HÄRMED MEDDELAS FÖR kännedom att kvällens planerade övningar i motvillig styrdans är inställda pga uteblivet damsällskap.
(Ett missöde som egentligen inte gör så mycket, för med rådande väderlek är jag faktiskt inte så där över hövan sugen på att lämna ”Rucklets” ombonade värme.)
*sträcker mig efter Marqués de Riscal-flaskan, där det återstår en glädjande stor slatt, och suckar förnöjt*
lördag 20 februari 2010
Var i helskotta träffas folk egentligen?
MITT FÖRRA INLÄGG fick mig att börja fundera: var träffar folk sina respektive egentligen? Skulle var kul att höra vilka historier ni har att komma med! Då har jag i alla fall något att roa mig med när jag sitter hemma och odlar min nya profil som ålderstigen, virkande rugguggla.
Nätfiske
NÄSTAN LIKA SNABBT som jag fyllde i mina uppgifter valde jag ändå att radera allt. Insikten om att nätdejting inte är mitt forum ingav en lättnadskänsla, men samtidigt inser mitt förnuftsmässiga jag att jag därmed medvetet begränsat möjligheten att någonsin stöta på den där rättsågade pusselbiten som fattas. Nåväl, so be it.
Hur disciplinerad och organiserad jag än ter mig för min omgivning, så styrs mina känslomässiga val till stor del av kroppsspråket, glimten i ögat, röstens tonläge, språkbehandlingen och av doft. Eftersom ingen av dessa fem komponenter står till buds på en dejtingsajt är det bara att inse att det inte funkar; dejta i sajberspejs är inget för mig.
Nä, det är nog bara att acceptera att livet är som det är och ”gilla läget”. Fast allt emellanåt funderar jag en smula på vilket ”felet” är. Ja, jag menar, jag är ju väluppfostrad, smart (ja, ja, så får man inte säga, men nu är jag faktiskt det), självgående, humoristisk, husligt begåvad, händig, socialt kompetent och ser inte ens alltför överjävlig ut i nyllet eller till figuren. Och eget ”Ruckel” har jag ju dessutom! Men ändå är jag ensam, och har varit det länge.
Min geografiska placering förbättrar förstås inte utgångsläget. Åland är en underbar plats, men bristen på ställen där man kan träffa medelålders folk är enorm. Snällt sagt är utbudet uselt och förbättras inte av att jag inte är mycket för styrdans. Därmed går det bort, det lilla som står till buds. Att här dessutom finns ett mycket begränsat antal lediga i lämplig ålder gör förstås sitt det också.
Men missförstå mig nu inte! I grund och botten trivs jag alldeles utomordentligt med mitt eget sällskap och är hellre hemma än ränner runt. Fast ibland skulle det vara härligt att ha en annan vuxen vid sin sida; någon att ventilera vardagen med och som kunde ge en den där välbehövliga kramen när man är låg. Någon som kan hålla i plankans andra ända när något ska spikas upp eller någon som säger: ”Du, jag fixar middagen idag” ...
.
.
.
Nämen, vad i #%@&¤ håller jag på med?! Här duger det inte att sitta och deppa ihop! Nä, ikväll ska jag banne mig rigga till mig och svira ut ”på byn”! Styrdans eller ej, ut bland folk måste jag!
*rycker upp mig så takfärgen lossnar*
Men tills dess ska jag virka, så där som ensamma, gamla tanter gör.
Hur disciplinerad och organiserad jag än ter mig för min omgivning, så styrs mina känslomässiga val till stor del av kroppsspråket, glimten i ögat, röstens tonläge, språkbehandlingen och av doft. Eftersom ingen av dessa fem komponenter står till buds på en dejtingsajt är det bara att inse att det inte funkar; dejta i sajberspejs är inget för mig.
Nä, det är nog bara att acceptera att livet är som det är och ”gilla läget”. Fast allt emellanåt funderar jag en smula på vilket ”felet” är. Ja, jag menar, jag är ju väluppfostrad, smart (ja, ja, så får man inte säga, men nu är jag faktiskt det), självgående, humoristisk, husligt begåvad, händig, socialt kompetent och ser inte ens alltför överjävlig ut i nyllet eller till figuren. Och eget ”Ruckel” har jag ju dessutom! Men ändå är jag ensam, och har varit det länge.
