Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... raka rör.

I Finland har vi både åsikts- och yttrandefrihet. Med detta följer att man får ha åsikter som avviker från mina och om man inte gillar mig så gör man inte. Så spela för sjutton med öppna kort!

Kappor som vänder sig friskt i vinden, ögontjäneri eller insmickrande lismande är inget för mig. Inte heller att folk så att säga går upp i rök utan att säga som det är, utan att först förklara var skon klämmer. Med raka rör blir man snabbt av med sk*ten. I krokiga har den en tendens att fastna.
(För att undanröja risken för eventuella missförstånd vill jag tillägga att den här reflektionen framför allt avser interaktionen människor emellan i Det Riktiga Livet, alltså inte den lite skruvade, virtuella verk­ligheten här i bloggvärlden.)

RECEPT > BBB-gratäng

VISST HAR NI väl det som jag, att det vissa perioder är total idétorka i köket? Just nu befinner jag mig i en sån formsvacka. Tack i himlen för att väninnan C dök upp med tips om den här relativt enkla rätten, som blir såå god: bacon-, blomkåls- och broccoligratäng, eller BBB-gratäng som jag för enkelhetens skull valt att kalla den.


Du behöver:
500 g blomkål
500 g broccoli
1 pkt (140 g) bacon
1 dl vatten + 1 grönsaksbuljongtärning
2 dl turkisk yoghurt (eller crème fraiche)
peppar
c. 100 g riven ost

Gör så här:
Sätt ugnen på 225°. Dela blomkål och broccoli i mindre buketter. För­väll dem i lätt saltat, kokande vatten i c. fem minuter. Under tiden strim­lar du baconet och steker det så där lagom knaprigt.

Lägg grönsakerna i en form. Strö baconet över. Peppra. Blanda bul­jongen med yoghurten och häll det över formen. Toppa med riven ost.

Tillaga i c. 15-20 minuter eller tills grönsakerna är mjuka och ytan fått lite färg. Servera med pasta, ris eller potatis enligt smak.

Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... Quinta da Aveleda.

Eller rättare sagt är jag tacksam för att jag under min Madeiraresa i höstas fick möjligheten att avnjuta detta jättegoda vinho verde. Tyvärr går det inte att köpa samma vin på Alko här i Finland. Här får jag nöja mig med t.ex. spritsiga Gatão, ett riktigt sommarvin och gott även det :o)

Dig it!

JAHA, DÅ STÅR man där med spaden igen då. Det är otroligt så myck­et grävande det följer med att ha hus och trädgård. Nu är det projek­tet med den långa rabatten mot gatan som ska slutföras, det som jag startade under den tidiga hösten ifjol.

75 liter åkerfräken – både det gröna ovan jord och de &#$%@£§ rötterna – avlägsnade jag igår. På knä. Detta för att minimera snurret i skallen. Att gräva sittande på knä är lite obekvämt, men det går! Allt går, bara man ger sig fan på det ;o)


Som vanligt när man sätter spaden i marken här vid ”Rucklet” är det inte bara organiskt material man stöter på. Som vanligt har jag fått ihop en inte alldeles oansenlig hög med rostiga, krokiga spikar modell XL och ett antal glasbitar. Sedan 2005 har det säkerligen blivit ett par tiolitershinkar med metallskrot och glas.

Alldeles intill utgrävningsplatsen finns årets stora glädjeämne: den äldsta av mina vinrankor, som jag vid alldeles fel tidpunkt ifjol flyttade från grönsakslandet till den nyuppskruvade regelväggen under ter­rassen. Jag var bergsäker på att den strök med, men där fick jag fel!

Och min Japaninspirerade fontän har jag förresten fått förpassa från växthuset ut på gården. Kajuslingarna drog sig inte för att förlusta sig vid densamma inne i Glaspalatset så fort dörren stod öppen. De tyck­te det var toppen, men det tyckte inte jag.


