Det lackar mot höst

DAGS FÖR LITE trädgårdsrapportering igen då. Det har väl knappast undgått någon regelbunden läsare att jag under den senaste tiden ägnat mig åt trädvård, så fokus ligger mycket på den biten just nu.

Vi börjar med en närbild av årets skörd från mitt egenplanterade Me­lon­äppelträd, vars produktivitet fördubblats på två år. Tja, för två år sedan fick jag två äpplen, ifjol imponerande tre, så man måste ju säga att det går åt rätt håll, eftersom jag i år kan gotta mig åt hela fyra frukter:

Det trädet har jag inte våldfört mig så där över hövan på i år, bara knip­sat lite här och där och spänt ner några grenar. Tre av de gamla träden har däremot fått sig en ordentlig duvning (alla utom mitt Trans­parent blanche, som är gammalt och skröpligt och ska få sluta sina da­gar som prydnadsträd).

Om jag får säga det själv, så tycker jag att jag mot alla odds lyckats få till riktigt bra form på alla tre kronor:

Det blir mycket ”skräp” att reda upp efter några dagars klättring, såg­ning och klippning. Det grövre sparar jag självfallet till ved men alla kle­nare kvistar har Konrad, min gladgula trädgårdskompostkvarn, fått ta hand om. Fliset använder jag som marktäckning under min häck av kopparhäggmispel, i hopp om att åtminstone i viss mån hindra kvick­rotens framfart.

Från odlingsfronten finns inte så mycket nytt att berätta. På friland bör­jar det äntligen utvecklas lite gurkor på de stackars plantorna som nästan lidit torkdöden. Men i Glaspalatset har det förstås kommit des­to mera! För närvarande låter jag ett exemplar utvecklas till frögurka, för nästa år tänker jag bannemej inte köpa några svindyra gurkfrön.

På tomatplantorna har jag skalat av bladen nerifrån ända upp till det sista före första kvisten med fruktsättning. Det läste jag någonstans på nätet att man ska göra, så det är bara att testa. Mycket tomater blir det i alla fall, allt från fläskiga biffsorter till små, söta av körs­bärs­modellen. Och blommor finns det fortfarande, huur mycket som helst.

Sen har jag fått ett litet problem. Jag har själv rotat en stickling av helt vanlig humle och dessutom fått guldhumle av omtänksamma väninnan B. Men jag har ingenstans att plantera dem! Hjääälp!! Var ska jag få tag på lämpliga humlestörar så här i brådrasket?! Nå’n som eventuellt har några överlopps granstammar att ge bort ..?

Sommaren lider hur som helst mot sitt slut och i trädgården är det me­ra enhetligt grönt än färgglatt vid den här tidpunkten. Skolstart är det också om bara fem dagar. Hela sommarlovet har därmed gått utan att jag sett röken av Lilla A, så jag får väl bara hoppas att det varit ett bra sådant, hennes sista innan det mer krävande livet som gymnasist tar vid.

Om ett oönskat besök

JAG GICK EN lov på gården imorse i duggregnet. När jag kommit in, hällt upp en kopp kaffe och slagit mig ner för att njuta av det i lugn och ro kände jag plötsligt något som kröp i midjan, under t-shir­ten. Jag lättade på denna och i ögonvrån såg jag en skymt av något mörkt, och i det här specifika sam­manhanget, relativt stort.

Hu! Snabbare än en avlöning vänder på ens konto svepte jag bort det­ta något med handen. Men eftersom jag sedan inte fick ögonen på ”något” någonstans drog jag av mig t-shirten, vände avigan ut och skakade frenetiskt, men utan att få korn på min oönskade be­sö­kare.

En stund senare satte jag mig ner vid datorn. Då kände jag plötsligt något komma krypande i hårfästet. Hu, det är ”något”! tänkte jag, och sopade till med handen igen. Den här gången gjorde ”något” en luft­färd och landade på den vita bordsskivan. Först trodde jag det var en vanlig fluga, men tre sa­ker talade emot detta:

1. ”Något” föredrog att gå framom att flyga.

2. ”Något” lät inte sploff!, när jag kallsinnigt klämde ihjäl det under ett pappersark. ”Något” var klart hårdhudat och krävde milt våld för att kasta in veven och lät mera knacks!

3. ”Något” slutade inte sina dagar som en kladdig fläck, som flugor brukar, utan ”något” var efter sitt frånfälle blott en smula plattare till konstitutionen än i sin krafts dagar. I övrigt hel och ren, om jag uttrycker mig så.

Här är ”något” förevigad vid den efterföljande likbesiktningen, före­tagen under lupp:

Jag är inte bekant med de förhatliga älgflugorna, men jag skulle inte tro att ”något” är en urbaniserad variant av dessa, även om vi de fac­to har älgfluga, Lipoptena cervi, på Åland nuförtiden. Men vad är ”något” för något?! Någon som vet?