Min geografiska placering förbättrar förstås inte utgångsläget. Åland är en underbar plats, men bristen på ställen där man kan träffa medelålders folk är enorm. Snällt sagt är utbudet uselt och förbättras inte av att jag inte är mycket för styrdans. Därmed går det bort, det lilla som står till buds. Att här dessutom finns ett mycket begränsat antal lediga i lämplig ålder gör förstås sitt det också.
Men missförstå mig nu inte! I grund och botten trivs jag alldeles utomordentligt med mitt eget sällskap och är hellre hemma än ränner runt. Fast ibland skulle det vara härligt att ha en annan vuxen vid sin sida; någon att ventilera vardagen med och som kunde ge en den där välbehövliga kramen när man är låg. Någon som kan hålla i plankans andra ända när något ska spikas upp eller någon som säger: ”Du, jag fixar middagen idag” ...
.
.
.
Nämen, vad i #%@&¤ håller jag på med?! Här duger det inte att sitta och deppa ihop! Nä, ikväll ska jag banne mig rigga till mig och svira ut ”på byn”! Styrdans eller ej, ut bland folk måste jag!
*rycker upp mig så takfärgen lossnar*
Men tills dess ska jag virka, så där som ensamma, gamla tanter gör.
fredag 19 februari 2010
HUMOR > I lagens namn
Det här lär vara ur en bok som heter ”Disorder in the American Courts” och är saker som verkligen sagts i rätten, ord för ord, nedtecknats och nu publicerats av rättsstenografer, som tvingats utstå pärsen att hålla sig lugna medan ordväxlingar som denna pågick:ATTORNEY: Doctor, before you performed the autopsy, did you check for a pulse?
WITNESS: No.
ATTORNEY: Did you check for blood pressure?
WITNESS: No.
ATTORNEY: Did you check for breathing?
WITNESS: No.
ATTORNEY: So, then it is possible that the patient was alive when you began the autopsy?
WITNESS: No.
ATTORNEY: How can you be so sure, Doctor?
WITNESS: Because his brain was sitting on my desk in a jar.
ATTORNEY: I see, but could the patient have still been alive, nevertheless?
WITNESS: Yes, it is possible that he could have been alive and practicing law.
Tack, Pipi, för att du skickade det här åt mig! Jag har inte garvat så hjärtligt på gud vet när som när jag läste ditt mejl :oD
För er övriga: Det kom flera, men jag måste pytsa ut dem en i taget annars finns risken att ni kissar på er ;o)
Pajpryl och -recept
”SNÖN FALLER OCH vi med den”, sjunger Uffe Lundell. Jag är redo att instämma. Fy för den lede och hela hans anhang, vad jag har fått nog av vintern nu! Och det bara fortsätter att snöa. Och bli kallare (-12° på terrassen just nu).
Nä, här får det allt bli inomhussysslor även denna dag! Bröd ska bakas och så kanske jag gör en paj. Pajeriet går i perioder, eftersom det ändå är rätt omständigt att laga såna, men o så gott ... Detta för mig ooosökt in på ytterligare en av alla mina köksfetischistiska prylar: pajknådaren.
Detta måste vara i särklass en av de bästa mojänger jag har! Liten, enkel, drivs med muskelkraft och är absolut oumbärlig när man väl har provat den. Att knåda paj- och småkaksdegar – som ska göras på kylskåpskallt smör och hållas kalla – går som den utlovade dansen med denna behändiga attiralj. Har du ingen? Skaffa en, och glöm för evigt food processorn med sina miljoner delar som ska diskas! :o)
Här är ett recept på en pajdeg supreme som inte behöver kavlas:
- 75 g kylskåpskallt smör
- 3 dl mjöl
- en knapp deciliter kvarg/turkisk/grekisk yoghurt
torsdag 18 februari 2010
Back to the 1950's
JIPPI, JAG ÄR modern igen! Eller, nja, inte jag personligen, utan mitt kök. Det orenoverade, från 1950-talet. Vad mig själv beträffar så lär jag förmodligen aldrig bli i ropet igen. Det är nämligen inte särskilt vanligt bland oss lite mer patinerade kvinns. Faktiskt extremt sällsynt.