På kvällskvisten kvistade jag över till P på fika. På hemvägen passe­ra­de jag ett rejält bestånd med blåeld, från vilket jag glatt norpade åt mig några småplantor. Lite längre framåt vägen upptäckte jag i dikes­kanten en rosa, drygt halvmeterhög sak som jag inte känner igen. Någon som kan hjälpa..?

Snygg var den, men för att få loss tillräckligt mycket rötter hade jag behövt en spade. Och se, mycket kånkar jag omkring med i hand­väs­kan, men tills vidare icke en sådan.

(Med assistans av Kerstin/Ölandsvindar vet jag nu att växten heter Hesperis matronalis eller på svenska trädgårdsnattviol eller aftonviol. Tack för hjälpen!)


Grattis, Kerstin/Ölandsvindar, som dessutom har födelsedag idag!
Hipp, hipp, hurraa!!!

Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... ja, just precis P.

P är en prima donna med huvudet på skaft
och en riktigt, riktigt god vän. Den allra bästa!

Så länge barnen var små var det knepigt och det tog ett antal år innan vi ”fick till det”. Men för ungefär fem år sedan fick vi till slut ordning på pusselbitarna och har sedan dess haft mycket kul tillsammans. Utan P hade jag t.ex. aldrig kommit mig
iväg till Madeira.

Något varje dag, om än aldrig så lite

OM DET SKA fortsätta som det gjort de senaste två dagarna kan jag för all framtid slå ett eventuellt besök på Gröna Lund, Liseberg, Tivoli eller Borgbacken ur hågen. Jösses, människor, vad det snurrar, sväng­er, svajar och slänger mellan öronen på mig ... Tänk, så jättepraktiskt med en inbyggd bergochdalbana! Här behövs sannerligen inget åk­band :o)

Jag hade massor på min vill-göra-lista igår; många nödvändiga saker och en del bara för att jag så gärna vill. Av stabilitetsmässiga orsaker strök jag allt under rubriken ”nödvändigt”. Istället ställde jag mig (bredbent med båda fötterna stadigt på jorden) och tog äntligen itu med att sprejmåla några bleckplåts- och nysilverprylar som stått och väntat redan i veckotal.

Grundmålat.



Med några burkar sprejfärg är det fort gjort att förändra och fräscha upp. Det gäller, som vanligt, att komma till skott bara.

Under över alla under: klockan är snart halv tio och världen står för­hål­landevis stilla. Jag dristar mig i sann optimistisk anda till att hoppas på en bättre dag.

Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... min ork.

Som en Duracellkanin på speed bara går och går och går jag. I och för sig sedan länge på reserven, men dock. Förr eller senare lär jag garanterat spräcka topplocket och totalhaverera motorn, men tja, den dagen den sorgen.

Sex

JA, NUMMER SEX vill säga, fick jag börja min morgon med att plocka. Detta är inte möjligt ... Min nytillkomna fästingmagnetism måste höra ihop med min successivt förbättrade nivå av D-vitamin, annat kan jag inte tro. Redan sex som bitit sig fast sen 14 maj, det är lika mycket som jag normalt får ihop på tre år! Kanske borde jag ta ett snack med borreliagruppen här på Åland? Vem vet, kanske är jag en ny, t.v. okänd koppling på spåret..?

Kräket, med huvudet i behåll och således fortfarande i livet, är fotograferat på ett papper med 5 mm stora rutor. Ni får ha överseende med att bildkvaliteten blir som den blir med den här förstoringsgraden.

Annars var det på alla sätt och vis en dålig dag igår. Efter bara en kort stund framför datorn blir jag numera ”svajig i skåpet” och drabbas av ett lätt illamående. Obehaget sitter i även om jag övergår till andra sysslor, så jag ”gungade” mig därför genom hela gårdagen. Men vid sextiden på kvällen var jag tvungen att resignera. Då la jag mig platt på rygg i sängen – och somnade. Som en stock.

På eftermiddagen hade jag försökt mig på en promenad, för att se om det skulle hjälpa. Det gjorde det inte, men några bilder från mina när­maste kvarter fick jag med mig hem i alla fall. Det gäller att passa på så länge som FinePixen släpper till!