***
Över till något helt annat och det blir dagens klipp. Väninnan P och jag gjorde en sällsynt centrumrunda idag, med stopp bl.a. på alkoholiliike, bib­lioteket, apoteket och Emmaus. Det senare helt ad lib, eftersom vi egentligen hade siktet inställt på något helt annat. Men som det nu kan gå ibland gör man, när man minst av allt anar det, de bästa fyn­den.

En rulle halkskydd att sätta under hallmattan var första fyndet. Den kom som på beställning, eftersom jag så sent som igår höll på att slå ihjäl mig på grund av att jag hamnade mer än vanligt på glid i tillvaron. Men detta var in­te fyndfyndet. Det var en Single Snack smörgåsgrill i färgen piano black ur OBH Nordicas serie Chilli! Sprillans, språllans ny och med en ensam trea på prislappen. Nypris i butik ~30 €.

Det satt som en smäck det fyndet, eftersom jag i min ensamhet i allt större utsträckning livnär mig på mackor och det känns minst sagt förnämligt att till vintern kunna få sina mackor varma :o)

Hög igenkänningsfaktor här!

AV NÅGON ANLEDNING har jag idag fått ett ex av den ena av våra lokaltidningar i min postlåda imorse. Med tanke på vad som fanns på första sidan känns det nästan som det famösa Ödet är med och flyttar runt Livets spelbrickor lite grann:

När jag sedan öppnade tidningen och läste den riktiga artikeln var det som att läsa ett referat av min egen historia. Klicka HÄR för att läsa den du med! Saker som känns mer än välbekanta har jag för tyd­lig­he­tens skull strukit över med gult.

Kanske borde jag skriva ett mejl till artikelförfattaren, Kerstin Ös­ter­man? Min berättelse har nämligen, i jämförelse med Bennys, ytterligare några knorrar. Som t.ex. den lilla skruvade vändningen, att vännerna på Alandia Försäkringar inte har för avsikt att godkänna en ar­bets­pröv­ning om målet inte är ett heltidsarbete inom tre månader.

Benny fick sjukpension fem år* efter sin neuroborreliosdiagnos. Efter inkommande årsskifte har jag själv valsat runt i papperskvarnen lika länge. Fast det är klart, diagnosen fick jag ju först i oktober 2012, sju år efter enkefaliten 2005. Då gjordes äntligen en lumbalpunktion efter att mitt livs första borreliaprov på min egen, enträgna begäran tagits under sensommaren.

Såå... om det är från diagnosåret det ska räknas, då har jag yt­ter­li­ga­re dryga fyra års försäkringsbolagsvård att se fram mot. Jamen, jippii liksom ...

---

*) Fem år är synbarligen den (hävdvunna?) magiska gränsen för hur länge det ska spelas roulett med en människas liv och hälsa innan man gör rätt och det som borde ha gjorts långt tidigare. Om människan ifråga är jävligt envis och mot alla odds överlever så länge vill säga.

”Varde för ljust” – och blåsigt

MITT I RYGGSKOTTET har jag haft kärt besök av delar av min finska släkt. Igår, på Hiroshimadagen, besökte vi Sjökvarteret i Mariehamns östra hamn, för att de på Pub Niska skulle få smaka på den Michael Björklundska varianten av pizza: plåtbröd. (Niska fanns tidigare i väst­ra hamnen, i anslutning till Segelpaviljongen.)

Samtidigt pågick med anledning av Hiroshimadagen en temakväll i Em­maus Ålands regi, som avslutades med sjösättning av lyktor. Men ef­tersom solen inte skulle gå ner förrän en timme senare var det fort­fa­rande alldeles för ljust och det blåste dessutom en styv pålandsvind, som med stor effektivitet drev lyktorna tillbaka in bland spräng­stens­blocken vid stranden.

Effekten uteblev därför och utan god hjälp av Photoshop hade det här varit en totalt intetsägande bild:

Idag är det redan sjätte dagen efter ”skottet” i ryggslutet, så nu får det bära eller brista, för beskärningen av det tredje äppelträdet måste bli gjord. Dessutom heter det ju att man ska röra på sig precis som van­ligt, i den mån smärtan tillåter. Utfodrad med ett par Panacod tillå­ter den en hel del, har jag märkt :o)

Fast min högsta stege gör jag nog än så länge klokast i att hålla mig ifrån.

Perpetuum immobile eller Platsen där tiden står stilla

IDAG NOTERAR VI den 6:e augusti 2013. Därmed klockar jag också två månader sedan jag i all hövlighet skrev ett snigelbrev till den no­tarie vid justitieombudsmannens kansli som är uppgiven kontakt­per­son för mitt klagomål angående Folkpensionsanstaltens (FPA) lag­stri­diga sätt att beräkna bostadsbidragen i Finland, för att i all vänlighet efterhöra hur behandlingen av sagda ärende fortskrider.