Hur som haver, i dagens nummer av Tidningen Åland är det nämligen en artikel om att 1950-talet är tillbaka i köket – fast i mitt fall borde man kanske säga ”kvar i köket”. Men dock, vi är moderna, mitt lilla kök och jag. Kolla här bara:
Ja, herreminguuud, så modern jag är :oD Kan ingen skicka hit ett reportageteam från Sköna Hem eller Bo Bedre eller nå’t?! *flabbar rått*
*passar på att njuta den stund man råkar ligga inredningsmässigt rätt i tiden, eftersom det händer ungefär lika ofta som jorden passeras av Halleys komet *
Hur som haver, i dagens nummer av Tidningen Åland är det nämligen en artikel om att 1950-talet är tillbaka i köket – fast i mitt fall borde man kanske säga ”kvar i köket”. Men dock, vi är moderna, mitt lilla kök och jag. Kolla här bara:
- perstorpskiva (bara en pytteliten bit, men den finns!)
- tidstypiska skåphandtag
- riktigt trä i stommar och dörrar
- klara färger
- runt bord
- köksprylar och glas av Kaj Franck
- köksprylar av Sigvard Bernadotte (t.o.m. en Röda Clara i nå’n låda)
- porslin av Stig Lindberg och Louise Adelborg
- rostfria bestick med svarta plastskaft från Nils-Johan
- danska ljusstakar i teak
Ja, herreminguuud, så modern jag är :oD Kan ingen skicka hit ett reportageteam från Sköna Hem eller Bo Bedre eller nå’t?! *flabbar rått*
*passar på att njuta den stund man råkar ligga inredningsmässigt rätt i tiden, eftersom det händer ungefär lika ofta som jorden passeras av Halleys komet *
onsdag 17 februari 2010
Goda vänner - och gamla
OJ, EN SÅN trevlig kväll jag hade igår tillsammans med gamla, goda väninnan M! Hon är sedan en halv evighet bosatt långt härifrån och vi har inte setts så där ”på riktigt” på säkert – tja, vad kan det bli – närmare tjugo år. Tiden har liksom bara flutit på medan vi på varsitt håll har fått barn, jobbat och blivit äldre, och möjligheten att umgås som förr har helt enkelt inte funnits. Men nu bar det alltså till och det var verkligen kul!
Med vissa människor är det bara så, att det inte spelar någon roll hur många år som gått; när man ses igen har det ändå inte passerat mer än någon dag. För visst är det ju så det kan kännas, trots att de fysiska förändringarna vittnar om decennier och inte dagar? Och det hjälps inte, det är något speciellt med vänner från ens barndom/tidiga tonår jämfört med dem man får senare i livet. De var ju med då, i perioden före vuxenlivet.
Talesättet som säger: ”När vår Herre stänger en dörr öppnar han ett fönster istället” känns väldigt relevant just nu. Fönstret mot M har plötsligt slagits upp samtidigt som dörren till väninnan A smällts fast och reglats med sjutillhållarlås och slagbom. Hennes och min vänskap går ännu längre tillbaka i tiden – vi snackar på väg mot fyrtio år – men i det fallet ser det ut som sanden i timglaset tagit slut. Eller, nej, inte tagit slut, förresten. Den har blivit våt och kan inte obehindrat rinna genom kanalen längre.
Vi har inte råkat i luven på varandra, så är det absolut inte. Men jag har blivit obekväm, eller åtminstone är det så jag tolkar saken. För obekväm är man om man vägrar hymla om grava alkoholproblem och istället ”sätter katten på bordet” och talar klarspråk. Då är man ju jobbig. Jobbig som bara den. Då är det lättare att kapa förtöjningarna och flyta vidare med spritströmmen, längre och längre bort från familj och vänner.