Helt ljuuvligt, inte sant?
Så här skulle jag vilja att det ser ut runt ”Rucklet” också;
så där ombonat brittiskt, liksom.

Naturens geometri är oslagbar.
Se bara, så perfekta skogsolvonets enkla blommor är!

”Nu kommer jag och taar dig ...”
Visst är det ju ett långnäst troll!

Slutligen måste jag erkänna att jag har bestämt mig. Det måste bli en ny kamera, och det får bli den Fuji FinePix HS20 EXR som jag funde­ra­de på förra veckan. Jag får helt enkelt använda arvodet jag får för min månadskrönikor i Ålandstidningen, som egentligen ska gå till mat åt Lilla A och mig. Jag kan leva på havregrynsgröt och knäckebröd­smör­gå­sar under mina barnlösa veckor, men jag kan inte leva utan en fun­gerande kamera. Så är det bara.

Dessutom hävdar ordspråket att ”hungriga hundar jagar bäst”, så jösses, vilka bilder jag kommer att ta! ;o)

Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... natten.

När mörkret faller och dagen är slut känns det riktigt bra att det blir natt. Då får man krypa under täcket, sluta ögonen och kan för n:te gången i ordningen intala sig att man kommer att vakna till en bättre morgondag. Skam den som ger sig, liksom.

KATASTROFLÄGE, NIVÅ 3

NU HÄNDER DET, det som inte får hända: Min trogna Fuji FinePix F30 håller definitivt på att säga upp kontraktet med mig!

Under ett par månader har det varit lite si och så med att slippa till de olika menyvalen, men med lite envist knapptryckande har det ändå funkat till slut. Men nu är läget ett annat, sjufalt värre. Sedan imorse har den automatiska öppningen av linsskyddet börjat krångla och väg­rar allt som oftast gå upp – eller öppnas bara till hälften.

Fan, fan, fan och än en gång fan! Ett liv utan kamera..? Nää!!! Och varför måste det hände precis nu, just som jag börjat få upp ångan med mitt fotograferande? Fan, fan, fan ...


Samtidigt duggar det tätt med tonåriga snorgärsar (ja, förlåt nu, men jag är liite sur) som springer omkring med dyra systemkameror, som de oftaste inte har en susning om hur de ska använda fullt ut. Jag kan i förväg säga att det kommer att bli liite svårare än vanligt att komma på något att vara tacksam för ikväll :o/

Säg mig, varför får man aldrig vara riktigt glad..?

Somriga saker av skilda slag

IGÅR HANN JAG inte ens med morgontoaletten före jag var tvungen att slita åt mig kameran. Från fönstret i badrummet, precis intill ”tro­nen”, registrerade jag ett högljutt surrande. Hu, en geting! tänkte jag, och såg mig om efter ett lämpligt mordvapen. Men när jag fått fatt på ett gammalt ex av Icakuriren och skulle damma till märkte jag att det var det ju inte alls det, en geting alltså.

Men vad är denna c. 20 mm långa krabat för något? En stekel..? Ald­rig har jag sett någonting liknande, trots att jag utvecklat en fascina­tion för allt som kryper, krälar, hoppar och flyger. En omfångsrik in­sektsbok har börjat sin klättring på önskelistan.


Sen har jag faktiskt varit i farten i ”snickerboa” igen! Av en lång plan­ka (som jag använde som rätbräda när jag skulle lägga plattorna un­der mitt växthus, Glaspalatset) fixade jag en låång radda krokar att skruva upp på väggen under terrassen. Självaste krokarna gjorde jag av ett gammalt kvastskaft, som jag glatt sågade i bitar om tio centi­meter och skruvade fast från baksidan.

