Rea på rhododendron

JAHA, SÅ VAR det dags igen ... Ja, jag kan inte hålla mig i skinnet när handelsträdgården ett par hundra meter från ”Rucklet” annonserar om 25 % rabatt på alla rhododendron. Särskilt som det här på går­den tills vidare inte funnits ett enda exemplar.

Men nu blev det ändring! Jag hängde på låset när de öppnade klock­an nio och var utan diskussion först till kvarn. ”Bytet” blev fyra fi­na plantor:

'P.J. Mezitt'


Saxat från www.sofiero.helsingborg.se:

Växtsättet är upprätt, något runt och kompakt. Busken blir drygt en meter hög efter ungefär tolv år. Bladverket är något mörkt, glansigt och bronsfärgat under hösten och vintern. Bladen är runda-elliptiska, ibland 6 centimeter långa och aromatiska när man pressar dem lätt mellan fingrarna. De är täckta med små körtlar, fjäll, på undersidan varifrån doften kommer. Blommorna är skorstenslika, lobade och pur­purrosa. De är ungefär 4 centimeter stora och sitter samlade i små klasar som vanligen består av tre blommor. På Sofiero sker blom­ning­en under en månad från och med mitten av april. Den är mycket tack­sam.

Rhododendron 'P.J. Mezitt' är en av de härdigaste odlade hybriderna som finns att få tag på. Dessutom är den sol- och vindtålig. Även de­ras blommor är delvis frosttåliga vilket är en fördel i våra trakter. Den är lättodlad och föredrar ljusa, öppna och lugna odlingsplatser. God vattentillgång och en ordentlig dränering är viktiga förutsättningar för att lyckas med denna sort. En 10 cm tjock matta av löv re­kom­men­de­ras som skydd mot uttorkning av jorden.

---

'Haaga'


Finsk rhododendron. Zon 7, tål minst -25°. Blomknoppen är djupt röd­rosa för att sedan som utslagen bli mer rosaröd. Höjd efter 10 år 1,5-2 meter.

---

'Percy Wiseman'


Zon 5. Blir ca 70 centimeter hög och något bredare. Har ett runt, kom­pakt växtsätt och mörka blad med luden undersida. Blommar i maj med vackra, öppna blommor i en skala från ljust gyllene till laxrosa med brun teckning. Trivs i sol till halvskugga.

---

'Pohjolan tytär' (Nordens dotter)


Finsk vresrhododendron. Zon 5, tål minst -25°. Blommorna stora, först ljust violettröda senare nästan vita. Bredväxande (upp till 3 me­ter) och tät buske med vackra blad. Växthöjd : 1 meter.

---

Så idag har jag ägnat hela dagen åt att ordna det bra för mina nya vänner. Det visade sig bli ett litet h--vete att få till en tillräckligt djup grop på det stället jag valt: i direkt anslutning till mina stora barrträd, där jordmånen sannolikt på rent naturlig väg är väldigt sur.

Kompakt är snällt sagt om markförhållandet, plus – förstås – mäng­der av rötter från både cembratall och lärkträd och ett antal rejält sto­ra stenar. Men en grop blev det till slut och sen blandade jag upp jorden med trädgårdstorv i förhållandet ungefär 50/50. Vad jag ska göra med den överlopps, bortgrävda jor­den vete tusan.

Blunda gärna för hur bedrövligt sönderbränd gräsmattan är!


Inte förrän framåt åtta ikväll var det färdigplanterat och ordentligt vattnat. Men nu blir det en gruppbild. Seså, le nu vackert för publiken!


På bilden ovan står 'P.J. Mezitt' längst bak och sedan från vänster till höger 'Haaga', 'Percy Wiseman' och 'Pohjolan Tytär'. Jodå, jag vet att de står för tätt just nu, men orken räckte inte till för att gräva upp en störra yta. Låt oss därför benämna denna plan­te­ring ”barnkammare”, så gräver jag mer en annan gång ;o)

Ta-ta-raaa!

YES, MY FRIENDS, nu är det färdigt! Eller, nja, inte riktigt. Det sak­nas ju faktiskt en skruvregel mot betongväggen fortfarande, så i den änden hänger alla ribborna på svaj. Få se, om det slutar med att jag har 33 propellrar^*) uppskruvade under terrassen fö­re jag får dit nå­got att fästa dem i ...


Och så fattas det förstås lite sågning också. Ribborna ska kapas ner till exakt rätt längd, nu när de sitter där de ska. Bättre att såga nu än före, för då vet man att det blir rätt ;o)

Men nu är min dagskvot fylld så det räcker. Ett par mackor och på rygg i soffan med slötittning på en bandad film. Sen blir det nog tidig kväll. Sånt här byggnadssnickeri tar på en gammal tant. Klart mer nu än för fem år sedan, när ”Rucklet” var nyköpt.

*) virke som vrider sig när det torkar

Om att komma till skott

DET ÄR JU ett bra tag sedan som jag la ut texten om att jag skulle sätta igång med glesribbade väggar runt utrymmet under min ter­rass, men faktum är att det var först igår som jag kom igång. Här snackar vi alltså lång startsträcka före take-off.

