Klatschiga kulörer men kass kvalitet

NÄR MAN FÅTT lägga vantarna på ett alldeles nytt garn är det omöj­ligt att låta bli att omedelbart sätta igång med att göra något av det. Det här torde vara ett välkänt faktum för alla som är lika hantverksbit­na som jag.

Medan jag slötittade på ”Let’s dance” igår kväll lade jag därför upp av mitt sprillans nya Marks & Kattens ”FAME Trend” som jag inves­te­ra­de i under gårdagen. Jag hann en bra bit, men måste dessvärre med­de­la att jag inte är särskilt nöjd med garnkvaliteten.

Nyanseringsfärgningen är ju hur läcker som helst; den för tankarna till frukt:


Men tjockleken på garnet varierar rejält,
från sytrådstunn till megatjock:


Jag är en sådan som stickar extreemt jämnt, men det syns sanner­li­gen inte med det här garnet. Färgmässigt lever det mer än väl upp till mina förväntningar, men till kvaliteten ... nä. Och definitivt inte om man väger in vad det betingar i pris per 100 gram.

Färgglad fredag

NÄR JAG STRAX efter gryningen i morse satt på ”tronen” i mitt ruf­fi­ga, orenoverade badrum kikade jag ut mellan persiennens la­mel­ler. Himlen var helt makalöst turkosblå, vilket tyvärr inte fastnade på bild. Men det bådade gott för dagen!


Tulpanerna jag överraskade mig själv med igår bidrar på sitt vis till att denna januarifredag i nådens år 2011 artade sig till en bra sådan.


På eftermiddagen gjorde jag en gammal väninna sällskap in till stan. Vi har av diverse rutiga och randiga orsaker inte umgåtts på sex-sju år, men har plötsligt fått till det igen. Jätteroligt! Och så är det bra att ha någon att skylla på för att jag kom hem med ett hund­ra­grams­nys­tan med det ljuvligaste, nyansfärgade garn: Marks & Kattens ”FAME Trend”.


Vad det ska bli av det? Ha, det säger jag inte! Ni får vänta och se. Men hur som helst stickade jag klart sjät­te paret sockor igår kväll, så nu ska det för omväxlings skull bli något annat ;o)

”Glada vi till skolan gå”

I LILLA A:S skola är det regelbundet öppet hus, det vill säga dagar då vi föräldrar har möjlighet att komma och stifta närmare be­kant­skap med den miljö där våra telningar spenderar en stor del av sina unga liv. Den ordinarie eleven får själv ledigt från undervisningen, medan mamma eller pappa får sätta sig på skolbänken för några timmar.

Idag var en sådan dag och det här året hade jag flyt. Medan jag un­der eftermiddagen återknöt kontakten med skolvärlden hade jag tu­ren att det stod engelska och bildkonst på schemat; två ämnen jag inte har några större bekymmer med. Värre hade det varit om jag rå­kat ut för kemi eller fysik. Eller till och med matte!

Ja, matematiken i sig är, även om kunskaperna rostat lite, inte själva stötestenen. Nix, pix. Det som ställer till det är att nutidens pe­da­go­gik har hittat på nya metoder till exempel för att ställa upp både divi­sion och ekvationslösning. Men va’ faan?!

Här behövs stödundervisning för oss föräldrar, med några timmars hjälp med att fräscha upp det vi en gång kunnat och en introduktion till the modern ways! Finns ju inte en chans att jag ska kunna agera läxhjälp när mina egna kunskaper är så föråldrade att de förkastats. Tanken på att tvingas avlöna någon annan för att ta sig an en upp­gift jag kunskapsmässigt klarar själv känns fullständigt barock. För att inte tala om hur ekonomiskt ohållbar den är.

Och varför – varför, i jösse namn? – förändras gång på gång till och med sättet att skriva för hand? På min tid (strax efter att dino­sau­rier­na hade dött ut) hette det välskrivning. Det man lär ut idag är nå­gon sorts märklig kontaminasammanblandning av textning och skrivstil; fult så det förslår – och till vilken egentlig nytta har denna ”mo­der­ni­se­ring” kommit till stånd? Är det bara för att det ska gå fortare att skriva, precis som allt annat har drivits upp i tempo?

En annan sak som förvånar mig är att ungarna idag måste skriva till exempel en bokrecension på dator. Man får inte lämna in en som skrivits för hand! Va?? Det anses alltså bättre att de använder ett ordbehandlingsprogram som har inbyggd stavnings- och gramma­tik­kontroll än att de får öva på att skriva utan hjälpmedel..? Fattar nada.

Särskilt inte som det samtidigt i historieundervisningen fortfarande ska bankas in listor med årtal. I det fallet skulle det faktiskt räcka med att lära sig rätt tiotal av ifrågavarande århundrade, alltså ”sla­get vid Lützen på 1630-talet” istället för ”slaget vid Lützen 1632”. Ni fattar vad jag menar, va’?