Med lite tjära på blev slutresultatet riktigt propert, och nu ska jag änt­ligen får snöspadar, -skuffare, grillgaller, solstolsdynor och diverse at­tiraljer samlade lite så där snyggt och prydligt som jag vill ha det :o)


På trappan upp till terrassen står hela min imponerande (ähum ...) samling av pelargoner. Två – de med ljusa bladkanter – är från Mon­kan och har faktiskt överlevt vintern. Den översta är nyköpt i vår, en s.k. Mosquito Shocker. Rakt under den står en stickling från min växt­husliga granne, och den tänker faktiskt blomma när som helst. Nedan­om denna ännu ett skott från samme givare: en doktor Westerlund, som ser ut att ha tagit bra fart nu.

Och så har min halvrisiga ormbunke fått flytta ut för att skräpa ner på gården istället för inomhus. Jag råkade ha ett antal färdiga konsoler i förrådet och den blåglaserade ampeln fyndade jag i förra veckan för två euro på en loppis. Konsolerna snickrade jag av virkesspill samma år som terrassen byggdes.

Ett par behövdes redan sommaren 2008 och i år kom ett par till an­vänd­ning när jag byggde planteringsbordet till spaljén vid Glas­pa­lat­set. Där inne växer förresten gurkplantorna så det knakar:



Sen kan jag inte annat än häpna. Det jag vid morgonfikat igår trodde var ett myggbett var något mycket otrevligare: fjärde fästingnymfen som i år slagit tänderna i mig.


På kvällen kliade det i knävecket. Nummer fem! Nä nu, jag som inte ens varit ut i skog och mark, bara i trädgården! Härmed har jag pas­se­rat min normala årskvot med 250 %. Redan. Före midsommar. Usch.

Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... min Mazda 323 STW, a.k.a. Röda Faran.

Hon är inte ny (född 1990) och hon är inte snygg. Men det är ju inte jag heller, så vi matchar varandra riktigt bra. Sina år till trots kan hon dessutom klassas som knappt inkörd, eftersom det ännu är låångt kvar till 70.000 på mätarställningen.

Såna som kallar henne riskokare lyssnar vi inte på,
varken hon eller jag.

Hahahaa!

JA, MYCKET KAN man väl säga om förlagsbranschen, men vissa hin­ner nätt och jämnt komma på jobb måndag morgon före de har full koll på vad som ordas om dem på nätet:


Obetalbart ... Men nu har jag inte tid att öda mer energi på den sak­en. Mot skrivaren och utskrift av bunten som ska postas till Damm – eller Natur och Kultur, jag får singla slant – under eftermiddagen.

(Men, si på tusan, en kommentar fick jag också!)

Oj, hur gör jag nu då..?

VAKNAR OKRISTLIGT TIDIGT och undrar vad som väckt mig. Efter en stund inser jag att det är svalkan! Under natten har temperaturen sjunkit och när jag spetsar öronen (fånigt uttryck, som får mig att tän­ka på en ålderstigen stövare eller nåt) hör jag smattret mot fönster­bleck­et. Det regnar!!! Oh, what a beautiful morning! tänker jag då, vän­der över på andra axeln och somnar om.

Någon timme senare är jag vaken igen, faller till föga och stiger upp. På med kaffebryggaren, på med datorn. Konstaterar förnöjt att det fortfarande regnar. Fint, gud är god! (Fast inte tillräckligt för att jag ska börja tro på densamme.)

Loggar in på Blogger och kollar in vad mina bloggisar har hittat på se­dan jag stängde av igår. Hamnar hos Tjernhus-Monica och upptäcker att hon skickat vidare en sån däringa utmärkelse åt mig:


Oj då, jag som inte brukar. Men alright, den här gången ska jag göra ett undantag, bara för att det är du, Monica ;o)

Nåväl, med detta följer att ...
... krama om den första person jag träffar efter att jag läst reglerna,
... skriva en lista på tio bra saker om mig själv och sätt ut den på blog­gen och
... skicka kramen vidare till tre vänner.

Det första kan bli spännande, eftersom inte ens Lilla A finns att tillgå just nu. Ber att få återkomma med den rafflande upplösningen av detta!

Tio bra saker blir värre. Enklast hade det varit att kopiera Monicas, åtta av tio stämmer nämligen helt överens med vad jag hade kunnat skriva ;o) Men här ska inte fuskas! Här ska hittas på egna punkter!