Hur gärna jag än vill göra vad jag kan för att hjälpa är jag snart beredd att ge upp. Det är inte mycket man som gammal vän kan göra så länge som den egna viljan till förändring saknas. Snart är en stor sorg det enda som återstår. Och – ärligt talat – ett inte föraktligt mått av ren och skär ilska. Ilska över att en intelligent människa med fina förutsättningar låter tillvaron gå fullständigt överstyr trots att hjälp finns att få och erbjudits.
Finns det någonting jag avskyr, så är det att stå maktlös. Maktlöshet utmynnar gärna i resignation, och resignation är inget för mig.
*håller på att elda upp mig ordentligt*
Nej du, vännen A, vid närmare eftertanke är jag inte beredd att släppa dig ännu! Oavsett vad du tycker, så vänder jag än en gång på timglaset och tänker tammefan hoppa i sanden för att få den genom hålet, om det är det som krävs för att den ska fortsätta rinna.
Med vissa människor är det bara så, att det inte spelar någon roll hur många år som gått; när man ses igen har det ändå inte passerat mer än någon dag. För visst är det ju så det kan kännas, trots att de fysiska förändringarna vittnar om decennier och inte dagar? Och det hjälps inte, det är något speciellt med vänner från ens barndom/tidiga tonår jämfört med dem man får senare i livet. De var ju med då, i perioden före vuxenlivet.
Talesättet som säger: ”När vår Herre stänger en dörr öppnar han ett fönster istället” känns väldigt relevant just nu. Fönstret mot M har plötsligt slagits upp samtidigt som dörren till väninnan A smällts fast och reglats med sjutillhållarlås och slagbom. Hennes och min vänskap går ännu längre tillbaka i tiden – vi snackar på väg mot fyrtio år – men i det fallet ser det ut som sanden i timglaset tagit slut. Eller, nej, inte tagit slut, förresten. Den har blivit våt och kan inte obehindrat rinna genom kanalen längre.
Vi har inte råkat i luven på varandra, så är det absolut inte. Men jag har blivit obekväm, eller åtminstone är det så jag tolkar saken. För obekväm är man om man vägrar hymla om grava alkoholproblem och istället ”sätter katten på bordet” och talar klarspråk. Då är man ju jobbig. Jobbig som bara den. Då är det lättare att kapa förtöjningarna och flyta vidare med spritströmmen, längre och längre bort från familj och vänner.
Hur gärna jag än vill göra vad jag kan för att hjälpa är jag snart beredd att ge upp. Det är inte mycket man som gammal vän kan göra så länge som den egna viljan till förändring saknas. Snart är en stor sorg det enda som återstår. Och – ärligt talat – ett inte föraktligt mått av ren och skär ilska. Ilska över att en intelligent människa med fina förutsättningar låter tillvaron gå fullständigt överstyr trots att hjälp finns att få och erbjudits.Finns det någonting jag avskyr, så är det att stå maktlös. Maktlöshet utmynnar gärna i resignation, och resignation är inget för mig.
*håller på att elda upp mig ordentligt*
Nej du, vännen A, vid närmare eftertanke är jag inte beredd att släppa dig ännu! Oavsett vad du tycker, så vänder jag än en gång på timglaset och tänker tammefan hoppa i sanden för att få den genom hålet, om det är det som krävs för att den ska fortsätta rinna.
tisdag 16 februari 2010
Det ska böjas i tid ...
I MORGONENS EXEMPLAR av Tidningen Åland skriver Benita Mattsson-Eklund en krönika om barn som inte får vara naturligt blyga. Jättebra skrivet och hon har ju alldeles rätt! I vårt nutida samhälle tycks det vara snudd på dödsstraff på att vara reserverad till sin läggning. Största käften och vassaste armbågarna är det som räknas, och gud nåde dig om du är lite eftertänksam av naturen – då ligger du pyrt till och blir ”bakefter”.