Två månader, inte två veckor. Två månader utan att jag erhållit svar på en enkel fråga, varken per brev, e-post, telepati eller röksignaler. Undermåligt så det förslår, annat kan jag inte tycka. Särskilt när vi har att göra med den instans som förväntas utöva tillsyn över att alla öv­ri­ga i republiken håller sig inom lagens råmärken.

Idag klockar vi även att det gått 82 veckor, snart 83, sedan jag ur­sprung­ligen lämnade in mitt klagomål den 10 januari 2012. Det är ett år, sex månader och tjugoåtta dagar det. Med andra ord drygt ett och ett halvt år.

Fast nu kom ju, konstigt nog, mitt klagomål att genomgå me­ta­mor­fo­sen att bli ett helt nytt sådant fr.o.m. den 6:e juni 2012, i och med att jag inte godtog det svar våra kära vänner på FPA initialt presterade. Det svar vars andemening var ungefär: ”Men herreguud, vi har ju huur många gånger som helst förklarat för den &@§!%$ kärringen att det inte är något fel på beräkningarna. Nu får hon väl för fan ge sig snart!”

Men det gjorde jag alltså inte, vilket resulterade i att JO, till min oer­hörda förvåning, nollställde tidtagningen och började om från scratch. Med exakt samma klagomål!

Que?!

Fast det är klart, det var ju ett utmärkt sätt att förhala det hela, skjuta problemet på framtiden och få tyst på kärringen ett tag till, utan att be­höva prestera någonting påtagligt själv.

Sedermera blev jag av ovan nämnda notarie via ett mycket syrligt brev informerad om att behandlingstiden för ett klagomål är åtta månader och att jag, min dumma kossa, inte skulle tro att mitt lilla (?) ärende på något sätt skulle beredas förtur i förhållande till andra. Eller nåja, så skrev hon väl inte exakt, men det var så det lät mellan raderna.

Det oaktat har jag idag bara en sak att säga: ”Jaha ..?” För även om jag är generös och utan att knota accepterar att tiden för be­hand­ling­en började om den 6:e juni ifjol har det till dags dato runnit iväg ETT ÅR, TVÅ MÅNADER OCH EN DAG när den innevarande dagen är till ända. Inte åtta månader.

Tar man sig tid och bladar igenom blott ett fåtal av JO:s tidigare ställ­ningstaganden är det lätt att konstatera: det är mer regel än undan­tag, att den som klagomålet riktats mot alltsomoftast blir åthutad för att behandlingstiden inte har varit skälig. Se där, ja! Den logiska slut­satsen måste därmed bli, att principen för JO:s eget agerande är: ni ska inte göra som vi gör, utan som vi säger.

En annan logisk slutsats är tveklöst, att den enskilda medborgarens rättsskydd i republiken Finland är noll – eller rentav mindre än så, vore det bara tekniskt möjligt att gå på minus. Systemet är ingenting annat än en vackert glittrande såpbubbla, som spricker med ett blött floff! när man petar på den.

Det hela börjar alltmer likna en riktig sängkammarfars. Dessvärre inte med en humor som är i min smak och helt i avsaknad av punch lines. Lika inverterat skrattretande är det, att inte en enda massmedial käft har så mycket stake att han eller hon vågar sig på att ens sniffa på den här stinkande historian. Det är inte helt osökt som jag för mitt inre ser en tydlig bild av de tre aporna. Ni vet de där som inget ser, hör eller säger.

Ja, fy fan, på ren svenska.

Och så ryggskott ovanpå det.
kela, kelan, kaikki, yleinen, yleisen, yleistä, asumistuki, asumistuen, asumistuet, valitus, valituksen, valitusta, eduskunta, eduskunnan, oikeusasiamies, oikeusasiamiehen, omakoti, vuokra-asunto, virheellinen, virhe, väärin, suuruus, arviointi, laiton, laitonta, laittomasti, laskee, laskelma, laskenta, laskennusvirhe, todistelu, todiste, todistetta

Najs bara värre

De e fina grejer, dom hära ryggpillren med rö’a trianglar på. När man äter dom blir man en rikti’t kul typ! Xo)

Tackar som frågar, det kunde vara bättre

DOCTOR’S ORDER: PANACOD 500 mg 1-2 x 1-4 plus Sirdalud 2 mg 1 x 1-3. Men Murphy jobbar på söndagar också, för apoteket stängde sjutton minuter innan jag hann dit. Fiiint ... Not.

Tur att man har kompisar som själva kör ryggskott ett par gånger om året och därmed har ett eget, privat medicinskåp att ösa ur. Annars vete fan.

Fy, vad det är synd om mig. Och nej, det var tydligen inte särskilt fiffigt att fortsätta med trädbeskärningen i X timmar efter att det small till i ländryggen i förrgår. Och ja, det här är ett av de lägen då det inte är särskilt muntert att leva ensam.