Årtal kan man alltid kontrollera eller hitta i ett uppslagsverk, men att stava rätt och – viktigast av allt – att formulera sig korrekt lär man sig enbart genom att öva, öva och åter öva. Den biten borde väl tvärt­om vara särskilt viktigt i dessa tider, när barns och ungdomars sociala liv allt mer tilldrar sig via s.k. sociala medier som Facebook, chattar och så vidare?

Det var bättre förr, och därav följer att jag har blivit gammal :o/

Helt lösryckt från ovanstående måste jag förresten meddela en stånd­punkt: jag har börjat få rätt svårt för skribenter som vitt och brett ore­rar om hur mycket de avskyr särskrivningar, för att i nästa stund fri­kostigt bjuda på egna prov på sådana. Vill man undvika att göra sig löjlig är det hälsosammare att knipa igen om man inte råkar inneha en professur i lingvistik eller åtminstone är utbildad lärare i svenska. ”På sig själv känner man andra”, eller hur det nu var.

Lovikka Lookalike

IGÅR BLOGGADE JAG om att jag hade en idé till vantar som jag var sugen på att testa. Eftersom tanke och handling plägar vara ett hos kvinnan skred jag omedelbart till verket.

Bakgrunden till projektet är att jag alltid gillat lovikkavantar. Själva de­signen alltså, inte att de är så tjocka och otympliga. Så efter en del räknande och planerande fick jag till dessa:



Anledningen till att de blev denimblå är läget i restgarnslagret och att jag i detsamma helt enkelt inte hade tillräckligt mycket av något an­nat handvänligt garn. Fast de blev riktigt tjusiga i den här färg­kom­bi­na­tio­nen, det tycker jag faktiskt!

Jaha, ett par lovikkavantar. Vad är det nu för speciellt med det då? tycker säkert någon av er. Jag håller i så fall med; inte är de så spe­ciel­la. Men de löser ett problem jag alltid haft med lovikkamodellen: det här paret sitter åt runt handleden. Under den uppvikta kanten har jag nämligen gömt en bit resårstickning:


Och så är de otroligt mycket smidigare än den äkta varan. Lovikka­gar­net är grovt och kräver groova stickor. Det här paret är stickat av No­vi­tagarnet 7 bröder (75% ull, 25 % polyamid) på stickor 3,5 mm. Dess­utom har jag stickat en riktig tumme, med kil, istället för den tradi­tio­nel­la lovikkatummen.

Men ett är då säkert: jag stickar hellre fem par sockor än ett par van­tar. Jag aavskyr att sticka tummar!

2 x 43

HOPPSAN! AV BARA farten blev det inte bara ett par fyrtiotreor, som jag utlovade härförleden, utan två. Hoppas verkligen att K blir nöjd med dem och med varm hand – och varma fötter! – glad i hågen hjäl­per mig med monteringen av växthuset. För jovisst, det är ju liksom en muta det här ;o)


Men efter att nu har producerat hela fem par sockor på raken känner jag att det är det dags att göra något annat. Kanske ett par vantar? Jag har nämligen en idé som jag är sugen på att prova. Vad det är? Njä, det säger jag inte ännu. Jag måste testa först om det är något som duger att visa upp ;o)

Stay tuned!

Jag läste häromsistens hos någon av er att det tagits in kvistar av forsythia från trädgården. Idag kom jag till skott själv. Hoppas de vi­sar lite grönt fort som bara den, för nu vill jag verkligen att våren ska komma!

Veckans Vanartiga Vers #41

Söta Stina med stallplats i Immeln
kom en dag för att rida på skimmeln.
Men, oj, så det blev ...
våran lilla elev
under ridlärar’n fick skåda himmeln.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Jäklar, vad gott!

DET KLARNADE UPP framåt dagen idag, så det blev en promenad igen för lilla A och mig. Efteråt unnade vi oss rykande varm choklad och något som är såå jäkla gott: pepparkakor med citrusmarmelad. Ännu bättre hade det varit om jag haft blåmögelost hemma, för den kombinationen är extasframkallande ;o)


Sen har det blivit ytterligare ett sockpar färdigt av samma Nalle Mar­jaretki som för någon dag sedan. Ytterligare ett par är på gång; ett par grafitgrå fyrtiotreor åt den givmilde landsortsbon, som lovat hjäl­pa mig med att få upp växthuset i vår.

Sol ute, sol inne!

TÄNK, VAD LITE solsken kan göra stor skillnad här i vår mörka nord. Igår var det igen en sån där sällsynt men enastående vinterdag; ba­ra någon minusgrad och ont i ögonen-blå himmel. Tänka sig, solen värm­de så pass att det rentav började takdroppa på ”Rucklets” syd­ga­vel!

Lilla A och jag var inte sena att ta tillfället i akt, och traskade iväg på en rejäl promenad. Jippi, soolskeen!


Fast ännu står den inte särskilt högt trots att det är mitt på dagen. Längden på skuggorna skvallrar om hur det ligger till med den saken. Men vad gör det? Modershjärtat klappar ändå varmt och stort när en nybliven fjortonåring villigt håller gammelmamman i handen när man är ute och går. Så länge inga jämnåriga är i faggorna, vill säga ;o)