Lysande, häxan! Lysande!

SENT IGÅR KVÄLL tog väninnan P och jag en både lång och rask pro­menad i nattmörkret. Som vanligt ventilerade vi både dies und das me­dan vi gick, eftersom man plägar att tänka väldigt effektivt när kroppen är i rörelse med armar och ben pendlande fram och tillbaka.

Hur det nu var, så kom vi av någon redan glömd anledning in på det här med ljus kontra mörker, vådan av att vända på dygnet osv. Då kom den plötsligt, tanken som tändes som en gammaldags 100-watts glödlampa i min skalle: varför förses inte alla äld­re­boen­den/lång­vårds­en­heter med dagsljusarmaturer?

Det torde ju vara allom bekant, att äldre människor i allmänhet inte slipper ut i det fria i tillräcklig omfattning, vilket i sin tur leder till att de inte på långa vägar får den mängd dagsljus som behövs för att mot­verka såväl depressioner som sömnstörningar.

Att dagsljus är livsviktigt för vår hälsa är ingen vetenskaplig nyhet och att melatoninhalten är helt avhängig av att vi har en bra balans mellan dagsljus och mörker är det inte heller. Själv tycker jag att idén med boendeintegrerad ”ljusterapi” är helt lysande – och inte kan det bli dyrt heller. I alla fall inte dyrare än att droga ner våra gamla till foglig passivitet, som det på många håll görs idag.

Vad tycker ni? Håller ni inte med om att det i alla fall kunde vara värt att pröva?

Vinterhalvårets första!

DET KAN INTE hjälpas, men jag är faktiskt kär i den här sjalen trots att jag gjort den själv. Rätstickad i mjukaste mjuka merinoull på ett nummer för stora stickor är den och blir på så vis extra följsam och fjäderlätt. Av färgsättningen blir jag på gott humör, även om basfärgen är grått. Eftersom jag inte mätt den ännu, så vet jag inte hur stor den är. Men att den är väl tilltagen, det vet jag :o)

Den här blir det nog svårt att skiljas ifrån, men att den ska säljas är jag rätt så övertygad om.

Men idag byter jag fokus. Idag måste jag iväg och handla virket som behövs för bygget av vedförrådet. Stickare eller snickare, det är väl hugget som stucket, haha? Trevlig helg på er!

Slutet på historien ..?

SÅ HAR JAG då gjort min sista dag som arbetsprövande som skol­bib­lio­te­karie. Det har på många sätt varit en intressant månad. En månad med en del aha-upplevelser och en hel del självinsikt.

Bland annat har jag verifierat att min nuvarande kon­cent­ra­tions­för­må­ga som allra, allra mest håller i lite drygt tre timmar. Sen blir det kort­slutning i internkommunikationen, när killarna på kontoret slänger van­tarna i bordet och tar ledigt resten av dagen. Bevis för detta? Tja, när någon som jag plötsligt slutar kunna ordningsföljden i alfabetet, då är det ganska tydligt.

Lederna i knän, höfter och tummar håller inte heller för många timmar i rad med inplockning av böcker på hyllor både högt och lågt. Ajajaj, så illa det varit vissa dagar! Plus att mina luftrör definitivt inte uppskattar den knastertorra inomhusluften i en mekaniskt luftväxlad miljö – inte heller ett inomhusklimat som är fyra-fem grader varmare än jag har hemma i ”Rucklet” (20-21°).

På aha-sidan noterar jag, att jag har oerhört svårt att hejda mig när jag väl drabbats av en god idé. Rusar på som ett skenande ånglok gör jag, och det kreativa vårflödet gör att jag inte kan koppla av ens på hemmaplan, än mindre sova som folk på nätterna. Plus att jag överallt, hela tiden ser saker som kunde göras på annat (effektivare) sätt, struktureras upp eller bara så där i allmänhet för­ändras en smula för att bli intressantare. Goda idéer får jag dessutom precis hela tiden och vid genomförandet av dem blir jag snudd på manisk :o/

Ett annat aha-ögonblick infann sig efter ett par veckor, då jag på ”job­bet” överhuvudtaget inte suttit vid en dator och hemmavid långt myck­et mindre än vanligt. Ta-daa! Den mer eller mindre dagliga ”grova sjö­gången” mellan öronen har hållit sig borta helt och hållet och fortsatt med det så länge som jag undvikit mer än 15-20 minuter framför en bild­skärm!

Så vad händer nu? Tja, inte vet jag. Men om ett par veckor ska det vara pow-wow med läkare, arbetspsykolog och arbetskraftskonsulent och göras en utvärdering av hur den här månaden gick. Vad som hän­der därefter är ett papper lika blankt som vanligt, men min egen för­hoppning är att vi då, efter snart fem år med minst sju sorger och åtta bedrövelser, ska ha nått fram till slutet på historien.

Fast den förhoppningen är nog fåfäng, det inser jag, eftersom en av kockarna i soppan är Alandia Försäkring. I det bolaget nöjer man sig inte förrän man grillat en försäkringstagare så hårt, att allt som åter­står är en förkolnad hög med aska, utan minsta tillstymmelse till livs­gnista.

Men till A, som utstått min vilda framfart ända sedan den 2 september, säger jag: ”Stort tack, för att du gett mig chansen att utreda var mina gränser går!” En liten blomma fick hon faktiskt av mig igår, denna un­derbara mänska, som sannerligen fått utstå både det ena och det andra under de veckor jag klampat runt på hennes revir. En gör-det-själv-blomsteruppsättning ungefär lika ostyrig som Livet självt, men given med känsla och tack­samhet.