1. Jag skulle tro att jag är en hyfsat godkänd morsa. Lågcurlande och hård men rättvis, med ett tydligt regelverk som gör det lite lättare att vara ung och osäker.



2. Jag börjar, efter många år av trial and error, bli en relativt duktig hembagare (om ock på latsidan f.n.)



3. Jag är rätt så välorganiserad; ”var sak har sin plats” och så där.



4. Jag är fenomenalt duktig på att göra något kreativt istället för att städa (som icke är det minsta kreativt, även om många lever i den villfarelsen).



5. Jag kan, om jag vill, vara en riktigt underhållande konversatör.



6. Jag har med tiden blivit proffs på att få fåtaliga slantar att räcka till förvånansvärt mycket. (Nej, nej, inte snål! Ekonomisk heter det.)



7. Jag är ett strålande resultat av hur funktionellt det kan bli att kombinera intellekt med händighet *hehe!*



8. Jag är en jävel på att sticka sockor, och då särskilt hälar.



9. Jag blir bättre och bättre på att fotografera. Tycker jag själv, i alla fall.



10. Jag har utvecklat en god förmåga att ge fullständigt fan i vad andra tycker eller konventionen påbjuder för att istället följa min egen övertygelse. Död åt Jantelagen!

Det var det. Nu över till vilka tre underbara medmänniskor jag vill skicka detta vidare till:

Vi börjar med Sur i Sumpan, stor humorist och relativt ny i bloggo­sfä­ren. En rolig jävel, som folk i gemen bör få känna lite närmare och som har givit grumpy old men ett ansikte.

Nummer två blir Monkan, min själsfrände i Sydsverige. Hon får det lätt. Hon är bra på allt! Och så har hon blivit kompis med John ”Trädgårds­fre­dag” Taylor också, ovanpå allt annat.

Och till slut: Cici, norrlänning med huvudet på skaft och det rätta bett­et. (Ja, ja, jag vet att du inte vill ha sånt här. Men gör som jag, gör ett undantag *flinar*)

Jag är tacksam för ...

DET FINNS MÅNGA, enkla saker att vara tacksam för. Därför drog jag den 1 juni igång en 29 dagar lång ”aftonbön”, genom hela alfabetet från A till Ö. Varje kväll ska jag reflektera över något, stort eller smått, som jag har anledning att vara tacksam över.

Hoppa gärna på tåget om du vill och vet med dig att du har saker, fö­re­teelser eller personer i ditt liv som kanske inte fått den tack­sam­het de förtjänar. Det står dig fritt att kopiera bokstavsbilderna och an­vän­da dem på din egen blogg :o)


... loppmarknader.

Så gott som hela min garderob och halva mitt hushåll består av fynd från olika loppisar. Länge leve det ”sekunda” livet!

På min gravsten (som jag i och för sig inte ska ha) ska det min själ inte finnas någon anledning att skriva: ”Den som har flest och dyrast prylar när han dör vinner.”

Skit i piraterna!

NYTT ORDSPRÅK: ”FÖR snabbt och för långsamt skämmer allt!”

Norstedts och Bonniers hade för bråttom; läste förmodligen inte ens mitt manus. Piratförlaget, dit boken gick iväg den 12 mars, tar å sin sida för lång tid på sig, av vilket jag drar den självklara slutsatsen att Solveig blir refuserad också av dem.

Därmed har jag bestämt mig: imorgon (då det ändå flaggats för uselt väder) går mitt manus iväg till Damm, på rekommendation från rara Sofia på Nordin Agency. Möjligen till Natur & Kultur också, som för­läg­ger Marianne Cederwalls småmysiga böcker om det aningen udda ra­darparet gotländska Mirjam och norrländska Hervor. Fast det är klart, i och med dem är förmodligen förlagets kvot för riviga fruntimmer redan fylld :o/

Men nu kaffe! Och sen är tiden kommen att flytta alla mina frösådda, nu välvuxna tomatplantor till större krukor :oD