Faktum är att jag alldeles nyligen fick ett riktigt praktexempel på den här saken. Här på ön anordnas nämligen en tävling mellan alla landskapets sjätteklassister, Kunskapscupen. Lite i stil med Vi i femman, fast för sexorna då. A, dotra min, hade ända sedan femman sett fram mot att få delta, och skulle baserat på sitt betyg vara en självskriven kandidat till klassens tremannalag.
Men inte blev hon uttagen inte. Om det stått hennes klasskamrater fritt att välja hade hon blivit det, men när klassläraren ”styr” valet genom att inför hela klassen (fritt citerat) uttrycka sig så här: ”Nog tycker ni väl att A är för blyg för att våga stå på sig trots att hon vet att hon har det rätta svaret?” – ja, då blir det som det blev. Och av någon förunderlig anledning måste laget dessutom slås fast en dag när A var sjuk och hemma och inte hade en chans att opponera sig.
Oj, vad det var kul att försöka förklara för henne varför hon, med sitt toppbetyg, inte skulle få delta i tävlingen! Jag njöt varje minut.
*ljuger som en häst travar*
För min personliga del undrar jag vilken den s.k. pedagogiken är bakom ett vuxenagerande av den här typen. Hur ska någon någonsin kunna bli bättre på att uppträda i sociala sammanhang och stå för sina åsikter om man aldrig bereds möjligheten att öva på det..? Eller är tanken helt enkelt den, att den som inte hörs och syns så mycket ska skuffas längre och längre bak i ledet? Min slutsats blir i alla fall, att det är stora käftar och välvässade armbågar som belönas redan i grundskolan, inte de goda studieprestationerna.
(Den givna lösningen på problemet hade varit att göra som i parallellklassen: ordna en intern utslagstävling.
De tre elever som gjorde bäst ifrån sig blev självfallet de som fick representera klassen. Enkelt och logiskt. Men ... i den klassen finns det kanske inte elever som är barn till kollegor? För den saken kan väl ändå inte ha fått vara avgörande? *überironisk*)
Faktum är att jag alldeles nyligen fick ett riktigt praktexempel på den här saken. Här på ön anordnas nämligen en tävling mellan alla landskapets sjätteklassister, Kunskapscupen. Lite i stil med Vi i femman, fast för sexorna då. A, dotra min, hade ända sedan femman sett fram mot att få delta, och skulle baserat på sitt betyg vara en självskriven kandidat till klassens tremannalag.
Men inte blev hon uttagen inte. Om det stått hennes klasskamrater fritt att välja hade hon blivit det, men när klassläraren ”styr” valet genom att inför hela klassen (fritt citerat) uttrycka sig så här: ”Nog tycker ni väl att A är för blyg för att våga stå på sig trots att hon vet att hon har det rätta svaret?” – ja, då blir det som det blev. Och av någon förunderlig anledning måste laget dessutom slås fast en dag när A var sjuk och hemma och inte hade en chans att opponera sig.
Oj, vad det var kul att försöka förklara för henne varför hon, med sitt toppbetyg, inte skulle få delta i tävlingen! Jag njöt varje minut.
*ljuger som en häst travar*
För min personliga del undrar jag vilken den s.k. pedagogiken är bakom ett vuxenagerande av den här typen. Hur ska någon någonsin kunna bli bättre på att uppträda i sociala sammanhang och stå för sina åsikter om man aldrig bereds möjligheten att öva på det..? Eller är tanken helt enkelt den, att den som inte hörs och syns så mycket ska skuffas längre och längre bak i ledet? Min slutsats blir i alla fall, att det är stora käftar och välvässade armbågar som belönas redan i grundskolan, inte de goda studieprestationerna.
(Den givna lösningen på problemet hade varit att göra som i parallellklassen: ordna en intern utslagstävling.
De tre elever som gjorde bäst ifrån sig blev självfallet de som fick representera klassen. Enkelt och logiskt. Men ... i den klassen finns det kanske inte elever som är barn till kollegor? För den saken kan väl ändå inte ha fått vara avgörande? *überironisk*)
måndag 15 februari 2010
Rostfritt till ugnsform ska det va!
