Milstolpe

IDAG HAR DET varit dimission i den åländska grundskolan. Strålande väder, strålande vack­er dotter (om jag tillåts säga det själv) med strå­lande avgångsbetyg och som pricken på i:et ett stipendium i svenska. Till hösten stundar naturvetenskaplig linje vid Ålands Lyceum, mitt eget alma mater.

Och är det examen så är det! Då, om någonsin, ska man väl få blom­mor och presenter för väl utfört arbete?

Klicka på paketet så får du se vad Lilla A fick av mig.
Nu ska jag ägna resten av dagen åt att vara stolt mamma och mer festivitas än en högst prosaisk tömning av en nu färdigkörd maskin med tvätt blir det inte. Men visst, det är ju festligt med rena kläder också. Det är det ju. Typ.

Ambivalens

 

”Å, i år tror jag att jag satsar på rosa! Lite feminint, så där.”

”Men njä, jag klär ju så bra i rött. Det säger alla.”

”Fast rosa är läckert. Och så måste man ju förnya sig lite ibland.”

”Eller det måste man faktiskt inte! Nä.”

”Dessutom är rött så klassiskt. Alltid lika snyggt, eller hur?”

.
.
.

*beslutsångest molto grande*
.
.
.

”Äh, va’ fan! Jag kör lite av båda. Dessutom har hon där blonda, bom­bade höstacken i ’Äntligen hemma’ sagt att rosa och rött går bra att kombinera, så det så!”

Stora grytor har jättelika öron

SA JAG INTE det va’, att de skulle dyka upp som ett oönskat brev på posten, de små, lyhörda försäkringstermiterna? Det dröjde i och för sig från det att jag skrev ordet ”Aktia” i lördags, men idag kom de, och rakt på det aktuella inlägget, som vanligt:

Men hoppsansa, som det kan gå, nu skrev jag ju ordet igen! Huur ska detta sluta?!

Botaniskt självporträtt ... eller nå’t

Helt solokvist och utan glöd,
(Ack, den som ändå vore röd!)
med tanig kropp
och vissnad knopp
du vacklar utan stöd.

Knappt har du hunnit slå dig ut,
förr’ns spänsten lika fort tar slut.
Stick inte opp!
Du är en flopp,
med skott helt utan krut!

Vem tror du att du är, din fan?
Nå’t annat än en skör tulpan..?
Som klätt sig stolt
i solgul kolt
– för död re’n tredje da’n.

Tänk genast om, tänk sedan rätt!
Det krävs ju blott ett uns av vett,
att inse att
det blir rätt platt,
ett liv utan bukett.

Och så var maj till ända

SOMMAREN 2010 GRÄVDE jag mig en ny rabatt vid infarten till ruck­elgården. 2011 var den väl inte världens mest frodiga, och ifjol annek­te­rade jag lite till av min gräsmatta för att utöka den en smula. I år bör­jar det likna någonting. Just nu, när både lilje- och triumftulpanerna blommar som allra värst, ser det riktigt pampigt ut i den vänliga kvälls­solen.

Den vita liljetulpanen 'Sapporo' har blivit en av mina favoriter. Varför köpte jag inte fler lökar av samma sort?!

Trappstegen upp till husets terrass/entré får även i år tjäna som blom­sterbrädor för alla pelargoner och lite det ena och det andra. Den här namnlösa lilla vännen är jag speciellt glad för, för dess mor fick jag av snälle grannen R på våren 2011, när Glaspalatset var nytt. Detta är ett blommande bevis på att jag i år lyckats övervintra några av mina pe­lar­go­ner!

I Glaspalatset börjar det röra på sig lite grann. Mina egendrivna to­ma­ter – röda och gula körsbärstomater, en röd bifftomat och en ”svart” dito, 'Black Russian' – växer riktigt bra i sina lådor. Detsamma gäller växthusgurkorna, som delar växtplats med frösådd chili, och man­del­po­ta­ti­sen jag driver i hinkar. På skoj har jag några jordgubbar i krukor den här gången, bara som jämförelse med dem jag har på friland.

En annan sak jag fick när Glaspalatset var nytt var en planta ricin av väninnan M. Den gick faktiskt i blom och jag tog tillvara fröhusen. I år sådde jag några av fröna och har därför egna ricinplantor på gång. Kul! De kan bli jättelika saker under en enda sommar, men de är jät­te­giftiga också. Jättejättejättegiftiga, faktiskt. Inget för barnfamiljer.

Tidigare i vår skrev jag att jag nu för allra sista gången har sått dill här på gården. Den har aldrig velat sig någonstans förut, men nu, när det är sista chansen, tycks det gå vägen. Typiskt, va?

I ett av mina äppelträd, det av dem som är allra närmast sin hädan­gång, har jag låtit murgröna och skogskaprifol klättra upp. Den först­nämn­da verkar dessvärre ha kilat vidare själv under den gångna vin­tern, men kaprifolen lever och går nu i blom. Av rosenvialen, som också ska finnas vid trädets fot, syns icke ett spår :o/

Vad som inte heller verkar ha överlevt den evighetslånga vintern är wisterian, blåregnet, jag kostade på mig ifjol våras. Inte en till­stym­melse till bladanlag så långt ögat når. Men skrapar man lite lätt längst ner på stammen är det faktiskt grönt som kommer fram. Tror ni att jag vågar hoppas på att den kommer igen..?