Min enda ursäkt är att jag väntat på min norske norrman, Knut. Min alltiallo på snickerifronten, som skulle hjälpa mig att få upp en skruv­regel på husets betongvägg. Byggt och byggt och byggt har han gjort – men åt min kompis S, som uppför ett förråd + carport. Och sen var det dags för Knuts semester.

Trodde jag, ja. Men när jag häromdagen skickade ett försynt sms för att efterhöra när han möjligen skulle tänkas hinna ge en gammal tant en hjälpande hand, då svarade han att han är på jobb. Ute i den rik­tiga skärgården dessutom, långt bortom ära och redbarhet.

Då, och först då, fick jag tummen ur och verktygen framburna. Så igår klättrade jag stegar från tidig eftermiddag till sena kvällen och skru­vade ribbor så svetten rann. Det som jag inbillat mig vara ett piece of cake-projekt visade sig ta otroooligt mycket tid i anspråk, när antalet tillgängliga händer är exakt två, och längden på ribborna drygt fyra meter.


Bilden ovan visar hur långt jag hann under gårdagen. 23 ribbor av 66 möjliga, om jag räknat rätt. Det här är för övrigt husets ena kortsida, den som är vänd in mot trädgården.


Här ser man hur det tar sig ut sett lite på avstånd. Samma ribbverk ska förstås upp över tomrummet som syns till vänster, det som vetter mot gatan. När det är klart är tanken att flytta dit den stackars vin­ranka som för närvarande framlever sina dagar i grönsakslandet, och förmodligen gräver jag även ner mitt nyförvärv, klätterrosen 'Zephi­ri­ne Drouhin', vid den nya klätterväggen.


Man skulle tro att det blir mörkt under terrassen, men det blir det inte. Den här bilden är tagen inifrån huset, där det fortfarande finns ett [mycket otvättat] fönster, som någon gång i framtiden ska muras fast.

Och i förmiddags, precis när jag skruvat i den nittionionde och sista skruven på ena sidan och hunnit flytta verktygen till den andra, då började det förstås regna. Men jag klagar inte, trots att det kull­kas­tar mina planer. Om det är något vi behöver här på Åland just nu så är det regn.

Fångad i flykten #2

DET FOTOGRAFISKA RESULTATET av min kamerajakt på fjärilar har nu kommit till en bildredovisning av Inachis io, påfågelöga. Bättre bil­der på fjärilar, stil­lasittande eller flygande, får jag inte med min nu­va­rande kamera.

Hos Naturhistoriska riksmuseet finns det en otrolig dokumentation om fjärilar! Klicka HÄR för att gå direkt dit.

Bilderna är tagna i ”Rucklets” träd­gård med min Fuji FinePix F30.












Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.

Stjärnkraft funderar ...

... PÅ DETTA MED sommar och alkohol.

Det kan inte vara lätt att ha alkohol- och/eller viktproblem när det är sommar. För till sommaren hör ju, konstigt nog, en hel del alkohol.

Det blir en immig öl ...
... och ett glas vitt
... och en porlande long drink
... och en läskande G&T
... och en kall campari med apelsinjuice
... och bara en liten, liten whiskypinne efter bastun
... och ...

Ja, ni vet nog precis vad jag pratar om. För vissa blir det ofta. För vis­sa blir det mycket. För många blir det både för ofta och för mycket.

Som tur är hör jag själv varken till den ena eller andra kategorin, men är däremot bekymrad över alla som har det ena eller det andra pro­ble­met. Det kan inte vara lätt att stå emot. Särskilt inte som det lik­som blivit så att sommar och alkohol är sammanbundna med ett osyn­ligt likhetstecken här i vår höga nord.

Det kanske inte känns som särskilt farligt att ”unna sig” ett glas vin eller tre varje dag, men faktum är att det är det. Dåliga vanor – och beroenden – är lättare att skaffa sig än man vill tro. Trust me, jag är rökare och det är samma skit.

Efter semestern kommer bakslaget och -smällan. Jag kan inte låta bli att fundera på hur många nya alkoholister som ”föds” varje sommar och hur många nya extrakilon närmare en diabetes typ II eller den första (och i vissa fall sista) hjärtinfarkten som en del dricker sig till.

Svunnen är dessutom den tid då några flaskor pilsner eller en 75:a vitt ansågs som ”mycket”. Nu är det hela flak med öl och treliterslådor med vin som har tagit över som norm. Vi lever synbarligen i en värld som blivit extremt alkoholtolerant och där gemene mans vo­lym­upp­fatt­ning blir alltmer snedvriden.

Sommaren är alltså inte bara tjo och tjim och en ljuv blomstertid. För många innebär vår varma årstid sista spiken i kistan. Det är inte utan att jag blir lite mörkrädd ...

***

SLUT PÅ MORALKAKAN
Hojar iväg och fikar hos kompisar istället.