Denna här blir det (40x28 cm)! Hittad på amazon.com, som håller på att bli min huvudleverantör av alla lite ovanligare saker jag söker. Aldrig mer en non-stickbeläggning i mitt hus! *grrr*
Kräsna pippisar och usla pannor
FROSTEN LIGGER TUNG över omgivningen idag och det tyder på temperaturomslag. 15 februari idag, och våren kryper närmare och närmare. Vintern har varit – är – osedvanligt lång i år, men inte tusan ska ni tro att varken småfåglarne eller kråkor och kajor behagat förse sig av mina framdukade solrosfrön!
Tänk om någonting inte är som det ska med de påsar jag köpte ifjol? Tänk om fröna rentav är giftiga?! För vad är annars förklaringen till att automaten står orörd vecka efter vecka? Till och med när det var som allra kallast, med dagstemperaturen runt -20°, syntes inte en fjäder så långt ögat nådde. Det är med andra ord inte utan orsak jag anar ugglor i mossen ... (Ja, det är väl där de måste vara, eftersom de inte kommer till dukat bord?)
Annars är min agenda för dagen behagligt innehållslös. Den enda tid jag måste passa är ett läkarbesök utåt eftermiddagen, men i övrigt står det mig denna måndag fritt att disponera tiden helt enligt eget gottfinnande. Sånt gillar jag, som fortsättningsvis dras med en jättelåg stresströskel.
Men en grej ska jag faktiskt åtgärda idag: jag behöver en ny långpanna, trots att det inte är så hemskt länge sedan jag investerade i en sån. Den var av tyskt ursprung och en sån där modeeern sak med non-stickbeläggning. Ha! Vilken smörja, alltså. Har jag använt den tio-femton gånger är det bra, och non-sticklagret släpper redan i stora, svarta sjok. Usch och blä :o( Efter fläskpannkakan i veckan som gick har den nu förtjänat sin givna plats i metallåtervinningen.
Nä, har tarvas viligare (åländska; betyder ungefär ”rejäla”) grejor! Så jag planerar en tur till ett ställe som säljer proffsgrejor till restaurangbranschen för att skaffa mig någonting som håller. Kvaliteten ska vara sån att långpannan kan gå i arv till A och hennes eventuella avkommor utan att det syns att den använts. Typ.
***
Välkommen till vardagen i skärgården, Gafflan!
Tänk om någonting inte är som det ska med de påsar jag köpte ifjol? Tänk om fröna rentav är giftiga?! För vad är annars förklaringen till att automaten står orörd vecka efter vecka? Till och med när det var som allra kallast, med dagstemperaturen runt -20°, syntes inte en fjäder så långt ögat nådde. Det är med andra ord inte utan orsak jag anar ugglor i mossen ... (Ja, det är väl där de måste vara, eftersom de inte kommer till dukat bord?)
Annars är min agenda för dagen behagligt innehållslös. Den enda tid jag måste passa är ett läkarbesök utåt eftermiddagen, men i övrigt står det mig denna måndag fritt att disponera tiden helt enligt eget gottfinnande. Sånt gillar jag, som fortsättningsvis dras med en jättelåg stresströskel.
Men en grej ska jag faktiskt åtgärda idag: jag behöver en ny långpanna, trots att det inte är så hemskt länge sedan jag investerade i en sån. Den var av tyskt ursprung och en sån där modeeern sak med non-stickbeläggning. Ha! Vilken smörja, alltså. Har jag använt den tio-femton gånger är det bra, och non-sticklagret släpper redan i stora, svarta sjok. Usch och blä :o( Efter fläskpannkakan i veckan som gick har den nu förtjänat sin givna plats i metallåtervinningen.
Nä, har tarvas viligare (åländska; betyder ungefär ”rejäla”) grejor! Så jag planerar en tur till ett ställe som säljer proffsgrejor till restaurangbranschen för att skaffa mig någonting som håller. Kvaliteten ska vara sån att långpannan kan gå i arv till A och hennes eventuella avkommor utan att det syns att den använts. Typ.
