie Schuterman på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Den som roat sig med att se på ”Solsidan” vet att rollfiguren Mickan med förtjusning gör sina inköp där – och att allt annat får stå åt sidan när det är ”sjutti på Schuttis”.

Och vinnaren är ... Lena S!

DEN 23.3.2013 SPRÄNGDE besöksräknaren målsnöret för 100.000 och med anledning därav lottade jag ut ett s.k. shamballa-armband via ett litet lotteri.

Femton hugade anmälde sig via kommentarsfunktionen och idag var det dags för dragning. Var och en tilldelades en siffra motsvarande de­ras ordningsföljd bland kommentarerna. Sedan lät jag en slump­tals­ge­ne­ra­tor bestämma vem som hade turen med sig och lyckotalet visade sig den här gången vara nr 12.

Och kommentar nr 12 hade Lena S lagt, så grattis Lena! Om du vill lägga vantarna på din vinst får du ta och mejla namn och adress till mig på stjarnkraft@aland.net, så kommer armbandet som ett litet brev på posten. Ett trevligbrev hoppas jag, som omväxling till trista fakturor och irriterande reklam.