Söta små bebisar

JAG GALLRADE MINA morötter idag och det ser ut att bli en hyfsad skörd. Stora är de inte, de jag gallrade bort, men söta i smaken och nyttiga som snacks. Sommaren är en prima tid, hörni! :o)


Annars har jag spenderat merparten av min dag i sällskap av min vat­ten­slang. Nej, jag har inte vattnat, inte så mycket som en droppe. Jag håller på att fundera på var jag ska gräva mig en trädgårdsdamm, hur stor den ska bli och vilken form den ska ha. Då är slangen ett ut­märkt redskap för att prova sig fram.

Fröjdefull fröpost

IGÅR VAR DET ren och skär lycka att öppna locket till postlådan! Inte ett brunt fönsterkuvert så långt ögat nådde, men istället ett krispigt kritvitt dito med ett fantastiskt innehåll.


Prydligt förpackat i små påsar, som i sin tur satt fasttejpade på bak­sidan av fina foton som avbildar ursprunget, hade jag fått mängder av frön från bloggbästisen Monkan! O, lycka!

I påsarna finns flera sorter av både akleja och vallmo, så för­hopp­nings­vis ska blomsterfägringen vid ”Rucklet” nå nya, oanade höjder under nästa sommar. Tusen miljoner tack, M!!! Vid det här laget vet du nog hur glad jag är för detta ;o)

Inte nog med att kuvertet innehöll frön, förresten! Som stadga runt påsarna fanns tryckta kort av akvareller, målade av hennes syn­ner­li­gen talangfulle son. De är helt ljuvliga allihop, men just den här föll jag för som en sten:


Är den inte underbar, så säg? ”Ramen” har jag lagt till i Photoshop, bara för att jag ville få det att se ut som en riktig tavla. Då kan jag låtsas att den är min och att jag fotat den där den hänger på väggen i mitt vardagsrum. Fast då hade den i och för sig fått en bred, vit passepartout också ;o)

Nya tidens fågelskrämma

CD-SKRÄMMAN ÄR RIGGAD, så kom an bara, alla trastar!

Varje ”hänge” består av två CD-skivor lagda mot varandra med den blanka sidan utåt. Sen har jag böjt till länkar av galvad tråd som de hänger i från en stadig 0,5 mm fiskelina. Länkarna gör att skivorna rör sig lättare vid minsta vindpust än om de var knutna direkt på fiskelinan.


Det här funkade klockrent ifjol, så jag hoppas på samma goda effekt i år. Trixet är att vänta så länge man törs med att hänga upp det, så att inte fåglarna hinner vänja sig vid arrangemanget och hånflinande tömmer buskarna ändå :o)

Nu mognar mina hallon!

ÄVEN OM DEN åländska sommaren varit torrare än på många år får jag en hyfsat god hallonskörd här vid ”Rucklet”. Då är det läge att un­na sig av färskvaran medan den finns, även om merparten ska frysas in för hösten och vin­tern.


Nyplockade hallon från egna buskar på en tallrik Corn Flakes med en näve solrosfrön på toppen, det är äkta fattigmanslyx i vardagen!


Sen är ju hallonet med sin härliga, röda färg så vackert att bara se på. Som det mesta i vår natur är själva bäret ett geometriskt konst­verk i sig, om man tittar på det i närbild.

Jag skördar lite varje dag just nu, för att ligga steget före alla glups­ka björk- och koltrastar. Idag ska jag hänga upp en trave blänkande CD-skivor också, för det knepet höll i alla fall ifjol alla bärtjuvar på be­hörigt avstånd.


***

Boa vinda, welcome, Meire :o)

Veckans Vanartiga Vers #15

Det levde en dam i Djakarta
vars läppar var rätt så aparta.
När hon gick på kalas
för en extra emfas
hon brukade måla dem svarta.

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

D-Day vid "Rucklet"

DET BEHÖVDES BARA lite regn för att 'Frans Hals', en av mina tills vidare fåtaliga dagliljor, skulle veckla ut sina kronblad. Himlen är jämn­grå, regnet hänger i luften, men det naturligt dämpade ljuset en regn­vädersmorgon låter de lysande färgerna komma än mer till sin rätt!





Nu väntar jag på 'Crimson Pirate', som efter två fruktlösa år äntligen har producerat sin första blomstängel.

Gult, orange och varma röda toner är egentligen inte alls de färger jag strävar efter bland mina planteringar. Stackars Frans får därför finna sig i att bli uppgrävd och omflyttad ännu en gång, när jag får till stånd den särskilda rabatt där jag tänkt samla alla skyddslingar med ”fel” färg: gul rudbeckia, gullris, olika sorters dagliljor, studentnejlika, rödfibbla och några till.

Med tiden kan det till och med hända att jag helt enkelt ger bort rub­bet, eftersom min trädgårdsvision är nyanser av vitt, blekgult, rosa, lila, purpur och blått, som står sig vackert mot det grå ”Rucklet”, med knutar och fönsterfoder målade i engelskt rött.