Välkommen till vardagen i skärgården, Gafflan!
söndag 14 februari 2010
Jag föredrar "vändagen"
JAHA, IDAG ÄR det alltså alla hjärtans dag, eller som det heter på finska: ystävänpäivä, vändagen. Jag är dock benägen att instämma med Stig i ICA:s tv-reklam: detta är ingenting annat än ett påhitt av köpmännen för att få sälja mer. Därmed underförstått att jag inte denna dag [heller] är med och höjer bruttonationalprodukten, varken genom inköp av presenter, blommor, konfektyr eller frimärken. En riktigt jävla tjurskallig kärring är jag, så skjut mig för allan del i gryningen.
Denna söndag har än en gång varit en sån där äkta slappardag. På förmiddagen satt jag bra länge i nattlinne och morgonrock och virkade i soffan medan A fortfarande ägnade sig åt sin skönhetssömn. Den långa natten hade synbarligen inte haft någon effekt, för när hon väl masade sig upp stod hästtaglet hon har på skallen åt alla håll och resterna av gårdagens mascara satt inte längre på fransarna.
Utåt eftermiddagen blev jag igångsatt av väninnan P, som lockade med mig på en långpromenad. Den förde oss förbi ett förhållandevis ovanligt spektakel i stan: travtävlingar på isen. Massor med folk var det, men som en annan bekant sa när vi snubblade på honom:”Denna anstormning av besökare torde vara det ultimata beviset för hur lite det finns att göra här på Åland en söndag i februari.”
Jag ger honom tveklöst rätt. Åland den här tiden på året är, om inte dött, så åtminstone i akut behov av hjärt-/lungräddning. Men samtidigt är det ju lugnt och skönt, och mig bekommer inte avsaknaden av evenemang. Det räcker gudinog med att vinter-OS har börjat, vilket är anledningen till att jag för första gången någonsin övervägt införskaffande av en digitalbox. Ja, TV4+ utlovar ju helt sportbefriade sändningar, så jag blev frestad.
Men sen kom jag på att man ju inte behöver slå på tv:n överhuvudtaget, och då blev jag genast mer o-frustrerad över OS! :oD
Nåväl, nu är A i alla fall nyligen överlämnad till bosättning nummer två, så jag ska diska och trassla in mig i virkningen igen. Det är obehagligt att erkänna, men jag har drabbats av mormorsrute- och sexkantsfeber. Jag t.o.m. drömmer om färgkombinationer just nu ... Läskigt värre ;o)
[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]
Denna söndag har än en gång varit en sån där äkta slappardag. På förmiddagen satt jag bra länge i nattlinne och morgonrock och virkade i soffan medan A fortfarande ägnade sig åt sin skönhetssömn. Den långa natten hade synbarligen inte haft någon effekt, för när hon väl masade sig upp stod hästtaglet hon har på skallen åt alla håll och resterna av gårdagens mascara satt inte längre på fransarna.
Utåt eftermiddagen blev jag igångsatt av väninnan P, som lockade med mig på en långpromenad. Den förde oss förbi ett förhållandevis ovanligt spektakel i stan: travtävlingar på isen. Massor med folk var det, men som en annan bekant sa när vi snubblade på honom:
Jag ger honom tveklöst rätt. Åland den här tiden på året är, om inte dött, så åtminstone i akut behov av hjärt-/lungräddning. Men samtidigt är det ju lugnt och skönt, och mig bekommer inte avsaknaden av evenemang. Det räcker gudinog med att vinter-OS har börjat, vilket är anledningen till att jag för första gången någonsin övervägt införskaffande av en digitalbox. Ja, TV4+ utlovar ju helt sportbefriade sändningar, så jag blev frestad.
Men sen kom jag på att man ju inte behöver slå på tv:n överhuvudtaget, och då blev jag genast mer o-frustrerad över OS! :oD
Nåväl, nu är A i alla fall nyligen överlämnad till bosättning nummer två, så jag ska diska och trassla in mig i virkningen igen. Det är obehagligt att erkänna, men jag har drabbats av mormorsrute- och sexkantsfeber. Jag t.o.m. drömmer om färgkombinationer just nu ... Läskigt värre ;o)
[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
